Vera

Inledningen på den här boken gör mig helt andlös. Den är snygg, den är dramatisk, den ger precis rätt stämning till resten av boken. En flicka blir klädd till brud, och på bara några meningar förstår vi att hon är höggravid, men hon snörs hårt, hårt och kläs i en specialsydd klänning. Därefter pälsar och sjalar, och så ner i en båt för färd ut i skärgården, där bröllopet ska vara. Det är vinter, det är is (båtarna färdas i en nyligen gjord isränna) och det är så kallt att det gör ont att andas.
Inte blir det särskilt mycket varmare när de kommer inomhus: kyrkan är kall och festen hålls i ett hus som normalt bara används under sommaren. Spriten får värma bröllopsgästerna, och dansandet. Bruden tvingas dansa, snörd och höggravid, och förlossningen sätter igång. I kylan och med fulla människor omkring sig föder hon det barn som hon inte vill ha.

Andlös blir jag: det är så snyggt. Och hemskt - jag har varit höggravid, och att då bli hårt snörd? Panik! Åka båt i smällkall vinter? Tvingas dansa med snörning, mage och allt? Och så förlossningen på det...
Sedan fortsätter kylan, även efter bröllopet och förlossningen. Sandrine, som bruden heter, är nu ingift i överklassfamiljen Ceder, bor i våning på Östermalm men vet ingenting om den sortens liv hon nu förväntas leva. Hon bryr sig inte heller. Hennes liv ligger redan bakom henne, gjorde det redan när hon i somras kom till Sverige och andra världskriget precis slutat.

Jag läser vidare, och får veta allt mer om Sandrine och vad hon var med om fram tills dess hon kom till Sverige, mer om familjen Ceder och deras hemligheter, mer om Sandrines mamma och systrar och mormor. Vem som är far till barnet hon bär och föder i bokens början, barnet som är Vera i bokens titel. Språket är fortfarande vackert och berättandet likaså. Ändå tappar boken mig allt mer ju längre jag läser. Jag är fortsatt helt imponerad, men hur det än är så gillar jag det inte. Jag hittar ingen i boken som jag tycker om (utom möjligen hushållerskan Vanna). Inte Ivan, ingen i familjen Ceder, absolut inte Sandrine själv, inte hennes mamma eller systrar, och Vera kommer jag aldrig nära. Jag vet - det här är en mörk bok med komplexa personer och jag borde inte sitta och längta efter någon att tycka om i det här. Men för mig blir det alltför kallt, alltför likgiltigt och känslolöst, och jag förstår mig inte alls på Sandrine och de val hon gör. (samtidigt är det ju det som är grejen med den här boken: att krig och vidrigheter får oss att göra val vi annars aldrig skulle ha gjort?)

Så för mig alltså: en välskriven bok, en bra berättelse med mycket att fundera vidare på - men jag tycker inte om den.


Titel: Vera
Författare: Anne Swärd
Utg år: 2017
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här