Dödsdansen

Den här boken bygger på sägnen om Hårgadansen, den där djävulen utklädd till speleman lockade med sig ungdomar i dans upp på Hårgaberget där de inte kunde sluta dansa. De dansade sönder sina fötter och ben, och till sist säger sägnen att det bara var deras skallar kvar som fortsatte att hoppa runt i en ring.

Läser man hela trilogin "Bloksberg" så får man veta mer om den där Hårgadansen, nämligen det att den gick totalt fel för spelmannen. Det var inte alls meningen att ungdomarna skulle fortsätta så där länge på Hårgaberget. Nej, tanken var en helt annan... som jag inte kommer spoila här. Jag har läst hela trilogin, men tyckte inte att bok 2 (Spiritus) och bok 3 (Halvling) var lika bra som Dödsdansen, så jag nöjer mig med att skriva om den. För Dödsdansen tyckte jag väldigt mycket om!

Det är midsommar i Ytterby (kanske tio mil från Hårgaberget?), det är nutid, och det ska som varje år bli dans nere på bryggan vid sjön. Ett liveband har hyrts in, och de spelar förvånansvärt bra musik. Det festas, och dansas. Och senare, när det nästan börjar bli dags att avsluta, så ansluter det sig ytterligare en musiker till bandet. En kille helt klädd i svart, med svart hår, som spelar fiol. Och som han spelar fiol... fantastiskt bra! Det går inte att låta bli att dansa när han spelar. Så alla kommer upp på bryggan, alla dansar. Och dansar. Och dansar. Det går inte att sluta. De kommer som i ett rus, vet inte om något annat än att de bara vill och fortsätter att dansa. Efter en stund, när alla ungdomarna är helt inne i dansruset, så börjar den svartklädde spelmannen att gå iväg, fortsatt spelande. Han går längs sjön, och vidare in i det träsk som alla som bor i Ytterby vet att dit får man inte gå, för då kommer man inte tillbaka. Och de dansande ungdomarna följer honom. När midsommardagen gryr är Ytterbys ungdomar försvunna.

Bokens huvudpersoner är Heddy och hennes vänner Rachel och Eli, och deras vänskapsrelation är en viktig del av handlingen. Heddy anses av många som lite konstig - bara en sån sak som att det bästa hon vet är att gå ut i skogen, ställa sig på en fin plats där och spela fiol. Ensam. Mitt i natten. Eli förstår sig inte på Heddy men vill vara med Rachel, och då följer Heddy liksom med. Och Rachel... hon är en av dem som försvann på midsommardansen.

Det jag älskar allra mest i den här boken när när Heddy möter Arve. De dras oemotståndligt till varandra, trots att de bägge begriper att det inte går, att de inte får, att det är livsfarligt. Jag älskar att läsa deras dialoger, men ännu mer när de låter sina fioler tala med varandra. Jo, för Arve spelar också fiol. Det är nämligen han som är den svartklädde spelmannen som förde ut alla ungdomarna i träsket. Han och Heddy möts. Varför kommer han tillbaka? Och varför, varför, påverkades inte Heddy av musiken när han spelade på midsommarkvällen? För hon var ju där. Hon stod i skogskanten, men hörde musiken och såg Arve. Hur kunde hon stå emot?

Titel: Dödsdansen
Serie: Bloksberg #1
Författare: Linda Åkerström
Utg år: 2021
Förlag: Bonnier Carlsen

Imorgon och imorgon och imorgon

Den här var det en god vän som hade läst och gillat (och "Carolina, du gillar nog den, det är mycket referenser till datorspel i den") och när jag såg den på bibliotekets nyhetshylla så fick den följa med hem. Jag sögs in i den rätt snabbt - men ju längre jag läste, desto mer ledsnade jag faktiskt.

