Röda spår

Jag tycker att Röda spår är mer renodlat en skräckbok än Genars tidigare böcker. I dem var det en mer diffus övernaturlig känsla av att allt var möjligt, att människor och ting från forna tider kunde stanna kvar (läs här vad jag skrev om Den magiska kappan). I och för sig är det precis så det är här också med en flicka som levde för hundra år sedan som har blivit kvar och vill bli sedd fast hon är död sedan länge - men det blir mer vanlig skräck med spökerier i ett gammalt hus. Det är fortfarande väldigt bra! men inte lika mycket Genar som tidigare.

Samuel och pappa har hyrt ett ensligt beläget hus som ligger vid en sjö, en liten bit utanför en by som heter Rädslan (men...hallå?). För kanske hundra år sedan byggdes och beboddes huset (som kallas Lunabo) av en konstnär och hans dotter. Konstnären kom inte från trakten och blev definitivt inte accepterad i byn, och dottern, Magdalena, var ett mycket ensamt barn.

Något hände. Konstnären och flickan försvann. Åren gick, och sedan flyttade Eskil in i huset. Han bodde där ensam under några år - sedan förlorade han tydligen förståndet, och flyttade tillbaka till byn. Nu säger Karl-Erik, mannen Samuel och pappan får nyckeln till huset av, att Eskil säkert kommer att berätta hemska historier om Lunabo, men att de inte ska lyssna på honom.

Samuel och pappa bedriver sommarliv med fotboll, bad och varma mackor till middag på en filt vid sjön. Men Samuel hör saker och ser saker i huset, och vet inte vad han ska tro. En gungstol som börjar gunga av sig själv. En liten barnröst som viskar till honom precis när han håller på att somna. En plötslig kyla bakom honom.

Röda spår är ganska kort, och lättläst, en fin spökhistoria om ensamhet. Och så väldigt mycket sommarkänsla! Jag hade inte haft något emot att bo i det där Lunabo några sommarveckor (ja, minus spökerierna då, kanske).

Titel: Röda spår
Författare: Katarina Genar
Utg år: 2014
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år