New Spring

Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det... Fast just den här boken hör faktiskt inte till själva omläsningsprojektet egentligen, för när den kom ut någon gång mellan bok 10 och 11 i Wheel of Time så hade jag slutat läsa serien. Så jag har inte läst den förut. New Spring är en prequel till resten av Wheel of Time och handlar om det som hände de ungefär tjugo åren före händelserna i bok 1. Man ska absolut inte läsa den här som första-bok i serien ifall man tänker ge sig på att läsa Wheel of Time men inte gjort det förut. Visst kommer händelserna först, men de känns mer som en fördjupning för dem som redan är helt försjunkna i WoT-universumet och vill veta mer om Moraine, Lan och det dagliga livet i Vita Tornet.

För det är det New Spring handlar om. Vi får läsa om när Moraine blir Aes Sedai. Hur hon genomgår provet för att bli det, hur hon väljer ajah och väldigt mycket om hur saker och ting går till i Vita Tornet innan händelserna i WoT sedan vänder allt upp och ned. Det är också väldigt mycket om Siuan Sanche, hon som senare blir den Amyrlintronande men som hela novis- och antagningstiden är Moraines bästa vän. Moraine och Siuan är med när en Aes Sedai som heter Gitara får en slags syn där hon ungefär ropar att "han är född! Han drar sina andetag just nu på Drakberget! Draken är återfödd!" och därefter faller död ner. Och Moraine och Siuan tycker därefter att deras liv ska gå ut på att söka upp denne Draken återfödd och se till så att hans liv inte tar slut i förtid. Ungefär. Vi får också läsa om Lan, Malkiers kung-utan-land när han rider omkring och är manlig och krigisk och absolut inte vill ha med några Aes Sedaier att göra överhuvudtaget. Han vill mer eller mindre utrota ondskan på egen hand. Lite Chuck Norris-style sådär.

Grejen är att när man läser den här New Spring så blir det aldrig särskilt spännande. Jag vet ju redan vad som ska hända! Moraine kommer att träffa Lan och göra honom till sin väktare, Siuan Sanche kommer att bli Amyrlintronad och avsatt som Amyrlintronad och släckt, Moraine kommer inte att bli tvingad till att bli drottning av Cairhien (som är ett stort hot mot henne i den här boken) och hon och Lan kommer att träffa Rand & Co i Tufloden om tjugo år när de är väletablerade som aes sedai/väktare. Intressant är det, visst (speciellt hur det går till när en aes sedai genomgår sitt prov för att få sjalen), som fördjupning. Men aldrig spännande.

Den här prolog-boken, eller prequelen i fint försvenskad engelska, skulle egentligen följas av två prequel-böcker till. Bok två skulle handla om Tam al'Thor och hur han deltog i aielkrigen och hittade den nyfödde Rand i snön, och bok tre mer om hur Moraine och Lan sökte efter Rand de sista åren innan WoT sätter igång. Men författaren Robert Jordan hade tänkte skriva dem efter det att hela WoT var färdigskriven - och så gick han ju och dog efter bok 11. Det är tydligen ännu inte klart om författaren som avslutade WoT i Jordans ställe, Brandon Sanderson, kommer att skriva de två återstående prequel-böckerna också. Kul om han gör det - men jag kan absolut leva vidare även om han inte gör det.

Titel: New Spring
Titel i svensk översättning: Begynnelsen
Författare: Robert Jordan
Köp den till exempel här och här 

Bokbloggsjerka 10-13 maj

Den här veckan frågar Annika i sin jerka:

För en tid sedan ställde Bokhora frågan om det är finare att läsa på originalspråk. Jag deltog inte själv i debatten, men för att spinna vidare på frågan skulle jag gärna vilja veta om ni alltid försöker att läsa de böcker ni kan på originalspråket eller om ni hellre väntar på de svenska översättningarna?

Försöker och försöker vet jag inte...Jag läser mycket fantasy. Eller ja, det var mer förr, innan jag började jobba med barn- och ungdomslitteratur som nu tar mycket av min tid. Men om jag vill belöna mig själv och har tid så läser jag fortfarande helst fantasy. Och det är så att den allra största delen av den fantasy som ges ut aldrig ens blir översatt till svenska. Så det är inget medvetet val att läsa på engelska - det är ofta en nödvändighet.

Är det nu så att böckerna faktiskt finns att få på svenska (och jag då inte redan hunnit läsa dem på engelska) så väljer jag att läsa på svenska. Även om jag nog egentligen tycker att engelska är det som bäst passar för genren. (ta till exempel alla de ord som på engelska finns för "magiker/trollkarl").

