Nu har drakarna dansat färdigt

Nu sitter jag här med femte boken i A Song of Ice and Fire utläst och en bokbaksmälla som inte är av denna värld hängande över mig. Jaha? Jamen, han kan ju inte sluta boken där??? Bäste herr Martin - har du någon seriös tidsplan för när nästa bok ska vara färdig, egentligen? Va? Vavavava??

*sällar mig alltså till horden av väntande människor som undrar och längtar och suckar efter The Winds of Winter och A Dream of Spring*

Nu ska jag skriva en liten trudelutt om A Dance With Dragons. Det går inte att göra det utan att skriva spoilers. Man kan liksom inte ens nämna vilka personer som är med i den utan att detta spoilar för någon som inte vill veta att just dessa personerna fortfarande lever och har hälsan när det är så många andra som har dött.

Så, återigen: FET SPOILERVARNING. Detta inlägg läses bara av dem som redan har läst A Dance With Dragons och vill gråta lite i sällskap med mig.

I femte boken får man återigen träffa och följa dem som var så sorgligt frånvarande i A Feast for Crows:

Tyrion reser halvt medvetslös, asfull och kravlandes i sina egna spyor över The Narrow Sea, på flykt ifrån alla dem som vill åt hans huvud. Han reser på oerhört slingriga vägar österut, mot Danaerys Targaryen. Väldigt slingriga vägar och jag får nästan fnatt för att han liksom inte kommer dit jag anser att han borde komma fort nog. Och detta: Tyrion som narr-dvärg? Tyrion ihop med en dvärgflicka, utförandes narrkonster som att rida på en gris, slå volter och försöka få folk att skratta? Nej, nej, nej! Det är definitivt INTE så jag vill se Tyrion. Gah!

Jon bossar över the Wall och the Night Watch och tycker livet mest är en himla massa måsten, krav, olösliga problem, oresonliga kungar och folk som gnäller en massa utan att själva göra något åt saken. Välkommen till mellanchefs-livet, Jon Snow! Jon inser att allting borde gå ut på att skydda resten av världen från the Others och alla wights, och försöker smart nog ta hjälp av alla dessa wildlings som fram tills nu har varit fienden. Bra det. (eller inte...) Här finns en av mina favoritkaraktärer: Tormund Giantsbane, som jag gärna hade haft som huvudperson i en egen bok.

Danaerys? Ni vet hon med drakarna som i stor stil var på väg mot Westeros med en armé av frigivna slavar? Not so much längre. Hon erövrade staden Meereen - och där blir hon kvar. Ingen enda människa förstår varför hon sitter kvar där och är drottning. Drakarna har hon låst in i en håla för de började bli lite jobbiga. Eller, ja, en drake vägrade låta sig kedjas fast så han har flugit sin kos. Och Danaerys regerar och bekymrar sig för att alla som förut levde på slavar, slavhandel och slavslagsmål nu tycker illa om henne eftersom hon har förbjudit slaveri och frigett alla slavar. Snälla D - vad håller du på med? Fortsätt med det du höll på med i bok tre, tack så mycket.

Victarion Greyjoy åker båt. Han åker och åker. Målet är Danaerys och hennes drakar. Kommer han fram? Se avsnittet om Tyrion. Eller läs Odysséen.

Quentyn Martell är en dornisk prins, som också tycker att han ska resa till Danaerys och ta hand om hennes drakar. Om jag hade fått välja att ta bort en person ur de här böckerna så är  det nog han. Finns det någon som gillar att läsa om Quentyn Martell? Som blir förvånad över att han inte riktigt lyckas hela vägen?

Och, ja, så har vi syskonen Greyjoy: Theon och Asha. De lyckas inte riktigt heller hela vägen, tycker jag. De pulsar i snö och har ont i fingrarna (Theon) eller fotleden (Asha). Det är inte riktigt upplyftande att läsa om dem för det mesta känns totalt kört för dem. Även om de nu skulle kunna ta sig loss från snön eller vedervärdiga Boltons - var ska de ta vägen?

