Avdelning Q - Journal 64

Carl Mörcks tjänstebil har blivit kvaddad (sånt som händer när man rotar för djupt i otäcka människors affärer). Eftersom det är i november räcker inte budgeten till för att köpa en ny bil - därför får Carl resten av året använda sig av hyrbil. Och denna hyrbil... Så här står det första gången han får se vad det är för hyrbil han tilldelats:

"Carl gick närmare och såg Rose sitta i passagerarsätet med sin självlysande väska i knäet, i en bil som hade rymts i hans byxficka. Han svalde en extra gång vid chocken. Den hemska färgen påminde honom om blåmögelosten som han lagt i kylen för två månader sedan och som förmodligen låg kvar där ännu.
'Vad fan är det här? Och vad gör du i den bilen, Rose?' ropade han in genom dörren till förarsätet."

Bilen är en Ford Ka, och denna stackars bil blir sedan omnämnd ett antal gånger som "hattasken på hjul", "pygmébilen", "den förkrympta Forden" och "konservburken". 

Det här är förstås en detalj som inte är särskilt viktig för bokens handling - men det är sådana här detaljer och Carls enorma bufflighet och otrevlighet som gör att jag tycker så mycket om att läsa böckerna om honom och Avdelning Q.

Detta är fjärde boken i serien, och den handlar om fruktansvärda övergrepp mot kvinnor, först helt lagliga och sedan i utförda i hemlighet ända in i nutid. En grupp inflytelserika människor vurmar för rasbiologi och anser att lägre stående raser, eller psykiskt sjuka människor, eller enfaldiga människor eller människor som helt enkelt inte är tillräckligt livsdugliga inte ska få lov att föröka sig. De ser till att sterilisera dem, utan deras vilja eller vetskap, så att samhället ska bli en renare plats. Att läsa om hur dessa människor resonerar och försvarar sig är något av det värsta jag har läst, tror jag, och en hel del i den här boken är så vidrigt att läsa om att det ger mardrömmar. 

Vi får också läsa om kvinnohemmet på Sprogö, som tydligen existerade in på 60-talet, där fullt friska människor låstes in eftersom de ansågs oförbätterliga i sitt ohämmade sexliv. Isoleringscell, lugnande sprutor, dålig mat, tungt arbete och ständig förnedring fick de uppleva utan något hopp om att någonsin få släppas ut (eller om de fick återvända till världen utanför så hade de tvångssteriliserats först).

Carl, Assad och Rose på avdelning Q tar sig an ett fall med ett antal personer som försvann spårlöst för ungefär tjugo år sedan. När de börjar nysta i detta kommer de i kontakt med den där rasbiologigruppen som numera kallar sig Rena Linier och arbetar på att bli ett rumsrent politiskt parti, och de får höra om kvinnohemmet på Sprogö, och särskilt om en av kvinnorna som var intagen där. Hennes livsöde berättas via återblickar genom hela boken.

Först kände jag mest bara avsky när jag läst Journal 64. Kan människor verkligen vara så vidriga? Jag visste inte om jag ville läsa vidare - och "vem som gjort det" framstod tydligt ganska snart så det behövde jag inte få veta. Men när väl Carl & Co börjar rota i vad partiet Rena Linier har för sig så hettar det till ordentligt och de hamnar i direkt livsfara. Läsningen blir så spännande att det inte går att lägga boken i från sig.

Sista biten på boken läste jag när jag satt och väntade på min dotters fiollektion, och det var nog inte så välplanerat. Jag började gråta på något ställe, skratta åt den där stackars Ford Ka-bilen och var så uppslukad av boken att min dotter fick knacka mig på axeln när vi skulle köra hem. Vissa böcker bör kanske läsas i enrum?

Titel: Journal 64

Serie: Avdelning Q - bok 4

Författare: Jussi Adler-Olsen

Orginaltitel: Journal 64

Översättning: Leif Jacobsen

Utg år: 2012

Förlag: Bra Böcker

Köp den till exempel här eller här