Utklädd till superhjälte

Idag har Fiktiviteter Superhjältesöndag - klart jag vill vara med på den och skriva ett inlägg om min absoluta favoritsuperhjälte.

Eller - det är ju det han inte är, egentligen. Superhjälte med superhjältekrafter. Min superhjälte är en helt vanlig kille som helt enkelt varit tvungen att träna upp sig ordentligt eftersom han inte haft så mycket annat val än att bli superhjälte - han har nämligen ärvt jobbet av farsan.

Jag pratar förstås om Fantomen - mannen i blå trikåer. Mannen vars ansikte inte får visas. Mannen som inte kan dö. Mannen som det finns ett otal djungelordspråk och myter kring. Bengalis folk tror ju att killen är odödlig ("Den vandrande vålnaden") och har superkrafter ("när Fantomen rör sig står blixten stilla) - men egentligen är det alltså en plikttrogen man som har klätt ut sig till superhjälte.

När jag fortfarande bodde hemma (nu pratar vi början på 80-talet) vägrade jag läsa svartvita, tråkiga serier. Stålmannen med sin lock i pannan och sitt flygande med utsträckta armar gick helt bort och de flesta andra superhjälte- och agentserier också. Min lillebror prenumererade på Fantomentidningen men de var ju också svartvita och därför per definition tråkiga.

Tills det kom en dag när jag av uttråkning/bokbrist/hot/minnsinte tvingades läsa en av de där trista trikåtidningarna. Det råkade vara ett specialnummer, som handlade om den första Fantomen - hur han blev överfallen av pirater och tog en ed på att alltid bekämpa ondska. Hmmm. Intressant, ju. Lite historia också. Jag plockade upp flera nummer, och fattade hela grejen med från-far-till-son-ärvandet av yrket Fantomen. Och sedan var jag helt fast i hela Fantomengrejen.

Allra mest gillar jag att läsa om olika historiska episoder - alltså när Fantomen knallar in i sitt superduperhemliga arkiv och hämtar en av sina förfäders krönikor, och sedan har högläsning för Guran eller Kit eller sina barn eller vem det nu är som är nyfiken.

Jag gillar mystiken - myterna som den att man aldrig får se Fantomens ansikte i bild. Det får bara hans fru Diana och hans barn göra (men varför, liksom? han är ju dock en helt vanlig kille??) För övrigt kan det bli lite väl mycket familjeliv med den moderne Fantomen, med bröllopsnummer och tvillingfödslar och skola och allt vad det är. Fantomen ska liksom sitta och kura i sin Dödskallegrotta och vara mystisk. Nu bor han i ett trädhus och har ett livspussel, han som alla andra.

Och så älskar jag djungelordspråken. Alltid har vi roat oss med att förvränga dem på olika sätt hemma ("När Fantomen rör sig sitter alla andra stilla" eller "Du hittar aldrig dina nycklar - de hittar dig"..).
Här är alla ursprungliga tolv:

• Att vakna i mörkret och se Fantomen - en fasa för onda män
• Den som ser Fantomen utan mask dör en fasansfull död
• Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man
• Du hittar aldrig Fantomen - han hittar dig
• Då Fantomen frågar svarar man
• Då Fantomen rör sig står blixten stilla
• Fantomens röst isar blodet
• Fantomen har tio tigrars styrka
• Fantomen har tusen ögon och tusen öron
• Fantomen smyger tystare än djungelkatten
• Fantomen är hård mot de hårda
• Sikta aldrig på Fantomen

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln, Vildvittra