Den stora kärleksfebern (Drakhjärta 3)

Den stora kärleksfebern av Anna Ehring

Den tredje boken om Nisse och hans drake Harry. Den första heter Syltmackor & oturslivet (se här vad jag skrev om den), den andra heter Kickflippar & farligheten (se här vad jag skrev om den).

Visst är den här bra, men jag tycker inte alls lika mycket om den som om de två föregående. Det fina språket är detsamma, den fina inlevelsen i en tolvårings tankar och känslor finns kvar (så mycket att Nisses trassliga humör och taggighet nästan sänker boken för han blir så jobbig att läsa om). Men nu känns det som att det där lilla extra som höjer boken över alla andra saknas. Jag har på något sätt läst det här redan, två gånger om, och blir inte lika fascinerad av Nisses, Nodis och pappas vardagsliv (även om det fortfarande känns äkta beskrivet). Det känns också som att Harrys kommentarer har vattnats ur - han kommer mer med konstiga uttalanden, mer av känslan "det är roligt att en ödla pratar och kolla vilka konstiga saker han gör" än den där kloka kompisen till Nisse han var förut.

När han väl är där, vill säga. Det är så i den här boken att Harry försvinner en bit in i handlingen. Nisse tror först att han somnat någonstans men blir alltmer förtvivlad när han inte kommer fram igen - har han rymt? För just nu behöver han mer än någonsin Harry att prata med - han har blivit kär i Saga nämligen. Och det är ingen bra sak att vara kär. Nisse blir totalt avig och får förstoppning i hjärtat och kaos i hjärnan. Han vill inte visa Saga att han är kär i henne men kan inte vara som vanligt i hennes närhet, så han flyr. Eller säger elaka saker, både till henne och till kompisarna. Och han är på dåligt humör hemma också, pappa och Nodi undrar vad som är fel. De tror bara han är orolig för Harry - till dem kan han absolut inte säga att han är kär. Och det kan han förstås inte säga till kompisarna heller. Kompisarna vet inte heller om att Harry är en talande drake, de tror bara Nisse är orolig för sin försvunna ödla och tycker han bär sig mer än underligt åt.

Och det blir jobbigt att läsa också. Jag saknar Harry och hans förmåga att "låsa upp" Nisse. Nu blir allt bara så fel och dumt sida upp och sida ner så jag blir helt matt. Jag förstår att Nisse har det jobbigt - han är rena typexemplet på tonåring med känslorna i kaos, fast han inte ska fylla 13 förrän efter sommaren - men han drar liksom inte läsaren i sin panik och jag vill bara sätta honom ner på en stol och be honom ta det lugnt och inte bara rusa iväg från allting. Faktiskt lade jag nästan boken ifrån mig innan Harry äntligen kom tillbaka och redde ut Nisse-trasslet.

Så, visst, den här boken är en fantastisk inblick i en snart-tonårings-trassel-känslo-kaos. Men jag saknar ändå något - det blir stillastående. Även om Harry var fånigare än vanligt i den här boken så tror jag det var han som saknades.

För vem? 10-15 år

En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret

En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret av Brian Selznick

Jag kände att jag ville ha med den här på bloggen också nu när jag precis har skrivit om Underverk av Selznick (se här vad jag skrev om den).

När den här kom för ett par år sedan var den verkligen en wow-upplevelse. Kan man göra en bok så? Låta bilderna ta över berättandet i långa sekvenser? Använda bilderna som en filmkamera och zooma in och ut i bilderna för att fokusera på detaljer eller skapa överblick? Kan man ha en bok som är så tjock bland böcker som är tänkta för barn i mellanstadiet?

Det kunde man, och det med besked. En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret är en alldeles fantastisk bok. Inte nog med att den använder filmgrepp för att berätta om Hugo - själva berättelsen handlar också om filmens tidigaste historia. Och så själva berättelsen om Hugo Cabret som är perfekt läsvärd alldeles i sig själv. En liten kille som bor inne i väggarna på en tågstation där han sköter om urverken på de stora klockorna! En liten kille som sitter och bygger ihop en slags maskin-människa! En liten kille som får reda på saker han inte visste om sina föräldrar! Bara det räcker att berätta för att få barn att vilja läsa boken. Visar man sen också den första bildsviten som är en inzoomning på först vårt jordklot sedan närmare och närmare till Paris, till en tågstation, till en folksamling, till en kille i folksamlingen, närbild på killen som vänder sig om och tittar in i "kameran" - det är Hugo Cabret, ja, visar man den så hugger de flesta barn tag i boken och bär i väg med den. Jag tror aldrig jag har varit med om en snyggare personpresentation i en bok än den här.

