Sagan om Isfolket 46: Det svarta vattnet

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Näst sista boken i serien, och dags för Slutstriden. Efter fyrtiosex böckers hotfull existens ska nu den onde Tengel besegras. Nataniel ska dra nytta av alla sina fina egenskaper, ättling till Lucifer, sjunde sonen till en sjunde son, demoners blod och allt vad det nu är killen har. Men först ska vi ner i Det Stora Svalget för att äntligen rädda Ellen och alla de andra som flockas där. Som det ju ganska tydligt framgår av framsidan så är Ellen vid liv och blir helt dyrkande lycklig när Nataniel dyker upp. Men stor hjälp ges också av diverse demoner, som blir helt chockade över sin egen godhet och hjälpsamhet. Och äntligen, äntligen får Marco också ligga. (eller, ja, han får ju faktiskt inte ligga utan måste stå medan det sker) Men sen, när Marco fixat så vägen är fri och Ellen står på fast mark, då ger sig Nataniel in i någon typ av krånglig labyrint för att nå krukan med onda vattnet före Tengel. De kommer givetvis fram ungefär samtidigt (efter mycket krångel) och sedan kan Slutstriden ta vid. Och så blir då äntligen Tengel förvandlad till en hög med smuts, marken blir renad, blommorna blommar och alla är glada. Fast det är en bok kvar i serien, och det är väl bra, för när den här slutar ligger Nataniel halvt ihjälfrusen på en glaciär (alltså, nej, blommorna nådde inte riktigt hit).

Titel: Det svarta vattnet
Serie: Sagan om Isfolket #46
Författare: Margit Sandemo 

Sagan om Isfolket 45: Legenden om Marco

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

De fem utvalda kämpar vidare för att nå den där krukan med det där onda vattnet, och även om de inte möts av lika många plötsligt inhoppande hinder som i förra boken så är det fortfarande väldigt besvärligt. Krukeländet kan ju förstås inte bara ligga där på marken, utan måste vara gömd och skyddad och kringgärdad av magi och allsköns trassel. Och nu får vi också vet mer om det där Det Stora Svalget. Hur det kom till, funkar, vilka som svävar runt där och vad som finns på botten (och här får vi träffa gamla bekantingar från böckerna på 1700-talet, de där elakingarna som Ulvhedin fick mana tillbaka ner i underjorden minsann). Marco har en stor roll i den här boken, för han behöver nämligen ta sig an den där märklige Lynx som ju stigit fram i de senare böckerna. Vem är han, och hur kan han besegras? Till sin hjälp får Marco Christa, som ju inte ens är i Isfolksdalen, men med lite tankeöverföring är det inget hinder. Christa har tillgång till bibliotek (och vi får en beskrivning av hur ett fjärrlån inte bör gå till), och hon får också till sin hjälp Linde-Lou som för en kort tid får liv. Typ. Bra, för Christa har börjat inse att alla åren med den strängt religiöse sjubarnspappan hon gifte sig med som kombinerad hushållerska/barnsköterska/alltiallo kanske inte var så där himla kul ändå, och hon får nu äntligen uppleva lite välförtjänt romantik. (även om Linde-Lou visar sig vara usel på matlagning)

Och vi får även träffa Lucifer igen som kommer och är lite mäktig i allmänhet och elak mot Tengel i synnerhet. Tengel vill ju också nå fram till sin kruka med ondvattnet, det är ju då han kan nå världsherravälde på riktigt. Men här blir han, precis på väg in i Isfolksdalen, rejält hindrad. Han kan efteråt ta sig framåt, men bara centimeter för centimeter pga att han via magi har fått väldigt mycket att släpa på. Och han är väldigt, väldigt arg.