Sam och Sadie träffas första gången som barn på ett sjukhus - han är där efter en bilolycka som i princip krossat hans fot och hon är där eftersom hennes syster behandlas för cancer. Och de börjar spela tv-spel tillsammans, och går liksom helt in i det, men pratet runt och i spelet leder till att de pratar med varandra om annat och blir vänner. Grejen är att Sam inte pratat alls sedan olyckan - men med Sadie pratar han. 

Sedan händer något som gör att de två blir ovänner, och träffas inte igen förrän de är vuxna i tjugoårsåldern. Sadie ger Sam ett datorspel hon själv designat, och han spelar och blir djupt imponerad, och lyckas (efter några månader, Sadie genomgår här en livskris) övertyga henne om att de två ska skapa spel tillsammans. Vilket de gör, och vilket de lyckas med så väl att de blir typ världskändisar i spelvärlden. Men deras vänskap gnisslar och skramlar, går sönder, lappas ihop och går sönder igen - och det är deras vänskap som är bokens kärna. 

Det som får mig att sakta ledsna (men jag läste ut hela boken, vilket ju är en liten bedrift av mig eftersom jag annars är inne i en period av pallar-inte-läsa-mer-än-en-fjärdedel-av-böcker-pga-äh-orkar-inte-den-här-just-nu-vill-nog-ha-något-annat) är att jag liksom inte riktigt får grepp om deras vänskap som ska vara så djup och villkorslös och allomfattande och livsviktig. De är nämligen osams större delen av boken. De missförstår varandra eller missunnar varandra saker, gör varandra svartsjuka, sviker varandra. Det går månader och år utan att de talar med varandra. Och jag väntar och väntar på att de liksom ska reda ut alla missförstånd och åter hitta varandra, men det är hela tiden något som står i vägen för dem, och jag blir mer och mer besviken. 

Och lite på samma sätt som med en annan bok jag läste av samma författare, Livet enligt Fikry, så har jag ganska snart efter avslutad läsning glömt bort de flesta i boken, minns inte ens vad Sams andra vän hette, han som blev deras producent i spelutvecklandet och en hyfsat viktig huvudperson ändå. Jag minns bara Sam och Sadie och hur de mest är sura på varandra. I alldeles för många sidor.

Titel: Imorgon och imorgon och imorgon
Författare: Gabrielle Zevin
Originaltitel: Tomorrow, and tomorrow, and tomorrow
Översättning: Niclas Nilsson
Utg år: 2023
Förlag: Albert Bonniers förlag

Jävla karlar

Den här boken var så bra att jag längtade till bilkörandet till och från jobbet så jag kunde få fortsätta lyssna på den. (har börjat lyssna på ljudbok under pendlandet igen)

Andrev Walden har skrivit en självbiografisk roman om sin uppväxt, eller om de sju år av uppväxten då han hade sju olika pappor. Raden av pappor börjar med Växtmagikern, som Andrev när han är sju år får veta inte är hans riktiga pappa. (vilket han tycker är skönt, och övar sig i några veckor på att hata honom även de gånger då han faktiskt är snäll) I stället får han veta att hans riktiga pappa är indian. (eller, nja, mamman försöker beskriva hans utseende, och då med "har långt svart hår, som en indian" vilket Andrev fattar som att han ÄR indian, bor på prärien, rider hästar och lever ett typiskt indianer-i-äventyrsböcker-liv) Coolt! En indian! Som kanske kommer och hämtar Andrev till ett annt liv? Nope. I stället följer andra pappor när mamma ganska snart lämnar Växtmagikern. Ingen av dem är någon särskilt bra pappa, och det här är egentligen en väldigt svart bok. Ändå känns det inte som det när jag läser, tvärtom sitter jag och fnissar en hel del när jag lyssnar. Vad Andrev Walden verkligen kan, eller faktiskt är helt oslagbar i, är konsten att skriva om det svåraste med enkla ord och med humor. Han skriver alldeles fantastiskt, med formuleringar jag skulle vilja citera varendaste en för de är så infernaliskt bra. Och sedan håller han fast vid sina "uppfunna" formuleringar så att boken känns som skriven på ett eget språk - ta till exempel det här med att ordentliga familjer kör till jobbet i "raka bilar" (och vi som läser vet vad en rak bil är, och vad som inte är en rak bil, och vad det säger om dess ägare), eller det här med att vissa människor "har egenskaper" och är det nu en populär kille i klassen så blir det bara för mycket när han både ser bra ut och "har egenskaper". Andrev själv har inga egenskaper. (och detta kan alltså vara allt möjligt, typ kunna spela piano, springa snabbast, våga göra saker ingen annan vågar...) Dyker det senare i boken upp någon som beskrivs som att "ha egenskaper" så begripar jag som läsare hur begåvad eller lyckad den här personen är.