Det är Paris, det är 1930-tal. Hugo Cabrets föräldrar är döda så han bor hos sin farbror som bor och arbetar på en stor tågstation. Det är farbrodern som sköter urverken på alla stationens klockor - drar upp dem och underhåller dem (svårt att idag förstå hur det behövdes någon som bara sysslade med detta...). För att komma åt alla klockors urverk så går man igenom gångar bakom väggar och inne i väggar. Även farbroderns rum ligger liksom gömt i en del av stationen som vanligt folk inte kommer till. Hugo flyttar in till honom och lär sig sköta klockorna - han är mycket begåvad på att sköta eller bygga eller laga mekaniska saker. Det var hans far också, minns han.

Men farbrodern har problem. Han dricker mycket sprit, och sover eller försvinner, och låter Hugo mer och mer ta över klock-sysslandet. Nu verkar han helt och hållet ha försvunnit och Hugo sköter klockorna och hoppas på att ingen ska upptäcka att det inte är farbrodern som gör det för då kanske de blir utslängda från tågstationen.

När Hugo inte sköter klockorna har han ett annat projekt: han bygger på en slags maskin som föreställer en människa. Maskinen ska kunna sättas igång och människan utföra en serie rörelser, som en robot. Sådana här mekaniska maskiner kallades automater och var rätt vanliga ett tag efter sekelskiftet.
Men automaten fungerar inte och är svår att laga eftersom Hugo saknar de delar som behövs. Han vet var han kan få tag på några av dem - i mekaniska leksaker. Det finns en liten leksaksbutik på tågstationen och i en lång bildserie så får vi se när Hugo gör en reservdelsraid i den (som inte går så bra).

Det är här - när Hugo mer eller mindre blir lyft i nackskinnet av leksaksbutiksinnehavaren - som berättelsen sätter igång. Och över femhundra sidor senare vet Hugo mer om automater, om de tidiga filmskaparna, om leksaksinnehavaren och om sin far. Och vi har gjort samma resa, med filmbilder och allt.

För vem? 10 - 15 år

Underverk

Underverk av Brian Selznick

Jag hade stora förväntningar på den här boken, för jag tyckte väldigt mycket om En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret (se här vad jag skrev om den) Och, visst, förväntningarna infriades, men inte riktigt så som jag hade trott. Bildberättandet används på ett annat sätt i Underverk och det blir två olika berättelser som så småningom flätas samman på ett ganska överraskande sätt. Men precis som i Hugo Cabret så är det fantastiska miljöer (mest New York) och nya kunskaper man liksom får på köpet. I Hugo Cabret fick man veta mycket om filmens tidigaste historia - här är det en del om stumfilm men också om museum och om kommunikation för och med döva människor. Lite oväntade kombinationer men det fungerar och blir väldigt bra. Det känns som att Selznick har lagt ner mycket jobb på research för den här boken, och att han har gått och tänkt på den länge, till och med innan Hugo Cabret skrevs? Jag bara spekulerar, men boken känns som ett riktigt hantverk med alla dessa illustrationer.

Men jag kan inte bara godkänna och tycka om en bok som är ett bra hantverk - den måste beröra mig också och ha en berättelse som fängslar mig på något sätt. Och som väl är så har Selznick inte glömt det i all miljö- och faktainstudering.

Det är två olika berättelser som berättas. Först får vi läsa om Ben som lever i Minnesota på 1970-talet. Han har bott med sin mamma och aldrig lärt känna sin pappa, han vet inte ens vem pappa är. För en kort tid sedan dog hans mamma i en trafikolycka, och sedan dess bor han hos sin moster och morbror och måste dela rum med sin kusin. De bor i huset intill det som Ben och hans mamma delade, men Ben har sedan mamma dog inte velat gå in i sitt gamla hus - det gör för ont. Ben är döv på ena örat sedan födseln men har klarat sig bra ändå. Fast nu blir det katastrof, för när han till sist vågat sig in i sitt eget hus och ska ringa ett viktigt telefonsamtal (han tror han har hittat sin pappa) - så slår blixten ner i huset och telefonen och går rätt igenom Ben. Han överlever men blir döv även på andra örat. Rätt var det är hittar vi honom i New York dit han rymt från sjukhuset - nu bara ska han hitta sin pappa, kosta vad det kosta vill. Fast det går åt skogen direkt, förstås. Han är inte gammal, han är döv, han känner ingen och han har väl varit i New York i 20 minuter när han blir rånad på alla sina pengar.