Titel: Legenden om Marco
Serie: Sagan om Isfolket #45
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 44: Den onda dagen

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

De fem utvalda och deras (för det mesta, utom när storyn kräver att de ska synas och höras) osynliga och sedan länge döda hjälpare från olika delar och tider av isfolkssläktträdet närmar sig sakta, sakta Isfolkets dal för att nå den där krukan med ondskans vatten. Det är inte klokt så sakta det går. Men det ska så klart inte vara helt lätt att rädda världen från total undergång och Ondskans härskare. Nu kastas det ena hindret efter det andra in för att stoppa dem, och så har onde-Tengels högra hand Lynx fått en ny grej för sig: han kan förpassa folk (och med folk menar jag dem som lever, dem som är döda, de som är demoner och ja.. lite alla möjliga faktiskt) till något som kallas Det Stora Svalget. Detta är en mystisk plats som ingen återvänder från, någonsin. Nu fångas den ena efter den andra in till detta Stora Svalg. Ellen sitter där, Halkatla fångas in, en hel hop stormdemoner kommer dit, det är rena dammsugaren. Och som om detta inte vore nog har nu ond-Tengel lyckats värva diverse gudar från mytologier och gudavärldar världen över, så till exempel trampar här nu runt någon ond gud från en äldre mellanöstern-tro och kan lägga nya, exotiska förbannelser. Inte heller räcker allt detta som hinder för De Fem, utan rätt vad det är kommer Synnerligen Ondskefulla "Tidens herrar" galopperande på varsin häst. Stora, farliga och odödliga. Och alltså på Tengels sida.

Det är inte konstigt det blev 47 böcker i serien när det ska tryckas in så sanslöst många hinder på färden. Ärligt talat är dessa sista böckerna i serien, själva slutstriden mot Tengel, inte mina favoriter. Just den här sortens berättande, med ond makt som världen ska räddas från av några få utvalda hjältar finns det så oändligt mycket bättre av inom fantasygenren. Det Margit Sandemo är duktig på är att skapa alla dessa andra karaktärer som ju tidigare fått varsin bok i serien - kvinnor och män i historiska miljöer som vi lärt känna och tycka om. De sista böckerna blir något helt annat, och inte så bra (utom då och då, som egentligen alla scener där Tengel själv är med. Han är så underbart överdrivet supervidrig samtidigt som han är helt enkelspårig och dum).

Titel: Den onda dagen
Serie: Sagan om Isfolket #44
Författare: Margit Sandemo

Brightly Burning

Det är synd om Lavan. Sexton år, nyinflyttad i storstan där det inte finns några träd att klättra i, eller skog att springa i, eller ens buskar att gömma sig i. Inget kul alls finns det, och alla hans kompisar är kvar i den lilla byn Lavan bodde i med sin familj innan föräldrarna bestämde att det skulle flyttas till storstan och göras ordentlig karriär inom textilbranschen. Föräldrarna tycker inte om Lavan, de tycker bara om hans äldre syskon som har fallenhet för textilyrket och är händigare och smartare och artigare och bättre än Lavan på ungefär allt. Och det är ingen som tycker om Lavan på skolan han tvingas börja på heller. Eller, jo, kanske någon, men det är en fruktansvärd skola med dåliga lärare och ett system där de äldre eleverna bestämmer över de yngre med ren skräckterror. Så Lavan blir mobbad i skolan. Och hemma. Och alla är dumma och allt är skit. Ständig huvudvärk har han också. Till sist hamnar han i en situation där han blir instängd i ett rum med sina mobbare som ska ge honom en rejäl omgång - och då klickar något i Lavan, och han eldar upp sina motståndare. Alltså bokstavligen - han sätter eld på dem via en magisk kraft han inte ens själv visste att han hade. Och inte bara dem, utan deras kläder, möblerna runtomkring, rummet och byggnaden också. 

Och det är nu den magiska vita hästen kommer galopperande. För Lavan befinns då alltså vara en herald med den ovanliga egenskapen att han kan starta eld med viljekraft. Och en herald har alltid en companion, en häst som inte är en häst utan en magisk varelse som pratar via tankeöverföring. Lavans companion heter Kalira, och hon räddar Lavan från att bli galen av sin egen eldförmåga. Han får dessutom hjälp av en äldre herald, Pol, att hantera eldandet från grundnivån att sätta eld på små trästickor i god, kontrollerad ordning till överkursen att sätta eld på hela skogar för att förinta fienden i det ständiga kriget mot Karse.

