Teslas vind

Redan namnet på första kapitlet visar att här finns det humor: "1. Rosten från ovan". Och det börjar precis med det: att en flygande, eller rättare sagt en fallande, brödrost träffar huvudpersonen Nick i pannan så att han får ett jack som måste sys med fyra stygn. Brödrosten visar sig inte vara helt tillförlitlig för att rosta bröd med heller - den bränner brödskivorna. Och får glödlamporna i rummet att explodera samt skickar ut energistrålar bestående av blått ljus.

Brödrosten stod alltså på vinden när den föll ner/attackerade Nick. Hela vinden är full med mystiska prylar. Fast de ser mest ut som skräp och konstigheter som inte går att använda. Nick har tänkt sig att i stället använda vinden som sitt rum (de är nyinflyttade i det gamla skruttiga huset där vinden finns), så nu röjer han med hjälp av sin pappa och lillebror ut alla prylar, ställer dem på garageuppfarten och har garageloppis.

Det är nu alla märkliga saker börjar hända. Egentligen är det alltså bara en massa skräp, smörja och mystiska prylar som Nick säljer på den där loppisen. Men folk blir som galna! De kommer i horder, kastar sig över prylarna och bär sig åt som om de hade letat efter dem i flera år, eller som om de inte kunde leva en sekund till utan att köpa den där gamla hårtorken, rullbandspelaren eller vad det nu kan vara. De ger Nick alldeles för  mycket pengar för varje sak, och han står där med ett överfullt kassaskrin och fattar ingenting.

När alla prylarna är sålda så stannar det en bil utanför Nicks hus. Män i glittriga, pastellfärgade kostymer hoppar ur, och börjar cirkulera på ett garanterat mystiskt sätt. En av dem frågar var alla sakerna från vinden har tagit vägen, och blir upprörd när han fattar att de inte finns kvar. Han vill ha dem, till varje pris, och han ger Nick sitt visitkort (som Nick sedan inte kan bli av med, hur mycket han än slänger det i soptunnan eller på andra ställen - det kommer tillbaka).

Prylarna är inte något skräp. De är fantastiska uppfinningar, gjorda av den store vetenskapsmannen och uppfinnaren Nikolas Tesla. Rullbandspelaren, till exempel? Om man talar in på den, och sedan spelar upp bandet, så får man inte höra det som verkligen sades, utan i stället det som den som pratade tänkte. Mycket intressant. En annan pryl är lådkameran, som fotograferar in i framtiden.
Och männen i de färgglada kostymerna - det är medlemmar i Accelerati, den überhemliga organisation som har fått ge namn åt hela trilogin. Det är farliga hemligheter och konspirationer och hemligt styrande av hela världen. På ett ungefär.

Förutom den här vansinnigt härliga magi/sci-fi/vanlig skolvardagshandlingen så är boken smockfull av underbar och smart humor. Språket, dialogerna, apparaterna, karaktärerna... ibland blir det nästan lite för finurligt och invecklat skrivet, och jag tänker att den här boken kräver ganska duktiga läsare i målgruppen som egentligen är 9-12 år. Men jag tycker absolut att den även passar äldre ungdomar, och också vuxna som gillar smarta knäppigheter och galna vetenskapsmän (och hemliga konspirationer).

Dessutom upptäckte jag på köpet att den ena författaren, Neal Shusterman, verkar ha skrivit flertalet böcker som nog är i min smak (dock inte översatta till svenska). Till exempel Unwind, första delen i en "dystology" som handlar om ett framtidssamhälle där man kan "ta bort" barn i 13-18-årsåldern ifall de är besvärliga eller så. Jag blir så nyfiken..

Titel: Teslas vind
Serie: Accelerati-trilogin, bok 1
Författare: Neal Shusterman & Eric Elfman
Orginaltitel: Tesla's Attic
Översättning: Jan Risheden
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

Andras plåga. I fjorton timmar. Fast det kändes som mer.

Dryga fjorton timmars lyssning tog det att komma till slut. För jag ville ändå komma till slut och få reda på "vem som...". Men det var väldigt nära att lyssnandet tog slut efter sådär sju-åtta timmar, med mig liggandes i dikeskanten i djup sömn.

För det här var en besvikelse. Det är en Deckare, standardmodell 1A.

