Discworld: Feet of Clay

Det var dags för en ny Discworld-roman kände jag (eller faktiskt var det i våras jag kände det, men jag har glömt bort att blogga om den till nu...) och det fick bli en av City Watch-böckerna. Feet of Clay handlar om vår eminenta (eh..) vaktstyrka i Ankh-Morpork när de försöker reda ut både galna golems och politikerintriger kring trontillsättning - samtidigt. Temat, eller ämnet, eller vad man ska säga (discworldböckerna har ofta något särskilt tema att roa sig med) är polisromaner och polisutredningar så här anställs nu till exempel en särskild "forensic expert", en dvärg vid namn Cheery Littlebottom med ett väl utvecklat luktsinne. Det undersökts brottsplatser och samlas in bevismaterial. 

Och så har vi då golem-grejen: här handlar det mer om arbetssituationen för stadens golems som fungerar som någon slags själlösa livegna, eller slavar i lera. De är ju jättestarka, och måste lyda instruktionen deras skapare placerat i deras huvuden. Nu lyckas de med konststycket att organisera sig och göra uppror mot sina urusla arbetsvillkor. 

Politikerintrigerna då? Jo, helt plötsligt upptäcks det att Nobby Nobbs har fantastiskt fina anor och nog borde lyftas upp att sitta på tronen (för att sedan förstås vara en spelpjäs i makthavarnas händer).

Handlingen är som alltid trasslig och inte så viktig - det roliga är såklart detaljerna och personerna och alla små roliga referenser till vår egen värld och kultur.

Serie: Discworld
Författare: Terry Pratchett
Utg år: 1996

En familjetragedi

Fast jag tyckte mycket om En helt vanlig familj när jag läste den för ett par år sedan har det inte blivit av att jag läst mer av Mattias Edvardsson förrän nu. En jobbarkompis berättade att hon läste En familjetragedi och bara längtade tillbaka till tågresan hem så hon kunde få fortsätta på den för den var så spännande, och "oj" tänkte jag och lånade raskt hem boken för sånt lässug vill jag också ha. Men för mig funkade den inte lika bra - det är märkligt hur olika man kan tycka, och hur olika böcker funkar för en olika tider i livet.

Vi får läsa om tre personer som har kopplingar tillsammans (fast det är inte de som är titelns "familj"): Bill, som blivit änkling redan i 30-årsåldern, och som ensam med en liten dotter kämpar med att få ekonomin att gå ihop. Karla, som precis börjat plugga juridik, inte står ut på studenthemmet med dess fester utan hyr ett privatrum, och som för att dryga ut ekonomin jobbar med städning. Jennica, som via Tinder möter en intressant man något äldre än hon själv, och som tillsammans med honom både får leva lyxliv (vilket hon inte är van vid) och diskutera kultur. Kopplingen är att Karla är inneboende hos Bill, att Karla städar hemma hos paret Rytter där Stephen Rytter är den man Jennica dejtar, och att Jennica förr var bästis med Bills fru Miranda. Det låter rätt komplicerat men ger sig snabbt när man läser. 

Redan när boken börjar får vi veta att paret Rytter hittats döda i sin villa i Lunds finaste kvarter, och resten av boken följer vi växelvis Bill, Karla och Jennica för att mer och mer få veta varför och hur paret Rytter dött. Det är Lund, det är sommar, det är fina detaljer och ett bra upplägg. Ändå gillar jag inte att läsa boken - och jag tror det är eftersom karaktärerna är lite för välgjorda, för mänskliga med fel och brister. Jag tycker inte om någon av dem (utom möjligen Karla), och stör mig mer och mer på dem under läsningens gång. Det kan ju inte boken hjälpa att jag vill knacka på och be Bill att skärpa sig eller Jennica att städa upp lite eller... ja, allt det där jag stör mig på. Inte heller kan boken hjälpa att jag nog var mindre sugen på att läsa deckare än någonsin, och det är ju trots allt en kriminalhistoria det här, det här. Det visste jag ju. Men sorry - fel bok vid fel tid, och för mig funkade den inte.

