Och, som jag skrev i ett bävande inlägg innan läsningen, jag var beredd på att det skulle vara en jobbig bok att ta sig igenom.
Jo. Det var det. Det är verkligen ingen bok man glömmer bort. Men det som slog mig i magen med den var detta: att det även i helvetet finns olika grader. Att hur vidrigt och människoföraktande det än var i koncentrationslägren så fanns det olika nivåer. Och allra lägst där fanns romerna. De var hatade av alla, för alla vet ju hur zigenare är.
Det är liksom OK att alla hoppar på, river och sliter i en flicka i en överfull boskapstågvagn när de upptäcker att hon står och håller i en bit bröd. För hon är ju en zigenare, och alla vet ju hur de är. Alltså har hon snott det där brödet och alltså är det OK om vi tar det ifrån henne. Det är fruktansvärt att tyskarna har utsett judarna till alla synders ursprung och alltings fel, det är vedervärdigt att homosexuella sätts i läger, att vanliga kriminella får långt värre straff än de kanske var värda...men zigenarna? Tja, alla vet ju hur de är. Inte konstigt att de sätts i läger, de också. De är ju liksom vana att bo ungefär så där redan, eller hur?
Det där. Det var det värsta med att läsa Jag heter inte Miriam. För jag visste det ju innan, egentligen. Men jag hade inte tagit det till mig. Och när sedan Miriam, nu med en stulen identitet som "judisk flicka av god familj" kommer till Sverige och får leva i trygghet. En livslång lögn, men ändå i trygghet. Då är den tryggheten helt avhängig just det att hon i hela sitt liv ljuger och aldrig, aldrig någonsin avslöjar att hon egentligen är född rom. För då förlorar hon det hon har. Kastas ut, både från familjen, tryggheten och det Nässjö som inte har haft krig sedan 1600-talet eller vad det nu är. Trots att hennes familj och närmaste har känt henne så länge så går det inte att avslöja att hon är rom, för då skulle hon plötsligt inte vara OK längre. Då är hon en sån där zigenare som alla vet att de inte går att lita på.
När blev det så här? När, i hela hundratals år långa historien full med folkvandringar och krig blev det så här? Varför?
Det är ungefär så jag känner mig efter att jag har läst färdigt Jag heter inte Miriam. Jag är ett enda stort varför men har inga svar på någonting. Den lämnar en helt utan hopp, boken. För inte sjutton kan någon säga att så skulle vi aldrig göra nu? Eller hur? Se er omkring.
Titel: Jag heter inte Miriam
Författare: Majgull Axelsson
Utg år: 2014
Förlag: Brombergs
Köp den till exempel här eller här
En av de mest gripande, fängslande böcker jag någonsin läst, jag kommer aldrig att glömma den! Jag var tvungen att läsa en "feel good-bok" parallellt för att över huvud taget klara av att komma igenom den. (M)
SvaraRaderaJag läste den i ett svep, men var tvungen att direkt efteråt läsa en rejäl fantasy-bok utan något verkligt i alls.
RaderaJag mådde också galet dåligt efter att ha läst den (och under tiden) för att den är så hopplös och för att det ser ut som det gör idag. Och ändå rekommenderar jag den till alla jag möter, för att den är så himla bra, och för att vi nog behöver de där sparkarna i magen ibland om vi ska vakna och se oss omkring.
SvaraRaderaJag kommer också att rekommendera den, och säga just det: läs fast den är jobbig. Den är bra skriven, och den är lättläst, men du kommer att ha en jobbig tid med den. Just därför ska du läsa.(och ha en feel-good till hands efteråt)
RaderaJust den där känslan av "varför" fanns i mig också när jag hade läst den. Också en känsla av "har vi inte lärt oss något?" Jag hade aldrig klarat att läsa den i ett svep som du gjorde, utan jag växlade med noveller. Men den var svår att lägga ifrån sig, för samtidigt som jag kände att jag inte orkade läsa mer hemskheter så kunde jag heller inte överge Miriam. Verkligen en stark bok och det kommer definitivt att vara en av årets bästa läsupplevelser.
SvaraRaderaAbsolut en av årets läsupplevelser och en bok jag kommer att gå och tänka på länge.
Radera