Britt-Marie var här

I går kväll gjorde jag något som jag inte har gjort på mycket länge. Jag satte  mig i min läsfåtölj direkt när jag kom hem ifrån jobbet, och så förblev jag där tills klockan hade hunnit passera midnatt. OK, avbrott för middag och godnattpussande av barn och annat livsupphållande gjorde jag - men egentligen hade jag tänkt sitta vid datorn och göra en hel del saker. Men - det blev ingen dator. Det blev alltså sträckläsning av bok som fick gå före allt annat.

Och det var Britt-Marie var här som jag inte kunde släppa. Jag gillade. Ganska mycket kände jag att jag satt och läste En man som heter Ove en gång till, och några saker blev jag lite störd över i boken, och slutet tyckte jag inte om särskilt mycket. Men allra, allra mest gillade jag den så mycket att jag sträckläste den.

Britt-Marie (ja, hon i Min mormor hälsar och säger förlåt som alltid tycker de ska vänta på Kent, som brygger det godaste kaffet, och som där i slutet av boken förstår att hennes förträfflige make inte alls är på ständiga affärsresor till Tyskland) har gjort något alldeles oerhört. Hon har lämnat sin man. Och också sin lägenhet, sitt fönsterputsmedel, Kents skjortor och sin älskade balkong. Hon har lämnat hela sitt liv. Eller, sitt liv förresten? Nej, det är ju det det inte har varit. Hon har levt Kents liv. Hon har inga egna intressen (utöver att städa och sköta balkongen, möjligen), inga drömmar, inget eget arbete. Men nu börjar hon sitt eget liv, och hon är fullständigt skräckslagen.

Men det kan hon ju inte visa eller egentligen känna själv, så hon rullar in sig i sin rustning: Vad-ska-folk-tro-rustningen och Vi-är-väl-inte-djur-pansaret och Städa-tvätta-bort-med-smutsen-försvaret. Och hon är så otrevlig mot folk att Backman-kollegan Ove framstår som ett socialt underverk i jämförelse.

Britt-Marie kommer till Borg, ett litet samhälle där i princip allt har lagts ner. Pizzerian slash livsmedelsaffären slash bilverkstaden slash lokala puben slash smuggleriförsäljningen är det enda som finns kvar. Och fotbollen. Alla spelar fotboll, eller tittar på fotboll på TV. Och så dricker de sprit. Britt-Marie får nyckeln till fritidsgården (hon ska jobba som vaktmästare där), blir förfärad över all smuts och tillbringar första natten med att gråta i en handduk (så att det inte ska bli fläckar på golvet). Men hur det än är i Borg, hur mycket smuts där än finns, och hur otrevlig Britt-Marie än är så visar det sig att det finns en otrolig gemenskap hos  människorna som bor där och att Britt-Marie blir en del av den.

Jag kan se det försvunna och bortvissnade  livet inuti den otrevliga och stela Britt-Marie -  men jag kan inte förmå mig att tycka om henne när jag läser. Det är för mycket som tar emot. Egentligen tycker jag inte särskilt mycket om de andra som hänger på pizzerian heller - de är en ganska surmulen skara, eller som pizzeriaägaren "Någon" säger så har de förmodligen "en sån där, vad heter det, citron upp i röven, va?"allihop. Men det som händer när Britt-Marie och alla de här figurerna kommer varandra nära är ren magi. Hur otrevliga de än är så känner jag redan att jag saknar dem nu när boken är utläst. Bank, den lovande fotbollsspelaren som nu är nästan blind och dricker för mycket sprit och hatar fotboll. Karl, den sure karln som gruffande varje dag hämtar ett paket på pizzerian/posten, men som visar sig ha hela andra och så fina sidor. Sami, Vega och Omar - de är förstås trevliga hela tiden, och oj vad mitt hjärta blöder för dem och vad jag vill ta hand om och krama dem allihop! Ben! Polisen Sven, som "har gått en kurs i stan". Och så den underbara pizzeriaägaren som ständigt dricker vodka, misshandlar det svenska språket och verkar kunna göra precis allt (trots att hon är rullstolsbunden)(men Britt-Marie har inga fördomar)(och inte jag heller).

Och så råttan. Åh, råttan! Alltså, detta att Britt-Marie bjuder råttan på middag varje dag klockan sex (alla civiliserade  människor äter middag klockan sex - vi är väl inte djur?)(eller, vänta, det är vi ju i detta fallet...). Och tycker att råttan ska använda servetten hon dukat fram till den ("men dillkvisten behöver du inte äta, den är bara dekoration").

Så, ja. Jo. Det kändes ibland som att jag läste om Ove en gång till. Och jag gillade inte slutet på boken för det ledde liksom ingenstans. Men jag älskade ju att läsa om Ove! Och jag tror faktiskt att jag nästan älskar den här också. Inte för Britt-Maries skull. Kanske för råttans. Och för Samis.

Titel: Britt-Marie var här
Författare: Fredrik Backman
Utg år: 2014
Förlag:  Partners in Stories
Köp den till exempel här eller här