Titel: En familjetragedi
Författare: Mattias Edvardsson
Utg år: 2021
Förlag: Forum

Sanningen kommer om natten

Ny bok av Mhairi McFarlane, och såklart jag villhövde läsa den. Det är så det är med hennes böcker. 

Den här inleds på lite småputtrande roligt McFarlane-vis, med ett kompisgäng på puben, väldigt brittiskt och med lika bra dialog som alltid i dessa böcker. Ändå känner jag i början någon vag känsla av "vet inte om jag är sugen på att läsa om fler 30-års-singlar-som-lever-roliga-och-intressanta-liv-i-England-med-fantastiska-vänner-omkring-sig" och så tänker jag att jag i stora drag vet handlingen i förväg. 

Men nä nä. Oj. Redan ett par kapitel in i boken händer något som faktiskt vänder upp och ned på allt. Det är inte alls vad jag väntade mig. Och sedan blir den här boken något helt annat. Vänskap och kärlek, visst, men nu blandat med svärta och sorg. Boken igenom. Och det blir väldigt bra. Kanske en av McFarlanes bästa.

Vännerna som sitter där på puben är Eve, Justin, Susie och Ed, och de har varit vänner sedan tonåren, eller faktiskt har Eve och Susie varit bästisar sedan de lekte i sandlådan. De delar allt med varandra, och har inga hemligheter. Eller, jo, Eve har en djup hemlighet. Hon är kär i Ed, och har varit i många år. Och även om det verkade som att han gillade henne tillbaka en gång för många år sedan blev det inget av och nu har han en flickvän som heter Hester. Eve och Susie älskar att hata Hester. Och just den här pubkvällen tar sig Hester för att fria till Ed.

Jahaja. Och så händer då det där som vänder på hela boken, och sedan kunde jag knappt sluta läsa. 

Titel: Sanningen kommer om natten
Författare: Mhairi McFarlane
Originaltitel: Last Night
Översättning: Helena Tusås
Utg år: 2021
Förlag: HarperCollins

Nyphron Rising

Tredje boken i serien The Riyria Revelations och nu har det nygrundade Nyphron-imperiet (baserat på Nyphron-religionen) verkligen kommit igång och ska ta över världen via krig, list och elaka planer. Alla ska ha den rätta tron, kosta vad det kosta vill. Förvisso trampar våra hjältar Hadrian och Royce runt mitt i allt detta men intressantaste karaktärerna här är i stället tre kvinnor:

Arista, prinsessa i lilla kungariket Melengar, som varit med i de två tidigare böckerna och behärskar magi på nivån "kan-få-någon-att-nysa" och också (vid sällsynt lyckade tillfällen) "kan-få-vatten-att-koka-utan-eld". Nu tar hon verkligen ett stort kliv in i centrum och driver handlingen framåt. Först som en slags väldigt misslyckad ambassadör, men så småningom som handlingskraftig ledare. Och den där magin lär hon sig på egen hand mycket mer om. Det är roligt att läsa om Arista, som först envisas med att rida runt med korsett under klänningen (för inte kan man väl bara vara utan den?) och saknar sitt tjänstefolk och tycker det här med att sova i skogen och äta torftig mat vid lägereld bara är sååå jobbigt, men som senare i serien klarar av svåra förhållanden, kyla och fattigdom och ändå lyckas prestera hjältedåd. 

Och så har vi kejsarinnan Modina, som hålls inlåst i en cell. Modina pratar inte, vill inte äta och har låst in sig i sig själv, i sin värld av mardrömmar och hemska minnen. Nu råkar hon och en kökspiga, den med lägsta rangen som bara sköter disken och knappt får betalt, träffas. Amilia, som kökspigan heter, lyckas nå Modina, med samtal, närhet och omsorg. Jag tycker mycket om att läsa om dessa två som liksom är bortgömda mitt i maktens centrum.

Vi får också veta mer om Hadrians och Royce bakgrunder, och det är intressant. Annars är detta den boken i serien jag nog tycker är svagast med mycket krigspolitik och intriger och inga egentliga wow-avslöjanden.

