Twelve Kings in Sharakhai

Den här bok-kolossen har nu legat ett par veckor halvläst hemma hos mig, och jag inser att jag inte kommer att läsa färdigt den. Eller, om vi uttrycker det så här: Twelve Kings in S v/s Candycrush level-dum-i-huvudet: 0-325 till Candycrush på KO. Och om Candycrush vinner över en fantasybok med lockande namn och fantastiskt fin framsida.... så är det inget jättebra betyg till boken, det är det inte.

Attans, jag som gillade den så i början?! Stenhårt tuffa Ceda, som i stadens "fighting pits" hittills varit obesegrad i en lång rad matcher (varav många på liv och död), Ceda som vi snart får veta lever och andas för att en gång kunna hämnas på de där jämra "tolv kungarna" som styr staden och landet med järnhand. Hon ska hämnas eftersom de för sisådär tio år sedan hade ihjäl hennes mamma. Hur hämnandet ska gå till är den stora frågan - de tolv kungarna är helt ouppnåeliga, och de flesta som lever i den gigantiska staden Sharakhai får aldrig ens se dem under sin livstid. Odödliga sägs de vara, kunniga i magi, och så med oövervinnliga livvakter som kallas Black Maidens omkring sig.

Ceda får ett skumrask-uppdrag: att hämta ett mystiskt paket av någon okänd, och lämna den till någon annan okänd, givetvis i stadens sluskigaste och farligaste kvarter, och lika givetvis under den natt när alla annars håller sig inne eftersom de märkliga asirim då kravlar runt på stadens gator och ylar efter blod eller vad de nu är ute efter. Det är högst oklart. Ceda lyckas med sitt paketuppdrag, men hennes bäste vän Emre (som ska hämta-lämna tvillingpaketet som också ingår i uppdraget) misslyckas spektakulärt och ligger snart i en skrynklig och döende hög under en bro. När Ceda försöker rädda honom träffar hon en asirim som inte alls äter upp henne utan i stället kysser henne på pannan med liktorra läppar.

Jodå, det är lockande alltihop, och så i en miljö som andas öken och oaser och hetta och sand och magi.

Men.

Det seeeeegar sig fram. Och författaren använder sig flertalet gånger av det värsta jag vet: försöker hålla läsaren på halster genom att låta huvudpersonen undanhållas alla hemligheter och all kunskap. Alltså på det sättet att det finns personer omkring henne som vet saker, men som inte berättar dem för henne för att "tiden inte är mogen", eller för att de är "förhindrade att tala", eller att Ceda själv "inte är beredd att få veta" eller för att de har en fis på tvären eller annat. Jag blir så otålig och irriterad av den sortens berättande att jag blir fnoskig - jag gillar hemligheter och plot-twists men de ska överraska mig, inte undanhållas mig om ni fattar skillnaden?

I vilket fall som helst: gång på gång på gång lade jag ner boken för att göra annat, för att somna, för att candycrusha, för att läsa andra böcker... och nu gav jag upp. Det här är första boken i en serie där jag tror bok 4 precis kommit ut, men jag läser inte vidare.


Titel: Twelve Kings in Sharakhai
Serie: The Song of the Shattered Sands #1
Författare: Bradley P. Beaulieu
Utg år: 2016
Förlag: Daw Books
Köp den till exempel här eller här