Parallellt med Bens berättelse får vi följa Rose som lever i Hoboken utanför New York, fast på 1920-talet. Rose berättelse berättas enbart i bilder men är förfärande tydlig ändå. Vad man direkt förstår är att Rose, som kanske är i 10-årsåldern, är en olycklig flicka som bor i ett stort hus med utsikt över vattnet mot New York. Man förstår också att hon beundrar en filmstjärna som heter Lillian Mayhew och klipper ut allt hon ser om henne i tidningar och sätter in i en klippbok. Efter ett par bildsvep om Rose så förstår man också att hon är döv, och absolut inte vill lära sig kommunicera med hörande genom att läsa på deras läppar. Hon klipper till och med sönder läroboken om detta och gör en stad i papper av den. Sen hittar vi helt plötsligt även Rose på rymmen och på väg med båten till New York - lika liten som Ben, och lika svårt för att förstå och göra sig förstådd.

De bägge berättelserna flätas alltså samman i slutet, men de hänger liksom ihop medan de berättas också. Det är smarta överväxlingar mellan Ben och Rose och jag bläddrar vidare i boken utan att kunna sluta för jag måste bara se hur berättelsen lämnas över efter det här slutet i texten, efter den här sista bilden i bildserien. Ett exempel på hur berättelsen lämnas över är när Rose har varit på bio (stumfilmsbio) ensam och kommer ut på gatan och överraskas av ett åskoväder (faktiskt har filmen hon sett också handlat om ett åskoväder). Hon springer i regnet och ser rädd ut. Sista uppslaget visar en enorm blixt på natthimlen - sen växlar det över till text och Bens berättelse där Ben precis vaknar upp liggande på rygg, desorienterad och med en förfärlig värk i huvudet och kroppen. Han har precis blivit träffad av blixten genom telefonen men det vet han inte än.

Jag gillar det här. När man läser en av Selznicks mastodontböcker (Underverk är på 629 sidor) så får man så mycket mer än bara en bok. Man får en bildupplevelse också, och längtan till att resa till New York (eller till Paris i Hugo Cabret) och så en massa oväntade kunskaper om saker man knappt visste något om innan.

Lite av grejen med den här och med Hugo Cabret är just det att de är så väldigt tjocka men ändå lättlästa. Det är grymt imponerande om man går på mellanstadiet och kånkar runt på en sån här bok och kompisarna frågar om man verkligen läser den där tjocka? och man med gott samvete kan säga att "japp, och jag är nästan färdig också". Det är kul för mig att bokprata om dem också: Kolla vilken tjock bok! Fast jag lovar att ni klarar av att läsa den - titta bara inuti (och så visar man någon eller flera fantastiska bildserier). Mycket bra.

För vem? 10 - 15 år

Kickflippar och farligheten (Drakhjärta 2)

Kickflippar & farligheten (Drakhjärta 2) av Anna Ehring

Läs här vad jag skrev om Drakhjärta 1 - Syltmackor & oturslivet och läs här vad jag skrev om Drakhjärta 3 - Den stora kärleksfebern.

Kickflippar & farligheten är minst lika bra som Syltmackor & oturslivet. Märkligt nog har den en allvarligare ton trots att den stora sorgen Nisse och hans familj har i den första boken har börjat gå över och bli vanligt liv. Här fokuseras mer på ungdomskultur, på hot och våld och att vara modig på så sätt att man står för det man själv tycker är rätt. Harry är kvar, förstås, och levererar fortfarande dräpande livsvisdomar. Och fortfarande är det fantastiskt bra om en 12-årings tankar och funderingar (Nisse fyller 12 precis i början på boken). Det här är böcker som alla i den åldern borde läsa - och alla som är i den åldern borde också ha en egen Harry. Någon som de kan berätta allt för och som kommer med kloka, avslappnade råd.

