Wool

Länge låg den i läsplattan och tittade uppfordrande på mig. Wool av Hugh Howey, en tjockis som jag läst mycket om på diverse bokbloggar. Bra skulle den vara, visste jag, men ju fler gånger jag försökte plocka upp den desto mer ökade misstänksamheten. En silo under jorden med 144 våningar? Trappa upp och trappa ner och aldrig få bli solbränd i ansiktet eller dyblöt av ett sommarregn, liksom? Hur kul kunde den boken bli, då? Och titeln kändes mest som ett mastodontverk i fårskötsel eller nåt.

Men nu har jag läst, och det var helt OK trots alla dessa trappa upp och trappa ner (men hur kan det ta flera dagar att ta sig upp och ner för 144 våningar? Egentligen? Fast varje våning måste kanske vara ordentligt hög och bestå av riktigt många trappsteg...?)(ja, det där är sånt åtminstone jag funderar över när jag läser Wool).

Det jag gillar med Wool är hemligheterna som avslöjas lager för lager. Vad som hände för länge sedan och som gömts undan, vad som händer nu som bara känns till av några få, hur makten egentligen är fördelad. Jag älskar att få reda på hemligheter - och om det innebär att jag får åka på dygnslånga trappresor - so be it.

(Dock har jag svårt att förlåta författaren partiet där en av personerna simmar runt i en vattenfylld labyrint och helt plötsligt blir utan syre - jag klarar inte att läsa om sånt, det är värsta sortens mardröm för mig. Jag lovar - jag upptäckte att jag själv hade suttit och hållit andan medan jag hysteriskt skummade igenom de där kvävas-under-vatten-sidorna).

Och eftersom hela den här boken lyfts och bärs upp av hemligheter som avslöjas så vill jag inte skriva för mycket vad den handlar om - så det blir det här som så många andra bokbloggare skrivit före mig:

En silo under jord där människorna sedan urminnes tider (ja, människominnet är hyfsat kort) bor, arbetar och lever hela sina liv på någon av de 144 våningarna den består av. Silon styrs i princip av en borgmästare och en sheriff. Boken börjar med att sheriffen uttalar den absolut förbjudna meningen "jag vill gå ut" (som i ut från silon, alltså) och därför bestraffas med just det: han får gå ut. Att gå ut utanför silon är ett dödsstraff. Luften är så giftig att den inte går att andas, trots skyddsdräkt och syrgas.

(Och just inledningskapitlet om när sheriffen går ut tycker jag är absolut bäst i hela boken. En riktigt lysande sci-fi-novell.)

Sheriffens efterträdare är mekanikern Juliette, eller Jules som hon kallas. Jules kan laga allt som är sönder och tar inte skit från någon. Felet hon gör som sheriff är att hon börjar rota i varför hennes efterträdare ville gå ut. Och så kan hemlighetsuppnystandet börja.

Titel: Wool (Wool Omnibus Edition, Wool 1-5)
Serie: Silo Saga, bok 1
Författare: Hugh Howey
Utg år: 2012
Förlag: Arrow Books Ltd
Köp den till exempel här eller här