PAX - Nidstången och Grimmen

Mina förväntningar var skyhöga inför läsandet av nya serien PAX. Favoritdeckarförfattaren Åsa Larsson skulle begå barnboksdebut tillsammans med författaren Ingela Korsell och illustratören Henrik Jonsson. Urban fantasy för 9-12-åringar, i Mariefred, med svensk och fornnordisk mytologi som bas. Skyhöga förväntningar är lite läskiga att hantera, och jag har läst böcker som andra vuxenförfattare har skrivit för barn och som mest blivit tramsiga snarare än faktiskt ha blivit skrivna för barnen. Så hur skulle det bli?

Riktigt, riktigt bra är det. Jag är så nöjd, så nöjd. I fredags hade vi äntligen fått de två första böckerna i PAX-serien till vårt bibliotek: Nidstången och Grimmen, och jag lånade med dem hem över helgen. Slukarläste. Kunde inte släppa. Plockade upp del två direkt när jag avslutat del ett. Nidstången avslutas nämligen med en elak cliffhanger, så det var bara att läsa vidare, liksom. Ännu elakare är att även Grimmen avslutas med en cliffhanger - men nu sitter jag här och har ingen fortsättning att läsa än. Mylingen, tredje boken, vet jag inte ens när den kommer ut. Vad SKA jag bara säga till alla barn som kommer att fråga efter den?

För det kommer de. Det här kommer att lånas, det har jag inga som helst tvivel om. Spänningen, läskigheten med förbannelser, monster och häxmästare (som kör motorcykel), huvudpersonerna som jag gillar skarpt, orättvisorna i skolan...och hundarna. Ja, det är Åsa Larsson-hundar med! (fast jag vet ju inte om det är hon som har skrivit just de bitarna - de är två författare. Men det känns som att hundarna är Åsa Larssons.)

Vi har alltså två gossar som livet inte varit snällt mot: Viggo och Alrik. Deras mamma dricker, och hon kan inte ta hand om dem. De har fått flytta till olika fosterhem, men hos Anders och Laylah i Mariefred känns det alltmer som "hemma". Redan från början när de börjar nya skolan har de fått "problembarn" stämplat i pannorna, och så fort det är minsta slagsmål eller förstörelse så får de skulden. Och OK, särskilt Viggo har ett häftigt humör och hamnar lätt i trubbel - men de får liksom ingen chans. (mitt hjärta gråter över Viggo som säger "förlåt" i ren reflex, eller mumlar "förlåt" och "det var inte jag" i sömnen på nätterna).

Vi har också Estrid och Magnar, syskonparet som börjar bli rätt gamla. Första gången vi träffar dem har Magnar fångat en imp. Impen sitter i en liten bur och svär så det osar och är otrevlig i allmänhet. Estrid gör processen kort med den och vrider helt enkelt nacken av den. Och, ja, ganska omgående förstår alltså läsaren att Estrid och Magnar inte är ett pensionärspar vilket som helst. De är väktare till det hemliga biblioteket som ligger under kyrkan.

Nu känner Estrid och Magnar att det är förändring på gång. Mörkret växer och det kommer att hända saker. Estrid ser också i korten att de kommer att få hjälp av två krigare.

Krigarna - det är Viggo och Alrik, det. Tio och tolv år. I första boken bryter de en nidstångsförbannelse, i andra boken tar de (med viss hjälp) kål på en kyrkogrim. Det är action. Det är bra!

Jag vill:
1. Åka till Mariefred (verkar väldigt fint där)
2. Ta hand om någon herrelös hund
3. Läsa Mylingen snart.
4. Provsmaka all den där goda maten som lagas i parti och minut i de här böckerna. Amerikanska pannkakor med lönnsirap till frukost? Chokladmarängtårta? Egenhändigt friterade äppelmunkar???

Nästan alla illustrationer är helsidor med serierutor

Titel: Nidstången + Grimmen
Serie: PAX, bok 1 och 2
Författare: Åsa Larsson och Ingela Korsell
Illustrationer: Henrik Jonsson
Utg år: 2014
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp dem till exempel här eller här