Hjärtlös Röde Orm

Röde Orm är en av mina favoritböcker. Jag läste den för första gången någon gång i tonåren, och älskade den. Äventyret, men framför allt språket och den karga humorn (eller vad man ska säga om den där torra konstaterande beskrivandet av dramatiska ting. Underdriftshumor, kanske?) Den har sedan dess för mig alltid blivit någon slags måttstock för hur bra en historisk roman kan vara.

Jag har läst om den några gånger under årens lopp, och nu ville jag gärna lyssna på den som ljudbok. De senaste veckorna (har inte haft mycket ljudbokslyssningstid, för löpningen har legat väldigt mycket i träda den senaste tiden) har jag alltså lyssnat på när Stephan Karlsén läst om Orms äventyr. Jag har hört om hur Orm rodde som galärslav, hur han blev befriad från det och i stället slagits i Almansurs livvakt och fått trevligt krig och gott byte. Hur han tyvärr var tvungen att ha ihjäl några av Almansurs män (har man hämnd mot någon så har man) och segla iväg från Spanien, medförande Almansurs finaste byte: St Jacobs klocka, träffa några munkar på en ö som yrade om under och så till sist om hur denna St Jacobs klocka botade kung Haralds tandvärk så att han blev på ett ypperligt humör och bjöd in Orm och hans män att dricka jul i Jellinge.

Det är bra. Det är fantastiskt. Men nu står jag inte ut längre.

Jag skrev nyligen ett inlägg på Kulturkollo om hur uppläsaren är ljudbokens hjärta - hur en bra uppläsare kan göra en bra bok till fantastisk men också hur en dålig uppläsare kan sänka en fantastisk bok till olyssningsbar. Stephan Karlsén är för mig helt omöjlig att lyssna på, och därför ger jag upp lyssnandet efter kanske en tredjedel av boken (men läser nog slut den som pappersbok).

Varför då, då? Jo, egentligen har han en mycket behaglig läsarröst, och i början av boken njöt jag av uppläsningen eftersom det där är mycket beskrivande text. Men sedan envisas karln med att i alla dialoger ge precis varenda bokkaraktär en egen och unik röst, och så skådespelar han. Det är säkert en enorm prestation att kunna hålla isär alla dessa personer och komma ihåg om just Tokes röst ska vara en mullrande bas och Grin-Ulfs röst också en mullrande bas fast med ett lätt sluddrande. Men det är inte till att stå ut med att lyssna på någon längre tid. Inte för mig, i alla fall även om säkert andra människor tycker detta är helfestligt och gör boken ännu bättre.

Ta bara en av munkarna som bor på ön Orm och hans män kommer till med St Jacobs klocka. Han hälsar dem med en väsande gammelmansröst, typ ovan att tala eftersom munkarna säkert mest går tysta i sina vardagliga sysslor. Men sedan måste jag lyssna på denna extremt onaturliga väsande röst i några längre utläggningar munken gör om Irlands aktuella politik och krig, och jag står inte ut. Jag kan inte skumma i texten, kan inte hoppa över, måste lyssna vidare på det där väsandet. Eller det att krigsherren Almansur har en ljus och fånig röst som avslutar varje mening uppåt, typ som i en fråga.

Nej, nej, nej och åter nej. Ljudboken Röde Orm är ihjäldramatiserad och har inget hjärta kvar. Adjö.

Titel: Röde Orm - en berättelse från okristen tid
Författare: Frans G. Bengtsson
Ljudbok - uppläsare: Stephan Karlsén
Utg år: 2012
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här