Det går en seriemördare lös i Bradfield. Denne mördare verkar metodiskt vilja ha ihjäl alla stadens horor, och går till väga på exakt samma sätt varje gång. Det är blodigt och elakt, och märkligt nog precis samma mordmetod som en annan seriemördare använde för fyra år sedan. Det var horor som dödades då med, men den mördaren sitter nu bakom lås och bom, så det kan inte vara han som är i farten igen.
Överkriminalkommissarie (ja, det här med titlar, rang och befälsordning är überviktigt i den här boken) Carol Jordan leder polisutredningen. Hon tar hjälp av dr Tony Hill, expert på gärningsmannaprofiler. De har jobbat ihop förr. (fast detta är den första boken om dem som jag läser)
Samtidigt pågår en annan utredning som Jordans polisgrupp också får ta över - fallet med försvunna pojkar som tros vara mördade. Och som jag fortfarande inte vet varför det har med den här boken att göra.

Jaha. Poliserna yrar runt i nattkvarteren i Bradfield och letar obefintliga ledtrådar, samtidigt som vi får följa den okände mördarens tankar och planer. Kaffe dricks, polischefer vill ha resultat snabbare än det är möjligt, helst innan presskonferensen kl 13, äktenskap spricker och poliserna vojar sig över vilket jobbigt yrke de har valt och hur full av skit denna värld är. Samtidigt som de försäkrar sig själva och varandra om att de älskar sina jobb trots allt.

Visst, jag är imponerad av hantverket - att hålla läsaren osäker på vem som faktiskt är mördaren ända tills sista sjättedelen på boken eller så. Men det finns ingen som gör något som förvånar mig i den här boken. Inga överraskningar. Inga oväntade personer. Inga personer som är något extra heller, för den delen. Det känns som att jag har läst det här förut. Jag har träffat alla personerna, har läst om miljön, har redan läst om polisarbetets alla rutiner och detaljer, har sett de o så trötta, desillusionerade och hålögda poliserna förut. Det finns inte ens någon humor att tala om. Det känns så...använt redan. Så blöh. Och det blir inte mer Val McDermid för mig. Jag läser inte särskilt många deckare, och om jag då äntligen plockar upp något i den genren så vill jag ha något extra. Lockande miljö, intressanta personer, någon riktigt spännande och överraskande story, humor. Något. Och det hittade jag inte här.

Titel: Andras plåga
Serie: Carol Jordan/Tony Hill
Författare: Val McDermid
Orginaltitel: The Torment of Others
Översättning: Johan Nilsson
Ljudbok - uppläsare: Anna Godenius
Utg år: (ljudboken) 2007
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här

Carolina slalomläser... troligen rakt in i närmaste träd snart

- Hördu, Carolina, du skryter ju om att du ständigt slalomläser? Att du inte kan leva utan att ha sisådär tre-fyra böcker i gång samtidigt?

Jo. Det där har ju lite med humör att göra, vet du. Om jag läser en lite tyngre bok som måste smältas och njutas av i småportioner, så vill jag gärna ha något lättare bredvid att bryta av med. Något med smäktande kärlek, kanske. Eller någon av alla de barnböcker jag tror att jag ska hinna läsa innan jag dör.

- OK, OK, må så vara. Men du, som är så pass förvirrad i allmänhet, kan du verkligen hålla isär de olika böckerna du läser? Jag vill med bestämdhet minnas att du hade problem med herrar kommissarier Mörck och Hole härförleden?

För det mesta klarar jag det. Det är så pass olika böcker, och så olika lässituationer - något på läsplattan, någon barnbok för jobbets skull (eller, ja, ganska mycket för min egen skull också), någon bok jag högläser för barnen och så boken jag lyssnar på när jag springer. Om jag blandar ihop några böcker så brukar det i så fall vara den/de vuxenböcker jag läser och den vuxenbok jag lyssnar på när jag springer. Troligen för att tankarna tenderar att vandra iväg lite mer när jag springer.

- Att du inte springer vilse medan du lyssnar på boken, eller springer in i något träd eller så eftersom boken är spännande är mer än jag begriper. Du har norra halvklotets sämsta simultankapacitet, vet du. Vad är det nu du har blandat ihop?

