Landline (eller en kanske-dags-att-skaffa-sig-en-mops-bok)

När Georgie och Seth skriver manus tillsammans blir det magi. De träffades redan under collegetiden och har jobbat ihop sedan dess. Nu skriver de för TV, för ett ganska mediokert humorprogram förvisso men det ger pengar. Fast den här boken börjar med att den där riktigt stora chansen kommer - att få starta en egen show! Men för att kunna ta chansen måste de få ihop ett antal avsnitt plus själva pilotavsnittet på två veckor. Och dessa två veckor är mitt över julen. Julen, som Georgie skulle tillbringa i Omaha med sin man Neal och deras två barn, hos Neals mamma.

Hon måste ju ta den här chansen? Resan till Omaha måste ställas in? Fast Neal kommer inte att bli glad, förstås. Han är nästan aldrig glad ändå. Faktum är att deras äktenskap inte är världens bästa, och Neal verkar olycklig.

Nej, Neal blir inte glad. Han tar barnen och flyger till mamma i Omaha i alla fall. Inte så kul, kanske, för nu får Georgie fira julen ensam. Fast det är ju skriva hon ska göra nu, intensivt skrivande i två veckor tillsammans med Seth för att äntligen, äntligen kunna starta den där tv-showen de har drömt om och planerat för i över tio år nu. Men hur ska hon kunna koncentrera sig på det där skrivandet när det gnisslar med Neal, och hon inte får tag på honom i telefonen så hon ordentligt kan säga att hon älskar honom? (det hanns inte med där på morgonen när han och barnen skulle med flyget)

Georgie hamnar hemma hos sin mamma, som envisas med att bjuda på middag och stötta Georgie nu när hennes make har lämnat henne (mamman är fullständigt övertygad om att han har lämnat henne för gott och inte bara över jul). Och hemma hos mamma, i sitt gamla flickrum, finns den där gamla gula telefonen med snurrmoj. Eftersom hennes egen telefon har laddat ur så testar hon att få tag på Neal ännu en gång, på den där gamla fasta telefonen ("landline"). Och han svarar. Men det är Neal i dåtid, 1998, när han och Georgie precis hade träffats på college, som svarar. En ringa-genom-tiden-telefon, alltså.

Det här är inte Rainbow Rowells bästa bok - men jag gillar en hel del i den ändå. Grejen är bara att jag fullständigt älskar hennes andra böcker, så mina förväntningar var alldeles skyhöga inför den här. Men det blir mycket ältande i den (är Neal olycklig? varför svarar han inte i telefonen?), plus att jag efter ett tag blir hyfsat förvirrad av hoppen i tiden. Vilken Neal tänker Georgie på nu, nutida eller dåtida? Är det här en tillbakablick, ett telefonsamtal tillbaka i tiden eller nutid?

Det jag gillar är dialogerna. Rowell är en mästare på dialoger! Och så tycker jag så väldigt mycket om att läsa om hur Georgie och Neal träffades och blev kära då under collegetiden. Så fint! Jag gillar också Georgies mamma. Och mopsarna. Och Georgies lilla sladdis-syster...och pizzabudet.

(men oj vad jag morrar över det faktum att Georgie när hon väl offrat så mycket på att skriva-skriva-skriva för en viktig sak ändå inte gör det...)

(och frågan kvarstår efter slutet: behåller Georgie en av mopsarna? fast hon inte gillar dem? så där öppna slut kan man väl inte ha i böcker??)

(i övrigt gillar jag inte slutet på den här boken(helt förutom mopsfrågan), som jag inte tycker har löst någonting och skalar av Georgie till att bli en ytterligt hjälplös person. Ni som har läst får gärna kommentera slutet och säga vad ni tycker...)

Titel: Landline
Författare: Rainbow Rowell
Utg år: 2014
Förlag: Orion Books
Köp den till exempel här eller här

Den unga eliten och min kompatibilitet

Jag drar ju hem en del böcker från jobbet och hoppas hinna läsa dem. Ibland händer det då att min dotter kollar igenom de där högarna och snor en bok eller två och läser den före mig. Detta är en sådan bok. Hon såg författarnamnet Marie Lu, pep till och drog iväg med Den unga eliten upp på sitt rum (hon älskade Legend-trilogin). Sedan bar hon runt på den där boken något dygn, och rapporterade då och då hur många sidor hon redan läst och om hur himla bra den var! 

Så när jag själv skulle sätta igång läsningen några dagar senare var mina förväntningar hyfsat höga. Jag gillade ju också Legend-trilogin, och en bok som ens dotter springer runt och kramar borde ju tyckas om, eller hur?

Jag läste, och befann mig i någon slags medeltids-venedig-miljö (fast landet och världen heter något annat och finns inte på riktigt). Här har en sjukdom, blodfebern, dragit fram och dödat tusentals. Några av de barn som smittats men ändå överlevt har av någon märklig anledning fått något som liknar superkrafter. De kallas "den unga eliten".

Huvudpersonen Adelina drabbades av sjukdomen, men överlevde. Det verkar inte som om hon har fått några särskilda krafter - däremot har hon förlorat ena ögat och så har hennes hår blivit silvervitt. Hennes far är så besviken på henne, för vad ska han med henne till nu? Inte är hon vacker så hon kan giftas bort på något förmånligt sätt. Inte har hon fått några superkrafter heller - hade hon fått det hade han åtminstone kunnat sälja henne till någon cirkus och haft någon nytta av henne. Nu gör han i stället upp ett avtal med en affärsbekant om att denne ska få Adelina till sin älskarinna om han lovar att bedriva handel med fadern.

Adelina lyssnar i smyg när detta görs upp, och bestämmer sig för att rymma. Men rymningen går åt skogen, fadern lyckas på ungefär 5 sekunder vakna från djup sömn och komma galopperande efter Adelina. När han ska släpa med henne hem vaknar så hennes dolda superkrafter och hon råkar ha ihjäl honom.

Efter en del om och men hamnar hon sedan hos Den unga eliten, men har ingen aning om hur hon Ska Bemästra Sina Mörka och Nog Rätt Ondskefulla Krafter.

Nä, vet ni. Det klickade aldrig mellan mig och den här boken. Jag, som egentligen borde gilla miljön. Och som är en fantasyälskare. Och som gillar människor som varken är onda eller goda utan mittemellan. Men jag vet inte vad det är. Kanske det märkligt högtravande språket, sprängfyllt med adverb och adjektiv, bjäfs och klyschor, och beskrivningar av känslor i stället för gestaltande av dem. Kanske är det den självömkande Adelina som jag tycker är enbart jobbig. Eller att jag överhuvudtaget inte känner något inför någon av personerna - de känns bara yta för mig.

Men dottern gillade alltså. Och hon, som snart fyller 14, är definitivt mer i bokens målgrupp än vad jag är. Jag får inse att jag är en äldre modell som inte är kompatibel med den här mjukvaran, helt enkelt. (för övrigt blev hon besviken på mig när jag inte gillade...)

Titel: Den unga eliten
Författare: Marie Lu
Originaltitel: The Young Elites
Översättning: Katarina Falk
Utg år: 2015
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här
För vem? cirka 12-15 år

Mot fyren

Det finns många andra, och finare,
omslag till boken, men så här såg den
ut som jag läste.

Jag har, under en mycket lång tid, läst Virginia Woolfs Mot fyren. En sida åt gången. Två sidor åt gången. Det har varit rätt segt ibland, men jag har ändå aldrig velat sluta. För vilket språk hon har! Och som hon kan fånga människorna!

Egentligen tycker jag själva titeln Mot fyren är rätt fel. Den borde hellre ha hetat typ Tusen ting under ett dygn eller något liknande. Handlingen är att det inte finns någon handling utom den att vi följer en grupp människors tankar och associationer under några timmar. Sen kommer ett slags mellanspel där det på bara några sidor förflyter tio år och dramatiska saker händer utanför scenen där vi inte kan se dem. Scenen är i stället samma hus som i bokens första del fylldes av människor, men som nu står tomt och förfaller. Jag känner nu när jag skriver det här att det nog kan vara det här mellanspelet, det här öde huset som är det jag tycker mest om i hela boken.