Det här är en av få fristående böcker i Mercedes Lackeys Valdemar-universum, och det är kul att få läsa om Lavan Firestorm som så småningom blir en legend i Valdemar, en historisk herald som alla känner till (och ett varnande exempel på farliga förmågor). Jag verkar inte tröttna på konceptet ung-människa-väldigt-synd-om-befinnes-vara-utvald-får-vit-hästkompis-går-i-internatskola-räddar-Valdemar, och även om tempot dras ner lite då och då och ältar synd-om-Lavan-i-skolan och synd-om-Lavan-på-heraldskolan-pga-svårt-att-lära-sig-eldgrejen så är handlingen rätt bra koncentrerad och med driv. Jag gillar den här.

Titel: Brightly Burning
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2000
Förlag: Gollancz

Om de elva utkasten...

Semestern är slut, och här på bloggen har varit tyst, och jag har sagt till folk (ja, alla dessa horder av folk som frågar)(eller de närmaste omkring mig)(eller, ja, åtminstone några på jobbet har nog frågat i alla fall) att "jag har nästan inte läst någonting i sommar, jag har bara spelat golf och spelat datorspel". För, ja, så har det ju liksom varit? Fast nu när jag öppnade Blogger och skulle skriva inlägg på de där stackars få böckerna jag läst så räknade jag utkasten (jag öppnar ett utkast så fort jag läser en bok, annars glömmer jag). Och det var elva stycken. Elva! Alltså, jo, för att vara mig är det ju inte överväldigande med tanke på sex veckors semester, men nu när jag gått runt och tänkt att jag ju inte läst någonting?! Av de elva är det i och för sig fyra Isfolksböcker som ju är rackarns lättlästa. Och ännu en härlig romance av Mary Balogh. Men sen är det sex massiva fantasyböcker på engelska, och när jag ser det så inser jag ju att: jag har ju visst lagt en ganska stor del av semestern på läsning. Och upptäckt en ny författare (Michael J. Sullivan) vars böcker jag slukar...

Så nu ska jag väcka blogghjärnan och fylla de elva utkasten med text. Först ut blir en Mercedes Lackey jag läste typ i midsomras, ska bli spännande att se om jag minns något alls. Det lär vara en vit häst med, i alla fall. En magisk vit häst.

Järnulven

Vi befinner oss i staden Náklav, i en värld som hänger ihop med världarna i Siri Pettersens förra serie Korpringarna genom stenportarna, men som inte var med där. Náklav ligger i norr, är kallt men stort och myllrande av folk eftersom det är ett slags resecentrum. Portarna till de andra världarna känner man inte till men här finns också en ring av stenar där man kan resa till andra platser i den här världen, så tänk er en slags fantasyvärldens Heathrow. Eller Hallsberg. Stenringens bränsle är av outgrundliga anledningar vargblod, alltså måste varg jagas och tömmas på blod för att Náklav ska frodas. Vargblodet är inte bara bränsle, nejdå. Det kan också drickas som en slags drog man kan bli beroende av, och tar man för mycket kan man bli "ulvsjuk", galen och hugga ihjäl andra människor med de huggtänder man får då. 

Eller - så här har alla trott i alla år att det funkar. Nu ska vi få veta hur det egentligen står till med stenarna, blodet och alltihop. Och det får vi genom att läsa om Nafraim (en av "Vardari", Rugen (en av blodmissbrukarna) och framför allt om huvudpersonen Juva. Hon är nitton, och dotter till en av stadens ledande "blodläsare", en slags siare som kan berätta hur länge människor har kvar att leva. Men Juva har sedan länge vetat att blodläsarna inte kan se någon framtid alls utan bara gissar och ljuger och tar betalt för ingenting. Hon vill absolut inte ta över blodläsarjobbet, hon vill inte ens träffa sin mamma eller lillasyster mer eller ens besöka barndomshemmet där hon i alla år haft ångest och hjärtklappning och en diffus skräck för "djävulen" hon trodde sig se när hon var liten och sedan dess haft mardrömmar om. Så Juva försörjer sig som vargjägare i stället, och jaktlaget är nu hennes familj.

Nu dör Juvas mamma, ber med sina sista ord att Juva ska ta över och "aldrig låta dem få djävulen". Juva vägrar fortfarande bli blodläsare utan låter glatt lillasyster Solde ta över huset, blodläsartiteln och de dramatiska kläderna. Men innan hon ens hinner påbörja sitt eget bekymmerslösa liv med att springa runt i vintriga döda skogar för att jaga varg så mördas hela ledningen i blodläsarskrået, och Juva är tvungen att steppa in och ta hand om saker. 