Jag lyssnade på slutet av Andras plåga av Val McDermid igår. Efter att ha varit riktigt segt tråkig hade den nu äntligen hettat till. Tony Hill satt verkligen illa till. Mördaren stod framför honom och tänkte sig ha ihjäl honom med en läskig kniv. Men riktigt nervös för stackars dr Hill var jag aldrig. Dels visste jag ju att det kommer många fler böcker om Hill/Jordan efter denna (och troligen ínte med dr Hill som odöd psykolog). Dels var jag helt förvissad om att Jamie Fraser vilken sekund som helst skulle dyka upp i något fönster eller så för att rädda Tony Hill.

Jamie Fraser från Gabaldons Outlander, alltså. Han, den övertrevlige, sexige, modige he-man-skotten som poppar upp som gubben i lådan så fort hans älskade Claire svävar i någon slags livsfara. Och tro mig, det gör hon i princip hela tiden. Att hon har lyckats hålla sig vid liv i tjugoåtta år, genom andra världskriget och annat, utan denne Jamie Fraser vid sin sida är i det närmaste otroligt. Troligen kan hon inte gå för att köpa två liter mjölk i affären runt hörnet utan att genast utsättas för dödliga faror och livshot.

Jamie, han kan han. Honom väntade jag på. Men även om det finns en viss koppling till Skottland i Andras plåga så dök det definitivt inte upp någon übermanlig högländare klädd i kilt och muskler för att rädda Tony Hill. Det var bara jag som...ja... inte kunde hantera det där slalomläsandet så bra som jag trodde att jag kunde.

- Tänkte väl det. Du kanske skulle minska ner antalet böcker "på gång" som du skryter om här i högermarginalen? Till en? En bok med rak handling och inte alltför många karaktärer att hålla reda på? Va?

I fara...

...to the rescue!

Note to self: att läsa om avdelning Q och Harry Hole samtidigt är mer än du klarar av

Carolina - nu har du lyssnat på tre timmar av ljudboken Smärtans hus av Jo Nesbø, och i förrgår valde du att också börja läsa Fasanjägarna av Jussi Adler-Olsen. Alltså – hur tänkte du nu? Tänkte du överhuvudtaget någonting? Roman om en bufflig polis i Oslo samtidigt som roman om minst lika bufflig polis i Köpenhamn? Två polisromaner samtidigt? Du kommer aldrig i livet kunna hålla isär dem!

Jodå, det ska nog gå bra. Tror jag. Jag är van att läsa flera böcker samtidigt.

Visst, det har du ju skrutit om i ett blogginlägg nyligen. Men det här – nä, du. Det är dömt att misslyckas. Bara för att testa dig: Vem är det som sitter och gång på gång kollar på videoupptagningen av ett rån?

Lätt! Det är Harry Hole! Tillsammans med geniet Beate Lönn.

OK. Men är det då Harry och Beata som lägger upp utredningen i prydliga små högar på ett bord för att det ska se imponerande ut?

Ja! Eller nej...det är Carl Mörck och Rose. Tror jag.

Och vem är Hole kär i? Och Mörck?

Alltså...Harry är kär i Vigga. Nej, han har ihop det med Anna. Eller, vänta...hans särbo är väl i Moskva? Och Carl vill så väldigt gärna ha en date och mer med den där terapeuten...Rakel?

Fel, fel, fel! Du har redan blandat ihop böckerna! Vems far tog livet av sig när hans barn hittades mördade?

Beate Lönns far? Nej, förresten, han blev ju skjuten i det där bankrånet.

Vem har en kollega som nyligen blivit mördad?

Harry Hole. Och Carl Mörck också, faktiskt.

Ja, OK, du verkar ha en viss rudimentär koll. Men har du nu något knep för att hålla isär böckerna?

Ja, faktiskt. Den ene är smart och har problem med spriten. Den andre är smart och har problem med att umgås med människor. Böckerna om Harry Hole har de absolut smartaste intrigerna med mängder av twister. Men böckerna om avdelning Q har genomgående den där absolut elaka humorn som jag bara älskar. Andlös spänning i den ena – fniss och spänning i den andra. Klart jag kan skilja på dem! Låt mig nu vara ifred med mitt läsande, tack, du stör.


(Det här inlägget publicerade jag ursprungligen 2013-12-01 på LitteraturMagazinet.)