Eller kanske ändå inte. För trots att det är jobbigt att läsa (riktigt jobbigt ibland, när Woolf får för sig att skifta perspektiv mellan olika människor flera gånger varje sida, ibland i samma mening) så njuter jag. Virginia Woolf är så alldeles fantastisk på att beskriva och fånga människornas tankar och betraktelser. Så på pricken, så att jag som läsare kan se dem framför mig, eller känna igen känslorna. Ta bara den här lilla bilden av råkorna som far förbi innan Mrs Ramsay övergår till att fundera på varför dottern Rose verkar älska att få välja moderns smycken när hon klär om till middag:

Om de kommer till fyren eller ej är inte det viktiga. Det är de själva. Och vi som läser. Och om den här fantastiska saken som är vår hjärna, som kan associera, fundera, tänka abstrakt, få hela kroppen att känna känslor. Och så om skönhet i det lilla. Det är det viktiga, och Woolf är en mästare.

Jag är glad att jag bråkade mig igenom boken, för aldrig att jag skulle vilja ha den oläst, hur svår den än kan tyckas vara.

Titel: Mot fyren
Författare: Virginia Woolf
Originaltitel: To the Lighthouse
Översättning (den här utgåvan): IngaLisa Munck och Sonja Bergvall
Utg år: (den här utgåvan) 1991
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

Men Carolina - han finns ju inte på riktigt, fattar du väl??

Den här veckan undrar Annika i veckans bokbloggsjerka om

"Är det bara jag som kan bli "sjukligt" förtjust i en karaktär i en bok eller på tv/film?"

Nej, Annika. Det är inte bara du. Jag kärar regelbundet ner mig i bokkaraktärer, filmkaraktärer och andra karaktärer som inte finns på riktigt.

Den senaste var (och är) Jamie Fraser. Jamen, hur kan en läsa Outlander och inte bli kär i Jamie? Nä, eller hur? Går inte. Ännu värre blev det när jag tittade på tv-serien. Vilken perfekt Jamie-casting! Och kilten. Och håret. Och skjortan. Och ögonen. Och dialekten. Och...ja, alltihop.

Sedan hade jag för ganska många år sedan en längre period med suckande och trånande efter Anthony Andrews som Röda Nejlikan i filmen med samma namn. Jag har sett den filmen oanständigt många gånger. (och nej, Ivanhoe blir aldrig samma sak även om Anthony Andrews spelar honom också. Han ligger ju mest och är skadad och eländig i den)

Jo, så har jag ju den nog pinsammaste nedkärningen i min kär-i-fiktiv-karaktär-historia: Alastair i datorspelet Dragon Age. Fattar ni - datorspel? Pixlar och tecknat, liksom? Höll på några månader och fick mig att fullständigt spela detta spel sönder och samman.

Så, jodå. Nog går det att bli "sjukligt" förtjust i fiktiva karaktärer, alltid. Ibland tittar jag på min oäkte (och förstående) make där han sitter och svär framför sin dator där det verkar rulla stridsvagnar med mordiska planer både åt höger och vänster. Jo, visst är han på riktigt. Och min. Och han HAR ju lärt sig att laga till fiskmiddagar riktigt bra nuförtiden. Men det är ändå inte riktigt samma sak. Inte alls. Karln har ju inte ens någon kilt.

Heja Klågerupskolans åttor, vad duktiga ni är!!

Måste bara berätta lite om hur imponerad jag är av åttorna på vår skola idag:

De har under våren haft ett skapande skola-projekt, som gick ut på att alla åttorna i kommunen först läste Eleanor & Park av Rainbow Rowell. Så i tisdags var de alla i väg och såg på en Bushwick Book Club-föreställning gjord för dem, och baserad på Eleanor & Park, förstås. Musik, text, film och akrobatik blandat, mycket spännande.

Idag ska de nu, inspirerade av Bushwick-föreställningen i tisdags, skapa något eget utifrån Eleanor & Park. Något som har direkt samband med boken eller som de associerar till när de läste boken.

Och vad de gör grejer! Jag är alltså så sjukt imponerad! De gör egna spellistor i Spotify, inspirerade av boken. De gör egna låtar. De gör nya omslag som de tycker passar bättre till boken. Eller affischer. En grupp bygger banne mig en hel buss (de har själva tagit med sig material hemifrån). De gör dikter och skriver nya fortsättningar på boken. Några skulle göra en dans. Och så det här:

En grupp tjejer knatade ner till affären i byn, handlade ingredienser och har nu gjort en tårta. På tårtan har de sedan skapat omslaget till boken. Heja!

Och så har vi då gruppen med killar, som också har bakat. Fast mera på associationsvis, då. De har nämligen bakat en kladdkaka. Jo, för förhållandet mellan Eleanor och Park är rätt kladdigt, va?
Den första kakan brände de, så den fick de tyvärr äta upp direkt. Sen gjorde de en till, och då rann inspirationen till, och den blev dekorerad med en (lätt överviktig) Eleanor och en något rinnig Park. Säkert väldigt god, den också.

Och så kommer här bilder på den där bussen under skapandets gång. Vi pratar alltså buss som skapas med elektronikdetaljer, med en fungerande motor och belysning...!

Magisterium - Järnprovet

Någonstans läste jag att de här bägge författarna, som tydligen bor intill varandra, började diskutera Harry Potter och hur den serien slutade. Och hur den kunde ha slutat i stället. Eller överhuvudtaget hur den kunde ha gjorts. Sen gjorde de det - skrev en egen Harry Potter, fast med andra personer, annan miljö, annat allting utom just det faktum att det hela utspelar sig på en trollkarlsskola. Dessutom ville de att läsaren skulle bli överraskad av huvudpersonen själv, att saker och ting inte skulle utveckla sig som man trodde att de skulle göra.

Det här visste jag redan innan jag började läsa Järnprovet. Gillade jag den, då? Ja! Jag gillar den väldigt mycket! Och jag tycker inte att den hämtar särskilt mycket från Harry Potter utom just det där skol-grejset då. Däremot tänker jag absolut att den kan rekommenderas till alla dem som älskar Harry Potter och vill ha mer i den stilen.

Callum Hunt ska bara lyckas med en sak på dagens prov. Han ska inte lyckas. Han ska helst vara så dålig att han blir utkastad - fast ändå inte så uppenbart dålig att det märks att han misslyckats med flit. Provet är ett intagningsprov till Magisteriet, den skola där barn med fallenhet för magi får gå om de klarar av att bli intagna. Och dit vill inte Callum. Där dör man. Eller blir experimenterad på. Eller hånad. Eller bara allmänt plågad. För där finns trollkarlar, och dem varken ska eller kan han lita på för en sekund. Det vet han, eftersom det är det hans pappa har predikat för honom i alla år ända sedan han var bebis och precis hade blivit moderlös. Det var förstås trollkarlarnas fel att Callums mamma dog.

Och visst misslyckas han med provet. Spektakulärt, skulle jag vilja säga. Allt han tar i verkar explodera, och ganska snart verkar både provledarna/trollkarlarna och alla hans medsökande titta på honom med fasa och avsky. Bra! då slipper han väl det där Magisteriet?

Nej. Han blir ändå antagen. Helt paff (och med en skogstokig pappa som blir utslängd från provlokalerna) forslas han iväg i en buss tillsammans med de andra som blivit antagna. Ingen packning har han, ingen mobil, inga pengar. Och han väntar sig att dö i princip redan när han stiger innanför Magisteriets portar.

Fast det gör han inte. Grottorna där är glittriga och rätt...coola, faktiskt. Maten är helt OK. Mer än OK, faktiskt. Och, ja, så finns det filmvisning, och specialläsk, och en....eh...hund. Och kompisar. Och elementarandar. Och ett bibliotek. Och människor som visar sig vara trevliga. Och...han kanske kan stanna lite, ändå? (Neeeej! ylar hans pappa över telefonen-som-inte-är-en-telefon, du måste ta dig därifrån! Du vet inte vad du är!)

Japp. Jag gillar.

Titel: Järnprovet
Serie: Magisterium
Författare: Holly Black & Cassandra Clare
Originaltitel: The Iron Trial
Översättning: Lottie Eriksson
Utg år: 2015
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? cirka 10-15 år

Fåret Shaun - Gårdens stjärnor

När jag beställde den här boken till vårt bibliotek var jag helt övertygad om att det var en bilderbok. Den kändes liksom bilderbokig. Sedan kom den och visade sig vara en kapitelbok, dock med många bilder, ofta dessutom i serieform. Gillar jag den, då? Funkar den till målgruppen som torde vara sisådär 8-10-åringar? Både ja och nej, faktiskt.