Men det här slutet på boken? Som jag gnällde över i början - nä, för han kan faktiskt inte bara sluta så här. Det är ju ingenting som har avslutats på något vettigt sätt whatsoever! Det är så många lösa trådar att man skulle kunna väva en matta av dem. Brienne/Jaime? Kung Stannis? Victarion? Skeppen till Hardhome? Danaerys matsmältningsproblem? Aegon? Cerseis frisyr? Sansa och Littlefinger? Aryas ansiktslyftningar? Typ 38 cliffhangers. Och en sjätte bok som nog kommer att bli färdigskriven samtidigt som Danaerys blir gravid igen:

"When the sun rises in the west and sets in the east, when the seas go dry and mountains blow in the wind like leaves, when my womb quickens again and I bear a living child "... this is when mr Martin will complete the last two books of A Song of Ice and Fire.

Titel: A Dance With Dragons
Serie: A Song of Ice and Fire, bok 5
Författare: George R.R. Martin
Utg år: 2011
Köp den till exempel här eller här

Jag kunde inte hålla mig

Det var bara några dagar sedan jag avslutade A Feast for Crows och var frustrerad. Sen var tanken att jag skulle plöja några andra böcker som låg hemma i hyllan och skrek på mig. We Have Always Lived in the Castle klarade jag av (inlägg kommer snart), och en new-york-sex-romance snabbläste jag på en kväll...men sen kunde jag inte hålla mig längre. Jag var bara tvungen att kolla lite...vem berättar i första kapitlet på A Dance With Dragons? 

Det var en bra person. Någon jag längtat väldigt mycket efter. Och så bara var jag tvungen att läsa det. Och i nästa kapitel kom....!!! Och jag var bara tvungen att läsa lite till. Och ett kapitel till. Och ett till. Och det är bara att erkänna - jag är nu väldigt mycket igång med A Dance With Dragons och kommer inte att sluta förrän den är slut och jag får sälla mig till skarorna av människor som står och ylar utanför George R.R. Martins dörr och kräver att han blir färdig med nästa bok NU!!

Sorry, ni andra böcker som ligger och skriker i hyllan. Ja, Frostskymning, jag kommer snart till dig. Och Prodigy, du har väntat länge nu, din stackare. Och, ja just det, lilla skräckisen Hjärtlös av Petrus Dahlin som jag är så nyfiken på...äsch, den kan jag säkert klämma in någonstans mellan sidan 100 och 200 i Drakdansarboken. Jag är inte den som är den. Och framförallt är jag en jäkel på slalomläsning.

Gulle dej.

A Game of Thr....eller "Brienne rider i cirklar"

Jahaja. Jag har läst färdigt fjärde boken i A Song of Ice and Fire (Game of Thrones): A Feast for Crows. Och precis som i mina förra Game of Thrones-inlägg om de tre första böckerna så utfärdar jag här en fet
SPOILERVARNING!
Jag skriver det här inlägget för dem som redan har läst A Feast for Crows och kommer att avslöja allt möjligt ur boken.

Eller egentligen var den där spoilervarningen ganska onödig. För vad är det jag ska avslöja? Det händer ju ingenting i den här boken. Det som får mig att läsa vidare är Martins förmåga att skapa intressanta karaktärer, och så det faktum att jag helt enkelt vill läsa hela serien och tror att nästa bok kommer att vara bättre. För den här är helt klart den svagaste boken i serien av dem jag läst. Martin skriver i ett kort efterord att boken han skrev blev alldeles för lång, och att han därför bestämde sig för att göra två böcker av den. I stället för att dela den efter halva den kronologiska tiden så valde han att dela upp den efter vad den handlade om. Alltså får vi i A Feast for Crows allra mest följa intrigerna i själva Westeros och King's Landing - och där är ju kriget mer eller mindre slut. Allt hände i A Storm of Swords (denna fantastiska bok) och nu känns alltihop mest som en fest där alla har gått hem.

Så jag har läst om hur Brienne leter efter Sansa Stark. Hon rider norrut. Hon rider österut. Hon rider västerut. Hon rider i regn. Hon rider i kyla. Hon står ut med x antal människor som tycker hon bör dra av sig rustningen och åka hem till pappa och bli bortgift. Och så rider hon lite till i regnet. Hennes listiga metod att hitta Sansa går ut på att rida runt och fråga alla människor efter "a highborn maid of three-and-ten, with a fair face and auburn hair". (om jag bara kunde ha fått 50 spänn för varje gång jag tvingades läsa just den meningen...). Brienne vet inte ens hur Sansa ser ut, och hennes letande går väl...(surprise)..sådär.