Jag kastade mig över den här boken, och gillade inledningen som var lockande med den här nya världen och det märkliga med blodet och de eviga och stenresandet och mängder av andra detaljer. Men sedan blev boken rätt seg ganska länge, och så fort det verkade som om vi skulle få veta någon hemlighet eller så, så "backade" liksom huvudpersonerna. Lade ner djävulskortet i fickan igen, eller somnade, eller gick hem, eller annat som inte förde historien framåt. Det ältades och var dystert och Juva kämpade mot sin ångest och sin hjärtklappning med överdrivet bruk av medicin (te på "huggtörne") och jag var väldigt nära att lägga ner boken faktiskt. Men sedan, ungefär halvvägs, vände det. Då fick äntligen, äntligen Juva leta reda på och träffa den där djävulen som hemsökt henne sedan hon var barn. Och då vaknade boken och jag läste andra halvan i rasande fart. Saker förklarades och avslöjades, djupnade och blev intressanta. Och så kom då slutet som lämnade mig helt fylld av längtan efter nästa bok: jag bara måste veta hur det här fortsätter. Blir det krig mellan världarna nu? Får vi fortsätta läsa om Juva eller vem blir huvudperson nu? Och var i så fall??

Titel: Järnulven
Serie: Vardari #1
Författare: Siri Pettersen
Översättning: Ylva Kempe
Utg år: 2021
Förlag: B. Wahlströms

Himlabrand

Jag sträckläste den här. Jag, som haft så läströgt så länge, sträckläste på en kväll från badkarsposition tidig kväll till klockan-är-du-dum-i-huvudet i sängen, och sedan somnade jag helt lycklig. Vilken bok! Vilket språk! Vilken skicklig författare, bara show no tell - och tänk att hon bara är 22 år denna Moa Backe Åstot! Jag är grymt imponerad.

Ánte är sexton och kär i sin vän Erik. Så där kär att han får svårt att andas om Erik står nära, vill stryka luggen ur hans ansikte bara för att få känna på hans hår, direkt känner om Erik kommer in i ett rum och var han står... Men det som ställer till det är att han inte vågar hoppas på att Erik känner det samma som han. Bara en sån sak som att Erik har en flickvän sedan ganska länge. Och att både Ánte och Erik är samer och tillhör familjer som arbetat med renskötsel i generationer. Från snacket i pappas och familjens kretsar har Ánte sedan länge förstått att killar inte blir kära i killar. Inte här hos oss. Hur skulle det se ut? Sånt där kanske de håller på med i Stockholm, men inte här i Jokkmokk. Och när han kollar runt lite på nätet så blir han inte gladare - ska det alltså vara så att renskötsel och homosexualitet inte går ihop? Att om man råkar vara född gay och same så får man flytta ifrån sin hembygd, det samiska och renarna? Han vill inte det. Han älskar renarna, naturen och livet där han är född och uppvuxen, han vill aldrig lämna det. Aldrig. Alltså får han försöka glömma Erik och att han själv skulle vara homosexuell. När en Hanna tydligt visar att hon är intresserad av Ánte så tänker han att vad f-n och blir ihop med henne. Fast en annan av hans kompisar är kär i just denna Hanna. Och så blir det trassel både med kompisen, med Erik, med Hanna men allra mest inne i Ánte själv.

Jag tycker så mycket om Ánte och hans grubbel, och så tycker jag om hans farmor, och hans kusin Ida som står Ánte väldigt nära. Och jag tycker om att läsa om renarna och livet med dem, och om den där eviga snön (fast är så glad att inte jag bor i Jokkmokk utan ungefär så långt ifrån den vintern som går att komma i samma land). Men allra mest älskar jag att läsa om pirret och elektriciteten som uppstår när Ánte och Erik är i samma rum. Älskar det så mycket att jag alltså inte kunde lägga ner boken förrän den var slut, och då saknade jag den redan.

Hoppas du skriver mer, Moa!

Titel: Himlabrand
Författare: Moa Backe Åstot
Utg år: 2021
Förlag: Rabén & Sjögren