Fåret Shaun-böckerna (flera är på gång) baseras på TV-serien med samma namn. Jag har inte sett serien, men kan ju lätt kolla på nätet att det då handlar om leranimerad film. Shaun är det smarta fåret, som tillsammans med fårhunden Bitzer reder ut de flesta problemen som den inte fullt så intelligenta "flocken" (resten av fåren, alltså) hamnar i. Här finns också en bonde. Och höns. Framförallt finns här höns.

De där hönsen är högfärdiga av sig och tror de är bara såååå mycket smartare än fåren. Nu är det så att djuren på bondgården har fått reda på att bonden tänker vara med i en talangtävling inne i stan (han ska, med mer eller mindre framgång, blåsa upp ballongdjur med öronen...)(jodå, bilder finns)(känsliga personer varnas). Och de bestämmer sig för att ha en egen talangtävling på gården. Hönorna mot fåren, där hönorna helt hånleende har bestämt redan på förhand att de kommer att vinna eftersom det är de som har all talang och hjärna. De dumma fåren är chanslösa. Tror hönsen.

Och så blir det då talangtävling, där det absolut roligaste numret (enligt mig) är Beryls äggande magi medan Hazels konstsimmande grodor inte är fullt lika...kul. Så småningom blir det stor dramatik då gästartisten Bärry Stiles presenteras (mycket tjusigt hår, förstås).

Det är kul, det är det. Men nu kommer min invändning: det är kul på ett ganska komplicerat sätt. Ibland undrar jag om skämten uppfattas av målgruppen, eller om det bara är jag som vuxen som sitter och fnissar. Och ganska ofta tas berättandet över av illustrationerna, seriesidorna, men på ett ganska svåröverblickbart sätt. Jag hade gärna sett att all handling fanns i texten, med illustrationerna som stöd, eller att illustrationerna om de ska vara berättelsebärande hade varit mycket enklare gjorda. Kanske för svårt, alltså? Ändå är helhetsintrycket att det är kul, och de flesta bilderna funkar bra. Jag tänker att detta är en perfekt högläsningsbok.

Titel: Gårdens stjärnor
Serie: Fåret Shaun - Berättelser från bondgården
Författare: Martin Howard
Illustrationer: Andy Janes
Utg år: 2015
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 8-10 år, och för högläsning från ca 5 år.

The Way of Kings

Ett par veckor har jag umgåtts med personerna i The Way of Kings nu.  Boken är på massiva 1280 sidor och skulle nog med fördel kunna användas som fotpall i hemmet, ifall det nu hade varit att jag ägde den som pappersbok. Det gör jag inte - har läst den som e-bok vilket är bra om man tänker på mina handleders väl och ve, men inte lika bra om man tänker på alla illustrationer och kartor som The Way of Kings är fullsmockad med men som inte gör sig lika bra på läsplattan, faktiskt. Som väl är hittas alla illustrationer (plus mängder med fanart) lätt på nätet, så jag har ändå kunna försjunka in i dem. Och drömma. Och fundera.

För det här är verkligen en värld att stiga in i. The Stormlight Archive, som detta bara är första boken i, är Brandon Sandersons hjärtebarn. Han har, skriver han på sin hemsida, ägnat åtminstone tio år av sitt liv åt konstruerandet av den här världen och dess historia. Och det märks. Det är så genomtänkt, så komplext, så detaljerat, så....helt enkelt underbart. Åh, vad jag älskar sånt här! Och åh, vad jag tokälskar den här boken! Fast den tog så lång tid att läsa har jag efter bara någon dag efter avslutandet total separationsångest efter människorna i den. Jag måste läsa mer. Jag måste veta mer. Sanderson har ännu i princip bara antytt storylines och vad som kan ha hänt i det förflutna, och finns det något jag älskar över allt annat i fantasy så är det försvunna civilisationer och uråldriga hemligheter. Här förstår man att ursprunget till allt, alla myter, folkens olika religioner och sätt att leva, nuvarande krig och krig genom tiderna, allt allt allt...har sitt ursprung i något som hände för 4500 år sedan. Vad?? Hur??

Och, nej, jag tänker inte ge mig på att återge tolv hundra sidors handling här på något sätt. Men jag vill skriva om personerna som jag har tagit till mig så till den milda grad att jag drömmer om dem på nätterna:

Vi har Kaladin. Kaladin Stormblessed, som när han dyker upp första gången i boken har nästan hjältestatus, känns som en oövervinnerlig superstar och kastar sig in i ett slag där han rör sig så fort att de som ser på tycker att han blir suddig. Ung, snygg och givetvis den som enligt alla fantasymallar ska rädda världen från ondska? Nja. Nej. För när han nästa gång dyker upp i boken sitter han i en bur, är fråntagen allt och är märkt med ett slavmärke i pannan. Han har gett upp tron på allt och väntar bara på att få dö.

Och så har vi Shallan, som tar sig till en stor stad och försöker gå i lära hos den lärda prinsessan Jasnah. Smart och otroligt begåvad på att teckna är hon, Shallan, men hennes liv har fram till nu gått ut på att bli bra bortgift och byta sin faders hus mot sin makes hus och aldrig se världen. Nu ska hon få studera, lära sig, bli någon. Om nu bara Jasnah ville acceptera henne som lärling, något hon aldrig annars gör. Fast egentligen är Shallans plan en helt annan. Hon är egentligen ondskefullt ute efter att stjäla Jasnahs magiska armband för att rädda sin egen familjs ekonomi.

Dalinar är en av kungens närmaste män och en hög general, hans son Adolin är förstås med i inneballa-häftiga-unga-adelskillar-gänget som styr och ställer. Fast Dalinar håller på att bli galen. Och Adolin försöker täcka upp för pappan så gott det går.

Och så har vi Szeth, världens farligaste lönnmördare som gråter när han mördar, Wit som är kungens elaka språkrör och en hejare på att spela flöjt (och verkar mer än mystisk), Syl som får mer och mer liv, Rock som gör fantastiska grytor, kungen som har förföljelsemani och.... ja. Det är så bra, alltihop, och så många intressanta karaktärer att läsa om. Och så har vi då de där stormarna. Och gräset som drar sig ner i marken när det blåser. Och miljön. Och....

Jag är golvad. Jag är totalt imponerad. Jag är fängslad och fast, och hade jag hoppat fallskärm (vilket jag INTE gör) så hade jag nog burit mig åt som personen på bilden nedan. Den här boken går inte att släppa!

Nästa bok i serien heter Words of Radiance. Bra det, för den ska jag snart läsa. Men sen blir det jobbigt, för bok 3 är ännu bara halvvägs skriven. Och serien ska alltså bestå av tio delar. Tio! Jag kommer nog att vara pensionär innan de alla har kommit ut. Och denna väntan.....

(har jag någon gång nämnt att Brandon Sanderson är min absolute favoritförfattare numera? Kungen av fantasy?)

Titel: The Way of Kings
Serie: The Stormlight Archives #1
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2011
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här eller här

Kan vi införa en extra veckodag, tack?

- Men, Carolina, hur gick nu det här till? Vad hände med "ska inte ha några bokhögar, i fortsättningen ska jag bara ta hem max två böcker åt gången"? Va? Nu såg jag minsann att med dagens tre har du dragit ihop den här, menar de här boktravarna. Hur tänkte du nu?

- Eh. Jo. Hjärtblad är ju en bokcirkelbok. Lady Susan också. Och Anna och den franska kyssen ska jag skriva om nästa vecka på Kulturkollo. Så de måste liksom ligga där. Och, just det ja, Skymningsporten ska vi diskutera på Kulturkollo rätt snart, den också.

- Jaha. Men du har ju flera böcker som väntar på din Kindle också? Och jag ser böcker om halva världar och röda pyramider, fan och hans moster i de där högarna. När hade du tänkt läsa dem, va?

- Nätterna? Och så är det rätt mycket ledigt kring påsklovet? Och så ska jag åka tåg i helgen. Då hinner man läsa mycket. Och jag var bara tvungen att ta hem Den unga eliten och Järnprovet, för de låg och skrek på mig där på jobbet, faktiskt. Och så är det dessutom alla andra bokbloggares fel, det här. Åtminstone två av böckerna. Jag ger dig solen och Himlen börjar här älskas ihjäl av alla bokbloggare, så det kändes som ett krav att läsa dem annars klarar jag inte bokbloggarbeviset, liksom.

- Du är oförbätterlig. Helt hopplös, faktiskt. Kan vi snälla införa två-böcker-i-taget-regeln efter de här?