Nisses absoluta bästis, Tage, ska försvinna i väg en hel evighet. Hans mamma har träffat en kille som bor i Turkiet, och nu ska de åka dit och vara där i tre månader. Tre månader utan Tage!! Det står man knappt ut med. Ska Nisse hänga ensam på alla raster, då eller? Nisse och Tage har tillsammans med Saga och Rut ett band (som förstås får vila under den tiden Tage är borta). Saga och Rut är förvisso bra, men det funkar bara att vara med dem när de repar med bandet. I skolan kan man inte hänga med dem för de gör tjejgrejer. Så Nisse bävar för den evighetslånga tiden Tage ska vara borta.

Men redan första dagen utan Tage i skolan så börjar Nisse prata med Josef. Tuffe Josef som annars inte hänger med någon i skolan. Josef har nämligen sett att Nisse åker bräda (fast han är bara nybörjare än) och frågar om Nisse vill att han ska lära honom några tricks. Det vill Nisse och hänger på Josef ett par gånger. De har rätt kul, åker bräda och så. Men så kommer ett sms från Josef en dag där det står: ”Vi ska märka en kille i morgon/Josse”. Nisse frågar tillbaka vad Josef menar med "märka" och får till svar "spöa" med en glad smiley-gubbe efter. Nisse undrar hur man kan skicka en smiley när man ska spöa någon och frågar Josef "varför?" "För han är falsk, vi ses vid rampen klockan sju imorrn kväll/Josse" får han till svar.

Nisse ligger och stirrar i taket och hoppas att det snart ska komma ett sms där det står att Josef bara skojade eller nåt sånt. Men det gör det inte. Och Nisse skickar efter en stund ett svar till Josef att "jag gör inte sånt". "det är lugnt mannen, du behöver bara kolla på." får han till svar, men förtydligar själv "Jag vill inte vara med, ALDRIG! Hälsningar Nils Berg."

Det är här "farligheten" i bokens titel kommer in. För det som händer nu är att Josef och hans gäng vänder sig mot Nisse. Plötsligt är det i stället Nisse som är en falsk vän och han får meddelanden om att om han tjallar är han död. Han får också chattmeddelanden från Josefs gäng med otäcka hotelser. Nisse är så rädd så han vet inte vad han ska göra - han vågar knappt gå ut.

Vilken tur att han har Harry som håller sitt lugn i alla situationer och kommer med goda råd.

Det är skrämmande läsning, för det känns så äkta, så otäckt nära verkligheten. Så här lätt kan det säkert vara att hamna i fel gäng och fel situationer. Och så väldigt lätt det skulle kunna vara att tvingas med till "fel" sida också, och utföra handlingar som man sedan kommer att ångra för alltid - om man inte vågar säga nej.

För vem? 11 - 16 år

Farlig ström

Farlig ström av Kat Falls
Fortsättning på Mörkt liv (läs här vad jag skrev om den)
Jag hade lite svårt att komma in i Mörkt liv när jag läste den eftersom det var en ny och främmande värld med så mycket saker och företeelser jag inte hängde med på i början. Sen vande jag mig och tyckte om den, och blev sugen på att läsa Farlig ström. Det var en del lösa trådar och aningar jag hoppades skulle följas upp här.

Men Farlig ström rör sig mestadels i nya miljöer, nämligen på ytan av havet i stället för under vatten och på havsbotten. Vi får också läsa om en några som kallas migranter. Det är människor som inte vill bo på det överbefolkade fastlandet utan i stället lever i flytande små städer ute till havs. Först verkar migranterna skrämmande och ociviliserade - alla "vet" att de tar vanligt folk tillfånga och syr kläder av deras tarmar och eventuellt också äter upp dem. Man "vet" att migranterna är helt laglösa, barbariska och att deras kaotiska flytande städer har en hövding som eventuellt kan styra patrasket.

Boken börjar med att Tys föräldrar blir kidnappade av de där förfärliga och elaka migranterna. Föräldrarna skulle bara helt fredligt och snällt sälja nyskördade alger till dem, men de blir alltså under vapenhot nertvingade i en ubåt och försvinner. Boken går sedan ut på att Ty tillsammans med Gemma genom att möta diverse opålitliga och skurkaktiga typer ska försöka leta rätt på sina föräldrar själv (sjöpolisen som är styrda av Samväldet verkar inte bry sig så där väldigt om kidnappade havs-kolonister).

