Toner i natten

Min sommarläsningshög består i år mest av sånt jag tror att jag ska glida igenom som smör. Jag har haft problem med läsflytet ett tag, och har därför försökt hitta sträckläsningsböcker. Den här låg överst i högen, och det var en bra inledning eftersom jag mycket riktigt sträckläste den. Och eftersom jag gjorde det måste jag ju vara nöjd med den?

Jodå, i det stora hela. Jojo Moyes kan det där med att dra in läsaren och fängsla i berättelsen. Och här finns ett antal personer jag tycker mycket om. Allra mest gillar jag ett par bifigurer som kallas "kusinerna", ett par äldre herrar som lever ihop och som driver en liten affär ihop, och som helt uppenbart hade det jobbigt med traktens skvaller när de flyttade dit men vars affär nu är lite av ett nav för allt skvaller. Jag gillar också Byron, som egentligen är utbildad lärare, men som livet tvingat till att bli någon som tar tillfälliga påhugg, som inte har fast bostad, som inte vet hur den närmaste framtiden kommer att se ut men som ändå försöker göra rätt för sig, tvätta sin skjorta och se till att hans hundar mår bra. Kanske han blir lite väl god och duktig när han är specialist på så mycket, kan beskära träd, kan allt om svampar, kan plöja en åker och prata med barn på barns vis. Men... nä. Jag gillar Byron.

Ändå är det en hel del i den här boken som skaver, och som gör att jag inte gillar den så mycket trots sträckläsningen. Jag tycker inte om huvudpersonen Isabel. Jag blir så irriterad av hennes strutsteknik när det gäller ekonomi och praktiska ting och sitter och morrar över alla brev (viktiga och mindre viktiga) som läggs i en hög och glöms bort och hennes oförmåga att säga till hantverkaren Matt på skarpen och... ja, ungefär allt. Ja, hon är en fantastisk violinist som hittills har levt för sin musik, och ja, hon har förlamats av sorgen över bortgångne maken... men jag gillar henne ändå inte. Punkt.
Inte heller gillar jag den där hantverkaren Matt och hans besatthet, eller hans fru som verkar ha glömt bort att leva ett eget liv utan bara hänger upp sig på var hennes man är och om han fortfarande tycker om henne och vad hon ska ha för gardiner i vardagsrummet. Visst, de är mer komplexa än så, men jag gillar dem inte.

Och så huset. Det som ska renoveras. Samma obestämbara obehag som högen med de där obetalda räkningarna - jag blir så irriterad av att läsa om det. Fnuttande med kornischer medan elen till köket inte funkar och stora grejer som vatten och avlopp inte är igång... jag blir så frustrerad. Det är inte som att jag själv är någon renoveringsguru (far from it...) men felaktigheterna i alltihop tillsammans med Matts attityd och Isabels strutseri gör mig så trött. Samtidigt som... jag sträckläser vidare. Ja ja.

Och, märkligt nog: detta är andra boken på mycket kort tid jag läser där det finns ett barn som har tystnat? Som fås att prata igen med hjälp av en hund? Postmannen ringer alltid två gånger...


Titel: Toner i natten
Författare: Jojo Moyes
Originaltitel: Night Music
Översättning: Helen Ljungmark
Utg år: 2016
Förlag: Printz Publishing
Köp den till exempel här eller här