Jag har inte läst något liknande förut, och är djupt imponerad, och vill läsa mer. Jag har också läst Andrev Waldens krönikesamling Ditt lilla mörker i ljuset och gillade, men när han skriver i romanform blir det otroligt bra. Läs!

Titel: Jävla karlar
Författare: Andrev Walden
Ljudbok - uppläsare: Gerhard Hoberstorfer
Utg år: 2023
Förlag: Polaris

Thunder and Roses

Mary Jo Putney har jag inte läst något av tidigare, och nu hittade jag en bok av henne (Shattered Rainbows) i något erbjudande på Amazon för typ 0.99 dollar så jag klickade hem den till min Kindle. Bara för att upptäcka att fasen också - den var bok 5 i en serie som heter Fallen Angels. Och att börja på bok 5 i en serie klarar inte en Carolina av, ordningssinnet kräver strikt ordningsläsning av serier, så det var bara att klicka hem bok 1 i serien också. Den kostade INTE 0.99 dollar. 

Nu har jag läst denna första bok i Fallen Angels, alltså Thunder and Roses. Och jag vet egentligen inte vad jag tycker om den. Vissa delar av den var väldigt bra och då kände jag att "wow, härligt, ny serie, ny författare, hurra hurra här ska läsas" - men så segade det till sig och jag störde mig på både huvudpersoner och allt möjligt och höll på att ge upp - när det plötsligt vände och blev väldigt bra igen. Men det som var bra var oftast inte de romantiska delarna utan allt det andra. Miljön, inramningen och "bakgrundshändelserna" eller vad jag ska säga. Som att jag mest blir irriterad när Han och Hon cirklar runt varandra och Han bara: "låt oss hoppa i säng, jag vill ha dig" och Hon: "håll inte på, du vet att jag aldrig skulle drömma om sex om vi inte gifter oss först och det kommer vi aldrig att göra för du är en earl och jag är dotter till en nobody i gruvarbetarbyn" och så känner Hon ändå hur det pirrar i hela kroppen för Han äääär ju så snygg och bra och ... Men sen? När de besöker en kolgruva och vi får följa med dem ner i de mörka gångarna där och se hur gruvarbetarna har det (och barnen...!) och det blir ett gruvras och livsfarligt... då! Då kan jag inte sluta läsa! Eller när Han och Hon ger sig ut på en Väldigt Romantisk Ridtur så är det ointressant ända tills de börjar undersöka ett nedlagt stenbrott och skifferstenen som finns i den - då blir det intressant. Och då undrar jag: är detta en bra romance? Eller är det en författare som skriver bra men kanske inte är bäst på romance-biten? Eller kommer hon att bättra på den biten och bli helt oslagbart bra senare i Fallen Angels-serien? Det är det jag inte vet, och det är därför jag nog tänker läsa vidare i den.

Och herregud, Carolina, nu har du ÅTERIGEN skrivit nästan ett helt inlägg utan att skriva något om handlingen. Skäms. 

