Larma, släcka, rädda i Rosengädda

Tessan stannar kvar i lilla byn Rosengädda, och sliter i denna andra bok i serien med att renovera stationshuset med dess restaurang. Hon kämpar, vänder på slantarna (hon har knappt några) men får också hjälp från andra i byn. Bror, Chantelle och Jane från första boken är inte med här (men de ska komma och hälsa på till jul, och Tessans målbild är att allt med renoveringen då ska vara klart). I stället får vi träffa nya och intressanta karaktärer: Johnny, den ensamme och olycklige brandinspektören som inte känner sig behövd längre. Camilla, gymägaren som tycker att en rejäl grogg är en bra inledning på ett hårt fyspass. Gustav på godset Smörkulla är med igen ett tag i början på boken innan han reser till Nice - och då kommer i stället Rafael, Gustavs vän som bor på Smörkulla och passar huset medan Gustav med familj är bortresta. Rafael tycker att man ska säga ja till allt och inte ha några regler för något.

Tessan spacklar och målar och slipar och jobbar på, och lagar fortfarande så himmelsk mat att den här boken borde förses med varningsetikett ("läs ej när du är hungrig!"), och så småningom får hon hjälp av Johnny, som dock låser in sig på toaletten där han kaklar och försöker hålla sig från att gråta.

Jag läste igenom den här boken i samma rasande tempo som jag läste första, det gick inte att lägga ner den alls. Och jag gillade karaktärerna, och matlagningen, och geten, och bygemenskapen (älskar byrådet!) och alltihop. Dock finns det i den här boken ett slags triangeldrama, och jag har så svårt för dem och hann bli ganska irriterad innan det löste sig med en rätt rejäl smäll. (och så klart står maten mitt i vägen för smällen, så här blir det en havererad skaldjursplatå...) Men inte så irriterad att jag inte vill läsa vidare, så jag har redan lånat nästa bok om Rosengädda. Ser fram emot att få träffa nya, intressanta karaktärer och återse de gamla!

Titel: Larma, släcka, rädda i Rosengädda
Serie: Rosengädda #2
Författare: Emma Hamberg
Utg år: 2013
Förlag: Piratförlaget

Rosengädda nästa!

Det är någonting i Emma Hambergs böcker som gör mig på gott humör - det är det livsbejakande och att allt på bokvärldars vis är möjligt. Det är alla personer som befolkar hennes böcker, troliga och otroliga karaktärer men som alla verkar ha någon passion här i livet (alltifrån att ta hand om djur till dans, matlagning eller att sy fantastiska underkläder). Det är det faktum att hon skriver så att jag omedelbart dras in i berättandet, och inte kan sluta läsa, och blir på gott humör av att drabbas av detta lässug så till den grad att jag sträckläser ut böckerna. Det är nog alltihop. Jag har ännu bara läst några böcker av Hamberg, men vill absolut läsa fler, är glad att jag har så många framför mig. 

I Rosengädda nästa! börjar vi inte alls i den lilla byn Rosengädda i Västergötland. Nej, den kommer vi till först senare, i sällskap med en udda samling människor. Först börjar vi i Stockholm, och lär känna Tessan som jobbar i korvkiosk och hittills byggt upp sitt liv på att vara snygg, hänga ihop med snygge killen, hänga med de tuffa i skolan (ja, hon är vuxen nu men attityden är liksom kvar), men som nu börjar fundera på varför. Och som nog egentligen hellre bara skulle vilja laga god mat. Till Stockholm kommer också Bror, en mycket speciell trettonårig kille som har ordförråd som en beläst sjuttioåring (och som använder sig av det också), som klär sig i kvalitetskostymer och som har ett oerhört stort intresse för allt franskt. Brors föräldrar grälar ständigt, och nu har han rymt hemifrån för att ge dem tid att vara utan honom och i lugn och ro hitta tillbaka till varandra igen. 