Och så har jag läst om hur Samwell Tarly åker båt. Länge gör han det. Jag har också läst säkert åttahundrafemtiotre gånger om hur Jaime Lannister saknar sin högra hand. Och så har jag läst om Cersei. Cersei har ju hela serien igenom varit en baddie (även om man kan förstå varför hon tänker och gör som hon gör tack vare Martins fina karaktärsbeskrivande där ingen är helt ond eller helt god). Men nu, sedan Joffrey och Tywin dött och allt i hela världen är hennes otäcke lillebror Tyrions fel så går hon totalt in i ett mörker som bara kan leda till en katastrof. Hon misstänker alla. Hon ser Tyrion överallt. Vem vet, han som är så liten kan mycket väl ha krupit in i väggen eller under golvet för att strax hoppa fram för att mörda både Cersei och hennes son Tommen? Hon litar inte på någon, och omger sig med ja-sägare till rådgivare som inte vågar ge henne de råd hon hade behövt. Alla som misshagar henne skickar hon ner till Qyburn (som är en synnerligen intressant och slemmig typ), och vad han gör med dem vill vi nog inte riktigt veta (eller, jo, det vill vi visst, men får nog lugna oss till någon senare bok). Och alla viktiga meddelanden hon som regent får från omvärlden anser hon som helt ointressanta så länge de inte handlar om att någon har fått tag på och huggit huvudet av Tyrion. 

Inte ens i slutet av boken hände det särskilt mycket. De två avslut som jag hade hoppats att få läsa (om Cersei och Brienne) - inte ens dem får jag. I stället får jag två cliffhangers. Som avslutas när då? Bok 6??

Men jag läste på, eftersom jag verkligen måste komma fram till nästa bok och få veta hur det går för dem jag gillar att läsa om. Daenerys och drakarna, till exempel. Och Jon Snow - där blev han Lord Commander i slutet av tredje boken och sen fick jag veta...inget. Och Bran, på väg till något helt mystiskt och övernaturligt väsen bortom muren. Vill veta! Och...

Var?
Är?
Tyrion????

Gah! Är så frustrerad.

Titel: A Feast for Crows
Serie: A Song of Ice and Fire, bok 4
Författare: George R.R. Martin 
Köp den till exempel här eller här

And now for something completely different...

Jag är nu ungefär halvvägs i läsningen av A Feast for Crows, fjärde boken i A Song of Ice and Fire (Game of Thrones). Det känns lite som att Brienne har ridit sig igenom halva Westeros utan att uppnå någonting whatsoever. Hon rider hit. Hon rider dit. Och så rider hon tillbaka. Och så lite åt det hållet och så åt andra hållet. Suck.

För att inte tala om Cersei. Hon rider inte. I stället ägnar hon dagarna åt att misstänka allt och alla och vara dum och elak och ha onda planer och reta sig på småsaker men avfärda stora och viktiga nyheter som ej relevanta. Jag stör mig till döds.

Fast - bara stundtals. Stör jag mig, alltså. För det mesta tycker jag det är bra och fantastisk läsning. Det kan bara bli lite mycket av ridandet och intrigerandet ibland. Så nu pausar jag A Feast for Crows och säger som John Cleese:



Det är i stället dags för lite romanceläsning, tycker jag. Romance känns som långt, väldigt långt, ifrån Game of Thrones. (Eller, nja, det förekommer ju sex på båda ställena.)

Hej påskafton! Hej sol! Hej slalomläsning! Hej solstol i trädgården!!

A Storm of Swords: spoilerfritt eller spoilerfyllt. Välj själv.

Så här är det: Jag har efter x antal veckor läst ut tredje boken i A Song of Ice and Fire (Game of Thrones). Nu skulle jag vilja vara duktig och skriva ett präktigt och trevligt inlägg om det utan att spoila handlingen. Här kommer det:

1. Det dör många personer. Man kanske inte riktigt väntade sig att just de skulle dö, faktiskt.
2. Det är väldigt spännande.

Så. Men den delen av mig som inte är fullt så duktig har en enorm lust att skriva så väldigt mycket mer, för dem som också har läst boken. Jag vill spoila. Jag måste spoila. 

Så du som inte har läst A Storm of Swords men har tänkt göra det - LÄS INTE VIDARE. 

Du som följer tv-serien Game of Thrones - LÄS INTE VIDARE. (eftersom säsong 3 bara täcker drygt halva A Storm of Swords)

- SPOILERVARNING-

Nu är ni banne mig varnade med både fetstilt text, kursiverad text och versaler. Nu kör vi.