Drakhjärta & Hamnskiftare

När Vera är ute i skogen för att leta efter magiska väsen så lyckas hon över all förväntan. Först går hon vilse vilket ju inte är så där värst bra. Sedan stöter hon på två vättar, och det är inte bra alls. Vättar är farliga, och just de här vättarna tänker sig äta upp Vera till middag, tydligen. Men Vera får hjälp - rätt vad det är ser vättarna skräckslagna ut och flyr därifrån medan de skriver "Draaake!". Drake? Ja. Jo. Det är Lill-Flamma de har sett, men hur de kan bli så skräckslagna för henne förstår jag inte mycket. Hon är nämligen mindre än en sparv, och ryms lätt i Veras ficka. Där sitter hon sedan och pladdrar glatt tills Vera och hon kommit fram till resten av Lill-Flammas familj. De är inte lika små som Lill-Flamma.

Så här sätter Drakhjärta & Hamnskiftare av debutanten Jerker Hultén igång. Raskt har hela drakfamiljen följt med Vera hem, installerat sig i borgen där hon bor med sin familj och visat sig vara trevliga kompisar/husdjur/transportmedel/magiker. Inte nog med det - bara några sidor senare har Vera upptäckt att hon kan prata med drakarna inuti sitt huvud, att hon har ett drakhjärta, för att inte tala om att Albin, Veras lillebror, upptäcker att han är en hamnskiftare - att han bara genom att tänka på ett djur kan ta dess form.
Bra det - för alla krafter behövs, både magiska och krigiska, när det visar sig att piratkaptenen Arghan med hjälp av en hel armé av elaka pirater och annat tänker sig ta en av drakarna (den av guld...) och i samma veva bestraffa Veras och Albins mamma och pappa för något de gjorde för en hel del år sedan.

Det finns en hel del jag tycker om i Drakhjärta & Hamnskiftare. Vilken fantasi och uppfinningsrikedom! Alla roliga smådetaljer och märkliga saker gillar jag - piratskepp som kan flyga, till exempel, eller byns härliga skola som byggts till och byggts till genom åren så att den nu verkar helt oöverblickbar. Lärarna som finns på skolan verkar helt obetalbara, och jag får en hel del Hogwarts-vibbar här. Och de små magiska varelserna, de där som Vera tycker om att leta efter i skogen! Dem gillar jag! De är med här och där i hela boken, liksom lite så där i bakgrunden ungefär som Sven Nordqvists mucklor: småtomtar som skrålar på väg hem från ett kalas, gråtroll som grälar, bevingade buffelgrodor...
Jag gillar när några av piraterna visar så mänskliga och o-onda drag, som halvjättinnan som ska vara fångvaktare men som visar sig vara mycket barnkär. Och det faktum att det verkar vara lika många kvinnor som män som är pirater och soldater - det gillar jag mycket.

Själva storyn hade jag gärna rumsterat om i lite. Jag saknar nämligen en viktig sak i den här boken: drivet framåt. För mig måste en fantasybok ha ett tydligt driv framåt mot ett mål som ska uppnås. Ofta är det ju den där Eländiga Onda Typen Som Vill Ta Över Världen och måste stoppas på diverse smarta vis. Drakhjärta & Hamnskiftare tenderar alldeles för länge att vara en räcka trevliga, roliga och spännande episoder - som inte leder framåt. Det är drakarna som flyttar hem till Vera och Albin, det är föräldrarnas historia, det är lite skolliv och härliga skildringar av byns alla roliga karaktärer. Det är ett gäng pirater som vill sno åt sig en drake och slåss  lite i allmänhet - men det stora hotet, det tydliga målet, Molgor, framträder inte på allvar förrän i bokens senare del. Jag tror så här: om Molgor och hans synnerligen onda planer på världsherravälde och evig svart ondska tydligare skildrats direkt i början på boken? Då hade allt det som senare hänt bättre siktat på att stoppa honom. Det hade varit intressantare att läsa om Vera och Albins magiska egenskaper om man nästan direkt när de utvecklades förstod att de hade ett samband med Molgors ondska och bokens mål. Ett sådant driv hade gjort den här boken riktigt vass.

En annan grej jag hängde upp mig lite på var att det ibland blev lite omständligt med alla förberedelser för det som skulle hända. Handlingen kunde verkligen hetta till: piraterna ska anfalla! Flykt! Krig!...men så stoppades berättelsen upp av att alla familjemedlemmar, drakar och annat löst folk skulle hålla rådslag, planera och öva inför det som skulle hända, och så blev allt liksom stillastående i flera dagar. Lite onödigt i en berättelse som den här.

Jag gillar verkligen ett antal karaktärer i den här boken, och dem hade jag velat läsa mer om! Den elaka familjen Adelsnodd, till exempel. Härligt vidriga är de, men i andra halvan på boken försvinner de liksom bara. Och den här Rurik, som är så övernaturligt duktig på att kasta stenar - han verkar spännande. Byn verkar vara helt befolkad av mycket intressanta och roliga karaktärer. Och drakarna! Jag gillar dem mycket, deras olikheter och humör. Dem hade jag också velat ha med mycket mer - nu tenderar de mest att bli transportmedel tycker jag. Utom Lill-Flamma, då förstås...

Sammantaget - en bok med många bra detaljer, roligheter, fantastisk fantasi och roliga karaktärer som jag på det stora hela tyckte om att läsa. Men hade boken haft ett bättre driv framåt - då hade den varit verkligt bra. Det ska bli intressant att se hur Jerker Hultén utvecklas i sitt skrivande framöver.

Titel: Drakhjärta & Hamnskiftare
Författare: Jerker Hultén
Utg år: 2014
Förlag: Idus förlag
Köp den till exempel här eller här

Sågspån och eld

Oj, så fort den tog slut, denna tredje bok om Bricken! Vilken tur att jag redan har fjärde boken om henne, Amerikauret, laddad på läsplattan.

Vibeke Olsson fullständigt trollbinder mig med Brickens liv, hennes slit, miljön med sågverket och det enkla rummet i kasernen (fast det är ett hem, en stolthet ingen kan ta ifrån en), vardagstiderna hon har i kroppen: nu vaknas det, nu äts det frukost, nu är det dags för förmiddagskaffe, nu snart dags för kvällsgröt - tider hon känner av även när hon ett par månader bor i Stockholm och arbetar som jungfru hos en fin familj på Östermalm.

Egentligen borde inte Vibeke Olssons sätt att skriva tilltala mig - det är inget högt tempo, det är definitivt ingen verklighetsflykt, det finns inget onaturligt, det är mycket tal om tro och Jesus, och hon använder sig mycket av upprepningar när hon skriver. Men jag älskar det! Vare sig det är i de fattiga kvarteren i Rom (böckerna om Sabina, m fl), de romerska härlägren eller i Svartvik - jag är där. Jag kan se det framför mig. Jag kan känna hur jobbigt det är att kånka allt det som ska kånkas: vatten, ved, blöt tvätt, matkorgar till sågverket, ännu mer vatten. Jag kan höra oväsendet: från de trånga gatorna, från hamnen, från sågverket och brädgården. Och framförallt kan jag känna lukterna. Olsson har en förmåga att beskriva precis hur det luktar - hur det luktar i skogen om hösten, hur det luktar när det är snösmältning, hur det luktar på brädgården och hur det luktar från havet. Miljön får liv!

Men det är inte bara miljöerna. Det är människorna! Här finns riktiga människor. Människor som är trötta, som har ont, som inte kan låta bli att dricka sprit, som är glada över små detaljer som att få brödsoppa till efterrätt eller att kunna få ledigt två timmar från arbetet en söndag för att vara med om en båtutflykt. Människor som smiter ifrån ansvar och plikt för att de inte orkar med det, eller människor som verkligen tar ansvar och orkar med det mesta även om livet verkligen är tungt för dem. Människor som hittar kärleken fastän de bor på fattighuset och inte har mycket till liv kvar. Människor som grälar. Människor som stryker av sig hatten för överheten. Människor som orkar visa medmänsklighet fast de själva är trötta intill döden. Modiga människor, snälla människor, elaka människor...

Det som i stora drag händer i Sågspån och eld är att Bricken har blivit vuxen, men ännu inte hittat någon att dela sitt liv med. Hon tror att det är kört, eftersom hon ju bara har en halv högerhand. Vem kan bli kär i någon som bara har en halv högerhand? Det fanns en, Natan, som verkade intresserad när hon var sexton år - men han försvann. Problem med spriten och humöret hade han också, så det var nog bara bra?
Nu dyker Natan upp igen, och vill helt tydligt ha Bricken fast hon bara har en halv högerhand. De blir omgående ett par - fast han har fortfarande problem med den där spriten. Inte tror han på Jesus heller. Bricken vet inte vad hon vill - utom att hon inte kan stå emot Natan. Hela hennes kropp längtar och är redo.