Bror och Tessan möts hemma hos Jane, som i ett hus med tillhörande trädgård mitt i stan ägnar sitt liv åt att ta hand om vilda djur som skadats. Ekorrar, rävar, fåglar, you name it. Bror får som egen uppgift att ta hand om en svalunge, och Tessan blir adopterad av en get. (inte tvärtom) Jane syr också kläder, och en av hennes kunder är Svante (som dansar typ power-folkdans) och han har en dotter som heter Chantelle (som Bror omedelbums blir störtkär i). Bror, Tessan, Jane, Svante, Chantelle och geten beger sig mot Rosengädda så småningom, men då har det redan hänt en hel del i boken. Och lagats en hel del mat. Alltså, maten...! Det var likadant när jag läste Je m'appelle Agneta att jag älskade att läsa om matlagningen som en passion, lyckan i att göra en sås från grunden och annat (för mig) obegripligt, och här är det ännu mer av den varan. Tessan lagar mat, och ofta handlar det här om att hon lagar mat utifrån de matvaror som råkar finnas till hands, och får ihop fantastiska maträtter av dem. Jag blir så inspirerad att jag nästan själv går till köket och räddar saker från grönsakslådan för att testa... men sen lugnar jag ner mig. Jag tycker inte om att laga mat - men jag tycker om att läsa om när andra lagar mat. 

Jag har redan lånat hem nästa bok i serien, och vet att Tessan stannar i Rosengädda och fortsätter att laga mat. Jag ser fram emot att få läsa om det.

Titel: Rosengädda nästa!
Serie: Rosengädda #1
Författare: Emma Hamberg
Utg år: 2012
Förlag: Piratförlaget

When he was wicked

Sjätte boken om Bridgertons är Francescas bok, hon som i tidigare böcker varit den lite osynliga familjemedlemmen, hon som gått egna vägar. Det man fått veta är att hon gift sig med någon earl i Skottland, och dit är det långt att resa så klart. (en rolig passage i den här boken är när hon via brev får reda på det som hänt i bok 4 och 5, att Colin gift sig med Penelope och att Eloise fick ett blixtäktenskap efter sitt tilltag att söka upp sin manlige brevvän Phillip. Och Francesca blir helt sur och upprörd: varför får jag aldrig reda på något? Varför tänkte ingen på att berätta för mig? varpå Michael kommenterar något i stil med att "du brukar ju hålla dig lite utanför familjens angelägenheter") Earlen hon är gift med är earl av Kilmartin och heter John, och de är lyckliga och kära i varandra.

Men vem är då Michael? Jo, det är Michael Stirling, kusin till John, och eftersom John och Michael vuxit upp tillsammans så är de nästan mer som bröder. Grejen är den att Michael är hopplöst kär i Francesca, och har varit ända sedan han träffade henne första gången dagen innan hon gifte sig med John. Det är hans djupaste hemlighet som han inte berättar för någon: han är kär i sin bäste väns fru. Och eftersom de ofta umgås alla tre som nära vänner och han fortsätter att vara lika förbjudet kär så är livet rätt jobbigt.

Men så händer det totalt oväntade (i bokens början, så inte så mycket till spoiler) att John dör. Francesca blir änka och Michael blir den nye earlen av Kilmartin. Men även om hon nu inte längre är någon annans så är det om möjligt ännu mer fel om Michael skulle berätta om sin kärlek. Det är fruktansvärt nog för honom att ta Johns plats som earl samtidigt som han sörjer sin bäste vän - att då ens tänka tanken på att gifta sig med Johns fru gör bara för ont. Skuldkänslorna håller på att knäcka honom, och han flyr till Indien, och bor där några år.

Och Francesca sörjer sin avlidne make, och saknar sin bäste vän Michael som hon inte alls förstår varför han skulle dra till Indien nu när hon hade behövt honom som bäst? När den här boken börjar på allvar har det gått fyra år, Francesca har bestämt sig för att lägga sorgkläderna och börja leta efter en ny make (hon vill så gärna ha ett barn), och Michael kommer hem till Storbritannien igen. Ska de komma över sina skuldkänslor och inse att de är perfekta för varandra?