Jag undrar om inte A Storm of Swords faktiskt är bästa boken hittills i serien. Första boken är fantastisk - men i all sin komplexitet och med sitt höga tempo så är den ändå en inledning där man får lära känna alla och förstå att precis vad som helst kan hända och precis vem som helst kan dö. Andra boken fördjupar: intrigerna, krigen, karaktärerna och framförallt anledningarna till att karaktärerna handlar som de gör. Men i bok tre fullständigt exploderar allting. 

Hotet i norden, det som jag i mina förra två inlägg om GoT tjatade om att alla borde göra något åt i stället för att bråka med varandra? Det exploderar. Hela boken inleds med att the Night Watch's krigshorn ljuder med tre långa signaler. Tre signaler har inte hörts på många hundratals år. Tre signaler betyder att The Others anfaller. Och de svarta bröderna dör som flugor - utom "fege" Samwell som lyckas komma undan, lyckas ha ihjäl en av the Other genom att peta på honom med en kniv av dragonglass, flyr, flyr och räddas av någon som rider på en älg, är svartklädd och har iskalla händer. Denne "någon" vill jag verkligen läsa mer om. Bran försvinner med denna varelse mot slutet av boken också. 

Och det här kungakrigandet? Ja, det tar liksom slut. Inte för att någon vinner över alla de andra, precis. Nä, det tar slut eftersom kungarna tar slut. Martin tar livet av dem, en efter en. Ett av de mest tillfredsställande kapitlen i boken handlar om när vedervärdige Joffrey dör mitt under det att han är som allra vidrigast. Yes! kände jag (troligen ondskefullt) där jag satt i min läsfåtölj. (trist är dock att hela världen tror att det är min favvo Tyrion som ligger bakom Joff's död). Mindre tillfredsställande är the Red Wedding. Jösses - Martin tar livet av både Robb och Catelyn! Under ett bröllop! Och jag som trodde att det skulle bli lite ordning i norden nu. Tji fick jag.

(det mest tillfredsställande i absolut hela boken??? Det är precis i slutet. Det är när man får veta att Tywin Lannister inte skiter guld.)(mmwuuuaaahahahahaha....) 

Och konstellationerna av personer. Det blir så bra! Jaime, som får ha ett av berättarperspektiven här, reser ihop med Brienne av Tarth. Jaime, som visar sig inte bara vara guldlockig och elak utan som också har motiv till allt det han gjort och som nu har seglat upp till att bli en av mina favoritkaraktärer. Arya och Sandor Clegane! Hon, som vill ta livet av honom och han som vill använda henne till att få tillbaka sina förlorade prispengar och kunna göra sig fri från Lannisters och sin bror (eller åtminstone är det vad jag tror att han vill). Arya, som jag trodde också strök med där vid the Red Wedding men som visade sig ha klarat sig och som nu kanske till och med är på väg till Jaqen H'ghar, med Needle i sin hand. Yej! Danaerys och Ser Barristan Selmy...Catelyn och Thoros av Myr... Catelyns kapitel har verkligen inte varit mina favoriter, men en zombie-Catelyn på jakt efter hämnd? Det är något helt annat, det...

Allt händer. På en gång. I alla berättarperspektiven. Och redan från början vet man att precis vad som helst kan hända, så det är aldrig några döda partier någonstans. Jon? Han kommer att bli en av the Wildlings...nej! han kommer att bli nye ledaren av the Wildlings? nej, han blir dödad men lever vidare i Snow...Nej?! Han blir kär, slår sig ner i ett hus i Frostfangs, får små söta rödhåriga barn med Ygritte och har en tam mammut i trädgården...Nej. Han rymmer från Wildlings, och tar sig tillbaka till Night Watch och blir hjälte? Nej...han blir tagen för förräderi och inslängd att ruttna i en cell. Nej. Han rymmer söderut och tar över Winterfell och blir nya kungen i Norden? Nej. Han slår ihop sig med Bran och söker efter den treögda kråkan? Nej. Han blir beordrad av kung Stannis (som dyker upp som en deus ex machina i norden och slår ner the wildlings) att gifta sig, slå sig ner på Winterfell och bränna upp gudaskogen och se till att det blir lite ordning i klassen. Nej. Han blir trots sin ungdom ny befälhavare över the Night Watch? Nej. Eller, jo! So far, i alla fall.
Och detta är ändå bara Jons historia. Tyrions är om möjligt ännu mer oförutsägbar. Och Aryas. Och Sansas. Och Brans. Och...