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 The Crown Conspiracy
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Avempartha

Titel: Nyphron Rising
Serie: The Riyria Revelations #3
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2009 + 2011
Förlag: Orbit (2011)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

Je m'appelle Agneta

Agneta är snart 50 och vet inte riktigt om hon lever sitt eget liv eller om hon lever sitt liv genom och för andra. Det har mest handlat om makens studier och fritidsintressen, och om barnens liv, leverne och numera ständiga pengabehov, och numera verkar det som att Agnetas eget liv och egentid utgörs av de stunder hon smyger sig till att på sovrummet festa loss med vin, kex och ost (som annars är förbjudna ting i hennes och makens nyttiga liv med klok kost och sund livsföring).

Nu råkar hon på en mystiskt formulerad annons om att en "äldre pojke" i någon liten fransk by behöver hjälp, och att det är viktigt att denna au-pair (som det väl måste handla om?) kan tala svenska. När Agneta gick i skolan drömde hon om Frankrike och att läsa franska, men det blev inget av med vare sig det ena eller det andra. Men nu? Varför inte? Hon kan ju åtminstone testa? Så hon åker ensam till Frankrike, trots maken Magnus invändningar om att hennes resa troligen kommer att sluta med någon typ av katastrof, oerfaren som hon är. Och i den lilla byn i Frankrike finns då den "äldre pojken", och andra personer, och även om det är mycket som inte alls är vad Agneta förväntade sig och det är en hel del saker som går fel så finns här så mycket annat som blir bra och rätt. Ostarna inte minst. Och dansen.

Jag har inte läst något av Emma Hamberg tidigare, och blev glatt överraskad av den här - vilket lässug jag fick! Jag läste ut den på två dagar och var helt lycklig hela tiden: "just det ja, så här kan det kännas när man får tag på en bok man bara inte kan släppa!". Jag relaterade och småfnissade och ville åka till Frankrike, och jag satt banne mig mitt i natten och googlade olika recept på bearnaisesås eftersom den här boken fick mig att förstå att "göra egen bearnaisesås" borde stå på min bucket-list. (Jag är ju annars en person som är helt förnöjd med färdiga såser på burk eller tycker jag gjort något avancerat när jag blandat ihop en sås från pulver, vatten och margarin.) Jag har dock inga planer på att ta jobb som au-pair - däremot har jag långt gångna planer på att läsa mer av Emma Hamberg och har redan lånat hem fler av hennes böcker.

Titel: Je m'appelle Agneta
Författare: Emma Hamberg
Utg år: 2021
Förlag: Piratförlaget

Avempartha

Detta är andra boken i serien The Riyria Revelations, och det "Avempartha" som ses på bokens framsida är ett urgammalt magiskt torn mitt i en flod. Och jag bara måste tjata vidare om att den här serien inträffar 3000 år efter Legends of the First Empire av samma författare, och där har tornet (eller fortet) Avempartha stor betydelse i handlingen. Nu trampar våra huvudpersoner runt i denna urgamla fast välbevarade ruin och undrar "vad användes den till då för länge sen, vem gick här och hur var det då?" och jag som precis har läst om "då" vet precis hur det var. För jag var ju där... (eller, hallå Carolina, har du helt tappat verkligheten? Nu igen?)

Hadrian och Royce är fortfarande i full frihet efter att i första boken både blivit anklagade för kungamord och (oups) råkat släppa lös en troligen farlig wizard ur det fängelse den stackaren suttit inlåst i de senaste 900 åren. Nu träffar de på en ung tjej som tagit sig till en stor stad för att söka hjälp till sin lilla by mitt ute i ingenstans. Byn plågas nämligen av ständiga besök av något fruktansvärt monster som nattetid sveper in och plockar med sig bybo efter bybo för att äta upp eller göra andra onämnbara ting med. Ingen vet, men vad de vet är att inga vanliga svärd biter på denna best. Våra hjältar följer med tjejen, och byn ligger i närheten av det där märkliga tornet mitt i floden som alla vet är gammalt men ingen har varit i. Det verkar som att besten (eller är det en drake?) kommer därifrån. Och jo - det finns ett särskilt svärd som biter på den, men det svärdet finns gömt inne i tornet Avempartha och nu behöver våra hjältar alltså ta sig dit. De muttrar en del om att de nu ännu en gång måste ge sig på svärdsjakt, för se bara så dåligt det gick förra gången (kungamordet i bok 1) och varför gav de sig på det här uppdraget egentligen? Verkar ju överhuvudtaget inte lukrativt alls. 