Den här boken är intressant, eftersom den faktiskt har två lyckliga kärlekar, att den låter en person att älska flera gånger i livet, älska olika personer. Det är ju så livet är, men i romance brukar förstås regelverket säga: två personer som i varandra hittar den enda och rätta kärleken for ever after. Jag gillar Francesca och jag gillar Michael och jag gillar boken rätt mycket - ändå blir den inte någon favorit i serien. För mig blir det lite för mycket ältande av skuldkänslor, och så (jag blir irriterad på mig själv, men så är det) blir jag lite störd på att den tredje personen John finns med som osynlig i rummet boken igenom. Lite som ett triangeldrama, fast utan valmöjligheterna. 

Nå. Två syskon kvar att gifta bort: Hyacinth och Gregory. Jag läser vidare.

Titel: When He Was Wicked
Serie: Bridgertons #6
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2004
Förlag: Avon

To Sir Phillip, With Love

Femte boken om Bridgertons, och nu är det Eloise som ska hitta sin ende och rätte. Eloise, som ju gått rätt många år utan att gifta sig eftersom hon inte har haft lust och nog inte tror att det här med äktenskap är hennes grej. Hon har haft ett antal frierier, men tackat nej till dem alla. Tanken är att hon och bästisen Penelope Featerington ska bli gamla och ogifta tillsammans, och det känns som en bra plan. Ända tills Penelope går och gifter sig med Eloise storebror Colin...?! (i fjärde boken, läs vad jag skrev om den här) Jaha, hur ska det nu gå med deras spinster-partnerskap, liksom? 

Nu är det så att Eloise sedan en tid brevväxlat med en viss sir Phillip Crane. Det började med ett kondoleansbrev från Eloise när Phillips fru Marina, en avlägsen kusin till Eloise, hade gått bort, och så bara fortsatte det sen. Och nu har denne sir Phillip lite oväntat kastat ut frågan om hon kunde tänka sig att bli fru Crane eftersom han behöver en kvinna som tar hand om allt praktiskt i huset. Det är nu det helt märkliga sker när Eloise, som hittills varit Stark Ung Kvinna Med Åsikter, som gärna debatterat hur orättvist det är att männen har det så lätt här i livet och kvinnorna bara förväntas gifta sig och inte alls har samma val, när denna Eloise tänker att: "hm, han behöver en kvinna, och han skriver vackra brev och gillar blommor, och jo, jag kan väl åtminstone åka och hälsa på honom och se om han verkar vara intressant?". Och så sticker hon i väg i hemlighet, alldeles ensam utan det för denna tiden oh så viktiga "förklädet", och knackar på dörren hos sir Phillip Crane, förklarar med en strid ström av ord att nu har hon kommit för att testa om det verkar vara en bra plan, det där med äktenskap. Och Phillip blir så överrumplad av alla dessa ord, och över att hon är ung och snygg, och att hon kommit ensam och utan att säga till i förväg, så han... går ut i växthuset till sina blommor. (Det gör han ganska ofta genom hela boken.) Ungefär i den här vevan gör två barn en bullrande entré, sir Phillips barn alltså, de som han inte sagt något alls om i sina brev. Och det framgår att Phillip vill ha en fru eftersom han 1. behöver en mamma till barnen, och 2. han behöver någon som styr upp det praktiska, så att han 3. kan få vara med sina blommor i växthuset utan att bli störd.

