The Ocean at the End of the Lane

Den här boken borde jag verkligen ha satt mig ner och skrivit något om direkt när jag läst den förstår jag nu. Jag läste den på några timmar, vet att jag tyckte om den - men nu när det (tyvärr) har hunnit gå ett par veckor sedan läsningen kan jag inte minnas exakt vad det var jag tyckte om i den. I stället känner jag en vag irritation över att jag tyckte det bar iväg med för mycket konstigheter i andra halvan. Jag minns liksom en fladdrande rödgråaktig tältduk som flyger över åkrar för att jaga en liten pojke - och jaha? vad är det för läskigt med det, då?

Och, ja, så minns jag en viss mask också, som vidrigt kryper in i en fot och ska petas på och dras ut. Kräks-äckligt.

Men nej. Jag KAN inte avfärda The Ocean at the End of the Lane med flygande ondskefulla tältdukar och maskar, även om det har gått ett par veckor sedan jag läste den. Det var ju mer, eller hur? Jag tyckte ju om den när jag läste. Så jag ska gnugga minnescentrum i hjärnan (och göra något jag sällan gör - fuskläsa andras blogginlägg innan jag skriver mitt eget, för att friska upp minnet. Fy, Carolina!).

OK. Det här var riktigt, riktigt otäckt: ett barn som ensamt vet att det har kommit in ondska i familjen, och som inte kan göra något åt det. Som försöker göra något åt det och då nästan blir dränkt i ett badkar fyllt med iskallt vatten. (och just det där påminner om en skräckfilm jag såg för mycket länge sedan men minns hur tydligt som helst, för den var läskig: The Changeling, någon som sett den?)

Och detta gillade jag riktigt mycket att läsa om: Hempstock-kvinnorna när de är i sitt kök. När de diskuterar bästa sättet att lösa problem, typ stoppa tiden eller ta bort  minnen samtidigt som de lagar middag och plockar ihop lämpliga föremål för att resa till en annan värld. Fullständigt ohämmad fantastik blandad med köksrealism, kryddväxter, stekta ägg och magi liksom. Älskar det.

Detta fascinerade mig: oceanen. Både på bokens framsida, som tankeexperiment, som rogivande damm och så det att den gick att flytta runt medelst hink.

Och den där häxringen längst ner i trädgården, där huvudpersonen tillbringar en natt eller några timmar eller en halv livstid eller vad det är. Gillar sådana där trygga platser.

Jahaja. Det var väl det. Ibland skriver jag lysande, sammanhängande och genomtänkta blogginlägg. Ibland skriver jag spretande strunt. Just idag blev det den senare sorten. Förlåt mig, Gaiman!

Titel: The Ocean at the End of the Lane
Författare: Neil Gaiman
Utg år: 2013
Köp den till exempel här eller här