Historieläraren

Tom Hazard, drygt 40 år, blir anställd som historielärare på en skola i London. Det borde egentligen funka alldeles fantastiskt, eftersom Tom egentligen inte alls är 40 år gammal som han säger utan i verkligheten är drygt 400 år. Han har anageria, vilket innebär att han åldras mycket långsammare än normalt. Och är man 400 år gammal har man varit med om en hel del, som att ha varit anställd av Shakespeare, åkt fartyg med James Cook, varit pianist i Paris på 1920-talet, hängt med i dagstidningarna åren före andra världskriget... ja, väldigt, väldigt många års erfarenheter att dela med sig av. Men tyvärr: han får för det första inte berätta för någon hur gammal han egentligen är pga de regler det überhemliga albatross-samfundet (de är fler som har anageria, och de brukar kalla sig själva för albatrosser, eller albor) ställt upp. Och för det andra: ungdomarna sitter lik förbannat mest och kollar på sina mobiler, fast Tom står där och undervisar om till exempel häxprocesser på ett vis endast den som varit med kan göra.

Det är lite detta som är bokens kärna: att vi människor inte lär oss av historien, trots allt vi vet har hänt och kan hända igen. Och att allt går i cykler, att ingenting egentligen är nytt utan har hänt förr bara i lite annorlunda skepnad. Och att om man lever i många sekler kan man bli rätt less på det där.

Vi får läsa om Toms nuet som historielärare, med nyanskaffad hund och moraliska funderingar om alba-samfundet - och så får vi hans långa liv i tillbakablickar med de där häxprocesserna (han åldrades ju inte - måste vara häxkonster inblandade!), med hans livs kärlek Rose, med de ständiga uppbrotten för att inte bli upptäckt som anageria, och med ensamheten och utanförskapet.

Jag läste Människorna av Matt Haig när den kom för två år sedan, och tycket väldigt mycket om dess blandning av humor och filosofi. Den här boken vill också skildra människorna, men med hjälp av ett långt tidsperspektiv i stället. Jag tycker inte den lyckas lika bra. Den är OK, men inte mer, och blir egentligen ganska långsam trots de många återblickarna till Toms långa liv och olika historiska miljöer. Han ältar sin ensamhet och sitt utanförskap, och tycker det är rätt eländigt att leva när de man älskade inte finns kvar, och jag kan inte riktigt gå med på att han lever århundrade efter århundrade utan att finna nya människor att ha ett sammanhang med.

Så i stort ungefär samma tankar som i Människorna fast utan samma spänst och humor som i den. Vill du äntligen veta om Shakespeare hade dålig andedräkt, och vad Charlie Chaplin helst åt till lunch (jadå, här namedroppas vilt), och få ännu en skildring av skyldig-häxa-flyter-oskyldig-häxa-sjunker-och-dör, så läs för all del den här. Annars tycker jag du ska ta och läsa Människorna i stället.


Titel: Historieläraren
Författare: Matt Haig
Originaltitel: How to Stop Time
Översättning: Karin Andrae
Utg år: 2018
Förlag: Polaris
Köp den till exempel här eller här