Men allteftersom boken framskrider så kryper det fram att migranterna trots allt är helt vanliga människor som på alla vis försöker överleva så gott de kan - de är lite som eskimåer för de använder och återanvänder allt. Alla delar på bytesdjur används eller äts upp. Alla sopor man finner i havet får de användning för. Och migranterna är dessutom desperata, för enligt en ny lag så får de inte fiska i områdena nära kusten utan bara ute på djupt hav. Områdena nära kusten innehas nämligen av nybyggare (såna som Ty och hans familj= och de är rädda om sina havsbottengårdar, algodlingar och fiskodlingar. Inte heller får migranterna gå in till kusterna - bara till enstaka platser typ Brottsjö som är en gammal oljeplattform som gjorts om till en slags mötesplats med boxningsarena, restauranger, barer och marknader. Ty begriper först ingenting av det som händer - varför ska de där migranterna äntligen kidnappa hans föräldrar? De verkar ju inte begära någon lösensumma? Men han känner sig snart rätt dum när det går upp för honom migranterna hatar nybyggarna mest av alla - just på grund av det där påbudet som gör att migranterna tvingas skaffa mat ute på djupt hav där det inte är gott om fisk.
Migranterna har det alltså svårt, och ändå värre är det nu den senaste tiden för någon som är helt utan samvete sänker ner och förankrar de flytande städerna under vattnet, och förseglar dem sedan så att människorna som bor inuti inte kan komma ut och därför dör allihop. Givetvis blir Ty och Gemma inblandade i det här mysteriet.
Så vi rör oss på omgjorda oljeplattformar, i en ruinstad på en slags holme, på handelsstationer och sånt. Ty gillar inte att vara ovan havet och i början på boken beskrivs det vilken enorm ångest han får av värmen, av solljuset, av att ha så många människor tätt inpå sig. Men eftersom han i princip vistas ovan vattnet hela boken igenom så vänjer han sig uppenbarligen snabbt för så småningom verkar han inte lyfta på ögonbrynen åt att befinna sig mitt i en folkmassa i en vattendränkt arena där det finns monsterstora krokodiler i vattnet.

Förra boken gjorde stor sak av Tys mörkgåva (han kan "se" med hjälp av ljud, likt delfiner eller så) - men det har han förstås inte så stor nytta av ovan hav, i stora folksamlingar. Så här blir han mest något av en vanlig tonåring som skyfflas runt i olika situationer han inte har minsta kontroll över. Jag blir helt störd av honom, faktiskt, för klantigare människa kan man leta länge efter. Han är inte det minsta diskret. Eller smart. Eller duktig på att slåss, eller smyga, eller något annat han hade behövt i den här handlingen. Han bara liksom går rätt fram till folk och frågar enormt dumma frågor som alla först vägrar svara på och sen försöker ta livet av honom för att han frågade. Ta exempelvis det här: Ty och Gemma har i sin jakt efter föräldrarna kommit till en svart marknad där migranterna kan köpa mat till skyhöga priser. I ett marknadsstånd ser Ty en sorts alger som bara kan komma från hans egen och föräldrarnas gård. Alltså just den maten som stals i samband med att föräldrarna kidnappades. Vad gör då killen? Sparar han listigt på informationen och tar i smyg reda på vem mannen är som innehar ståndet? Varskor han någon slags polis? Ringer han en vän? (förlåt - telefoner finns inte i den här världen) Pratar han åtminstone med Gemma om saken? Nej. Han stegar myndigt fram till den som säljer algerna och förklarar högt och tydligt att de här algerna kommer minsann från vår gård och jag vet att de är stulna. Var har du fått dem ifrån? Varpå alg-försäljaren givetvis får tossablick och attackerar  Ty med kniv.

Jag avskyr osmarta huvudpersoner som liksom inte löser något själva utan bara blir kringfösta i handlingen och oförtjänt överlever alla dödsfaror.

På tal om mörkgåvor ovan så verkar det ha gått inflation i det nu. Mer eller mindre alla som överhuvudtaget vistats under vatten i över två veckor verkar ha någon slags mörkgåva. Det blir urvattnat. Det blir mer än urvattnat - det blir lite löjligt.

Det som lockade mig med Mörkt liv var mycket den spännande havsmiljön, hela dystopi-grejen med överbefolkat fastland och ett förmodat korrupt Samvälde som styrde. I den här boken är det stor övervikt på action och intriger istället. Och det jag anade att jag skulle få veta mer om - Samväldet och hur världen funkar i stort - blir det nästan inget av. Det är synd om migranterna, det förstår jag, men det verkar vara jobbigt att vara människa på många ställen och Samväldet styr och ställer mycket mer än de har rätt till tydligen. Jag vill fortfarande veta mer om det här än läsa om hur Ty hamnar i omöjliga livsfaror sida upp och sida ner. Från en annorlunda och lockande dystopi med samhällen på havsbotten har den här förvandlats till något jag redan sett på film - action i en framtid av vatten, återanvända sopor, ruiner och desillusionerade elaka människor som bara tänker på pengar.