Och här har vi då Eloise, som inte velat gifta sig, som håller starkt på att göra egna val i livet och leva sitt eget liv och göra det hon vill. Drar hon snabbt sin kos? Nä. Hon stannar. Hon försöker tämja och göra sig vän med barnen. Hon väntar på att Phillip ska sluta vara blyg och ränna till sina blommor och faktiskt sätta sig och prata med henne. Hon styr upp det praktiska. Och jag, som ganska snart förväntar mig att sitta och vara irriterad på denne fullblodsegoist till karl och irriterad på Eloise som går med på dessa märkliga krav - jag lägger inte ner boken, märkligt nog. Nä, jag läser vidare, och tycker på något mystiskt sätt mycket om att läsa den här. Tycker om när Eloise får barnens förtroende. Blir irriterad när alla (ja alla) brorsorna Bridgerton någonstans halvvägs in i boken kommer galopperande för att klå upp sir Phillip och skälla ut Eloise (herregud, de har ju bott flera dagar ensamma i ett hus utan något förkläde som sällskap...)(nä, tjänstefolket räknas ju såklart inte) och tvinga till äktenskap. Men läser vidare och gillar läsningen, mot bättre vetande. Så den boken jag väntade mig minst av, egentligen inte tyckte om huvudpersonerna i - den gillar jag. 

Titel: To Sir Phillip, With Love
Serie: Bridgertons #5
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2003
Förlag: Avon

Do Androids Dream Of Electric Sheep?

Jag hade inte läst något av Philip K. Dick, och jag hade inte sett Blade Runner (ja, ja, jag veeet, jag är hopplös), så nu när jag bar hem en trave böcker från SF-bokhandelns bokrea blev det den här jag valde först (med planen att sedan se filmen också).

Rick Deckard försörjer sig som prisjägare i ett framtida San Francisco - han jagar androider som rymt tillbaka till jorden från rymdkolonierna. De nyaste modellerna av androider är så utvecklade att det är mycket svårt att skilja dem från människor, men Deckard kan genomföra ett visst test som mäter empati (som androider inte kan känna) och på så sätt förhoppningsvis hitta dem. Det är farligt men ger bra belöning om han lyckas - och Deckard behöver verkligen pengar eftersom han vill köpa ett får. Allra helst vill han köpa en häst, eller en struts (eller egentligen vilket stort djur som helst, han har en katalog över alla djur som finns med aktuella dagspriser, och han bär den i innerfickan som en bibel, plockar upp den och kollar priser så fort han har en stund över). Grejen är att han och hans fru Iran hade ett får, men det dog av någon sjukdom, och för att inte grannarna skulle ana något fick de i stället köpa ett elektriskt får och låtsas som att det var det riktiga fåret. Djur har efter det slutliga världskriget blivit en riktig statussymbol eftersom det radioaktiva avfallet har gjort att de flesta djur har dött, många arter är helt utrotade. De som är lyckliga nog att äga ett eget djur har dem i burar ovanpå hustaken, och man går alltså runt och sneglar på grannarnas djur och funderar på hur han eller hon har råd att ha en häst/katt/tvättbjörn eller vad det nu är. Skulle nu Deckard hitta dessa sex "andys" som han kallar dem så kunde han kanske äntligen få råd med den där strutsen han drömmer om.

Men de är inte lätta att hitta och avslöja, de där androiderna, inte ens med empatitestet, och frågan är om det går att lita på testet. Tänk om en människa reagerar fel på det och visar för lite empati? Är det androider eller människor som polisen jagar och dödar? Det är det här som gör att boken blir så bra och spännande - vem kan Deckard lita på? Och vidare: vad är på riktigt och "äkta" och vad är konstgjort, och spelar det egentligen någon roll? Kan man inte tycka lika mycket om ett elektriskt djur om det bär sig åt som ett riktigt (och kräver lika mycket vård och omsorg)? Kan inte en android ha ett "liv" som är lika mycket värt som en människas ? Särskilt som de tillverkas med inbyggda minnen och kanske inte ens är medvetna om att de är androider. En av androiderna Deckard jagar är operasångerska, och hon sjunger gudomligt - men det ska hon inte få fortsätta med. Dö ska hon, eftersom hon är en förrymd maskin som inte kunde hålla sig till sin plats som tjänare till en mänsklig ägare på rymdkolonin Mars. Men... varför? Hennes sång är lika vacker vare sig hon är maskin eller människa?