OK. Ungefär så här: Nicholas Davies, "the Demon Earl" pga har ett förfärligt rykte, har återvänt till hembygden (i Wales) och sitt arv. Han verkar ha mycket på sitt samvete. Kanske till och med mord? Men snygg är han. Och rik. Till honom kommer Clare Morgan, ogift lärare som bor i byn i närheten. I denna by livnär sig de flesta av traktens kolgruva. Ett hårt liv, och farligt, och gruvans tillsynsman snor åt sig pengar genom att spara in på säkerheten. Nu vill Clare att earlen Nicholas ska ta sitt ansvar som godsherre och sörja för traktens folk, se till att gruvans säkerhet förbättras och att byns befolkning ska få det bättre i allmänhet.
Nähänä, tycker demon-earlen, jag kunde inte strunta mer i denna dal och denna bygd och detta folks elände. Jag hatar förre earlen (hans farfar) och därför ska jag aldrig lyfta ett finger för detta folk. Jag vill leva livet, festa och ligga runt, förstöra mitt arv och på så sätt hämnas förbannade farfar som jag hatar. Hatade. Han är ju död nu, som väl är. 
Fy dig, tycker Clare då. Kan du inte tänka om? Jag tror att du är god innerst inne. Nope, svarar demon-earlen. Men... om du ligger med mig, så kanske? Absolut inte, säger Clare, tillika metodispastorns dotter. OK, tycker earlen, men om du bor hos mig tre månader ensam utan förkläde, och alla i byn alltså kommer tro att vi ligger fast vi inte gör det (och fast jag kommer att försöka övertala dig 24/7 under dessa tre månader), och du får ditt rykte förstört men offrar det för sakens goda? Då kan jag tänka mig att försöka hjälpa till lite. Deal? Deal, säger Clare, och flyttar in hos earlen och orsakar omgående skandal. 

Ja. Det är handlingen. Tillkommer sedan gruvor och familjehemligheter och så småningom även Nicholas gamla kompisar (de andra "fallen angels"). Och pingviner, som direktimporterats att simma runt i en damm på engelska landsbygden eftersom de bara är sååå mycket coolare att ha än tråkiga påfåglar. 

Alltså, jo. Jag läser nog vidare ändå. Jag har ju redan köpt bok 5 i serien (om än för 0.99 dollar).

Titel: Thunder and Roses
Serie: Fallen Angels #1
Författare: Mary Jo Putney
Utg år: 1993

En svärm av tusen bin

Dryga niohundra sidor om...ja, livet på landet i 1700-talets Amerika. Vi har Claire och Jamie, vi har Brianna och Roger och deras barn, vi har lord John Grey och William och så har vi mängder och åter mängder av människor i dessa huvudpersoners närhet. Det händer egentligen inget överdramatiskt på dessa niohundra sidor - ändå läste jag igenom dem och trivdes utmärkt i Claire och Jamie och Brianna och... alla de andras sällskap. Det är vardag och orosmoment och rädsla för ett stundande krig, det är en björn som anfaller och det är fulla soldater som överfaller och det är sår som måste rotas i (om man är Claire) och saker som ska konstrueras (om man är Brianna), det är sjukdomar och kärlek och mobbning och nattliga bränder och smuggling och egentligen...? Egentligen händer det massor. Men inga stora grejer, liksom? Det är som att läsa en säsong till av en serie man älskar och aldrig vill sluta

att befinna sig i, aldrig vill säga adjö till karaktärerna i.

Allra mest gillar jag att läsa om William och Lord John (och hans bror Hal), och om när Claire rotar runt i sår. Minst gillar jag att läsa om när Roger funderar över religion och filosofi (och det gör han rätt mycket i den här boken). Och så är Gabaldon väldigt duktig på att skriva om krig och stridscener så att de känns verkliga. Det lär bli mer av det i nästa bok, för nu är det nog dags för amerikanska revolutionen. Och det måste bli en bok till, för här är (trots de niohundra sidorna...) saker som inte fått sitt avslut. Upprörande saker. Så kan vi inte ha det. (men fasen, så länge jag lär få vänta innan jag vet hur det går)

(När Go Tell the Bees That I Am Gone gavs ut på svenska valde man att göra det i två böcker, del 1 och del 2. Det här inlägget är om bägge delarna tillsammans.)