Nå. Detta är ingen simpel hjältar-dödar-drake-handling. Nej, för strax kommer denna ytterst avlägsna lilla by krylla av folk, och här ska ett kejsardöme födas. Onda män ska fullfölja åratals av onda planer och här kommer att vara stor dramatik där vi inte riktigt vet vem som överlever, och om det är bra eller dåligt, och jag fortsätter att gilla den här serien starkt.

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 The Crown Conspiracy

Titel: Avempartha
Serie: The Riyria Revelations #2
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2009 +2011
Förlag: Orbit (2011)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

The Crown Conspiracy

The Crown Conspiracy är första boken i serien Riyria Revelations av Michael J Sullivan, och den utspelar sig i samma värld som serien Legends of the First Empire fast 3000 år senare. (den här serien är dock skriven först) Jag började läsa den här direkt efter att ha läst sista boken i den serien, och det känns jättekonstigt hur alla de personer och händelser jag levt med under ett par veckors läsning här har förvandlats (och förvanskats) till historia, legender och mytologi. Och religion! Den käcke (nja) Fhreykrigaren Nyphron med sitt som jag uppfattade pojktigt vackra utseende (jag ser honom alltid framför mig som en slags 80-talssyntare med slänglugg, fast med svärd i handen...) och med sina dolda planer på världsherravälde? Han har här blivit till en hel religion, the Nyphron church där han ses som en slags gudom som i tidernas begynnelse gav fred och upplysning till världen. Eller nåt. Vad han gjorde eller inte gjorde är numera högst oklart, och det är kyrkans tolkning genom årtusenden som nu gäller. Jag gillar verkligen tankekrumbukterna kring det här, det hissnande tidsbegreppet och det faktum att författaren skrev om det som skedde för tretusen år sedan efter att han skrev den här serien, och alltså i den förra kunde plantera ut mängder med ledtrådar och kopplingar till den här serien som jag nu upptäcker längs med vägen. 

Nå. "Riyria" i sammanhanget består av två personer, Hadrian och Royce, och de är tjuvar. Riktigt duktiga tjuvar som frilansar (alltså ingen koppling till the thieves guild) och tar de uppdrag de vill ha, och alltid (nästan) gör ordentlig research och detaljplanering inför sina jobb som därför brukar lyckas bra. Vad som nu inleder den här boken (och händelseförloppet i hela serien) är att Hadrian utan att först kolla med Royce tackar ja till ett snabbt jobb som verkar vara enkelt och ge ordentligt bra betalt. De ska bara ta sig in i slottet och stjäla ett visst svärd. Det har med ära, svartsjuka och en eventuell hotande duell att göra. Royce muttrar om att de inte brukar jobba så här (utan förberedelser) av en anledning, men han hänger med till slottet. I rummet de fått veta att svärdet ska finnas hittar de inget svärd men väl en död man, helt uppenbart mördad, och alldeles nyss dessutom. De backar ut, för att inte bli inblandade, men det är tyvärr försent. De har blivit sedda, och anklagas direkt för att vara mördarna. Tyvärr är det kungen som är den döde mannen, och nu kastas Hadrian och Royce in i den djupaste fängelsehålan och ska så klart avrättas anklagade för kungamord.

Men hoj hoj om ni tycker att jag spoilar lite väl mycket här - detta är alltså i bokens inledande kapitel, och eftersom vi ska igenom sex böcker med dessa Hadrian och Royce som förträffligt trevliga huvudpersoner så begrips det nog att de inte kommer att försmäkta och dö där i fängelset. Nejdå, snart är de på väg ut i världen för att förstås rentvå sina namn men också blandas in i världens öde och räddning.

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Titel: The Crown Conspiracy
Serie: Riyria Revelations #1
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2008 +2011
Förlag: Orbit (2011)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering 2008, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.