Jag älskar de här böckerna.

Fast de tar en evinnerlig tid att läsa.

Titel: A Storm of Swords

Serie: A Song of Ice and Fire, bok 3

Författare: George R. R. Martin

Köp den till exempel här eller här

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 - A Game of Thrones

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 - A Clash of Kings

A Clash of Kings

Det krigas vidare i "A Song of Ice and Fire". Räknar man noga så finns det i A Clash of Kings sex kungar och en drottning som alla tycker att det är de som borde bestämma. En av dem är tretton år och ganska läskig. En av dem har tre drakar lindade kring halsen. En saknar humor och tycker sig orättvist behandlad, en är känslokallare än havet och gör livet surt för sin son, en verkar mest intresserad av att ha snyggaste rustningen, en har en fräck varg som slåss vid sin sida, en verkar ha jättar och mammutar i sitt krigargäng. Fortfarande har ingen av alla dessa (och deras rådgivare och arméer) fattat att de alla borde lugna ner sig och tillsammans bekämpa hotet i norr. Undras hur många böcker det ska ta innan de fattar det? För att inte tala om hur urbota dumt det är att i krigets namn bränna städer, åkrar med gröda, hus, folk, magasin med säd, hästar och kor - när det nu är konstaterat att vintern är på väg? Vintern i den här världen kan vara upp till tio år lång. Det känns lite som att det blir tufft med maten kommande vinter.

Det ena som gör att jag gillar att läsa de här böckerna är att precis vad som helst kan hända. Till exempel tvekar inte Martin att ha ihjäl precis vem som helst av karaktärerna. Huvudpersonerna också, utan minsta dystra förebådan eller sorgliga smäktande fiolmusik i bakgrunden som förvarnar om vad som kommer att ske, som i vilken annan bok som helst. Nä nä, han hugger huvudet av dem utan vidare spisning. Eller har ihjäl dem på andra sätt, som till exempel en bra bit in i A Clash of Kings där han medelst svart läskig magi utan förvarning och dessutom på nolltid har ihjäl en hyfsat viktig person. På bara några rader har förutsättningarna för krigandet totalt ändrats.

Det andra är de intressanta karaktärerna som fyller Martins värld. Det finns ingen som är bara god, eller bara ond. Alla är lite allt möjligt - precis som vi människor för det mesta är. Ju längre man läser om karaktärerna desto mer förstår man av drivkrafterna till det de gör. Och även om de gör förfärliga saker eller vettlöst dumma saker - så kan jag som läsare ändå förstå varför de gör dem. Ta bara Cersei, till exempel, drottningen som ligger bakom många människors död och den som är den egentliga regenten bakom trettonårige kung Joffrey (sonen som hon har tillsammans med sin tvillingbror Jaime och inte med den döde kung Robert). Är inte hon alltigenom ond och lömsk? Jo, kanske. Men när hon berättar om hur hon haft det i sitt liv för lilla, naiva Sansa Stark så förstår man henne mer. En stark tjej, som älskade att fäktas och bråka med tvillingbrodern Jaime. De gjorde allt tillsammans, var liksom två halvor av en. Men när de började bli lite större så var det han som fick lära sig hantera vapen på riktigt, som fick en häst, som fick lära sig saker man faktiskt kunde ha någon nytta av. Hon fick sitta och brodera, konversera och till sist bli bortgift med en äldre, fetlagd man med stora alkoholproblem. Kungen, alltså. Hon slogs, på sitt sätt, för att få det liv hon tyckte att hon hade rätt till. Och nu när hon har tre barn, tre brickor i maktkampen, så är det förutom sig själv dem hon slåss för. Ja, hon gör vidriga saker - men jag kan se drivkraften bakom det hon gör.

En annan intressant karaktär är Theon, som får vara med ganska mycket i A Clash of Kings. Han är son till härskaren över Järnöarna, som för tio år sedan var ledare för ett uppror som slogs ner. Theon har sedan dess bott hos familjen Stark på Vinterhed som en slags gisslan. Han har behandlats väl, som en i familjen, men har alltid ändå känt sig utanför. Nu återvänder han till Järnöarna men får definitivt inget varmt välkomnande av sin far som tycker han har förvandlats till en av fienden. För att överbevisa sin far om att han faktiskt är en värdig arvtagare till Järnöarna drar han iväg på en vansinnesfärd i norr, där han i princip ensam attackerar och tar över hela Vinterhed. Han gör fullständigt vansinniga saker och blir snart hatad av precis alla - men drivkraften till allt dumt han gör är ändå tydlig.