- Jadå, absolut! Två i taget, var det. Och inte fylla min Kindle heller. Det är viktigt att inte känna sig stressad av sin läsning. Mycket viktigt. (men jag ville bara låna hem Oryx och Crake i god tid eftersom det snart ska bokcirklas om den också i min absoluta närhet)

Men finns ändå

Detta är en thriller för mellanstadiebarn, ungefär. Som sådan funkar den alldeles säkert bra, och jag tror den kommer att lånas och läsas av barn som vill ha en spännande historia med en hel del humor också (en utrikesminister som låter misstänkt lik Carl Bildt när han pratar, och som avskyr att bli nypt i rumpan är typiskt exempel).

Bianca är elva år och bor med sin mamma och mormor. När hon en kväll i soffan legat och halvslumrat och känt att det då pirrat i fötter och händer så tycker mamma och mormor att det är dags för ett allvarligt samtal. Det där pirrandet var nämligen inte som fötterna höll på att somna. Nej, det var i stället så att de blev osynliga. Händerna och armarna också. Bianca får veta att kvinnorna i deras släkt kan göra sig osynliga, och nu när hennes förmåga har börjat dyka upp måste hon lära sig att hantera den.

Sedan följer ett antal kapitel av "fräcka grejer du kan göra om du kan göra dig osynlig". Mormor och mamma går i spetsen och det gås gratis på Skansen och bio och tjuvåks tunnelbana. Samt nyps utrikesminister i rumpa.

Men det är inte helt problemfritt, det där med att kunna göra sig osynlig. Bianca får veta att hon aldrig, aldrig någonsin får avslöja för någon annan att hon kan det. För det finns tydligen ondskefulla typer som vill hitta dessa kvinnor som kan göra sig osynliga, och använda dem för luddiga men säkert onda syften. Samt göra alla möjliga experiment på dem ifall det här med osynlighet är något som kan läras och inte bara ärvas.

Det är inte lätt för en elvaåring att hålla en sån stor sak hemlig, förstås, och innan det har gått särskilt många kapitel till har hemligheten avslöjats, och Bianca, mormor och mamma springer runt i Pentagons och Vita husets korridorer och Är Med Om Äventyr.

Som sagt tror jag barnen gillar. En medelålders cynisk skolbibliotekarie med höjt pekfinger och gnällig attityd (inga namn, men hon brukar blogga om allt det hon läser) är dock inte nöjd. Storyn är rätt tunn och hafsig, och blir nästan helt fånig när det rantas runt i Pentagon och fajtas med Ondskefulla Militärer och annat löst folk.

Men.

Jag är inte i målgruppen för den här boken. Och jag kommer, trots mina egna näsrynkningar, att prata mycket om den här boken och låna ut den till spänningshungriga elvaåringar.

Titel: Men finns ändå
Författare: Petter Lidbeck
Utg år: 2015
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

Fyrmästarens dotter

Jag har lyssnat på Fyrmästarens dotter, första boken i Ann Rosmans Marstrands-svit om Karin Adler. Jag gillade den såpass mycket att jag nog kommer att läsa vidare i serien, men då som pappersbok eftersom jag inte alls kom överens med uppläsaren Mirja Turestedt. (som försöker prata dialekter utan större framgång, och dessutom av någon outgrundlig anledning ska prata danska så fort huvudpersonens danske chef Karsten ska yttra sig. Han är förvisso född dansk, men pratar säkert någon slags svenskifierad danska, och det blir urfånigt när uppläsaren ska få honom att låta dansk när hon verkligen inte behärskar danska. Blöh.)

Sorry, det blev en lång parentes, det där. Jag gillar alltså en hel del i boken. Dock inte själva deckargrejen, för den håller inte. Det är ganska uppenbart vilka som är skurkar, och vad som har hänt, och så kastas det in mängder av ledtrådar som sedan liksom aldrig leder någonstans men som verkar spännande för stunden. Det är luddiga orsaker till saker som har hänt och ganska mycket känns helt enkelt inte trovärdigt. (Skattjakten??)(Båtolyckan/förgiftandet?)(En del människors tydligen sedan födseln inneboende ondska?)(urrivna loggbokssidan?)(morsemeddelandet som Folke upptäcker...why?? till vilken mottagare?)(tatueringen...)(och så detta: varför skulle den stackaren muras in överhuvudtaget?)

Men om jag låter bli att gnälla över deckarspretet och går över till det jag gillar i stället så blir det genast trevligare: personerna! miljöerna! Jag älskar ungefär allting med huvudpersonen Karins beslut att flytta in i sin båt. Så mysigt det verkar! Och så vill jag åka till Marstrand - jag har aldrig varit där men blir väldigt nyfiken. Och boken inleds med en klockren tur till stormarknaden när det ska veckohandlas, och Karin har koll på hur det ska göras och vad som behövs medan sambon Göran bara går och lallar och efter hur lång tid som helst "har hjälpt till" och kommer dragandes med ett paket kaffe som dessutom är av fel sort.

Det är beskrivningarna av relationer och människor som är den här bokens styrka. Karin och den där Göran (som jag inte begriper att hon har varit ihop med i så många år). Sara (sjukskriven pga utmattningsdepression och mår verkligen skit) och Tomas ("jamen kan inte du göra det, du som ändå bara går hemma nu om dagarna?"), och svärmodern Siri (detta hår av hin). Tjejmiddagen där samtliga pappor ringer och frågar var blöjorna ligger någonstans? Hon den där gamla damen med katten och vedspisen och grannen som hon löser korsord tillsammans med. Familjesammankomsterna hos familjen von Langer. Åh, det där är så bra! Och så tandgnisselframkallande irriterande eftersom Rosman har fångat alla vardagsirritationer och familjegräl på pricken. Ibland vill jag bara skrika till några av dem att "säg ifrån, då!". Men det är just det här som gör att jag kommer att läsa mer av Ann Rosman.

Titel: Fyrmästarens dotter
Serie: Karin Adler #1
Författare: Ann Rosman
Ljudbok - uppläsning: Mirja Turestedt
Utg år: 2009
Förlag: Damm
Köp den till exempel här eller här

Jag heter inte Miriam

Det här var jag beredd på när jag började läsa Jag heter inte Miriam: att få läsa om vidrigheter och ofattbara saker i koncentrationsläger. Jag har läst om det i andra böcker, många gånger, och det är alltid lika gråvidrigt och hopplöst beklämmande hemskt. Att försöka förstå vad människor kan göra mot varandra. Att inte kunna förstå. Att förtvivla.

Och, som jag skrev i ett bävande inlägg innan läsningen, jag var beredd på att det skulle vara en jobbig bok att ta sig igenom.

Jo. Det var det. Det är verkligen ingen bok man glömmer bort. Men det som slog mig i magen med den var detta: att det även i helvetet finns olika grader. Att hur vidrigt och människoföraktande det än var i koncentrationslägren så fanns det olika nivåer. Och allra lägst där fanns romerna. De var hatade av alla, för alla vet ju hur zigenare är. 

Det är liksom OK att alla hoppar på, river och sliter i en flicka i en överfull boskapstågvagn när de upptäcker att hon står och håller i en bit bröd. För hon är ju en zigenare, och alla vet ju hur de är. Alltså har hon snott det där brödet och alltså är det OK om vi tar det ifrån henne. Det är fruktansvärt att tyskarna har utsett judarna till alla synders ursprung och alltings fel, det är vedervärdigt att homosexuella sätts i läger, att vanliga kriminella får långt värre straff än de kanske var värda...men zigenarna? Tja, alla vet ju hur de är. Inte konstigt att de sätts i läger, de också. De är ju liksom vana att bo ungefär så där redan, eller hur?

Det där. Det var det värsta med att läsa Jag heter inte Miriam. För jag visste det ju innan, egentligen. Men jag hade inte tagit det till mig. Och när sedan Miriam, nu med en stulen identitet som "judisk flicka av god familj" kommer till Sverige och får leva i trygghet. En livslång lögn, men ändå i trygghet. Då är den tryggheten helt avhängig just det att hon i hela sitt liv ljuger och aldrig, aldrig någonsin avslöjar att hon egentligen är född rom. För då förlorar hon det hon har. Kastas ut, både från familjen, tryggheten och det Nässjö som inte har haft krig sedan 1600-talet eller vad det nu är. Trots att hennes familj och närmaste har känt henne så länge så går det inte att avslöja att hon är rom, för då skulle hon plötsligt inte vara OK längre. Då är hon en sån där zigenare som alla vet att de inte går att lita på. 

