Endgame - Kallelsen

Ganska omgående när jag började läsa Endgame: Kallelsen blev jag förbannad. Det allra första - den här författaren kan inte ange några mängder av någonting utan att överdriva exaktheten in absurdum. Personerna förflyttar sig aldrig "en bit bort" utan de går "19 fot eller 5,1324 meter". Det går aldrig "några timmar" utan något händer "efter 458,678 minuter". Personers ålder anges med två decimaler typ "han var 21,45 år gammal". Jag blir TOKIG på detta.

Det andra jag blir förbannad på är det iskallt objektiva beskrivandet av när människor dör. Det dör nämligen ohyggliga mängder folk de första kapitlen eftersom "kallelsen" till det här "Spelet" som hela boken handlar om utgörs av tolv meteoriter i skiftande storlekar som slår ner på tolv (komma noll) platser på jordklotet. Och där de slår ner vistas ofta stora folkmängder - en skolavslutning, en turistattraktion, en fotbollsarena. Människor krossas, brinner, halshuggs. Kroppsdelar flyger. Och huvudpersonerna betraktar förödelsen med möjligen ett lyft ögonbryn (eller jo, en av dem blir lite tårögd eftersom hennes bror spetsas av ett meteoritstycke och dör) och konstaterar att "jahapp, då är Spelet igång, då. Ska bli skönt att sätta igång med lite dödande". Typ.

Därefter börjar de tolv dödsmaskinerna...eller förlåt, tonåringarna resa mot den plats där Spelet ska sättas igång: staden Xian i Kina. Vi får följa dem en och en och får också för säkerhets skull veta exakt hur många meter de färdas och hur många minuter och sekunder det tar, och jag är ytterst nära att slänga bokeländet i väggen, så arg är jag.

Men sen... sen sätter det där Spelet igång som ska förinta hela jorden, alla människor utom en utvald stam som tillhör den enda Spelare som överlever. "Spelledare" är en svävande figur med sju fingrar som kommunicerar via telepati och kallar sig själv för "kepler22b". Denne herr kepler förklarar spelets regler (inga) samt att spelet nu är igång. Varpå kaos, död och katastrof inträffar, och varpå jag inte längre (helt mot min vilja faktiskt) kan lägga ner boken.

För hur arg jag än är så blir det spännande läsning. Jag avskyr alla tolv dödsmaskinerna intensivt - men är tvungen att få reda på vem av dem som är smartast, snabbast, mest kallblodig och har käckaste mordmetoderna. Det är lite som Hungerspelen fast utspritt över hela jorden. Ofta på platser som alltid har fascinerat mig - de som är storslagna byggnadsverk eller underverk som inte borde ha kunnat finnas till och vars ursprungliga syfte ofta är okänt: Stonehenge, Göbekli Tepe, terrakottakrigarna i Xian, pyramider och en hel rad med andra platser (och ja, de står listade på en egen sida i boken) som "ingen på jorden vet med säkerhet allt om".

Sträckläsning, alltså. Mot min vilja, och med ilska genom hela boken. Blir säkert tvungen att läsa nästa del också, med ännu mer död och kallsinnighet.

Titel: Endgame: Kallelsen
Författare: James Frey
Orginaltitel: Endgame: The Calling
Översättning: Jan Risheden
Utg år: 2014
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 13-19 år