Pepparkakshuset

Den här boken börjar så väldigt bra. Man får omväxlande  läsa om händelser på ett lekis i slutet av 60-talet omväxlande med nutida stockholmsmiljöer och scener ur ett antal människors vardagsliv. Mördaren får själv komma till tals ett par gånger och man är helt på det klara med mördarens motiv till de bestialiska morden redan från början. Vanliga hem, småbarnsliv, ensamma liv och förstörda liv, mörka novemberkvällar och den första snön. Jag kan se det väldigt bra framför mig och tänker att ja! jag har hittat en riktigt bra deckarserie att lyssna på här!

Sen börjar störningsmomenten.

Första grejen som gör mig tveksam är den långa utvikningen om Libanons historia och politik. Jag tänker att det kanske ska leda till något. Men hur fascinerande Petra-storyn än är har jag svårt att se varför den måste vara med i boken överhuvudtaget.

Sen kommer den där präktigheten som nästan får mig att stänga av ljudboken och lyssna på musik i stället. Conny Sjöberg. Han är duktig han. Hans familj är också duktiga. Hans fru är klok. De har fyra egna barn och dessutom ett tvillingpar som är 1,5 som de har adopterat (osäker på barnmängden här, de myllrar liksom). Först gillar jag mycket att läsa om det Sjöbergska hemmet med alla barnen och vardagspusslandet det innebär och tänker att det påminner om Anna-Maria Mella hos Åsa Larsson. Men där Mella svär, skäller på maken och är trött på barnen, tvätten och allt plockande hemma så är det extremt rosenrött hemma hos Sjöberg. Lördagseftermiddagarna är heliga. Då står pappa Sjöberg och alla barnen tillsammans i köket och tillagar gourmet-middagar Tillsammans. Sexåriga dottern gör tapenade, åttaårige sonen gör laxsallad med marinerad lax och hackad chili, det görs spiraler av smördeg och hackas grönsaker, kokas piggvar och rivs pepparrot. Ingen bråkar, ingen kinkar om "det är äckligt, det vill jag inte äta" och det är så många eoner ifrån min egen vardag med kinkiga barn så det känns helt enkelt inte särskilt trovärdigt. För mig i alla fall (förlåt mig alla duktiga familjer som tillsammans lagar gourmetmiddagar till helgen). Därefter sätter sig Sjöberg (han omnämns alltid som "Sjöberg" i texten, aldrig Conny. Däremot är det en hel del andra poliser eller anhöriga som får kallas sina förnamn. Logiken?) i en fåtölj och känner sig nöjd med att han som alltid har köpt alla sina julklappar fast det bara är november. Det ÄR ju så skönt att vara färdig med julklappsinköpen i God Tid, för då kan man sitta och slappna av med en glögg när alla andra stressar runt på stan i sista minuten. Visst.
När jag sedan är lite lagom irriterad över all präktighet - då kommer Civilkuragescenen. Sjöberg (Conny, vet ni) är åskådare till sonens fotbollsmatch. Ett antal åttaåringar springer runt och jagar boll på en iskall fotbollsplan en lördagsförmiddag. Frusna föräldrar sitter i publiken. Då blir en pappa skogstokig och börjar skälla ut tränaren för att han inte plockar bort en pojke från planen eftersom denne tydligen är på tok för långsam. Riktigt pinsam situation. Men som tur är finns Conny Sjöberg som helt präktigt träder in och löser allt på bästa sätt. Får pappan att skämmas och alla att sträcka på ryggen. Connys, förlåt Sjöbergs, åttaårige son tar dessutom initiativet till att alla grabbarna på plan samlas runt honom som var för långsam och kramar och tröstar honom. Fiolmusiken spelar upp och Musse Pigg och Nalle Puh framstår nästan som omoraliska i jämförelse med denna Conny S. Jöberg.

Gah!