Åh, det finns så många som jag gillar att läsa om i den här boken! Men jag får lugna mig lite nu. Måste bara nämna den här mystiske Jaqen H'ghar som Arya träffar. Vem är han? När kommer han tillbaka? Och så syskonen Jojen och Meera Reed som hjälper Bran med hans visioner. Dem vill jag läsa mer om!

Titel: A Clash of Kings
Serie: A Song of Ice and Fire, bok 2
Författare: George R.R. Martin
Utg år: 1998
Köp den till exempel här eller här

A Game of Thrones

A Game of Thrones, första boken i serien A Song of Ice and Fire, är en fantastisk bok. Men när jag ska beskriva för någon vad den handlar om så får jag problem: ”ja...det handlar om...jo..den är väldigt komplex. Väldigt. Och så är det väldigt många personer. Mycket död. Och sex. Och män som gör Viktiga Saker. Det finns också kvinnor som gör Viktiga Saker (eller i alla fall en) men mest är de bara vackra. Eller i vägen.”

Jag ska försöka ta mig samman och göra en något bättre sammanfattning. Ungefär så här:

Robert Baratheon är kung. Hans barndomskompis Eddard Stark är hans närmaste man. När kungen dör i en jaktolycka blir det fullständigt kaos eftersom alla vill ta makten och bli kung efter kungen. Det krigas, det mördas, det has ihjäl, det sägs elaka saker, huggs med yxor och svärd, det avrättas, förgiftas och has sex. Det alla egentligen borde göra är att lugna ner sig ett par hekto, sluta fred med varandra och tillsammans ge sig norrut, för på andra sidan Muren växer hotet från ett mystiskt ont som verkar helt omöjligt att bekämpa och nog skulle kunna ta över hela världen. Och dessutom borde de inte ha börjat bråka med varandra från första början, för den som borde sitta på tronen enligt alla ärva-tron-regler lever, fast i exil på andra sidan havet. Hon talar med riddare på riddares vis, med hästfurstar på hästfurstars vis men framförallt är hon en riktig fena på det här med drakar. (Och sex.)(Fast inte med drakarna.)(Vad jag vet.)(Sista två böckerna i serien har inte skrivits färdigt än.)

För att kunna få med allt detta krigande och alla dessa intriger, alla dessa namn och heraldiska symboler som rabblas upp, alla dessa dothrakiska seder, urgamla kungalängder, spioner, horhus, fylleraglande kungar och maktgalna tolvåringar på en enda gång utan det känns som att man sitter och läser telefonkatalogen så använder sig George R.R.Martin av ungefär tio olika berättarperspektiv. Olika personer, på olika platser, inblandade i olika intriger gör att man blir en slags allseende läsare som följer allt viktigt som händer överallt utan att det blir kaos utan bara spännande. Jag gillar omväxlingen det ger väldigt mycket. Och så har jag förstås mina favoriter hos berättarperspektiven (och dem som jag tycker mindre om)(hej Catelyn-som-mest-gör-konstiga-saker).

Tyrion är den jag gillar allra mest. Egentligen borde han vara en av the bad guys, eftersom han tillhör familjen Lannister som i princip står bakom allt ont på jorden. Men Tyrion är en total besvikelse för sin iskallt beräknande och maktgalne far, för Tyrion är en dvärg. Ful, dessutom. Hur smart och rappkäftad han än är (för det är han och det är därför jag gillar att läsa så mycket om honom) så kan han aldrig bli en ståtlig riddare i skinande rustning på en enorm stridshäst. Som den andre sonen Lannister är, Jaime. Alltså är Tyrion någon man mest använder som kanonmat (om kanoner hade funnits i den här världen).

Danaerys är en annan favorit. Hon, prinsessan som lever i exil, gifter sig med en storvuxen och mycket manlig hästfurste som i princip kör metoden dra-kvinnan-i-håret-till-lämplig-plats-för-att-sedan-bestiga-henne som bästa förföringsknep. Hon, som i bokens början är en liten darrande trettonåring som låter sin storebror bestämma allt, men som så småningom har ett helt folk som knäböjer inför henne. Det är också i Danaerys kapitel som fantasyinslaget i boken är som störst. (Drakar! Ja men man måste ju bara älska drakar!)