Det är definitivt inte okomplicerat. Natan är väl ingen helyllegrabb, direkt. Inte Jorma heller för den delen, när han kommer med i berättelsen. Åh, vad skönt det är när Bricken vågar säga ifrån och skriker till Natan när han spottar snus på hennes rentvättade trasmattor! Åh, vad jag gråter när jag läser om hur svårt Bricken har det på Käppalas sågverk på Lidingö! När jag läser om Nikanor...

Det är fattigt. Och förtvivlat. Men det är glädje och kärlek också. Och väldigt mycket levande liv.

Titel: Sågspån och eld
Serie: Bricken, bok 3
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 2011
Förlag: Libris
Köp den till exempel här eller här

Bricken på Svartvik

Det är på något sätt skönt för själen att läsa när Vibeke Olsson skriver om Bricken. Ja, hennes liv är svårt och hårt, olyckor drabbar henne och livet på sågverket är ofattbart för mig som jobbar deltid som bibliotekarie och bor i ett litet men bekvämt hus med mängder av hushållsmaskiner som gör allt det där tunga. Men ändå. Det är skönt för själen eftersom Olsson låter Bricken fundera, och låter mig som läsare följa hennes funderingar och känna att vi människor kanske ändå inuti är rätt lika varandra vare sig vi sliter som djur på ett sågverk utanför Sundsvall på 1880-talet eller tassar omkring i fotriktiga skor (nja, Nike Free...) på ett bibliotek i Skåne 2013.

Vi ängslas för våra föräldrar. Vi funderar över framtiden, om det kommer att finnas någon vi blir kära i. Om vi kommer att få barn. Jo, ja, jag har redan barn och någon att vara kär i, men när jag var sexton som Bricken så hade jag ingen aning. Hon tror att hela den här vägen med familj och eget hem är körd för henne eftersom hon är ofärdig (det händer en olycka i början på boken – Bricken överlever men blir ”ofärdig”). Jag trodde också när jag var 16 att det här med familj och barn och sånt inte var för mig eftersom jag liksom inte hörde till dem som blev ihop med killar. Ofärdig var jag väl inte, men uppenbarligen fel på alla andra sätt. 

Vi funderar över orättvisor. Hur jobbig vardagen än är så ser Bricken att det finns de som har det värre, kärlekslösare, fattigare än hon, och hur jobbig min vardag än är (trots köksmaskinerna) så finns det alltid de som har tråkigare jobb och mindre fritid än jag, för att inte tala om alla de som inte har pengar så det räcker.

Bricken funderar förstås mycket på det här med Jesus och om hon borde gå till dopet och ge sig åt honom och sedan lägga av med dans och såna hemskheter helt och hållet. Där kan jag inte alls följa henne eftersom jag inte tror på några gudar överhuvudtaget (och ja, om det är någon invändning jag har mot böckerna om Bricken så är det att jag tycker det blir väldigt mycket jesusande och bönande) – men jag har ju andra saker jag drömmer om som jag inbillar mig skulle ändra hela mitt liv till total lycka om de föll in.

Så vi funderar, jag och Bricken. Men ändå är våra liv förstås så totalt olika. Hon har ett tungt, enformigt och farligt arbete som ribbkaperska på ett sågverk och jobbar alla dagar från tidig morgon till sent på kvällen utom söndagar. Och hon är stolt över att vara arbetarska. Efter ett par år har Brickens liv förändrats och hon får i stället jobba precis alla dagar utan att ta någon rast över huvudtaget eftersom hon har ”kostkarlar”, dvs ska laga mat och bära mat till fem arbetskarlar som betalar henne för det. Hon har fått ”tvärgamlas” som hon själv säger, alltså tvingats bli vuxen och ta ansvar på mycket kort tid. När jag var sexton var det ännu många år tills jag ens skulle flytta hemifrån.

Och på tal om att bli gammal – Brickens föräldrar är drygt fyrtio år, och hon ängslas för att de har blivit så gamla. Slitna kroppar, inga tänder, grått hår, infallna kinder. Jag är i precis den åldern, men min kropp är urstark och jag är precis mitt i livet. Så nä, även om Bricken och jag funderar kanske över samma saker så är våra liv så totalt olika. Och det är nog mycket därför jag tycker så mycket om att läsa om hennes liv. Jag får perspektiv på mitt eget.

Titel: Bricken på Svartvik
Serie: Bricken, bok 2
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 2010
Förlag: Libris
Köp den till exempel här eller här


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.