För vem? 11 - 16 år

Syltmackor & oturslivet (Drakhjärta 1)

Syltmackor & oturslivet av Anna Ehring

Det här är en av mina absoluta favoritböcker att sätta i händerna på killar som vill ha lättlästa och roliga böcker som "inte handlar om påhittade saker". Givetvis är inte boken skriven för bara killar - men det är mest killar i 11-12-årsåldern som lånar Drakhjärta-böckerna här, och jag har hittills inte hört någon som inte gillar dem. Böcker som får killar i den åldern att så gärna vilja läsa fortsättningsdelar att de reserverar dem - ja såna böcker är värda sin vikt i guld. Det är också en bra bok att ha i bokcirklar för mellanstadiet, för här finns mycket att diskutera samtidigt som det är roligt och sorgligt att läsa.

Syltmackor & oturslivet följs av Kickflippar & farligheten (läs här vad jag skrev om den) och Den stora kärleksfebern (läs här vad jag skrev om den) (och i augusti kommer även Hemligheter).

Att bokserien heter "Drakhjärta" har absolut ingenting med fantasy att göra - nej, det här är 11-åringsverklighet och vardagsdramatik. Det är roligheter och livsvisdomar om vartannat - fast egentligen borde det vara så sorgligt så det är inte klokt. Nisse, som bor i Bagarmossen, är 11 år och hans mamma dog nyligen. Nisse och lillebror Nodi är nu ensamma med sin pappa är arbetslös och  förtvivlat försöker få ihop liv, ekonomi och sorg. Det borde vara så grått och eländigt – men blir övervägande fantastisk rolig läsning. Och det är dels den fina skildringen av familjens vardag, dels är det förstås Harry.

Harry är inte verklig på något sätt - han är en ödla som pratar (fast själv säger han att han är en drake, förstås). Och det är konstigt och fel, förstås. Men han pratar på ett sätt som Nisse och alla andra 11-åringar begriper och tar till sig. Han är rolig. Han är vis. Han är slapp och ouppfostrad och svär (det är inte någon Nalle Puh-ton typ vara snäll och det viktiga är att man har vänner och tillsammans är vi starka och liknande floskler). Och han lär Nisse hur man får ett drakhjärta för att man ska kunna stå ut med allt som är jobbigt eller otäckt här i livet. Dessutom är det han som får Nisse att förstå att även om man har problem så finns det glädjeämnen ändå. Man kan få lov att ha roligt fast ens mamma är död - och sen vara ledsen rätt var det är igen.

Vilken som helst av samtalen mellan Nisse och Harry är värda att återge men mitt favorit-typiska-Harry-parti är det när de diskuterar läxor, vad det är och varför man ska göra dem:

-Läxor, det är sånt man lär sig.
-Varför?
-Inte vet jag?
-Är det onödigt alltså?
-Nej, egentligen inte, man måste lära sig massa saker för att…
-För att?
-Annars får man inget jobb när man blir stor…
-Varför ska man ha ett jobb när man kan äta syltsmörgås och ligga i solen och fisa?
-Det funkar inte så när man är människa, tror jag.

Exakt. Fram för fler syltsmörgåsar i solsken tycker jag. Men det är inte bara Harry och Nisses samtal med honom som det är roligt att läsa om. Det är roligt att läsa om Nisse själv också, så på pricken beskrivet hur en 11-åring tänker, vill och gör. På ett ställe sitter Nisse och funderar över var gränsen går till att bli tonåring. Vaknar man bara upp en morgon och är omöjlig? Måste man bli som de där som hänger i högstadiets korridorer? När uppstår lusten att vilja smygröka? Måste man vilja det bara för att man blir tonåring? Och så vidare och så vidare tills Nisse vaknar upp ur sina funderingar och upptäcker att en hel SO-lektion har gått och han inte har en aning om vad läraren har sagt. Igen.

På något sätt gör det roliga och vardagsigenkänningen att det blir ännu mer gripande när pappan först bryter foten och blir sittande hjälplös i köket med två små barn, och när han så småningom åker fast för snatteri - allt blir så verkligt och så förfärligt hemskt. Tur att de har farmor som hjälper dem. Tur att Nodi är så busig och söt så att han kan få vem som helst att skratta. Tur att Harry levererar dräpande svavelosande livsvisdomar på löpande band. Tur att det finns syltmackor och tänk att oturslivet vänder så småningom.

För vem? 10 - 14 år

Mörkt liv

Mörkt liv av Kat Falls

Jag stör mig enormt på dåliga baksidestexter. Den här boken har ett praktexempel på usel baksidestext. Borde man inte ha läst boken först innan man gör en sån text? Eller åtminstone skummat den? Eller åtminstone låtsas att man har läst den??? Texten fokuserar på sånt som hänt för länge sen som knappt ens tas upp i boken, och på något som skulle kunna ha hänt i boken men inte händer och så slutligen (som spänningsförhöjare) beskriver den något som överhuvudtaget inte händer i boken. Eller så är det en total missuppfattning av bokens innehåll - jag blir inte klok på det som står. Varför inte i stället beskriva vad boken handlar om och ta fasta på det som lockar till läsning - boken är ju faktiskt bra?

Morr.

Det här är en annorlunda miljö - havsbotten. I en avlägsen framtid har stora delar av fastlandet sjunkit och människorna trängs på det land som finns kvar. Utom de som vågar lite mer och som ger sig av för att bli nybyggare på havsbotten. Teknologin för detta finns och man odlar fisk och alger som sedan säljs som mat till ytborna. Livet i havet är inte ofarligt - här finns diverse sjöodjur (alltså sånt som finns eller skulle kunna finnas på riktigt: stora hajar, jättebläckfiskar, giftiga fiskar och andra djur som bara ser människor som ännu ett slags byte) och så finns här pirater.
Ty är 15 år och föddes under vatten. Han bor på sina föräldrars gård på havsbotten och kunde i princip simma och köra ubåt innan han kunde gå - han känner till faror och lockelser i havet och brukar samla in skatter från havsbotten som han renoverar och säljer eller har på sitt rum (skatter så som kungkronor, svärd, stengudar, juveler...) Han avskyr att vistas uppe vid ytan där solen är för stark, luften är för varm och miljoner människor vill begapa honom och peta på hans hy (den är nämligen skimrande - alla nybyggare får sån hy efter att ha ätit djuphavsfisk som lyser i mörker). Livet är väl i stort sett förträffligt. Tills han stöter på en ubåt i en djuphavsgrav. Ubåtens insida är mer eller mindre täckt av blod. Och när han undersöker det stöter han på en tjej, som dessutom tydligt är ytbo och ovan vid att vara under havet. Tjejen är Gemma och hon letar desperat efter sin bror. När de precis mötts på ubåten så kommer en mycket större ubåt som krokar fast i den lilla ubåten och ska dra den med sig. Det är de fruktade Barracuda-piraterna och nu måste Gemma och Ty fly ut från den lilla ubåten om de vill överleva.

Den här är lite svår i början för man kastas in i en helt annorlunda värld - den under vattnet - med mängder av annorlunda förutsättningar, namn på företeelser man inte känner till, märkliga livsformer och så är det action från första början med massor av saker som händer i varje mening. Jag har lite svårt att hänga med på vad som händer och får läsa varje stycke typ två gånger. Men när jag väl har vant mig och känner igen sakerna och förstår vad som händer - då är jag fast. Det är en spännande story där piraterna är ganska viktiga, men där man anar ett större sammanhang med ett Samvälde som styr över människorna och där man mer och mer förstår att det är ett korrupt och förfärligt samhälle människorna  vid ytan lever i. Det är inte så många människor än som vågat sig ner för att leva på havsbotten - de som gör det gör verkligen något nytt. Det är ibland lite som att läsa om nybyggare i exempelvis Amerika eller Australien - de lever farligt men fritt och äger sina vidsträckta marker och bestämmer över sig själva. Faktiskt begär nybyggarna mot slutet av boken självständighet från ytmänniskorna och Samväldet - ska bli spännande att se hur det går med det i nästa bok om Ty och Gemma som heter Farlig ström. Havsmiljön är också fin att läsa om med beskrivningar av olika livsformer men också med rester av vår egen civilisation som ligger nerrasade eller nedsjunkna djupt djupt ner i havet.

För vem? 11-16 år