Det är spännande, samtidigt som det är mycket att fundera på (och mycket har jag inte ens tagit upp här, som de inledande sidorna där Rick Deckard grälar med sin fru Iran om olika inställningar på deras respektive "känsloinställningsmaskiner", eller hela grejen med empatireligionen "mercerism", eller karaktären John R. Isidore som är mänsklig men ansedd som lägre stående, "chickenhead", pga att hans intelligens förstörts av det radioaktiva dammet) - jag gillar den här boken väldigt mycket. Jag köpte fler böcker av Philip K. Dick, ser fram emot att läsa dem!

Och jadå, nu har jag sett Blade Runner. Den var helt OK, och jag tyckte om musiken och miljöerna - men de saker jag gillade allra mest med boken var inte med i filmen. Alltså: här fanns inte alls grejen med levande djur som svindyra statussymboler (eller ens boktitelns elektriska får...). Och inte heller det parti i boken där huvudpersonen blir osäker på vad som är verkligt, där han blir tagen till en polisstation han inte känner igen, ska ringa till sin fru men får upp en kvinna han aldrig förr sett på skärmen, alltså den del av boken där jag absolut inte kunde släppa läsningen pga riktigt, riktigt bra. Det är inte med. Å andra sidan har vi nu den replikant som spelas av Rutger Hauer, och som i filmen är perfekt förvirrat läskig - i boken är den karaktären inte alls lika viktig eller intressant. Så jag tycker om boken och jag tycker om filmen - men på olika sätt och av olika anledningar.

Titel: Do Androids Dream Of Electric Sheep?
Författare: Philip K. Dick
Utg år: 2010 (den här utgåvan), 1968 (originalet)
Förlag: Orion

Romancing Mister Bridgerton

Fjärde boken om Bridgertons, och nu är det dags för tredje brodern Colin att bli kär. Och han blir (äntligen) kär i Penelope Featherington, hon som figurerat som väninna till Eloise Bridgerton sedan bok 1, och som vi också vet varit kär i Colin till och med sedan innan det. Jag hade sett fram emot den här boken, eftersom jag gillar Penelope och fram till nu också gillat Colin som en charmig och rolig Bridgertonbror som lite då och då poppat upp i böckerna innan och retat sina syskon. 

Fram till nu, that is. Den här boken kunde jag knappt läsa ut, eftersom jag var så irriterad på denne Colin. Snygg, med charmigt sätt, har det ekonomiskt gott ställt, älskar att resa hit och dit i Europa och gör det eftersom han kan, ändå får man veta att det är lite synd om honom (enligt honom själv) eftersom han inte riktigt vet vad han ska göra med sitt liv. Han har inget som är "hans", och han vill inte gå den traditionella yngre-broder-inom-aristokratin-vägen med präst- eller militärkarriär. Och nu får han då äntligen upp ögonen för den här Penelope som ju funnits i huset nästan som en i familjen de senaste åren, men ingen som man blir kär i eftersom hon ju är Penelope, ogift och den man dansar med på fester av ren plikt. Och denna aha-upplevelse får han när hon råkar smygläsa hans journal, och tycker att den är bra, och säger det, och ger honom svar på tal när han gnäller lite om sin olyckliga vet-inte-vad-jag-ska-göra-med-mitt-liv-situation ("skärp dig" säger hon ungefär, "du är man och du har pengar, du kan göra vad du vill - gör det!"). 

Och det kunde väl vara gott och väl, om inte Colin resten av boken blev så oresonligt och barnsligt arg över olika saker som Penelope gör. Det visar sig att hon också är duktig på att skriva, dessutom redan i hemlighet publicerad, och  hans reaktion då blir inte "men vad kul, då kan vi samarbeta!" utan att bli rosenrasande och komma med hot och väsande tillsägelser och allmänt tjureri. Lika fånigt arg blir han när han upptäcker att hon är ute på stan i hemliga ärenden, fast utan medföljande förkläde eller betjänt utan helt otänkbart ensam. Colin har ännu ingen connection till Penelope förutom "storebror till väninna" men tycker ändå att det är helt OK att först skälla ut henne, sedan med ett hårt grepp i armen släpa iväg henne och in i en vagn för omedelbart transport hem. Jo, för hon måste ju begripa att hon ska beskyddas! (sen är det helt OK att börja vänslas med henne i vagnen på vägen hem, för hon lockar ju honom, och hon bara "åh, det är ju Colin, åhhh så fint att han ser mig och vill kyssa mig, jag har ju drömt om detta såååå länge") Sen blir han också om än inte arg så väldigt illa till mods när han inser att han har gått och blivit kär i Penelope, för hur kan han ha blivit det? Hon är ju Penelope Featherington för guds skull, henne kan man ju inte bli kär i när han skulle kunna få vem som helst. 

Gnällig, bortskämd karl med ägartendenser och dåligt humör - jag är så besviken på honom. Och jag får inga bra vibbar alls inför deras framtida liv tillsammans, känns inte happily ever after på något sätt alls.

Och också: ett jäkla tjat om denna Lady Whistledowns hemliga identitet. Skönt att det tjafset nu är över när jag läser (jo, för det gör jag ändå...) vidare om Bridgertons i bok 5. Nu ska det handla om Eloise.

Titel: Romancing Mr Bridgerton
Serie: Bridgerton series #4
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2002
Förlag: Avon

An Offer from a Gentleman

Tredje boken om Bridgertons, och nu är det Benedicts tur att möta sin enda och rätta. Och den enda och rätta är Sophia Beckett. De träffas första gången på en maskeradbal, och blir omgående kära i varandra fast de inte ens kan se varandras ansikten. Men de vet, och de känner. De går lite avsides på balen, pratar med varandra, dansar lite stelt till musiken de hör avlägset (stelt eftersom Sophia inte vet hur man dansar), Sophia listar snart ut att det är Benedict Bridgerton hon pratar med men sitt eget namn håller hon hemligt. När de efter några djupa meningar om livet förstår att de är varandras själsfränder slår klockan tyvärr midnatt och Sophia måste rusa från balen, annars missar hon sin skjuts hem och blir avslöjad. Hon är nämligen där helt olovandes, meningen var att hon skulle stanna hemma inlåst i en garderob för att putsa skor, och till balen skulle bara den elaka styvmodern och de två ocharmiga styvsystrarna åka. Inledningen på boken är alltså en Quinn-variant på Askungen, och jag gillar den skarpt. 

Sedan drar boken iväg på egna äventyr och släpper sagospåret. Benedict har i och för sig hittat en handske med ett monogram på som Sophia glömt, går på te hos styvmodern för att söka den okända kvinnan från balen, men hittar henne inte och går därifrån. Ingen glassko och inget bröllop. Däremot fattar styvmodern vad Sophia har gjort och kastar ut henne från huset, och så går det några år där det är förfärligt synd om Sophia som utan pengar eller familj måste klara sig ensam i världen. När hon och Benedict träffas nästa gång arbetar hon som tjänsteflicka, och han känner inte ens igen henne. Omständigheterna gör att de ändå måste umgås några dygn, och då blir Benedict kär i tjänsteflickan, men vill liksom inte släppa den där kvinnan han träffade på bal för några år sedan. Kanske han kan ha tjänsteflickan Sophia som mistress och gifta sig med ladyn från balen när han väl hittar henne?

Helt OK även om jag gillade inledningen mer än resten av bokens handling där Benedict tidvis faktiskt är rätt störig som envisas med att tjata på Sophia att bli hans mistress när hon så tydligt inte vill det - och Sophia också är rätt jobbig när hon inte direkt bara kan berätta för Benedict vem hon är, att de redan har träffats och varför hon då var tvungen att hålla sin identitet hemlig. Men som tur är lyssnar Benedict på sin kloka mammas råd, och det blir giftermål och happily ever after, och tänk så trist om boken hade tagit slut redan efter kapitel 3 om Benedict hittat Sophia redan hemma hos styvmodern med putstrasan i hand och gift sig med henne på fläcken? 

Titel: An Offer from a Gentleman
Serie: Bridgerton series #3
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2001
Förlag: Avon