Och så är det detta med otåligheten. Börjar jag att läsa en fantasyserie där kanske första och andra boken i serien finns översatta till svenska, men inte fler, och den är riktigt bra. Då kan jag absolut inte hålla mig till att vänta på att resten av serien sakta men säkert blir översatt. Nä, då köper jag resten av böckerna på engelska.

Saeculum

Jag hade oerhört högt ställda förväntningar på den här boken, eftersom jag var totalt fängslad av Erebos när jag läste den. Höga förväntningar är aldrig särskilt bra, för det är så lätt att bli besviken. Och tyvärr blir jag lite besviken på Saeculum. Den är spännande. Riktigt spännande på en del ställen. Men...det räcker inte riktigt för mig.

Det börjar så bra. Framsidan är en av de snyggaste jag har sett. Tyvärr är min bok en inplastad biblioteksbok, så man kan inte riktigt känna på ytan - men titeltexten är lätt upphöjd. Och sedan drar boken igång med en medeltidsmarknad där man får följa med Bastian när han träffar de olika medlemmarna i Saeculum. Det är löften om att intressanta hemligheter ska avslöjas: vad är det den där konstiga Iris med det mystiska håret är så rädd för? Varför vänder sig den sanslöst vackra Lisabeth från elden hela tiden? Tror Doro verkligen på andar och på att hon är en häxa - eller gör hon sig bara till för att det ska bli rätt stämning på marknaden?

Bastian, som normalt lägger hela sitt liv och all energi på att plugga medicin, har träffat en tjej som heter Sandra ett par gånger den senaste tiden. Han håller nog på att bli förälskad i henne, tror han. Det är hon som dragit med honom till medeltidsmarknaden. Och det är också hon som övertalar honom till att följa med Saeculum till ett lajv-konvent över pingsthelgen. Saeculum är en löst sammanhållen grupp med människor som brukar lajva. Lajvet vid pingst är årets höjdpunkt. Bara vissa medlemmar får följa med, och platsen för lajvet hålls hemlig ända tills tåget avgår. Märkligt nog får Bastian följa med detta år fast det är flera andra Saeculum-medlemmar som petats.
Han får ett mystiskt telefonsamtal från någon okänd person precis när han ska åka iväg, som varnar honom för att följa med på lajv-konventet. Det är något konstigt och fel med hela grejen, tycker personen som ringer. Bastian åker ändå.
När spelledaren Paul avslöjar vart de ska åka blir "häxan" Doro skogstokig, och skriker förtvivlad att de inte kan åka just dit. Det är en förbannelse över platsen! Fursten går runt i skogen där, och hon kommer inte att kunna skydda allihop om de åker dit, påstår hon. Alla blir illa berörda av hennes trams, och åker ändå. Väl framme i vildmarken lägger alla ifrån sig allting som inte skulle kunna härstamma från medeltiden. Mobiltelefoner, givetvis. Chipspåsar, ficklampor, sovsäckar. Och Bastians glasögon... Sen vandrar de djupare in i skogen.

OK. Nu har det gått kanske 80 sidor av boken, och jag är fortfarande helt fascinerad. Saeculum-medlemmarna ska nu gå in i sina karaktärer och själva spelet ska börja. Men det är nu det blir så platt fall. Spelet hinner inte riktigt komma igång (jo, de hinner få ett första quest: att hitta fyra djävulsstenar) innan det börjar åska och tokregna och allting liksom bara avstannar. Ingen har tänkt på att lägga undan sin packning och allt blir blött. Alla får panik och är rädda för sina liv när åskan går (Stå inte under träden! Stå inte ute i gläntan! Kryp ihop! Eller nej, stå stilla med fötterna tätt ihop!). Och jag tappar illusionen och undrar om dessa människor som trots allt ska ha varit en hel del i skogen om jag fattat det hela rätt aldrig har upplevt regn och åska? Varför inte helt enkelt bygga ett regnskydd??? Och det här fortsätter. Alla verkar så totalt handfallna inför Skogens Besvärligheter att jag blir helt irriterad. Det är jobbigt att gå. Man får grenar i ansiktet. Det är knöligt att sova på marken. Och...fatta det här...det blir MÖRKT på natten! Aj aj aj... Så när då det börjar försvinna personer helt spårlöst som det gör, då tycker jag irriterat att de säkert bara klantat till det mer än vanligt. Jag grips inte av skräcken att det är den där Förbannelsen som ställt till det för sällskapet, och att Fursten som dog för 700 år sen eller så nu ska utkräva hämnd.

Inte nog med ovanan vid naturen - det blir nu också ganska långsamt i handlingen. När väl ett antal personer försvunnit så stannar allt av ett tag. Några blir skadade, och det kånkas bårar hit och det kånkas bårar dit och det räknas hela tiden upp olika namn på vilka som ska stanna vid elden, vilka som ska bära båren hitåt, vilka som ska leta efter de försvunna, vilka som ska bära båren ditåt...Det känns så taffligt gjort. Sen tar sig handlingen och spänningen den sista tredjedelen av boken med byte av miljö och en twist i storyn. Men då har jag liksom redan börjat ogilla alla inblandade så mycket så jag har svårt att ge mig hän igen. Fast jag får ändå erkänna att det blir så pass spännande igen att jag knappt kunde släppa boken mot slutet.

Hade det här varit den första boken jag läst av Ursula Poznanski så hade jag tyckt den var helt OK (förutom bårbärandet och skogsklantigheten). Men nu hade jag läst Erebos, och jag ville läsa den igen helt enkelt. Vilket jag inte fick. Vad jag i och för sig var rätt beredd på efter Erebos var den stundtals ganska usla översättningen. I Erebos brydde jag mig inte så mycket, men här satt jag efter en stund och letade irriterat efter fel. Och då står saker som "klämbräda" och "dressat upp sig" ut. (klämbräda - fattade först efter ett tag vad som avsågs. Ett skrivunderlägg, alltså. Ett sånt där där man kan fästa pappren i övre kanten med en klämma.)

För vem? 11 - 17 år

Titel: Saeculum
Författare: Ursula Poznanski
Översättning: Christine Bredenkamp
Förlag: Opal
Köp boken till exempel här och här.

The Fires of Heaven

The Fires of Heaven av Robert Jordan, bok 5 i Wheel of Time

(Klanernas uppbrott + Stormen vaknar i den svenska översättningen)  

Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det...

Det här inlägget ska du inte läsa om du tänker läsa Wheel of Time men inte har gjort det förut FÖR DET ÄR FULLSMOCKAT AV SPOILERS!!

Egentligen är både den här femte boken och den fjärde rätt stillastående i början. Rand & Co har erövrat något nytt ställe och besegrat ytterligare någon bad-ass, och harvar liksom runt ett antal långsamma sidor innan han (och de) får upp farten och ett nytt mål i sikte. I fyran kajkade Rand runt i Tears klippa ett tag innan han fick tummarna loss och hoppade (ja, bokstavligen) till Aielöknen där allting mer satte igång. I den här sitter han i Rhuidean, den numera inte-fullt-så-hemliga-och-förbjudna-staden, i nämnda Aielöken och rullar tummarna samt studerar kraft&magi hos den senast besegrade bad-ass-killen Asmodean. Numera alltså en tam bad-ass som på dagarna spelar harpa och på nätterna är Rands privatlärare. Det ÄR ganska gäspigt, faktiskt, innan hela sällskapet och dessutom tusen- och åter tusentals aielkrigare sticker ifrån öknen mot vidare äventyr. För att inte tala om hur gäspigt det är när Nynaeve och Elayne börjar följa med en frikkin cirkus för att gömma sig undan Moghedien (ännu en av de förlorade) och andra elakingar. Jag avskyr cirkusar. Och det ges giftiga blickar, muttras för sig själv och dras ilsket i hårflätor sida upp och sida ner och jag tänker att "nej men hur kan jag minnas så fel? Jag minns att just den femte och sjätte boken var de som totalt absorberade mig förra gången jag läste dem?" Jodå, Carolina, du minns rätt. För rätt vad det är så har Aviendha råkat öppna en portal till ett snöstorms-piskat land på andra sidan jorden och naken flytt undan från en Rand hon inte längre orkar kämpa emot att hon är kär i. Och Mat slutar äntligen att kämpa emot att han har minnen från flera tusen års fältslag i sitt huvud och blir nu den som regerar slagfältet. Och Brigitte med silverbågen trillar ur Tel-aran-rhiod och blir Elaynes väktare. Och rätt vad det är...ja rätt vad det är så kan jag inte sluta läsa längre. Kan inte. För det är så mycket som händer på en gång och jag gillar att läsa det så väldigt mycket.

Sorry - det här var ett garanterat osammanhängande inlägg, som enbart den person som själv just läst Fires of Heaven kan ha någon glädje av att läsa. Själv hungrar jag redan efter Lord of Chaos, fast jag måste lugna mig ett par dagar för nu ligger det en hel del "måste-absolut-läsa"-böcker före i läshögen.

Kommissarie Gordon: Det första fallet

Det första fallet (Kommissarie Gordon) av Ulf Nilsson

Kommissarie Gordon har varit med länge, han. I hela nitton år har han levat, så han har erfarenhet. Han vet till exempel att rävar inte klättrar i träd. Han vet också att pistoler är farliga, och helst ska förvaras på polisstationen bakom lås och bom så att ingen gör sig illa på dem. Men är man en padda, som kommissarie Gordon är, och nitton år, så är man trött. Kommissarie Gordon är en duktig polis, han tänker bra och framför allt är han en jäkel på att sätta snygga stämplar mitt på viktiga papper - men han är så väldigt trött så helst vill han inte att något alls ska hända i hans distrikt. Inga brott, inga straff (och han tycker inte om att låsa in någon i fängelse). Allra helst vill han bara ta det lugnt, sova länge på morgonen och dricka te och äta kakor. Många kakor. En sorts kakor på morgonen (vaniljkakor med jordgubbsmarmelad), en annan sorts kakor på lunchen och en tredje sort på kvällen (med vinbärssylt). "Det är bra att ha olika kakor vid olika tider, sa kommissarien. Polisarbetet kan hålla på dag och natt, men tack vare smaken på kakan vet man vilken tid det är." Listigt!

Men kommissarie Gordon är trött, som sagt. Ändå måste han reda ut Vem Som Har Stulit Ekorrens Nötter. Ekorren är helt förtvivlad. Hans nötter är som hans familj och enda vänner. Han äter dem bara i nödfall, och nu är det någon som har stulit 204 nötter! Katastrof! Och trötte kommissarie Gordon har problem. Han kan inte klättra upp till ekorrens nötförråd i trädet för att leta efter ledtrådar, eftersom paddor är rätt usla på att klättra i träd. Och när han i stället sätter sig i snön utanför trädet för att spana efter fler ledtrådar och bevis, så blir han helt översnöad och fryser fast. Som tur är kommer det då en liten skogsmus in i berättelsen. Musen heter ingenting och är bara en hungrig mustjej. Men hon blir kommissarie Gordons polisassistent. Och hon får ett namn också! Kommissarie Gordon vet två fina namn: Paddy och Paddo. Eftersom musen är en flickmus så får det bli Paddy.

Den här boken handlar om kommissarie Gordons och Paddys första gemensamma fall tillsammans. Ett utmärkt radarpar - kommissarie Gordon tillför tung erfarenhet och visdom, och Paddy det moderna tänkandet (som att gillra en fälla för tjuven). Paddy vill lära sig allt Gordon kan: hur man tänker, hur man funderar och hur man stämplar. Och Gordon lär gärna ut.

Jag gillar den här boken skarpt. De allra första sidorna var jag lite rädd att gullighetsfaktorn (med små talande djur i skogen) skulle ta över, men det är faktiskt väldigt roligt. Paddan är så trött, så trött, och som väldigt vuxen läsare så ser jag Carl-Gustaf Lindstedt som kommissarie Beck framför mig (jo, men jag är så gammal att det är han som är Beck för mig...) när jag läser om honom. Det är en massa små roligheter hela tiden i berättelsen. Och många bilder. Det är inte något rafflande tempo, trots att det är en "deckare", utan paddans långsamma, visa och tedrickande livsstil får råda. Det är mysigt. Och jag tror att det kan vara en perfekt högläsningsbok, det här, även om den också är helt OK för duktiga läsare på lågstadiet.

För vem? 8 - 11 år + högläsning från 6 år

Monkel Trogg

Monkel Trogg av Janet Foxley

"Gödsel & Brosk var det finaste matstället i hela Grummelberget. Det var vackert inrett med djurdelar som kocken kastat ut, det stod benljusstakar på borden och väggarna var tapetserade med skinn. Tre grävlingar roterade på ett spett framför elden och lukten av bränt fett fick det att vattnas i munnen.
Monkel sneglade nervöst på de andra gästerna. Där satt Snålklimp, bankiren, doktor Glufser och domare Slisklugg. Mäktiga, inflytelserika jättar som tjänade mer än hundra guldklimpar i månaden."

Så här är den här boken - full med knäppa namn och snorkråkor-är-gott-humor och knasigheter sida upp och sida ner. Det ÄR roligt att läsa, det är det (fast om man är en vanligt tråkig vuxen som jag, som dessutom läser boken i ett svep, så blir det lite lite tjatigt mot slutet). Det är lite som att läsa böckerna om Hicke Hiskelig Halvulk III av Cressida Cowell (t ex Hur du tränar din drake) eller varför inte böckerna om Herr Grums av Andy Stanton (t ex Du är en gräslig man, Herr Grums) (och har du förresten inte gjort det, så gör det. De är totalt helknäppa och roliga). Det är roligt hela tiden, men kanske att roligheterna är viktigare än handlingen. Det är många barn som älskar såna böcker, och jag får ständigt frågan om en "rolig bok som är lagom tjock" och nu har jag en till att ge till dem - den här om den pyttelilla minsting-jätten Monkel Trogg.

Det är inte lätt att vara minst av alla när man är en jätte. Monkel borde vara fullvuxen nu när han är tio och alldeles snart ska gå ut skolan och börja jobba. Men han är nästan mindre än sin bebis-lillasyster (som heter Flubb och är "söt som en padda"). Hans lillebror Gritt är bara sju år men redan normalstor (ja, alltså, jättestor), och han älskar att bolla runt med Monkel i luften (varpå Monkel ofta trillar i backen och slår sig). Och inte bara han - de flesta jättarna i skolan gillar också att kasta runt med Monkel. Eller reta honom för att han är liten, förstås. Monkel brukar därför strunta i att gå till skolan och i stället gå till en hemlig koja i skogen för att få vara i fred. Och därför är han nu lite nervös för de Gigantiska Slutproven i skolan - han läser ämnena småttingkunskap och drakvetenskap - han har ju inte kunnat lära sig någonting.

Småttingar - det är människorna, det. De bor utanför det stora berget där jättarna bor, och har glömt bort jättarnas existens. Och det är bra, tycker jättarna, för småttingarna blev helt läskiga på slutet och sköt på jättarna med magiska mördarpinnar och annat otäckt tills jättarna låste in sig i sitt berg och upprättade en lag om att det var förbjudet att kidnappa och äta upp småttingar.

Monkel har en listig plan. Eftersom han nog kommer att bli underkänd i slutproven och därmed arbetslös och ännu mer misslyckad än sin far (som jobbar som gödselgrävare i drakstallen och ändå måste ha ett jobb till som jägare på nätterna för att familjen ska klara sig - de är lite av jättarnas white trash) så ska han lära sig småttingarnas magi. Nämligen den där med bokstäver, böcker och att läsa. Han ska klä ut sig till småtting, ta sig in i småttingstaden och be någon där att lära honom läsa - sen är hans lycka gjord, tänker han.

Jo - det blir som det blir med det. Med mycket roliga knasigheter på vägen.

För vem? 9 - 14 år

Bokbloggsjerka 3-6 maj

Den här veckan frågar Annika i sin jerka om

Kan du dela med dig av några boktitlar/författare som får en att vilja resa?

Det finns många författare och böcker som får mig att vilja resa - det är en av de bästa sakerna med att läsa, ju! Att få "komma" till länder, städer och vackra platser man annars inte kände till. Eller att få komma tillbaka till ställen man känner väldigt väl till men inte har besökt på länge. Jag väljer ut tre stycken:

Åsa Larsson skriver om Kiruna och trakterna i norra Norrland så att jag ibland allvarligt överväger om det inte vore det bästa stället i Sverige att bo på. Vilken natur! Skogar utan slut! Och då ska man ändå veta att jag är en sån som tycker vintern är en jobbig parentes på året, och att snö mest är i vägen och is är halt. Men hon får det att bli lockande till och med med snöfall i april.

Och så har vi då Astrid Lindgren. Jag är uppvuxen i Småland, och när jag läser om Emil (och alla de andra böckerna) för barnen så kan jag se de där skogsvägarna och stenmurarna framför mig, de små mörka skogstjärnarna, grindarna, De Röda Stugorna Med De Vita Knutarna förstås, men även kullerstensgränder i sommarheta små sommarstäder med trähus. Och solvarma klipphällar i Stockholms skärgård! Och...och...och... Sen är det ju så att jag förutom att ha läst sönder alla hennes böcker också har sett alla filmatiseringarna framlänges och baklänges när barnen har vuxit upp, och ibland har jag svårt att skilja på om det är miljöerna från filmerna (sommarnatten i ödebyn i Rasmus på luffen - underbar!) jag har i huvudet, eller om det är sånt jag själv har tänkt upp när jag läst böckerna.

Amanda Hellberg är också en mästare på att beskriva miljöer så att man Är Där. Eller vill åka dit, om man inte har varit där förr. När jag har läst hennes böcker känner jag bara hur jag måste åka till Oxford. Eller åka tillbaka till Skottland. Eller exakt hur det luktar i en gammal sommarstuga i svensk skog, eller hur det låter när det regnar på taket till uterummet där, eller hur gräset känns när man går ut en tidig sommarmorgon...

För mig kan faktiskt miljöbeskrivningarna vara viktigare än karaktärerna i en bok. Jag vill förflyttas när jag läser!