onsdag 10 mars 2021

Där kräftorna sjunger

Ja, jag ska skriva om boken också, men måste först bara försäkra er om: jodå, jag lever och trivs på alla sätt. Jag är inte sjuk, det har inte inträffat något som helst dramatiskt i mitt liv - det är bara det att jag är inne i mitt livs värsta lässvacka. Jag läser just nu: inte alls. Jag har två böcker jag kommit sisådär en tredjedel in i men inte längre - och de är inte ens några tunga böcker (hallå, vi snackar alltså del 42 i Isfolket och en Hcg-bok, alltså barnbok för mellanstadiet...) 

Men kära nån, tänker alla de som känner mig och snart kommer sättande med våtvarma omslag och allehanda dekokter och läsförslag för att kurera mig, pratar vi om Carolina här? Carolina? Som alltid, i hela sitt liv, alltid läst oändligt antal böcker om året och alltid har 2-3 böcker på gång? 
Jepp. Så är det. Ta det lugnt. Min kropp och min själ och hela jag behöver tydligen just nu i stället bara spela datorspel all ledig tid som jag inte lägger på att spela golf eller öva logiskt tänkande i såna här bildpussel som kallas picross, nonograms mm och som är mitt nya gift. Böckerna lär komma tillbaka. Och då kommer inläggen här också tillbaka. 

Men, alltså! Boken! Den här boken tog jag mig igenom innan lässvackan blommade ut för fullt. Kanske den bidrog till svackan, fast jag vet inte. Jag tycker den är helt OK, den här boken. Även om jag (i motsats till de flesta andra, har jag förstått) inte gillar miljön. Miljön är alltså en våtmark i North Carolina, med vatten och lera och hav och fåglar och snäckor och insekter och allt möjligt liv. Miljön är så närvarande i boken att den kan räknas som en huvudperson. Och jag kvävs av den. Jag fattar inte hur någon kan vilja bo i detta vattenträsk. Och eftersom denna miljö är så älskad av huvudpersonen i boken, Kya Clark, så till den milda grad att hon aldrig flyttar därifrån och dessutom samlar in denna natur, målar av den och skriver om den, vårdar den och tillber den... så har jag så svårt att förstå mig på henne. 

Åh, inte nog med att jag snackar bort inledningen på det här inlägget med att prata om min egen lästorka - jag kan inte ens skriva vettigt om boken heller. Jag borde börja med att berätta att Kya Clark blir lämnad ensam kvar i detta träsk. Mamman lämnar hemmet, syskonen också, pappan är vidrig på många sätt och snart försvinner han med. Och Kya får ta hand om sig själv. Hon går en dag i skolan, blir retad, kommer aldrig mer tillbaka dit, och försörjer sig på att leta musslor som hon säljer, och överlever på ren envishet. Så småningom kommer det in två killar i storyn, den ene är snäll och den andre är dum, men bägge sviker henne, så som alla personer i hennes liv alltid gjort. 

Sedan är det också en slags mordgåta inblandad i Kyas berättelse, och märkligt nog så är det just den biten i boken när det är en rättegång som jag gillade mest. Jag, som annars inte är så deckarintresserad. Men just den delen påminner mig om den gamla tv-serien LA Law som är en av de få tv-serier jag faktiskt följt och gillat. 

Jag tycker alltså att boken är helt OK, men tillhör absolut inte någon av de bättre jag läst och jag har svårt att förstå alla svallande lovord om den och de fortfarande toklånga köerna till den på biblioteket. (Men kanske att någon som just nu har problem att ta sig an isfolket och mellanstadieböcker inte ska brösta upp sig alltför mycket.)

Titel: Där kräftorna sjunger
Författare: Delia Owens
Originaltitel: Where the Crawdads Sing
Översättning: Cecilia Berglund Barklem
Utg år: 2020
Förlag: Forum
Köp den hos din lokala bokhandlare eller via Omnible

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar