Frälsaren

I Frälsaren djupdyker vi ner i Oslos mest deprimerande undre. Inte undre värld som i skurkar, bankrån och sånt, utan eländiga undre som i uteliggare, knarkare, soppkök och kyla. Boken utspelar sig dessutom i en riktig köldknäpp ett par veckor före jul, så det är snö, is, kalla nätter och människor som i tunna täckjackor och gympaskor måste tillbringa nätter utomhus (eller i någon nerkissad trappuppgång eller någon iskall container eller så).

Det är så otroligt beklämmande. Och så mitt i det där arbetar Frälsningsarméns soldater, med att ge mat, husrum, kläder till dem som behöver. Frälsningsarmén har för mig alltid varit en grupp äldre människor klädda i fjolliga uniformer som står och sjunger på stan ackompanjerade av någon förskrämd gitarr. Den här sidan, att ge praktisk hjälp till människor i nöd, har jag inte tänkt så mycket på, eller sett, eller förstått.

Frälsningsarmén har en stor roll i Frälsaren. Det är inte bara det goda de gör, utan också hur den nästan är som en sekt, där människor mer eller mindre föds in i och gifter sig inom armén, gör karriär inom armén, lever hela sina liv för och i Frälsningsarmén. Fascinerande. Främmande. Och skrämmande.

Mitt i en konsert blir nu en soldat ur Frälsningsarmén skjuten. Mördaren är ett proffs, och har gjort den här sortens mord många gånger förr. Han försvinner spårlöst i Oslo, och även om det finns flera foton från övervakningskameror av hans ansikte får polisen problem, för ansiktet ser inte likadant ut från foto till foto.

Harry Hole jagar mördaren(trots att hans nya chef Gunnar Hagen försöker lägga sig i hans jobb på diverse möjliga och omöjliga vis) och han får alltså prata med frälsningsarmésoldater, med narkomaner, sparka någon slags galen kamphund från benet samt resa till Zagreb. Och mitt i alltihop så råkar han också ut för ett återfall i sin alkoholism och tömmer en minibar på allt möjligt innan han fortsätter i kvarterets pub. Just den här gången känns det mest som att återfallet är något slags obligatorium som måste slängas in i en bok om Harry Hole eftersom han är den han är. Det går snabbt över - bara något dygn senare gör Hole halsbrytande överenskommelser med mördarens "chef" (kan jag väl få säga utan att spoila...?).

Jag läste Frälsaren under en resa jag gjorde för några veckor sedan - perfekt sträckläsning i en sömnig turistbuss. Och jag gillade den här, nästan lika mycket som favoriten Rödhake. Dessutom var det så vansinnigt skönt att kunna läsa en hel bok utan att Tom Waaler visade sin tvålfagra nuna ideligen. Här nämns han, men bara som en skugga som fortfarande hänger kvar.

Titel: Frälsaren
Författare: Jo Nesbö
Orginaltitel: Frelseren
Översättning: Per Olaisen
Utg år: 2006
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här