Titel: En svärm av tusen bin (del 1 och 2)
Serie: Outlander #9
Författare: Diana Gabaldon
Originaltitel: Go Tell the Bees That I Am Gone
Översättning: Lisbet Holst
Utg år: 2022
Förlag: Bookmark

Fourth Wing

Alltså, den här boken... jag vet knappt vad jag ska skriva om den så ni förstår i vilken grad jag älskade den. Den blev till mer än en "bra-bok-måste-läsa-vidare" - den blev till en drog. Jag kunde för det första inte sluta läsa - jag älskade varenda av de 528 sidorna - utan mer: jag kunde inte sluta tänka på den. Och när boken var slut var det enda jag ville att direkt börja om från början och läsa den igen, det kändes som ett stort tomt hål i mig att den var slut. (och som en eon av tid tills sent i höst när bok 2 i serien ska komma)(vilken LYCKA att det är en serie!!!) Istället för att direkt börja om från början fick jag tvinga mig att läsa någon annan bok för att liksom bryta beroendet... men det tog ett bra tag, och inget annat jag läste kändes bra. Och nu, när jag flera veckor efter läsningen ska skriva om Fourth Wing? Då kommer suget tillbaka! Jag skulle lätt bara kunna strunta i jobb, sömn och allt annat och börja om från början, läsa de underbara 528 sidorna igen. 

(och ni skulle bara höra mitt tjat på min dotter, nu 22 år: "du MÅSTE läsa den här boken, du bara MÅSTE, har du inte börjat än?" och hon: "men mamma, lugn, jag har ett liv, jag har skolarbete, jag har andra böcker jag måste läsa" och jag: "men släpp dem för höge farao, LÄS DEN HÄR. NU.")

OK. Nu har jag redan skrivit ett halvt inlägg och bara hunnit beskriva hur jag tokälskar den här boken på ett i det närmaste ohälsosamt vis. Borde jag kanske nämna något om vad den handlar om? Kan jag nämna något om vad den handlar om utan att återigen bara gå igång med okontrollerad lovsång? Det är högst oklart. Men jag får väl försöka:

Violet är tjugo år, liten till växten och dessutom med en kropp som lätt blir skadad, lätt får frakturer och blåmärken, och hon är så van att hantera smärta av olika slag att det är en del av henne själv. Det hon vill mest här i världen är att jobba i ett arkiv - ett lugnt och stillsamt liv, omgiven av böcker och gamla pergamentrullar, begrava sig i vetande och historia. Det var vad hennes far sysslade med, och såklart ska hon gå i pappas fotspår? Nej. Det får hon inte. För hennes mamma råkar vara general och överbefälhavare och den som bestämmer över liv och död - och nu har hon bestämt att Violet ska in på drakryttarskolan, den tuffaste utbildningen som finns, där det bara är en bråkdel av de antagna som någonsin går ut skolan som färdiga drakryttare. Många dör redan första dagen, för att ens ta sig till skolan är livsfarligt. Sedan är själva utbildningen farlig, med elever som konkurrerar mot varandra när de tävlar om vem som så småningom ska paras ihop med en drake (för det finns inte lika många drakar som elever), och såklart är utbildningen farlig också eftersom... ja, drakar. Som sprutar eld. Och som man ska sitta på när de flyger. Och som har dåligt humör och om en människa känns jobbig så eldar vi upp den människan. Eller hugger huvudet av den. 

Hit ska alltså Violet. Som hon själv säger på bokens första sida: "I'm so fucked."

