onsdag 10 januari 2018

Oathbringer - The Stormlight Archive 3

Jo, jag har ju varit lite lätt frånvarande härifrån? Nästan inte hörts sedan några dagar före jul? Nä, för jag har varit i Brandon Sandersons värld. Min planerade julläsning bestod främst av en enda bok: Oathbringer, tredje boken i Sandersons megalojätteenorma livsverks-serie (helt förutom alla de andra väldigt, väldigt bra böckerna han skriver liksom lite vid sidan av, karln) The Stormlight Archives. Och den tog alltså närmare tre veckor för mig att läsa igenom...
Och nu, när jag är på andra sidan - då kan jag nästan inte skriva om boken. Jo, för att 1. nej, det går inte att återge handlingen i en oerhört komplex bok som i sig är en del i en oerhört komplex serie i ett oerhört komplext världsbygge, och för 2. nej, ger man sig på sådana här böcker så vill man banne mig inte ha godbitarna spoilade av någon annan i förväg.
Så det ska jag inte göra. Men några saker kan jag väl skriva utan att väcka några onda spoiler-förbannelse-andar:

  • Oathbringer är ett jättejättejäääättestort och coolt svärd. Det har huggit många människor i småbitar.
  • Och Oathbringer (boken) kan sägas vara Dalinars bok. Dalinar är en av dem som hållit i Oathbringer när det har hackat andra människor i småbitar. Vi får läsa mycket om Dalinars liv i den här boken. Han har lite lätt ångest över alla människor han har hackat i småbitar, det har han. 
  • Nu ska han ena världens riken eftersom världen hotas av en katastrof, för det har en gud sagt till honom i ett antal drömmar han haft.
  • Kaladin, killen som i första boken i Stormlight Archives lärde ett ganska stort gäng karlar att bära en bro på bästa sätt (ganska mycket om Way of Kings handlar om att bära broar)(det är en väldigt bra bok) kan numera flyga. Plus att han har ett eget svärd.
  • Adolin har också ett svärd! Fast det skriker. Och Adolin tycker det är mycket viktigt med fina kläder. Även när världen håller på att gå under.
  • Och så har vi ytterligare ett svärd i den här boken som är värt att nämnas. Jag minns inte nu om det här svärdet har något namn, men det är enormt snacksaligt i alla fall. Det vill döda! Det vill förinta all ondska! Det tjatar hela tiden om att det ska få bli draget så att det kan mörda loss lite, men det hinner också med att kommentera en hel del annat som sker i dess omgivning, och det är ett svärd som är himla kul att läsa om.
  • Fasen, den här boken borde hetat The JätteBigTjockBook of Swords, Speaking Or Non-Speaking. 
  • Vi får veta hur man gör för att med skepp resa över ett hav som består av små glaskulor.
  • Vi får läsa om fler strider och krigsscener än vi nog hade tänkt oss. Eller i alla fall jag hade tänkt mig. Faktiskt (åh, ett negativt ord om Sanderson från den här bloggaren??!) hade boken kunnat vara 300 sidor kortare och haft mindre av strider, slag, svärdshugg och allmänt påpucklande i sig.
  • Och i stället mer av de där fantastiska avslöjandena som Sanderson är så duktig på. När de kommer... åh, då är det SÅ värt alla dessa dryga 1200 sidors läsning! 
  • Dör det några i den här boken, då? Ja. Många. Är det några som inte var lika döda som man trodde? Ja, det också. Vissa är det banne mig inte ens lönt att ha ihjäl för de bara kommer tillbaka.
  • Att gnida fire moss mellan fingrarna ger ett narkotiskt rus. Det är starkt beroendeframkallande och ger dessutom brännskador på fingertopparna. Ingen bra grej. Dyr är den säkert också. 
  • Det är kvinnorna i Alethkar som kan skriva och läsa. Männen är analfabeter. Kvinnorna äter mild och gärna söt mat, männen äter stark och kryddig mat. Kvinnorna i Alethkar bär ständigt vänster hand ("safe hand") helt täckt, till och med att bara ha en handske på är lite vågat. Att visa den handen naken är något mycket intimt och görs bara enskilt, eller vid ytterst ovanliga tillfällen.
  • Jag skulle kunna göra den här listan typ hundra punkter lång eller mer. Sandersons detaljrika världsbyggen, intressanta karaktärer och enorma fantasi gör att det aldrig, aldrig blir tråkigt att läsa det han skriver.
  • Aldrig.
  • Och... inte nog med att han har skapat ett antal världar och magisystem - de hänger ju alla ihop i ett Sandersonuniversum som heter Cosmere, och det där börjar faktiskt anas lite i den här boken.
  • Men nu säger jag inte mer.
Är den bra då, boken?
Jepp. På vissa ställen "bra". På några ställen "bra, men... fasen vad mycket och vad många och vad långt". Och på några ställen: "det-här-är-så-galet-bra-att-jag-inte-kan-släppa-boken-någonsin-alls-kan-inte-jobba-inte-sova-bra".

Nu börjar den långa väntan på bok 4. Sanderson skriver på sin utmärkta hemsida att vi nog får räkna med en sisådär fyra år innan han får ihop ett sådant här mastodontverk igen. Men, som sagt, han skriver ju annat under tiden, som lite sido-arbete, liksom. Ett par, tre böcker om året. Plus att han åker på promotion-turnéer över hela världen. Och undervisar i creative writing. Och är pappa. Vissa människor är helt enkelt mer effektiva än andra.

Titel: Oathbringer
Serie: The Stormlight Archive #3
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2017
Förlag: Tor / Orion
Köp den till exempel här eller här


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar