Atlas : Historien om Pa Salt

Så har jag äntligen fått läsa om Atlas/Pa Salt och fått alla förklaringar på alla mysterier i Sju systrarna-serien och det känns både skönt och "jaha, var det inte mer än så?" (för ungefär alla mysterierna).

Lucinda Riley själv gick bort innan hon hann skriva den avslutande  boken i Sju systrarna-serien, så den har nu skrivits av hennes son Harry Whittaker, utifrån det material som mamman lämnade efter sig och de samtal de hann ha om hur boken skulle skrivas. Och detta påverkar ju så klart boken - vissa partier påminner mig om det totala lässug jag hade när jag läste Sju systrarna-böckerna förra sommaren (läs vad jag skrev om dem här). Men mest får jag bara känslan av problemlösning - hur skulle man få ihop att Atlas varit/bott i Leipzig, Bergen, Paris, Rio och alla de andra platser vi läst om i bokserien, hur skulle vi få till kopplingen till de sju systrarna och hur skulle allt det som antyddes som djupa hemligheter och mysterier nu kunna avslöjas men ändå komma in på ett naturligt sätt i Atlas och systrarnas liv? Varför reste Pa Salt så mycket och varifrån fick han alla sina pengar? Vad drev honom och var kom han ifrån? Det benas nu ut, väldigt ordentligt, och på vägen tappas på något sätt all magi. Eller, ja, vi har ju fortfarande aboriginernas "förfäder" som vet allt om alla och allting, och romernas "brujor" som också vet allt och allting om det som hänt och ska hända i framtiden, så det är ju förstås lite magiskt - men allt annat, som varför just dessa sju flickor valdes ut och Atlas eget ursprung, allt det blir bara ett stort "jaså, jaha OK". 

Och det är väldigt många gånger allt löser sig otroligt smärtfritt för vår huvudperson - även om det ska framställas att han har haft ett så hårt liv med så många sorger. Men gång på gång får han hjälp av typen: "stackars dig och din kvinna, har ni ingenting här i världen? Men åh, ni är så himla trevliga så jag känner att jag vill hjälpa er ändå. Jag råkar äga en bokhandel i centrala London, med en lägenhet ovanpå. Butiken är full av gamla och intressanta böcker och lägenheten är fullt möblerad, men aj aj aj där är ingen i familjen som har tid med den så ni får gärna flytta dit och sköta om det åt oss? Om ni vill? Helt gratis bara mot att ni tar hand om stället?" Eller varför inte: "Sicken tur att jag fick tag på dig efter x antal år av letande: du är den försvunne arvtagaren till jättejättemånga miljoner samt en egen halvö i Genèvesjön där du kan bygga ett slott om du vill?"

Så: lättläst och märkligt tillfredsställande att få alla de där svaren på alltihop samtidigt som jag får samma känsla som efter jag öppnat fint inslagna julklappar eller presenter. Mystiska och spännande innan jag öppnat - och så innehöll de (såklart) bara de där tightsen eller halsduken eller vad det nu var som jag ju önskade mig men som ändå bara är vanliga saker. Pa Salt var bra mycket mer spännande innan jag fick läsa om honom och fick veta att han bara var en vanlig människa - även om jag ju önskade mig att få veta sanningen om honom.

Titel: Atlas : Historien om Pa Salt
Serie: De sju systrarna #8
Författare: Lucinda Riley & Harry Whittaker
Originaltitel: Atlas : The Story of Pa Salt
Översättning: Gabriella Andersson & Mia Ruthman
Utg år: 2023
Förlag: Bazar

Emmas affär

Jag hittade en serie av Tessa Dares böcker översatta till svenska på "mitt" bibliotek, och eftersom jag läst någon av hennes böcker och tyckte mig minnas att den väl var OK så lånade jag hem de tre jag nu hittade. 
Emmas affär är rätt rolig, faktiskt. Fånig på gränsen till skämskuddevarning, absolut, men ändå kul och jag läste igenom den snabbt.

Emma Gladstone har mer eller mindre rymt hemifrån, från sin Mr Scrooge-elake pappa som är präst i en liten by på landet och som finner ungefär allt som Emma gör förfärligt, ovärdigt och skamligt. Så Emma går in till London. Bokstavligen - hon går, och det är snö, och det är förfärligt synd om. Väl i London lyckas hon skapa sig ett liv, och försörjer sig som sömmerska.

När vi kommer in i storyn har hon precis sytt färdigt en bröllopsklänning åt en ung societetsdam - men får veta att denna gjort slut med den blivande maken, en viss hertigen av Ashbury, så bröllopet kommer inte att bli av. Men Emma måste bara få ersättning för sitt arbete och material - sååå mycket tid hon lagt på denna klänning! Så hon gör det enda raka (heh); går hem till hertigen-som-skulle-varit-brudgum, knackar på, blir insläppt, stegar in på hertigens kontor och kräver att få betalt. Iförd sagda brudklänning. Som - och det är inte oviktigt - mer eller mindre ser ut som en överdekorerad gräddtårta.

Hertigen, kallad Ash av sina vänner, försöker hämta sig från denna uppenbarelse, och gör i sin tur det enda raka i en sådan här situation (ännu mer heh): han erbjuder henne äktenskap. 

Såklart. (eller... vänta nu här??)

Jo: för han behöver en fru som kan ge honom en arvinge. Och blivande frun som var tilltänkt har ju gjort slut, och att skaffa en ny av "rätt sort" dvs högre societet och bra bakgrund och allt det där, kommer att kräva jobb. Grejen är nämligen att Ash har varit i kriget och fått hemska ärr över ansikte och kropp, och den förra tilltänkta frun klarade inte av att vara nära honom utan att kräkas så att skaffa en annan känns jobbigt trots att han är hertig och rik och allt det där. Så varför inte denna sömmerska? Hon verkar ju ha den rätta andan?

Så sömmerskan med frostskadade fötter blir hertiginna. Och resten av boken är full av liknande no-way-fånigheter, men jag läser alltså ändå vidare för det ÄR kul med dialogerna mellan Ash och Emma - de ger verkligen varandra svar på tal och sånt gillar jag. De andra två böckerna ligger nu hemma och väntar på lämplig dag-när-Carolina-behöver-något-verkligt-lättsmält-och-knappt-så-hon-tycker-hon-vill-skriva-blogginlägg-om-det-fånigt-men-OK-läsning.

Titel: Emmas affär
Serie: Kvinnorna på Bloom Square #1
Författare: Tessa Dare
Originaltitel: The Duchess Deal
Översättning: Per Hagman
Utg år: 2022
Förlag: Lovereads

Remember Me

Jag läser vidare i Ravenswood-serien av Mary Balogh, och denna andra bok i serien handlar om Lady Philippa Ware, syster till den Devlin som i första boken blev inblandad i en Stor Skandal och sedan drog ut och krigade i många år innan han bitter kom tillbaka och hittade sin kärlek och happily ever after. Good for him. Men hans skandal drabbade även Philippa, får vi veta. Hon kunde inte dra ut i något krig. I stället fick hon vänta med sin "debut" i Londons sällskapsliv, pga skandalen och en ledsen mamma och annat sånt. Och när hon ändå vågade sig ut i det lokala nöjeslivet så gick det inte alls bra: hon råkade höra en ung lord prata om henne själv, att hon nog såg bra ut men att han inte tänkte dansa med "soiled goods". Det knäckte henne så mycket att hon helt drog sig tillbaka från allt vad sällskapsliv hette, ända tills Devlin kom hem igen och tyckte att "nu är ju jag kär och glad igen, så det finns ingen anledning för dig att sitta här hemma och tjura år efter år. Dags att du, några år försent, gör din debut i London, syrran". 

Så ja. Philippa försöker. Tänker att alla i London fortfarande kommer att känna igen henne som den där systern-i-skandal-familjen och "soiled goods", och att hon inte kommer att ha kul alls. Men... det verkar som att Skandalen är glömd, och Philippa får raskt både beundrare och vänner. En av hennes nya vänner heter Jenny, och är barnbarn till en hertig. När Philippa och Jenny sitter och pratar så kommer Jennys bror i rummet. Han heter Lucas Arden, är markis av Roath och arvtagare till hertigen av Wilby. Och... han är också exakt den som på den där sommarfesten kallade Philippa "soiled goods" och fick Philippa att mer eller mindre isolera sig från allt socialt liv.

Lucas brukar inte ens vara i London eller delta i något sällskapsliv alls. Han trivs bäst på landet hemma på sitt gods. Men nu har grandpapa (kommer inte ihåg om det är mor- eller farfar), hertigen av Wilby, aviserat akut hög ålder och beordrat Lucas att "du har ett år på dig att skaffa fru och få fram en arvinge för längre än så lär jag inte leva". Och den där unga damen som lillasyster Jenny verkar ha blivit kompis med? Hon är ju snygg, kanske hon? Han känner inte alls igen henne. Men - Philippa känner direkt igen honom. Och frågar honom "Remember me?"

Jag gillar en del i den här boken, som till exempel den där helt envise farfar/morfar hertigen som tycker att Lucas och Philippa är ett utmärkt bra par, och gift er nu fort som fasen så ni hinner fixa en arvinge snabbt, och som har absolut inga hämningar alls för att få ihop dem. Men sen är det rätt många upprepningar av alla släkt- och familjemedlemmar, vem som är med på vilken fest och var de sitter där och vem de pratar med - och alldeles för lite av själva romansen som det ju ändå blir mellan Philippa och Lucas. Trots det där han sa till henne den där gången. (och som det ältas och ältas om alldeles för många gånger)

Inte en av Baloghs bästa.

Titel: Remember Me
Serie: Ravenswood #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2023
Förlag: Berkley

I oxögat

Jag har precis börjat lyssna på Skörgossen (som är uppföljaren till I oxögat) på mina till-och-från-jobbet-resor, och kom på att jag ju ännu inte bloggat om I oxögat som jag läste tidigare i höstas. (på tal om det - antalet böcker jag läst men inte bloggat om än bara växer och växer, och mitt försvar för det är ungefär "äh, palla, jag spelar Starfield/AC Mirage/Baldurs Gate 3 och bloggandet får vänta tills jag får inspiration" och jag vet, det är en rätt dålig ursäkt men det är så det är...)

Jag gillade I oxögat. Jag tyckte inte särskilt mycket om de två huvudpersonerna Sissel och Eskil, men jag tycker om att läsa om deras vardagsslit, om de drömmar de har (han: att få bygga på glasbruket och hon: att få en egen rovåker) men framför allt tycker jag om att läsa om hur glasbruket Kosta växer fram. Det här är en sån där bok som jag läser men hela tiden måste pausa eftersom jag måste googla på olika saker. Det gillar jag!

Det är 1741 i Småland. Sissel och Eskil möts en midsommarnatt, Sissel blir gravid och de måste gifta sig. Sissel är kär i Eskil men Eskil är mest kär i Sissels syster Lovisa (och hon i honom), men nu blir det som det blir. De flyttar in i stugan Eskil byggt med egna händer på mark han fått av sin förra husbonde - men stugan är väldigt enkel och marken vill husbondens söner själva lägga beslag på. Deras liv är obegripligt hårt, och det är liksom ingen som står på deras sida känns det som. Sissel går höggravid iväg till bondgården där hon fortfarande är piga för att mjölka alla korna, och blir utskälld när hon inte fixar jobbet som hon borde. Eskil blir till sin stora lycka anställd på glasbruksbygget, och tycker om sitt jobb trots att där finns personer som motarbetar honom. Problemet är bara att han egentligen är skyldig förra husbondens söner (de som tycker de äger marken han byggt sitt hus på) många dagsverken, men han väljer att bara utebli från dem och i stället jobba vidare med att bygga glasbruk. 

Här finns fler viktiga personer i boken, som Mor Augusta, traktens "kloka gumma" som Sissel går till för att få hjälp men som Eskil varit rädd för ända sedan han var liten och nu avskyr över allt annat. Och Lovisa, Sissels syster som blev så ledsen när Sissel "tog" Eskil att hon flyttade ifrån bygden. Men i centrum är alltså glasbruket, och hur det engagerar och förändrar hela bygden. 

En riktigt bra historisk roman.

Titel: I oxögat
Serie: Glasbruket #1
Författare: Ida Andersen
Utg år: 2019
Förlag: Polaris

A Witch's Guide to Fake Dating a Demon

Mariel är förutspådd (av vindarna, stjärnorna, gräset och nog lite till) att bli en mycket mäktig häxa. I alla fall enligt hennes mamma som gärna berättar om både födandet och profetian i detalj för sin dotter, dotterns vänner, sina egna vänner, ovänner och resten av världen.
Fast Mariel hunnit bli 28 år har dock den där mäktigheten låtit vänta på sig - hon är urusel på magi. Åtminstone på den sortens magi man gärna skryter med (om man är Mariels mamma), så som teleportering och lite praktisk transmogrifiering. Så fast Mariel är riktigt, riktigt duktig på det här med växtmagi, blommor, odling och natur så är hennes mamma inte nöjd och bara tjatar på henne att träna mer på den riktiga magin, den som räknas.

Nu ska Mariel baka en kaka, och försöker (för att vara jobbiga morsan till lags och öva) åkalla mjöl med med hjälp av magi i stället för att bara hälla upp det ur den vanliga påsen. Men... hon får inte rätt på ordet för mjöl på magispråket. Istället råkar hon åkalla en demon. 

Jodå. Rätt vad det är står Ozroth the Ruthless i Mariels kök. Han är stor, muskulös och farlig, hornprydd på demonvis och iförd svarta jeans och svart t-shirt. Och han vill såklart köpa Mariels själ. Det är ju sånt demoner håller på med - bevilja en önskan mot ens själ. Men Mariel ber så hemskt mycket om ursäkt för att hon klantat till sig och råkat åkalla honom, men köpslå om sin själ tänker hon absolut inte göra. Ozroth kan dock inte bara återvända till sin demonvärld - har han nu kommit hit behöver han ha en själ med sig tillbaka, annars gör han helt enkelt inte sitt jobb.

Mitt i deras diskussioner dyker Mariels mamma upp, och för att inte Mariel ska behöva erkänna att hon misslyckats med sin magi ännu en gång så trycker hon ner en mössa på Ozroths huvud (för att man inte ska se hornen) och säger att "det här är min pojkvän" varpå mamman blir helt till sig av lycka. Åh, barnbarn på gång äntligen!!
Och givetvis övergår denna "fake-dating"som det först är till kärlek och lycka och for ever after för demonen och häxan. Grunna lite på hur det där kan lösas med "odödlig, känslokall demon" + "sprudlande naturhäxa med mindervärdeskomplex" = sant, så förstår man ganska snabbt att den här boken bara måste vara en galen blandning av fantasy och romance, magi, demoner och häxor men också varulvar, najader, eldsalamandrar och allt möjligt. Och det är i "vår egen" värld med smartphones och influencers (en av Mariels vänner är en pixie som konstant tar selfies och livestreamar allt som händer)  och pumpkinspice-milkshakes. Det är knäppt, men det är kul och jag gillar det. 

Titel: A Witch's Guide to Fake Dating a Demon
Serie: Glimmer Falls #1
Författare: Sarah Hawley
Utg år: 2023
Förlag: Gollancz

Dödsdansen

Den här boken bygger på sägnen om Hårgadansen, den där djävulen utklädd till speleman lockade med sig ungdomar i dans upp på Hårgaberget där de inte kunde sluta dansa. De dansade sönder sina fötter och ben, och till sist säger sägnen att det bara var deras skallar kvar som fortsatte att hoppa runt i en ring.

Läser man hela trilogin "Bloksberg" så får man veta mer om den där Hårgadansen, nämligen det att den gick totalt fel för spelmannen. Det var inte alls meningen att ungdomarna skulle fortsätta så där länge på Hårgaberget. Nej, tanken var en helt annan... som jag inte kommer spoila här. Jag har läst hela trilogin, men tyckte inte att bok 2 (Spiritus) och bok 3 (Halvling) var lika bra som Dödsdansen, så jag nöjer mig med att skriva om den. För Dödsdansen tyckte jag väldigt mycket om!

Det är midsommar i Ytterby (kanske tio mil från Hårgaberget?), det är nutid, och det ska som varje år bli dans nere på bryggan vid sjön. Ett liveband har hyrts in, och de spelar förvånansvärt bra musik. Det festas, och dansas. Och senare, när det nästan börjar bli dags att avsluta, så ansluter det sig ytterligare en musiker till bandet. En kille helt klädd i svart, med svart hår, som spelar fiol. Och som han spelar fiol... fantastiskt bra! Det går inte att låta bli att dansa när han spelar. Så alla kommer upp på bryggan, alla dansar. Och dansar. Och dansar. Det går inte att sluta. De kommer som i ett rus, vet inte om något annat än att de bara vill och fortsätter att dansa. Efter en stund, när alla ungdomarna är helt inne i dansruset, så börjar den svartklädde spelmannen att gå iväg, fortsatt spelande. Han går längs sjön, och vidare in i det träsk som alla som bor i Ytterby vet att dit får man inte gå, för då kommer man inte tillbaka. Och de dansande ungdomarna följer honom. När midsommardagen gryr är Ytterbys ungdomar försvunna.

Bokens huvudpersoner är Heddy och hennes vänner Rachel och Eli, och deras vänskapsrelation är en viktig del av handlingen. Heddy anses av många som lite konstig - bara en sån sak som att det bästa hon vet är att gå ut i skogen, ställa sig på en fin plats där och spela fiol. Ensam. Mitt i natten. Eli förstår sig inte på Heddy men vill vara med Rachel, och då följer Heddy liksom med. Och Rachel... hon är en av dem som försvann på midsommardansen.

Det jag älskar allra mest i den här boken när när Heddy möter Arve. De dras oemotståndligt till varandra, trots att de bägge begriper att det inte går, att de inte får, att det är livsfarligt. Jag älskar att läsa deras dialoger, men ännu mer när de låter sina fioler tala med varandra. Jo, för Arve spelar också fiol. Det är nämligen han som är den svartklädde spelmannen som förde ut alla ungdomarna i träsket. Han och Heddy möts. Varför kommer han tillbaka? Och varför, varför, påverkades inte Heddy av musiken när han spelade på midsommarkvällen? För hon var ju där. Hon stod i skogskanten, men hörde musiken och såg Arve. Hur kunde hon stå emot?

Titel: Dödsdansen
Serie: Bloksberg #1
Författare: Linda Åkerström
Utg år: 2021
Förlag: Bonnier Carlsen

Imorgon och imorgon och imorgon

Den här var det en god vän som hade läst och gillat (och "Carolina, du gillar nog den, det är mycket referenser till datorspel i den") och när jag såg den på bibliotekets nyhetshylla så fick den följa med hem. Jag sögs in i den rätt snabbt - men ju längre jag läste, desto mer ledsnade jag faktiskt.

Sam och Sadie träffas första gången som barn på ett sjukhus - han är där efter en bilolycka som i princip krossat hans fot och hon är där eftersom hennes syster behandlas för cancer. Och de börjar spela tv-spel tillsammans, och går liksom helt in i det, men pratet runt och i spelet leder till att de pratar med varandra om annat och blir vänner. Grejen är att Sam inte pratat alls sedan olyckan - men med Sadie pratar han. 

Sedan händer något som gör att de två blir ovänner, och träffas inte igen förrän de är vuxna i tjugoårsåldern. Sadie ger Sam ett datorspel hon själv designat, och han spelar och blir djupt imponerad, och lyckas (efter några månader, Sadie genomgår här en livskris) övertyga henne om att de två ska skapa spel tillsammans. Vilket de gör, och vilket de lyckas med så väl att de blir typ världskändisar i spelvärlden. Men deras vänskap gnisslar och skramlar, går sönder, lappas ihop och går sönder igen - och det är deras vänskap som är bokens kärna. 

Det som får mig att sakta ledsna (men jag läste ut hela boken, vilket ju är en liten bedrift av mig eftersom jag annars är inne i en period av pallar-inte-läsa-mer-än-en-fjärdedel-av-böcker-pga-äh-orkar-inte-den-här-just-nu-vill-nog-ha-något-annat) är att jag liksom inte riktigt får grepp om deras vänskap som ska vara så djup och villkorslös och allomfattande och livsviktig. De är nämligen osams större delen av boken. De missförstår varandra eller missunnar varandra saker, gör varandra svartsjuka, sviker varandra. Det går månader och år utan att de talar med varandra. Och jag väntar och väntar på att de liksom ska reda ut alla missförstånd och åter hitta varandra, men det är hela tiden något som står i vägen för dem, och jag blir mer och mer besviken. 

Och lite på samma sätt som med en annan bok jag läste av samma författare, Livet enligt Fikry, så har jag ganska snart efter avslutad läsning glömt bort de flesta i boken, minns inte ens vad Sams andra vän hette, han som blev deras producent i spelutvecklandet och en hyfsat viktig huvudperson ändå. Jag minns bara Sam och Sadie och hur de mest är sura på varandra. I alldeles för många sidor.

Titel: Imorgon och imorgon och imorgon
Författare: Gabrielle Zevin
Originaltitel: Tomorrow, and tomorrow, and tomorrow
Översättning: Niclas Nilsson
Utg år: 2023
Förlag: Albert Bonniers förlag