Men mitt allra största problem är deckargåtan i sig och polisernas insatser kring lösandet av den - och det är ju rätt allvarligt eftersom det är själva kärnan i en deckare. Jag har listat ut vem som är mördaren ungefär redan när första mordet begås. Jag VILL absolut inte att det ska vara så lätt att veta vem mördaren är i en deckare - jag vill bli lurad och överraskad! Dessutom vill jag bli imponerad av polisens/den som löser fallets listighet och förmåga till slutledning. Jag vill att denne ska ligga steget före mig själv så att jag KAN bli överraskad. Men Hammarbypolisen...jeeezus vad de är tröga. De ställer inte de rätta och uppenbara frågorna i sina förhör. De missar uppenbara sammanhang, missar alla detaljer som läsaren uppfattar, drar en hel mängd förhastade slutsatser. Visst - det är bara vanliga människor men jag vill inte ha det så i en deckare! Mot slutet av boken (jag ska inte spoila...) är de så grovt klantiga och kantiga i sina förhörsmetoder så att jag bara springer och morrar där i skogen (jag lyssnar på boken medan jag springer). För att inte tala om hur sanslöst osmidiga de är när de mot slutet ska göra Det Stora Tillgreppet för att de har (mot alla odds) fått korn på mördaren. Jag började tänka på den här filmsekvensen, och sen var det liksom kört:



Kan ju tillägga att de romerska soldaterna är de som verkar smartast och smidigast om man jämför med Hammarbypolisens insats.

Alltså - jag gillar delar av den här boken. Vardagsskildringar (om inte präktigheten går till överdrift), miljöer och sånt. Men det jag stör mig på blir alldeles för mycket så jag vet verkligen inte om jag ska våga ge mig på fler böcker om Hammarbypolisen. Blir de bättre i fortsättningen, nån?

Titel: Pepparkakshuset
Författare: Carin Gerhardsen
Serie: Hammarbyserien 1
Ljudbok - uppläsare: Rachel Molin - har i och för sig en mycket behaglig röst, men den märkliga egenheten att ta andningspaus mitt i meningar i stället för vid kommateringar och punkter. Uttalar dessutom orden precis som de stavas: trädgården till exempel. Men man vänjer sig.
Köp den till exempel här eller här

Darkside

Den här boken läste jag för flera år sedan, ungefär 2008 när den kom tror jag. Det har ju blivit en hel serie av Darkside-böckerna, som lånas en hel del på biblioteket där jag jobbar. Men jag har ännu bara läst den första boken i serien. Och nu har jag läst om den, eftersom vi har haft den som högläsning där hemma, jag och mina barn (12 och 14 år).

Jonathan bor i London, med sin pappa. Mamma har han aldrig träffat, och pappan blir av någon mystisk anledning skogstokig om Jonathan ens frågar om henne. Så han vet inte vem hon är. "Skogstokig" var väl lite egentligen ett lite makabert ordval till just Jonathans pappa, för faktiskt har han problem med återkommande psykisk sjukdom och åker in och ut på sjukhus. Själv säger han att det är som att "mörkret tar honom" när sjukdomen är på väg, och när det är som värst så ligger han helt stel och medvetslös. Jonathan får därför ofta klara sig helt själv, och det går väl sådär. Allra mest gillar han att skolka från skolan och driva runt på Londons gator. När boken börjar har pappan just fått ett av sina värre "mörkret-tar-mig-anfall" och är akut intagen på sjukhus. Jonathan kommer hem till ett hus som är fullständigt upp och ner, med djupa rivsår på dörrarna, och upptäcker dessutom att det är någon som smyger på honom ute i trädgården. Han tar sin tillflykt till pappans annars alltid låsta arbetsrum där han försöker snoka reda på vad det är pappan alltid försöker hålla hemligt för honom. Kan han hitta mer info om sin mamma, kanske? Jo. Det gör han. Dessutom hittar han antydningar om något som heter "Darkside", och som pappan tydligen är helt fascinerad av.

Darkside får vi förstås veta mer om. Jonathan kommer så småningom dit, eftersom han flyr för sitt liv från dem som jagar honom. Darkside är en hemlig plats i London, nästan som en parallellvärld. Där är det mörkt, smutsigt, luktar illa och är fullt av elaka människor som vill stjäla, mörda och säga fula ord. Där är det fortfarande 1800-talsmiljö. Där finns det sånt som vampyrer, varulvar och golems, sotiga skorstenar och rök, droskor, freakshows. Och där finns ättlingar till Jack Uppskäraren. Det är faktiskt de som regerar Darkside.
Man kommer till Darkside genom diverse hemliga "övergångar", till exempel i avloppssystemet eller i någon nedlagd tunnelbanestation eller så. Och just det här tycker jag är så fascinerande - jag kan mycket väl tänka mig hemliga ingångar längst in i smutsiga gränder i London. Mina egna minnen därifrån är att just de där mörka prången som verkar leda till bortglömda ställen liksom gör London till London.