När blev det så här? När, i hela hundratals år långa historien full med folkvandringar och krig blev det så här? Varför?

Det är ungefär så jag känner mig efter att jag har läst färdigt Jag heter inte Miriam. Jag är ett enda stort varför men har inga svar på någonting. Den lämnar en helt utan hopp, boken. För inte sjutton kan någon säga att så skulle vi aldrig göra nu? Eller hur? Se er omkring.

Titel: Jag heter inte Miriam
Författare: Majgull Axelsson
Utg år: 2014
Förlag: Brombergs
Köp den till exempel här eller här

Hur jag hinner läsa så mycket som jag gör??

Hur jag hinner läsa så många böcker? Det är frågan i veckans bokbloggsjerka hos Annika. Tja, det korta svaret torde vara att "böcker är mitt liv" - men jag kan utveckla det i femton punkter:

1. De där barnen, som en gång var rätt små och tenderade att vilja ha någon slags uppmärksamhet och engagemang när jag var mitt i någon tjock och bra bok - de har nu utvecklats till äkta tonåringar som helst tillbringar all sin tid med att vistas i sina rum bakom stängda dörrar. De har även tränats sedan barnsben i att "mamma läser, var är pappa?"

2. Oäkte maken behöver inte heller aktiveras och underhållas. Honom har jag sedan länge förlorat till datorn, skype och World of Tanks. Ibland skickar vi sms till varandra.

3. Det här med sömn skjuter jag ständigt upp till att göras ordentligt någon annan gång men just ikväll kan jag inte lägga mig riktigt än för jag "ska bara..." och "det bara några sidor kvar i kapitlet". Tyvärr brukar den där andra gången inträffa på fredagskvällar vid 20-tiden när jag nittionio gånger av hundra somnar som en gris i läsfåtöljen.

4. TV går bort i mitt liv. Helt och hållet, faktiskt. Inte heller ser jag på film.

5. Jag jobbar 75%.

6. Jag läser när jag äter frukost.

7. Jag läser när jag äter lunch.

8. Jag sitter kvar efter middagen och läser då med.

9. Jag lyssnar på ljudbok när jag springer...

10. ...och när jag tar en promenad.

11. Jag läser när jag sitter på toaletten.

12. Jag läser när jag ligger i badet.

13. Städning, pyssel, trädgårdsgrejs och pynt går också bort nästan helt och hållet i mitt liv. Försöker hålla kök och badrum rent från bakterier och grus borta från golvet - annars städas det inte hos oss.

14. Jag är en social katastrof och är sällan bortbjuden till någon, och kan därför sitta i min läsfåtölj och uggla även fredag- och lördagskvällar.

15. Ganska ofta händer det att jag läser fast jag borde göra något helt annat och viktigt. Så detta är nog det viktigaste: jag prioriterar alltid läsningen främst.

Ni ser mig framför er nu, va? En introvert, tystlåten typ i sin läsfåtölj, med en förstående familj i faggorna. En Carolina utan en bok i handen eller i sin omedelbara närhet är en förvirrad och olycklig Carolina.

JA. ÄVEN DU, SIR PRATCHETT

Det är med stor sorg jag läser att en av mina favoritförfattare, Terry Pratchett, är död.

Mannen som skapade Discworld. Mannen som skapade ett myller av fantastiska karaktärer och invecklade knasigheter. Mannen som gav Döden en nyfiken personlighet med knastertorr humor.

Tack, Sir Terry Pratchett!
(och kom ihåg att han aldrig kommer ihåg hur löparen flyttas)

Bild: Paul Kidby

En mycket kreativ tolkning av stridsscener

Jag fortsätter med min långa utflykt i Brandon Sanderson-världen i The Way of Kings, och har nu kommit ungefär en fjärdedel. Övriga livet vägrar att låta sig pausas och envisas med att störa med jobb, sömn och annat trams.

Det är en enorm och fantastisk värld, det där. Underbara detaljer som en natur som är anpassad efter ständiga hårda stormar, och som vid blåst eller vibrationer liksom drar sig in i sitt skal för att skydda sig. Därför finns det alltså gräsmattor där varje grässtrå drar sig ner i ett litet hål i marken när till exempel en vagn rullar förbi, så att vagnen rullar på kal mark men när den har passerat poppar gräset upp igen. Åh, vad jag älskar sånt!

Men det var inte det jag skulle skriva om nu, utan detta: Centralt i The Way of Kings pågår ett krig. Detta krigande görs i en miljö som består av någon slags klipplandskap av platåer med bråddjupa klyftor och stup i mellan. En av huvudpersonerna ingår i ett bridge crew, som bär mobila broar att lägga mellan de där platåerna så att själva armén kan förflytta sig. När jag läste om det här så hade jag svårt att se det framför mig, och tänkte att det kanske fanns någon annan Sanderson-läsare som hade varit kreativ och trevlig nog att göra fan-art av det. (det finns mängder och mängder av Sanderson-fan-art på nätet, och detta kan jag ägna hur mycket tid som helst åt att nörda ner mig i)

Jag hittade något. Inte fan-art som bilder. Nädå. Jag hittade någon som hade byggt stridsscenerna på de där platåerna, inklusive bärbara broar och allt...i LEGO!!

Applåder på det, va?

Bilderna är hämtade från zenoagency, och det är Rick Martin som har byggt legomodellerna. Klicka dig vidare på hans namn på sidan hittar du samtliga bilder av slaget gjorda i lego. Till och med giganto-monstret.

Jag ska nog göra en revidering av vad jag ägnar mitt eget liv åt.

Alla dessa ord som finns, eller som inte finns

Klart jag  hänger på Kulturkollos tisdagsutmaning den här veckan, eftersom den handlar om språk och framförallt ord, som jag aldrig upphör att fascineras av. Helena frågar oss efter två saker:

1. Vilket är världens vackraste (eller bästa, konstigaste, mest användbara...) ord?

Jag är en ordsamlare, som älskar att smaka på ord och välja mellan synonymer. Hittar jag något nytt ord försöker jag raskt stoppa in det i olika sammanhang. Skråpuk till exempel, som inte är så lätt att få in i något sammanhang alls, men kul. Jag har nog inget favoritord som jag kommer ihåg just nu i alla fall, men brukar kunna sitta och drömma över ord som ger mig fina associationer. Då har de ofta med naturen att göra. Sommarnatt till exempel. Då tänker jag alltid på den här bilden:

Junikväll av Anders Zorn

Eller glänta. Eller skymning. Eller klucka (som i små vågor i en insjö som kluckar mot bryggan).

Och ord som fascinerar mig helt enkelt i hur de ser ut. Ta ordet plötsligt som för mig känns som något oväntat och hastigt hela ordet. Men vad är det i det som gör det? Börja med första ledet: plöt
Inget spännande där, va? Nästan som något som luften gått ur. Men så: plöts  Det där s-et får det att lyfta. Och sen tar vi hela plötsligt som har rest från urkramad disktrasa till något spännande.

Ja, ja, nu svamlar jag, men det är sånt där som rör sig i Carolina-hjärnan.

2. Saknar du något ord i svenska språket? Uppfinn ett!

Jag uppfinner ständigt nya ord. Ungefär varje gång jag skriver något. Jag bänder språket till det som passar mig för stunden, böjer på orden åt olika håll, sätter ihop ord som egentligen inte har med varandra att göra, associerar... (och nej, om du undrar: skriver jag facktexter, jobbmail eller mötesprotokoll kan jag lugna mig och hålla mig strikt grammatiskt till det svenska språk jag ändå behärskar till fullo). Jag älskar det där! Och mina stackars barn får finna sig i att ständigt bli kallade för nya ord- och namnkombinationer som egentligen inte finns. Trollungefisbananpastej, till exempel (mycket smidigt). Men alldeles just nu kan jag inte uppfinna något nytt, eftersom jag liksom inte har behov av det.
Däremot kommer jag att tänka på ett blogginlägg jag skrev en gång där jag verkligen saknade de rätta orden. Det handlade om diverse mystiska maskiner som rullar fram längs med landsvägarna och gör mystiska saker. Reflex-pinne-skrubbar-maskinen till exempel.