Hennes storasyster och storebror har bägge gått samma skola. Storebror har nyligen dött i strid, storasyster kommer nu med goda råd inför "skolstarten": ha bra skor på dig när du ska till skolan, särskilt om det regnar och blåser (och ja, givetvis kommer det att regna och blåsa när det är dags) - annars fixar du aldrig att gå över bron. Trillar du är du död. Undvik att bli vän med någon - antingen sviker de dig eller så dör de. Och, vad du än gör, håll dig så långt borta från Xaden Riorsen som du någonsin kan. Det är inte lätt, eftersom han är wingleader (typ hög gruppledare) - men han hatar hela vår familj så kommer garanterat att försöka ha ihjäl dig så fort han bara kan.

Xaden, ja. Han är livsfarlig. Och snygg. Men livsfarlig, och tillhör definitivt fiendelaget, och den som en sån som Violet absolut ska hålla sig borta ifrån. Fast... det slår bokstavligen gnistor när de är i samma rum. 

(och ja, jo, den här bloggaren har ju såklart kärat ner sig i denne Xaden som bara finns i en bokserie, och hehe, hon är 55-årig bibliotekarie och borde verkligen veta bättre och uppföra sig mer vuxet)

Och nu får jag banne mig sluta skriva om denna älskade bok innan jag faller för frestelsen och börjar läsa om den igen.

Men jag har ju inte ens hunnit skriva något om drakarna! Åh, drakarna...! Jag älskade alltså boken redan från början - men så kom drakarna med på riktigt, och då skruvades den där kärleken upp ännu mer. Dessa drakar - det är som att få med underbare Temeraire och hans kollegor från Noviks böcker i en ny bokserie, och de fick alltså den här boken att gå från perfekt till oslagbar.

(OK, nu ska jag sluta skriva.) 

(Älskar den här boken.)

Titel: Fourth Wing
Serie: The Empyrean #1
Författare: Rebecca Yarros
Utg år: 2023
Förlag: Entangled Publishing

Vargens krig

Elfte boken om Uhtred, det är ju egentligen inte klokt att serien bara fortsätter och fortsätter, och att jag fortsätter att läsa den - och att den fortsätter att vara bra!

Och att Uhtred själv fortsätter att leva vidare, kriga och häckla präster är inte heller riktigt klokt - karln är ju över 60 nu, och vid den här tiden (800-talets England, alltså) är det ju vääldigt gammalt. Men stoppar det honom? Nope. Hur skulle det blivande England klara sig utan honom, va? Som nu, när kung Edward börjar bli mer än lovligt krasslig och skraltig (trots att han är bra mycket yngre än Uhtred ju) och nog inte kommer leva mycket längre till. Vem efterträder honom? Bråk inom kungafamiljen, och hur skulle de bara styra upp det om inte Uhtred fanns och försiktigt men bestämt styrde allt åt rätta hållet, det vill säga mot prins Aethelstan (Edwards oäkte men ändå äkte son (det är komplicerat)).

Och så kommer det förstås en ny tuff och stursk vikingahövding som tror han ska ta över delar av det som ska bli England. Nu är det en norsk en, Skoll heter han, som siktar på att bli kung av Northumbria. Till sin hjälp har han en rätt läskig besvärjare som kallas Snorri, och som kommer med allehanda profetior som alla går ut på att vikingarna ska ta över för så har gudarna sagt. Ungefär. Uhtred måste stoppa detta. Dessutom håller de där eländiga skoterna i norr också på med lömska krigsplaner och vill ta över både det ena och det andra. Det är ett evigt jobb, så hur skulle någonsin Uhtred kunna lägga ner sitt svärd och gå i pension?

Jag läser på, och förundras alltså över hur jag dras in i Uhtreds värld i bok efter bok, och att det är fortsatt bra. Här kommer dock en helt onödig och elak död som gör mig rätt irriterad - var det nödvändigt? (och jo, tydligen, författaren Cornwell förklarar i ett efterord varför det var nödvändigt att ha ihjäl just den här karaktären)(men ändå...fasen alltså)

Titel: Vargens krig
Serie: Uhtred #11
Författare: Bernard Cornwell
Originaltitel: War of the Wolf
Översättning: Leif Jacobsen
Utg år: 2019
Förlag: Bazar