Darkside är en spännande och lockande bok. Allra mest gillar jag första hälften av den. När man ännu inte riktigt vet vad Darkside är, när det känns som en stor och mörk hemlighet som kanske finns bortom det London som finns på riktigt. Mot slutet av boken blir det mest action, rasande varulvar och listiga, ondskefulla vampyrer, och så ett slut som väldigt tydligt öppnar för en fortsättning (förstås, eftersom det ju är en serie på fem böcker).
När jag nu läste om den så upptäckte jag att jag blandat ihop läsminnet av den med någon annan bok, troligen Gaimans Neverwhere. Jag satt och väntade på händelser och personer som inte alls inträffar i Darkside, men som måste härröra ifrån den där andra boken som utspelar sig i liknande miljö (gömda delar av London).

Titel: Darkside
Författare: Tom Becker
Serie: Darkside, bok 1
Orginaltitel: Darkside
Översättning: Ingmar Wennerberg
Utg år: 2008
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här. Första delen i Darkside finns inte längre att köpa på svenska, men väl på engelska. Eller låna den på ditt bibliotek!

De skandalösa

Jag bara måste inleda det här inlägget med vad min tolvåriga dotter sa om den. Hon frågade vad den handlade om, och jag sa att "det är i Sverige på 1600-talet och det är romance" varpå hon torrt kommenterade att "vadå? sitter de och visar anklarna för varandra då, eller?"

Jo. De visar anklarna för varandra. Och vristerna. Och resten av kroppen. Och mer än visar, faktiskt. Det är ångande sex. Och romantik. Och jag får precis vad jag förväntade mig av den här boken - storartad underhållning.

Miljön är alltså svenskt 1600-tal. Peruker, enormt påkostad inredning (ja, alltså, i den här miljön som ju är en annan dimension än alla "de vanligas" hem och vardag), klänningar, utsökta bakverk, Karl XI, moucher och baler. Magdalena Swärd kommer till Wadenstierna slott där greve Gabriel Gripklo för ett par veckor samlat de yppersta, rikaste och finaste för nöjen och dans. Meningen är att han ska välja sig en fru bland de lämpliga unga damerna som också är bland gästerna. Magdalena är definitivt inte en av de yppersta, finaste och rikaste. Hon är utfattig, och även om hennes föräldrar väl var rätt OK och hon själv har fått en bra utbildning så har hon nästan hela uppväxten varit föräldralös och fått bo hos släktingar. Nu är hon en "överårig nucka" (26 år) och har fått följa med till Wadenstierna som förkläde åt den unga adelsfröken Venus Dag och Natt (som givetvis är ute efter äktenskap med greve Gripklo).
Nästan det första hon gör är att gå vilse på slottet, och hamna i ett avlägset beläget rum där hon träffar en spritt språngande naken dam som med näsan i vädret tar på sig en sjal och sveper ut ur rummet. Kvar finns en säng. I sängen ligger en man, också helt naken, och väldigt beredd på sex skulle man väl kunna säga. Han är fastbunden i sängstolparna. Magdalena försöker titta överallt utom på mannens kropp och det hela blir väl lätt pinsamt. Det där är första mötet mellan Magdalena och Gabriel, och de konstaterar att de nog inte är riktigt varandras typ. Milt sagt. Depraverad greve med skandalösa sexvanor och mycket dåligt rykte möter överårig nucka i formlösa bruna kläder, håret i hårt åtdragen knut och hela uppenbarelsen som bara skriker "jag är moraliskt högtstående!".
Och det är klart att det blir romantik och sex och skandal och nattliga bad med rosenblad och ankelvisning och tårar och höjda ögonbryn och ännu mer sex. Och kyssar. Och fingrar långsamt dragna i klänningskanten. Och jag sträckläser och är helt såld.

Visst - jag skulle kunna ha invändningar. Jag skulle kunna säga att det här med 1600-talsmiljön liksom mest är en målad fond i bakgrunden, och kläderna mest är maskeradkostymer. För människorna känns inte särskilt 1600-talsmässiga. Jag skulle också kunna klaga över karaktärernas inkonsekvens, att de först deklarerar allt det de tror på och står för och lever för - sorger och livsuppfattningar och sånt. Bara för att några sidor senare göra precis tvärtemot allt det.
Men jag gör inte det, för jag tyckte så mycket om att läsa storyn. Jag ville ha romantik och sex, och lite käck historisk miljö, och jag fick precis vad jag förväntade mig och behövde och jag läste ut boken på ett par timmar och var helt förnöjd.

Lite kul är det när jag jämför med den boken jag läser samtidigt (den som fick pausas lite för 1600-tals-sexet): Jane Austens Emma som jag gör en omläsning av inför en träff med min Austen-bokcirkel. Jösses. Här visas det inte ens anklar. Det på sin höjd dansas och konverseras. Tänk om Jane Austen hade fått läsa Simona Ahrnstedt - undrar vad hon hade tyckt?

Titel: De skandalösa
Författare: Simona Ahrnstedt
Utg år: 2013
Förlag: Damm Förlag
Köp den till exempel här eller här

Min mormor hälsar och säger förlåt

Det var med stor förväntan jag packade upp paketet med Min mormor hälsar och säger förlåt som kom från Forums bokförlag förra veckan. En man som heter Ove var en av vinterns bästa läsupplevelser för mig och jag var så spänd och nyfiken på om Backman kunde få mig så berörd en gång till. Tyvärr nådde mig boken under ett par dagar när jag hade enormt mycket stress och press på mig, och jag hann bara läsa i småportioner. Och jag kom inte in i den. Det var en galen mormor som rökte inomhus och vägrade bära sig åt som man borde, det var en totalt osannolik sjuåring och det var långa egenpåhittade sagor om Landet-Nästan-Vaken och kungariket Miamas, molndjur, havsänglar, Varghjärta och annat som inte sa mig ett dugg. Men jag tänkte att det nog var fel på mitt liv och min icke-lästid, och att jag nog skulle komma in i boken bara de här stressiga dagarna blivit avklarade.

Så efter en tredjedel av boken ungefär kunde jag äntligen sätta igång med att läsa boken ordentligt. Och ungefär då började jag ana sammanhangen. Och inte bara det - där satt jag i godan ro på morgonen och skulle bara läsa någon sida till innan det verkligen var dags att sticka till jobbet. Så...BLAM! helt utan förberedelse fick jag en sån känga av boken,  mitt i magen och mitt i sorgcentrum, så jag började störtgråta. Men hallå! Backman! Du kan väl för sjutton förvarna lite! Inte bara ranta på om molndjur och havsänglar och så sen bara golva mig med något från vår verkliga värld som får mig att gråta hela vägen till jobbet för det är så sorgligt. Men det var lite sådär det var att läsa En man som heter Ove också - en del småroligt, igenkänning om vardagsdramatik och så - pang - en mening eller vändning som berör så att det nästan gör ont. Och även Backmans blogg är så där: en himla massa inlägg om olika matvanor och husliga gräl om blöta handdukar i sängen, om att äta kakor, att äta ost och göra mackor med salladsdressing - och så badam! ett inlägg om syskonkärlek som får en att ringa till sin bror fast man inte talat med honom så där värst ofta de senaste åren. Eller ett inlägg om att älska sina barn. Eller om sorg.

Så, ja. Jag blir berörd av Min mormor hälsar och säger förlåt. Jag gråter och jag skrattar och jag ler igenkännande åt vardagsdramatik. Jag är inte riktigt, riktigt lika golvad av denna som av En man som heter Ove och det är molndjuren och Miamas fel. Jag blir lite uttråkad av det där sagolandet. Men det är centralt i berättelsen. För det är mormors och Elsas plats. Men det visar sig att det är så mycket mer än ett sagoland.

Elsa är sju år, snart åtta. Hennes allra bästa vän är mormor. Hennes enda vän, faktiskt. I skolan har hon inga vänner. Hon är annorlunda och det tål inte de andra barnen så de jagar henne och slår henne och stoppar ner hennes Gryffindorhalsduk i toastolen och sånt. Elsa borde inte bara vara sju år, nämligen, för hon är smart nog för att vara mycket äldre. Hon läser tjocka böcker, kan många svåra ord och tycker dessutom om att rätta andra när de gör språkliga fel eller stavar fel elller så. Mormor är också annorlunda. Totalt annorlunda, faktiskt. Hon bär sig definitivt inte åt som en mormor borde göra. Boken börjar med att Elsa och mormor sitter på polisstationen eftersom mormor 1. har rymt från sjukhuset 2. har kört bil utan körkort 3. har brutit sig in på zoo tillsammans med Elsa och 4. när hon blivit upptäckt har kastat bajs på poliserna (fast det var egentligen mest jord. men eftersom mormor skrek att det var bajs så blev poliserna rätt sura).
När Elsas liv blir för jobbigt - i skolan och hemma med skilda föräldrar och ett halvsyskon på väg, och när hon är rädd för att halvsyskonet ska ta all plats - då tar mormor med henne till Landet-Nästan-Vaken, och kungarikena som finns där. Det finns hur många sagor som helst i det där landet, och egentligen är sagorna lika knasiga som mormor. Men det är Elsas och mormors plats. De pratar till och med ett eget språk, mormor och Elsa, när de är i Landet-Nästan-Vaken (och även i andra situationer när de vill ha hemligheter, till exempel för Elsas mamma).

Men en morgon ganska snart efter zoo-bajs-incidenten så vaknar Elsa på morgonen - men mormor vaknar inte. Hon har stannat kvar i kungariket Miamas i Landet-Nästan-Vaken. Hon är död. Och Elsa blir tokarg på henne för det. Vem ska hon vara med nu då? Hur kunde mormor lämna Elsa ensam kvar? Men mormor har lämnat Elsa ett brev som är början på en slags skattjakt. Elsa ska leverera det brevet, och andra brev som hon hittar senare, till olika personer. När hon gör det så lär hon känna personerna som bor i huset som hon och mamma och mormor bor/bodde i. Alla de grannar som från början mest känns som karikatyrer och är småfnissigt roliga att läsa om kliver nu fram och vi får lära känna dem och deras liv. Dessutom förstår både Elsa och läsaren mer och mer hur personerna i huset faktiskt hänger ihop med Miamas-sagorna, och med varandra, och med mormor och Elsa.

Det är dem jag gillar mest. Personerna i huset och deras levnadsöden - det är dem som berör mig när jag läser. Det som först verkar vara ett vanligt hus med vanliga människor som bråkar på husmötena - det visar sig vara ett hus där alla är annorlunda och där alla har något att berätta. Fast så är det nog med alla hus. Och alla människor. Även om vi inte kastar apbajs på poliser.

Tack Forum för rec.ex!

Titel: Min mormor hälsar och säger förlåt
Författare: Fredrik Backman
Utg år: 2013
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

Bokbloggsjerka 30 aug - 2 sept

I veckans jerka frågar Annika:

Vilken bok/vilka böcker längtar du mest av allt efter just nu?

Vad jag längtar efter? Vad gäller vuxenböcker så längtar jag bara efter mer tid att läsa de fantastiskt bra böcker jag redan har liggande hemma: Mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman, De skandalösa av Simona Ahrnstedt, Memory of Light av Robert Jordan och ett antal andra som har legat i min läshög i månader och pockat på uppmärksamhet. Mitt liv är just nu väldigt körigt och jag har inte hunnit läsa nästan någonting på ett par veckor nu. Gah! Men nästa vecka lugnar det sig och då! då ska höstmörkret sänka sig, läslampan tändas, ostbågeskålen fyllas och bläddrandet börja. Längtar!

Men om jag åtminstone lite grann ska hålla mig till frågan som Annika faktiskt ställer, och tolka den som att jag längtar efter böcker som jag vill ha men inte redan har fått, så ser jag mycket fram emot dessa:

Om jag gillar Johanna Lindbäcks böcker? Jo. Det skulle man väl kunna säga. Typ allihop. Hon skriver om de VANLIGA människorna, och det gillar jag.

Den nya människan

Jag läser i tidningarna om hur personalen på KK i vår del av landet mer eller mindre går på knäna. De hinner inte med alla mammor som kommer in till sjukhuset och ska föda barn. Förtvivlade, nervösa mammor skickas iväg till andra sjukhus i andra städer för att om möjligt få en plats där för att föda.
Men så är det inte i Den nya människan. Inte alls. Det är Sverige, och det är 2014 och barnmorskorna måtte väl mest sitta och titta på varandra eller fajtas i WordFeud på arbetstid eller något annat som får tiden att gå - för i den här boken har det slutat födas barn. Inte bara i Sverige utan i hela världen. Ingen vet varför.
Några år går. Sedan börjar det födas barn igen. Mänskligheten drar en djup suck av lättnad - ända tills de upptäcker att de nya barnen som föds inte är som vanliga barn. Inte som vanliga människor alls, faktiskt. De utvecklas oerhört mycket fortare. Växer fortare, går tidigare, talar tidigare (och jag menar mycket tidigare - man kan föra en diskussion med en tvååring, och 5-6-åringar kan sköta en vuxen människas arbete). Men det som är mest skrämmande med de nya barnen är att de helt saknar känslor och fantasi. De leker inte, gråter inte, skrattar inte, älskar inte. De bara liksom behandlar information från yttervärlden och levererar logiska svar. De är som små datorer, med barns utseende fast med helt tomma ögon.

Snart börjar de nya barnen kallas för "den nya människan", och de får bo, gå i skola och arbeta på särskilda platser. Det låter förfärligt, men för det första verkar de trivas bäst i grupp med varandra (de har egna sätt att kommunicera) och för det andra så är de nya människorna farliga för oss vanliga människor. Till exempel om en vanlig människa ger instruktioner till en grupp nya människor, och de nya människorna inte tycker att instruktionerna är logiska och bättre vill förstå hur den vanliga människan tänker. Då kan de helt sonika slita itu den människan för att försöka komma åt informationen "direkt" liksom.

Så i den här dystopin har snart många av de vanliga människorna slutat jobba. De nya människorna sköter mer eller mindre allt tråkigt och tungt jobbande, och nöjer sig bara de får mat och andra "livsuppehållande arrangemang" typ. Rädslan för de nya människorna är enorm. Nya religioner och sekter skapas eftersom mänskligheten verkar vara nära sin undergång. Samtidigt finns det många förtvivlade mammor och pappor som sörjer sina barn - man får inte behålla sitt barn eftersom alla nya människor måste föras iväg till sina speciella anläggningar. Det är ett otäckt samhälle som Bermann beskriver för trots allt främmande med  nya människor är det ändå miljöer och företeelser som jag som läsare känner väldigt väl, och därför känns det också mer verkligt. Huvudpersonen handlar på IKEA, åker på spelmässa, tittar på matlagningsprogram. Det är bara det att barnen saknas.

Jag både gillar och inte gillar den här boken. Jag slukade den - den är mycket snabbläst med korta kapitel och många fiktiva tidningsurklipp och forskningsrapporter instuckna mellan kapitlen. Och det är spännande - jag måste bara få veta vad som händer med de nya människorna och hur samhället utvecklas vidare. Det är en riktigt bra dystopi om man ser till samhällsbeskrivning och miljöer.
Men sen har jag ett stort problem, och det är att jag inte kan förmå mig att tycka om eller engagera mig i huvudpersonen, jag-berättaren Rakel. Hon har någon slags överlägsen attityd som med en liksom jag-har-sett-allt-röst trött beskriver saker hon är med om. Ta till exempel i början när hon är med på ett midsommarfirande, som beskrivs som fåniga danser kring fallossymbolen och traditionellt falsksjungande i de vanliga sångerna, eller när hon är med på ett barnkalas (det finns fortfarande vanliga barn i 5-6-årsåldern då): "lägenheten är vansinnigt ambitiöst dekorerad" och allt är så jobbigt med barn och utklädning, föräldrar som vill prata torktumlare och dagisplatser, kladdigt godis, skrik och skrän. Man kan skriva om sånt här så att det blir "igenkänningskul", eller man kan skriva om det som att "gud vad jobbigt när jag måste sänka mig till de vanliga idioternas nivå". Och för mig berättar Rakel på det senare sättet. Om ni förstår vad jag menar.
Och efter att jag har börjat tycka illa om Rakel kan jag inte sluta. Hon träffar en kille, Elias, och jag tycker hon bara tar och tar i det förhållandet utan att ge något tillbaka. Hon gör en fantastisk karriär på sitt jobb, och är ändå missnöjd med allt och alla. Hon är med om riktigt läskiga saker på en arbetsplats där det också arbetar "nya människor" - och jag kan inte förmå mig att tycka synd om henne.

Så - spännande läsning och en intressant dystopi. Men för mig blir det alldeles för mycket av "Jag, Rakel".

Tack till Kalla Kulor Förlag för rec ex!

Titel: Den nya människan
Författare: Boel Bermann
Utg år: 2013
Förlag: Kalla Kulor Förlag
Köp den till exempel här eller här

Backman i brevlådan

Åh! Ett efterlängtat paket kom i brevlådan idag. Rec ex av Backmans senaste bok: Min mormor hälsar och säger förlåt.

Här ska det läsas!!