Jakten på den perfekta luggen

Jag blev glatt överraskad över alla fina och roliga illustrationer i den här boken, och det är ju författaren Petrus Dahlin själv som har gjort dem! Och de är inte bara roliga illustrationer som passar fint till berättelsen - nej, en hel del av dem är dessutom en viktig del av berättelsen också.

Det är nämligen så att huvudpersonen Max är strulig på många sätt. (och det är därför han och hans familj har flyttat en hel del genom åren, för att ständigt "börja om på nytt" när Max återigen har testat att göra saker först och tänkt efter sedan. Som det här med att spränga den förra skolans avlopp...inte någon bra idé. Alls.) Men en grej är han riktigt duktig på, och det är att teckna. Så hans plan för att komma in i nya klassen och bli någon att räkna med på nya skolan är (förutom det där med att få till den perfekta luggen)(och heja! vilken perfekt titel på bok det där är!) är att först teckna karikatyrer på alla lärare för att så småningom visa dem för andra och få cred för det.

Jodå. Det går egentligen hur bra som helst, det där. Den lärare som är mycket roligare än alla andra att rita av är matteläraren Henry, som har en näsa som nog är rätt stor och dessutom med en skåra i. Jag kan inte riktigt föreställa mig hur den egentligen ser ut, eftersom Max bilder redan från början ballar ur med en näsa som är gigantisk och formad som en rumpa, eller som något ännu värre. Lånar in en bild från boken:

Max bänkkamrat Frida får se bilden och håller på att dö av skratt. Sedan kräver hon att Max gör fler och fler bilder av matte-Henry, och det gör han, tills det hela går tämligen överstyr.

Roligt, alltså. Och då har jag ändå inte berättat om flyktmoppen, som ska användas för att ta Max ifrån denna eländiga skånska byhåla mitt ute på landet där det helt enkelt är omöjligt att bo. Eller jakten på den där perfekta luggen. Han kommer på hur den ska uppnås! Fast sättet är lååååångt jobbigare än att bara använda hårfön och gelé.

Det här, hörni, är en svensk variant på Dagbok för alla mina fans. Och behovet av just sådana böcker är, som alla som jobbar med barn och böcker vet, helt bottenlöst.

Titel: Jakten på den perfekta luggen
Författare: Petrus Dahlin
Illustrationer: Petrus Dahlin
Utg år: 2015
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-14 år

En noga katalogiserad och värderad samling av...sista ord?

Helt matt av att ha tagit mig igenom Jag heter inte Miriam (rec kommer om några dagar när jag har hämtat mig lite) var jag helt enkelt tvungen att läsa något rejält fantasymässigt. Och länge, länge har den väntat i läsplattan, Brandon Sandersons hjärtebarn och stora storverk: The Way of Kings, första boken i The Stormlight Archive som tydligen kommer att bestå av fem mastodontdelar. The Way of Kings är på lite över tusen sidor så jag lär ha att göra ett tag framöver. Men oj, vad den redan är bra. Funderar på umgås med några lämpliga förkylningsdrabbade personer (de kryllar) och dra på mig något lagom jobbigt så att jag kan vara hemma någon vecka. Läsa! Läsa! Läsa!

Och bara det här. När själva boken efter inledning och prolog sätter igång så inleds varje kapitel med ett citat. Efter första står det att det är collected on the fifth day....osv, si och så många sekunder innan döden inträffade, och så vem det var som sa det. Detta verkar alltså vara utdrag ur en samling med olika personers sista uttalanden innan döden. Noga katalogiserade, daterade och utvärderade.

Eh...va? Vem skulle vilja ha en sådan samling? Och varför???

Van som jag är vid att alltid få svar på alla mystiska saker, alla lösa trådar hopknutna när jag läser Sanderson så tror jag alldeles säkert att jag kommer få svar på vad det här är för samling, och varför den är viktig.

Men bara idén...! Älskar den. (nämnde jag att jag är bibliotekarie? att samla, ordna och katalogisera saker är vår grej)

Jag delar med mig av tre bilder på inledningarna av några av de första kapitlen:

Kvinnan på tronen - Hatshepsut

Hela den här veckan har varit kvinnornas vecka på Kulturkollo, och idag 8 mars håller Kulturkollos Linda i en bloggstafett fylld med porträtt av kvinnor som betytt något extra för oss.

Igår på Kulturkollo skrev jag om mina Astrid och Astri som betytt mycket för mig, och det här stafettinlägget tänkte jag från början ägna åt min älskade Selma. Men i stället kom jag ihåg en annan kvinna. En som levde tusentals år sedan. En kvinna som helt uppenbart var viljestark, uppkäftig, tog plats, var smart, gillade att bestämma och vägrade stanna i skuggan och glömskan.

Hon var dotter till en kung. Eller, nej, hon var till och med dotter till en gud. Hon var Hatshepsut, dotter till Thotmes I, solens son och farao i Egypten på 1400-talet fKr. Pappa Thotmes efterträddes av sin son Thotmes II, och Hatshepsut gifte sig med honom (sin halvbror, men det där var ju skick och fason hos farao-familjerna). Thotmes II var det tydligen inte mycket med, för han dog ganska snart. Då tog Hatshepsut makten och började "samregera" tillsammans med styvsonen Thotmes III, fast efter ett tag petade hon även honom åt sidan och krönte sig själv till farao. I nästan tjugo år bar hon runt på den där märkliga röda och vita dubbelkronan, var solens dotter, drottning och mäktig.

Hatshepsut lärde jag känna när jag i tjugoårsåldern läste Solens dotter av Pauline Gedge. Den går fortfarande att köpa, fast bara på engelska (Child of the Morning). Jag har många gånger tänkt att jag skulle läsa om den för att se om jag fortfarande gillar den så mycket som jag gjorde då. För oj, vad impad jag blev av denna kvinnliga farao! Och oj, vad arg jag blev när hennes namn efter hennes död bokstavligen utplånades. Det hackades bort från alla ställen där det stod skrivet, och jag vill minnas att man till och med inte lät hennes eget gigantiska gravtempel bära hennes eget namn. Hm. Jag har glömt. Jag vill nog läsa om den där Child of the Morning nu, tror jag. Och förresten slukade jag då allt det Pauline Gedge hade skrivit, och lärde mig ungefär allt jag kan om antikens Egypten och dess gudavärld. Men det är och var Hatshepsuts uppkäftiga maktutövande som har stannat kvar i minnet hos mig. Heja henne!

Hatshepsuts gravtempel, Deir el-Bahri

Vill du läsa de andra inläggen i bloggstafetten (och det är klart du vill!) så har de publicerats/kommer att publiceras enligt nedanstående schema:

00.01 Kulturkollo

01.00 Breakfast Bookclub

02.00 Som ett sandkorn

03.00 Västmanländskan

04.00 Fiktiviteter

05.00 Feministbiblioteket

06.00 Kajsas bokblogg

07.00 ... och dagarna går

08.00 Bokhyllad

09.00 Pappersfågel

09.30 Bokbabbel

10.00 Lyrans Noblesser

10.30 The World I Live In

11.00 Endast E-böcker

11.30 JoS blog

12.00 En oväntad glänta

12.30 Bakbokmat

13.00 Hanneles bokparadis

13.30 Draw, read and take a photo

14.00 Tankar från mitt fönster

14.30 Bokmania

15.00 enligt O

15.30 The Road so far

16.00 Tittelina

17.00 Litteraturkvalster & småtankar

18.00 C.R.M Nilsson

19.00 Lottens bokblogg

20.00 Carolina läser...

21.00 Den läsande kaninen

22.00 A room of my own

23.00 När det börjar

23.59 Kulturkollo

Half bad - ondskans son

På sina ställen är den här boken så otäck att jag har svårt att läsa vidare - men måste, för jag måste veta hur det går. Och så fascineras jag av bokens tema. Men ändå...den där scenen där Kieran ristar i Nathans rygg, eller den där han ska få specialtatueringar, eller... gah! Läskigt, läskigt, läskigt...!

Nathan är dömd redan från början. Alltså, redan från allra första början när han som nyfödd bebis är något med svarta ögon som helst inte borde ha fått finnas och alltså ska hatas. Han är en smutsig "blandkod" som alldeles säkert kommer att ställa till med bråk. Klart han gör - hans far är Marcus Edge, en av de ondaste svarta häxorna som någonsin funnits. Och även om Nathan aldrig ens har träffat sin far, och även om hans mor är en vit häxa av en god familj så gör det där arvet efter fadern det helt självklart att Nathan kan och ska behandlas illa redan från början. Lika bra att bestraffa honom redan innan han har gjort något, liksom.

Är Nathan ond, då? Det vet han inte riktigt själv. Hurdan är man då? Klart han hamnar en hel del i slagsmål, och får en hel del raseriutbrott - men är det arvets fel? Eller är det omgivningens behandling av honom som får honom att reagera? Eller frustrationen när han inte klarar av något i skolan (han kan knappast läsa eller skriva)(fast han är väldigt duktig på att rita)? Eller plågan när han inte står ut med ljuden av mobiltelefoner eller annan elektrisk apparatur som bara han verkar kunna höra och som ger honom huvudvärk? Han verkar inte särskilt ond när han är med sin älskade bror Arran. Inte heller när han träffar Annelise och blir kär i henne.

Men ju äldre han blir desto fler regler omges han av, desto fler direktiv skickas till honom från De vita häxornas råd som bestämmer över häxorna i England. Han får inte resa, han får inte umgås med fler människor än han nödvändigt behöver, han måste utstå regelbundna kontroller, han får inte det och han får inte detta. Trots alla försök till att kontrollera hans liv beslutar ändå till slut De vita häxornas råd att kasta in Nathan i en bur för gott.

Otäck, alltså. Och med mycket att fundera över. Framförallt det här med ondska och om att vara dömd redan vid födseln bara för att man råkar ha fel föräldrar. De där vita häxorna är de goda häxorna, och de svarta häxorna är onda. För det har någon bestämt, och så är det. Men av allt det som händer i boken så är det hela tiden de vita och goda häxorna som gör alla de ondskefulla sakerna.

Jag gillar temat i den här boken så mycket att jag förlåter den att den faller lite isär i sista tredjedelen när Nathan har flytt ut i världen. Jag tänker definitivt läsa nästa bok i trilogin, som lär komma ut på engelska ganska snart.

Titel: Half bad - ondskans son
Författare: Sally Green
Originaltitel: Half Bad
Översättning: Carla Wiberg
Utg år: 2015
Förlag: Semic
Köp den till exempel här eller här

"Gripande"...åh nej, åh nej, åh nej

Vissa väljer bort böcker som marknadsförs som "roliga" (eftersom de oftast skrattar åt andra saker än de som är bestämda på förhand att vara roliga). Andra skulle aldrig plocka upp en bok där det skymtar någon alv eller dvärg eller något som andas fantasy på omslaget.

Själv läser jag ytterst sällan böcker som på något sätt beskrivs som "gripande". Allting inombords i mig vill bara vända sig bort då, och hittar hur många andra böcker som helst att läsa i stället även om den där gripande boken är årets snackis, har blivit film och alla, precis alla läser den, måste läsa den och uppmanar alla andra att läsa den.

Jag vet inte vad det är med mig. Jag klarar helt enkelt inte att börja läsa en bok jag på förhand vet att den kommer att beröra mig djupt. Att jag kommer att börja gråta. Det är likadant med film - jag vägrar att se på en film där jag vet att jag kommer att börja gråta. Har fortfarande inte sett The Fault in Our Stars även om jag har läst boken och tyckt om den. Tur jag läste boken på ett tidigt stadium innan jag hade hört så mycket om den - annars hade den raskt förvandlats till Typ 5A - gripande, hypad bok, undvik!undvik!undvik! i Carolina registret.Och nej, aldrig att jag ser Om jag stannar (fast samma där: har läst boken och älskat den). Och läsa Torka tårar utan handskar som alla har älskat sönder och samman de senaste åren? Inte en chans.

Men. Om jag inte på förhand vet att en bok kommer att få mig att börja gråta så är det OK att den gjorde det. Jag gillar böcker som berör mig - men jag vill liksom få upptäcka det själv.

Jaha. Vad vill jag nu ha sagt med allt detta inkonsekventa svammel?

Jo. Det är så här att jag har en bok på läsplattan jag har skjutit upp läsandet av i flera veckor. Men nu ska vi diskutera den om en vecka på en av mina bokcirklar, och just i kväll måste jag ta tag i den. (och skjuter nu förstås upp det en stund till genom att blogga om min vånda...) Det är Jag heter inte Miriam. Prisbelönt. Omskriven. En bok jag måste läsa. En bok jag kommer att beröras djupt av. Kommer att gråta av. Alla har läst den, alla älskar den.... och jag vill inte. Mår nästan illa av att se den där gula framsidan och veta att jag måste in i någon slags känslo-berg-och-dal-bana med tillhörande jobbiga funderingar efteråt om livet och olika livsvillkor och orättvisor och sorger och allt vad det är.

OK. Ett djupt andetag nu.

Hej, Miriam. Eller, just det ja, det heter du ju inte. Men vi ska tillbringa helgen tillsammans, du och jag.

Then Comes Seduction

Lord Montford, har ett riktigt dåligt rykte. Han är en sådan där som ska undvikas, särskilt av respektabla unga damer. Eller av kvinnor i alla åldrar, faktiskt. Eller...av män också, eftersom han är en sån där typ som vinner dina pengar i kortspel och ingår vad om saker du inte har råd att förlora. Kommer han in i en lokal bör alla kvinnor dra åt sig kjolarna, rynka på näsan eller helt enkelt gå därifrån. Man kan till och med se på honom hur läskigt farlig han är - syndigt snygg, liksom. En lock av håret som hänger ner över ena ögat, farlig blick. Jojo. Passa dig. Rätt vad det är har han förfört dig och då är du bortom all räddning.

Detta är andra boken i Huxtable-serien av Mary Balogh, och det andra syskonet i syskonskaran som ska finna kärleken och bli bortgift. Alla personerna från första boken i serien (First Comes Marriage) finns med, givetvis också numera mycket lyckliga herr och fru Lyngate , nuförtiden hertig/hertiginna och dessutom tvåbarnsföräldrar. Men nu är det lillasyster Katherines tur att få en bok om sig. Lillasyster Katherine, som älskar att vara för sig själv och drömma sig bort. Lillasyster Katherine som en kväll i Vauxhall börjar promenera med Lord Montford. Ensam. Och han vill att de ska ta en genväg genom en ödslig del av parken. Och hon följer med eftersom hon tycker han är väldigt spännande fast han är så där depraverat farlig. Snygg är han också. Och rolig.

Lord Montford har bara några dagar tidigare slagit ytterligare ett vad med  några andra herrar. Denna gången om han kan förföra den där oskuldsfulla Katherine Huxtable inom två veckor. Och det verkar ju gå bra, det hela? Ensam med sagda oskuld i en mörk del av Vauxhall, och hennes ögon tindrar mot honom?

Ack, ack. Ska Katherine bli förstörd och utskämd för evigt, för alltid borta från äktenskapsmarknaden? Hur ska det bara gå?

Äsch, vet ni - detta är en typisk tämja-en-rogue-roman. Lord Montford kan verka hur förfärlig som helst på ytan och av ryktet att döma - men inuti är han förstås en fin men missförstådd kille. En svår barndom finns inblandad också. Det blir så bra, så bra. (f'låt, spoilade jag lite nu?) Och jag är helt förnöjd och har det förträffligt trevligt hela vägen fram till slutet då det är löööööv for ever.

Titel: Then Comes Seduction
Serie: The Huxtable Quintet #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2009
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

Massolit Book Blog Awards 2015 - plats för jubel!

Hörni - jag är så galet stolt och lycklig nu över att få tillhöra de där sju som bloggar på Kulturkollo. Dels har vi väldigt roligt när vi skriver (och när vi diskuterar!), dels så gör vi en himla bra blogg! Det känns rätt ända in i ryggmärgen.

Och nu har vi alltså blivit nominerade till Årets bokblogg i Massolit Book Blog Awards 2015!

Glad! Glad! Glad och stolt! Häromdagen, när nomineringen avslöjades, utfördes en viss klumpig och orutinerad dans på golvet här hemma i Vismarlöv - inte vacker att se på men det var en glädjedans, och då gör det ingenting.

Och vilket sällskap vi är i sen: de andra nominerade till Årets bokblogg är Dark places och Tystnad.

Motiveringen till vår nominering är: "Roliga teman och ett brett perspektiv på både böcker och andra kulturyttringar. Att det är flera olika bloggare skapar berikande variation i språk och utgångspunkter." Hurra - det är precis så vi vill att Kulturkollo ska uppfattas!