Det är andra gången jag läser A Game of Thrones. Jag påbörjade serien för ett antal år sedan, och läste då de tre första böckerna. När jag då kom till bok tre hade det gått ett tag sedan läsningen av bok två och jag hade väldiga problem med att plocka upp trådarna från läsningen av den – minnas intriger, vem som var osams med vem och vem som ville ta livet av någon annan. När bok fyra ett antal år senare kom ut blev det aldrig av att jag läste den. Nu börjar jag om från början och har köpt hela boxen med de fem böckerna som just nu finns i serien och tänkte mig härlig läsning under hela våren (och sedan ett evigt väntande på att karln ska få tummarna loss och skriva färdigt även de sista två böckerna i serien som utlovats...)

Att göra en omläsning av A Game of Thrones var faktiskt väldigt bra. OK – jag visste vilka som skulle dö (många), och vilka som man inte kunde lita på (ännu fler). Men då kunde jag känna mig som en mycket smart och vis läsare som såg Martins små hintar han lägger ut längs med vägen om vad som faktiskt kommer att hända så småningom. Se här nu, så godtrogen och hederlig den här personen är. Det kan aldrig gå väl. Se här nu, så ogint och elakt det här barnet är – bara tänk hur det skulle kunna bli om hen fick lite ohälsosamt mycket makt. Och jag kunde förstå alla trådar och händelseförlopp bättre – att han säger si eller hon gör så i den här situationen kommer ju att leda till den hämnden eller den katastrofen. Det blir inte nagelbitande spänning, men det blir något annat som också är bra. En annan slags smart njutning under läsresan.

Jag har en lång och trevlig resa kvar framför mig.

(det här inlägget publicerades ursprungligen på LitteraturMagazinet)

Titel: A Game of Thrones
Serie: A Song of Ice and Fire, bok 1
Författare: George R.R. Martin
Utg år: 1996
Köp den till exempel här eller här 

Game of Thrones! Boxed set! Lycka, lycka, lycka!!

För några veckor sedan skrev jag det här inlägget på LitteraturMagazinet:

Kolla! Kolla! Se vad jag har köpt och precis packat upp!! Hela boxen med alla fem Game of Thrones!! *dansar en liten lyckodans på köksgolvet*

- Men Carolina! Är du egentligen riktigt frisk? NÄR har du tänkt att läsa allt det här? Fatta att varje pocket är löjligt tjock och har löjligt liten text?

- Men...det finns ju långa nätter?

- Då borde du som alla andra ligga och sova. Inte läsa fantasy. Kan du inte helt enkelt bara se TV-serien i stället? Den sammanfattar ju handlingen rätt bra, och så är det smaskiga sexscener?

- Äsch. Jag försökte. Men jag kom någonstans till mitten av säsong 1, sen tröttnade jag och oäkte maken fick se resten själv. Även om det är aldrig så bra fantasy så är TV-formatet inget för mig. Jag måste skapa mina egna bilder.

- Och...jag råkar veta att du ju redan har läst en stor del av serien? Varför nu lägga ner löjligt många timmar på något du redan läst??

- För att det är så utomordentligt bra fantasy! Och, visst, jag läste de tre första böckerna i serien när de kom. Men jag fick problem. Game of Thrones är väldigt bra, men väldigt komplexa. Det är miljoner människor och intriger att hålla reda på. Jag hade stora svårigheter när jag satte igång med läsningen av tredje boken och det hade gått ganska lång tid sedan jag avslutade bok två. Jag kom inte in i handlingen och hade glömt bort vilka de flesta var. Fjärde boken blev liksom aldrig av att jag läste. För att inte tala om femte. Men jag ville ju! Och enda sättet (tyckte jag) var ju att köpa hela serien på en gång och sedan börja om från början. Och det ska jag göra nu! Jubel!!

Det där skrev jag alltså i början på januari. Hur går det då, det där GoT-läsandet? Ja. Jo. Det är fortfarande fantastisk läsning. Men det ÄR tjocka böcker. Och jag har verkligen haft ont om lästid den senaste tiden. Så, ja, jag har väl alldeles snart läst ut bok två. Pengarna jag gav för GoT-boxen ger långvarig underhållning för pengarna. Bra ekonomi!