Som om nu inte detta vore nog har dessutom Kulturkollo blivit nominerade i kategorin Årets blogginlägg med inlägget Chick-lit - inget att skämmas för, skrivet av vår finaste Lotta. De andra inläggen som är nominerade här är Bokpandans inlägg om bokbloggande och Den döda zonens intervju med David Peace.

Det finns också en tredje kategori: Årets nischade bokblogg där de nominerade är Breakfast bookclub, Feministbiblioteket och Den döda zonen.

Vet ni vad ni ska göra nu? Ni ska bums in på Massolit Book Blog Awards 2015-sidan och rösta! Ni har fram till 9 mars på er.
(och...ja...det är klart jag håller tummarna så hårt att de gör ont för att ni ska rösta på Kulturkollo...)

Asimovs Stiftelsen

Stiftelsetrilogin har jag funderat några gånger på att läsa men det har aldrig blivit av. Nu läste jag en annan bok där den trevlige huvudpersonen läste om Stiftelsetrilogin för den var ju så bra, och jag tänkte att jag måste ju äntligen testa den där själv.

Nu har jag läst första boken i trilogin, och kommer ganska snart att läsa vidare del 2 och 3 eftersom de inte alls är fristående och historien på intet vis är avklarad i första boken. Jag måste  ju veta hur det går! De är dessutom snabblästa. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig - svårgenomtränglig sci-fi med mängder av tekniska termer kanske. Men detta är mest något annat. Maktkamp? Interstellära intriger? Planetkrönika?

Det börjar med att en übersmart man vid namn Hari Seldon genom matematiska beräkningar förutsäger hur det kommer att gå med civilisationen, livet och allting. De matematiska beräkningarna är en egen vetenskap som kallas psykohistoria och med hjälp av den beräknas liksom sannolikheterna för att människorna kommer att bära sig åt si eller så framöver med vissa givna förutsättningar. Ungefär. Det hela är enormt komplicerat (som väl är slipper vi läsare sätta oss in i de där beräkningarna), men i slutändan är det så att allt helt uppenbarligen kommer att gå åt skogen. Hela den kända civilisationen (och vi pratar om "vintergatsimperiet" i en för oss avlägsen framtid) kommer att gå under om 500 år. Därefter kommer mänskligheten att lida i totalt barbari under trettiotusen år eller så.

Men Hari Seldon har en plan. Han vill starta en slags stiftelse, en särskild plats befolkad av människor vars uppgift är att bevara kunskap, konst och teknik bortom den där civilisationsundergången. Får han bara startat den så har han beräknat att barbarin och eländet bara kommer att räcka i tusen år i stället.

Detta är alltså inledningen. Boken (eller trilogin får jag förmoda) består sedan av olika nedslag i de där femhundra åren som följer. Hur Stiftelsen grundas på en planet som heter Terminus, och framför allt hur de som bebor Terminus genom olika listiga sätt försvarar både planet och Stiftelse mot krig och undergång.

Det jag gillar med Stiftelsen är just att få läsa om hur de olika hoten och kriserna avvärjs. Varje bokdel har en eller flera nya huvudpersoner, och för varje gång har det gått ganska många år sedan sist - det som nyss hände har hunnit bli historia eller till och med myt och jag fullständigt älskar det där svindlande långa tidsperspektivet som finns. Men mest denna maktkamp mot omkringliggande planeters civilisationer. Det är så att personerna det handlar om är av den listiga typen. De har alltid en hemlig plan, ligger alltid steget före sina fiender, har alltid listat ut hur allting hänger ihop egentligen. Det är inte realistiskt på något sätt, men oj så underhållande jag tycker det är att läsa det.

Asimov skrev Stiftelsen på 1940-talet (som en rad noveller, första boken gavs ut 1951), och det är så fascinerande att läsa vad han trodde att framtiden skulle innebära vad gäller teknologi. Alla apparater som är något att ha är "atomdrivna". Ska det kommuniceras ränner människorna iväg till olika kommuniceringsapparater liknande allmänna telefon- eller bildtelefonkiosker. Riktigt brådskande brev skickas med något som liknar rörpost. Hissar går omåttligt fort - men bemannas fortfarande av en hissvaktmästare. Hari Seldon utför alla sina komplicerade räkneoperationer med hjälp av något som liknar en räknesticka. Datorer, smartphones och internet finns förstås överhuvudtaget inte i Asimovs fantasi. Tänk om han hade vetat hur otroligt snabbt vi nuförtiden utbyter information! (fast resa i rymden har vi inte lyckats med fullt ut ändå, och något vintergatsimperium har vi inte ens börjat jobba på än)

Och att den är skriven på 1940-talet märks också på detta: alla de där listiga huvudpersonerna som gör upp alla smarta planer? De är män. Alla mäktiga fiender på de andra planeterna? De är män. Alla de som har något att säga till om i Stiftelsen? De är män. I hela den här boken hittade jag överhuvudtaget bara två kvinnor. Den ena är någons dotter som i några sekunders gästspel får förevisa en fantastisk klänning (tror baske mig den är atomdriven, den också). Den andra är någon mäktig mans fru, som är av mycket finare familj än honom och nog den som i bakgrunden jobbigt tjatar sig till att han ska starta krig så att hon kan få den status och levnadsstandard hon är värd. Dessa kvinnor - det enda de vill ha är vackra kläder och smycken, och den bästa kvinnan är en tyst kvinna som inte lägger sig i männens viktiga affärer. Se bara hur det går annars!

Trots denna totala frånvaro av kvinnor såsom varande tänkande varelser med någon slags rättighet utöver att stoppa tvätt i den atomdrivna tvättmaskinen så fascineras jag alltså av Asimovs rymdmaktkrönika. Seldon har redan visat sig räkna rätt på 200 år eller så, och jag måste se om han har förutsagt resten rätt också.

Titel: Stiftelsen
Serie: Stiftelsetrilogin #1
Författare: Isaac Asimov
Originaltitel: Foundation
Översättning: Sam J. Lundwall
Utg år: 1970 (den här upplagan)
Förlag: Askild & Kärnekull
Köp den till exempel här eller här (på engelska, men ditt bibliotek har den säkert på svenska)

Världens vinter

Här är Ken Folletts Tegelsten nr 2, alltså andra boken i trilogin Århundradet. Jag tyckte om den också, precis som jag gillade Giganternas fall som var första. Förvisso blir Follett lite övertydlig ibland när han ska beskriva vissa nyckelhändelser och tendenser, och han fortsätter med att de inte så trevliga människorna för det mesta tenderar att vara överviktiga och ha vattniga, små ögon och allt det där som otrevliga människor i böcker tenderar ha (fula mustacher är viktiga i sammanhanget). Men jag tycker mycket om att följa hans huvudpersonsfamiljers öden och äventyr och svalde de mindre grejerna jag inte tyckte så mycket om av bara farten.

Nu ska jag spoila lite här, men: det blir ett andra världskrig! Och ytterligare spoilande: huvudpersonerna är inblandade! Igen! Jo, för återigen lyckas Follett placera ut sina familjers medlemmar på de platser där det händer viktiga saker. De är bundis med Stalin och får träffa Hitler, de är med och diskuterar första utkastet för Förenta Nationerna, de sitter i en båt i hamnen när Pearl Harbour bombas, någon är med när första atombomben sprängs. Vissa händelser verkar nästan enbart hända just därför att Folletts familjers medlemmar petar här och där och sticker sina näsor i blöt. Ibland blir det nästan tramsigt - men å andra sidan har han ju hittat ett smart sätt att skildra de viktiga händelserna från första parkett, liksom.

Faktiskt hade jag väntat mig att få läsa mer stridsscener i den här. De finns, visst, men här är mer om spioneri och motståndsrörelser, och de olika ländernas inrikespolitiska händelser får också stort utrymme. Det är nog en bra sak, för annars hade detta blivit ännu en andra-världskriget-bok bland alla andra andra-världskriget-böcker.

Och så strösslas det med tidsmarkörer som kläder, musik och film - men jag gillar det! Som sagt - jag gillar hela boken för det mesta och läser den som en slags såpopera med kärlek och tragedier, samtidigt som jag får en diger dos historisk kunskap jag inte riktigt hade förut. Bra! Ska snart fortsätta med tredje delen som heter Evighetens rand och väl måste handla om kalla kriget, 50-60-70-tal och det ser jag mycket fram emot.

Titel: Världens vinter
Serie: Århundradet #2
Författare: Ken Follett
Utg år: 2012
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Köp den till exempel här eller här