Pansarhjärta

Inte vet jag vad som hände, men tydligen har det hunnit gå mer än fyra år sedan jag läste förra boken (Snömannen) om Harry Hole?! Det var verkligen inte meningen...! Alltså är det inte så himla konstigt att jag känner mig ganska förvirrad när jag läser Pansarhjärta och den refererar till personer och händelser i Snömannen. Jag minns verkligen inte. Men det ger sig ändå efter ett tag, och jag kommer in i Hole-världen igen.

Hole-världen, som inledningsvis i Pansarhjärta utgörs av ett ytterst skruttigt rum någonstans i ett ännu mer skruttigt lägenhets/rum/misär/slum-huskomplex någonstans i Hongkong. Där ligger Harry Hole på en madrass och dekar ner sig mer än någonsin. Livnär sig på typ nudlar, opium och självömkan. Plus att han blivit av med sitt pass och inte kan komma hem till Oslo igen.

Men det begås mord i Norge. Någon har ihjäl människor en efter en med hjälp av utstuderat grymma metoder (hur kan någon ens komma på att göra tortyrgrejer som det där klotet med taggar/nålar som skjuts ut? Vidrigt och sjukt.) och norska polisen känner att de aldrig kommer att få fatt på mördaren om de inte får Harry Hole till hjälp, nerdekad eller ej. Så han hämtas hem. Och givetvis får han snart fart på mordundersökningen och hittar grejer som de andra till sin stora ilska inte hittat. Konkurrens mellan den ena polissorten (lokal?) och den andra polissorten (riks?) uppstår och ömma tår trampas på, och utredningsledaren som heter Bellman vill att allt  ljus ska skina på honom.
Och vi får fara till fjällen, och till Kongo, och givetvis är ungefär alla vi får läsa om misstänkta, och det är överraskande vändningar och rätt spännande, men till sist fångas förstås den slemme skurken in. Och Harry Hole är fri att deka ner sig igen.
Förhoppningsvis tar det inte fyra år innan jag läser nästa bok om honom.

Titel: Pansarhjärta
Serie: Harry Hole #8
Författare: Jo Nesbö
Originaltitel: Panserhjerte
Översättning: Per Olaisen
Utg år: 2010
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

Snömannen

Då var det dags för en dos Harry Hole i mitt liv igen, då. Detta kan nog vara den näst bästa Harry Hole-boken jag läst (allra mest gillar jag fortfarande Rödhake med sin andra världskriget-botten).

Det verkar finnas ett samband mellan ett antal fall av försvunna kvinnor i Norge de senaste elva åren. De har alla haft man och barn, och de har alla försvunnit i samband med att den första snön för året har fallit. Och, framkommer det så småningom, i deras trädgårdar har någon okänd person gjort en snögubbe. En seriemördare, alltså? Som fortfarande mördar? Det är han som är Snömannen i bokens titel, och det är Harry Hole som jagar honom. Till sin hjälp har han nyanställda Katrine Bratt, som har ersatt Halvorsen. Bratt är ung och hur smart som helst.

Det är riktigt vidriga mord det handlar om, och en del scener är direkt läskiga att läsa. Källaren på den där övergivna sommarstugan på en ö, till exempel. Eller kvinnan som flyr mitt i natten genom en skog. Hugaligen.

Men så galet skicklig han är, Jo Nesbö! Ingenting som står med i boken är med utan anledning - inte ens det att Hole övar "speedcuffing" när han får tid över. Alla trådar knyts ihop, allt får sin förklaring - och den där mördarens historia när vi väl får den och vet vem det är? Otäckt.

Och hur kan karln få vanliga snögubbar att bli något som ger rysningar? Vi har en almanacka i köket just nu med illustrationer av Elsa Beskow. Bilden för februari är en snögubbe som står och ser oskyldig ut när en sotare kommer och ler mot honom. Oskyldig...nej, nej. Den gömmer säkert på hemligheter och avhuggna kroppsdelar. Jag vet nog, jag.

Titel: Snömannen
Serie: Harry Hole #7
Författare: Jo Nesbö
Utg år: 2008
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

Frälsaren

I Frälsaren djupdyker vi ner i Oslos mest deprimerande undre. Inte undre värld som i skurkar, bankrån och sånt, utan eländiga undre som i uteliggare, knarkare, soppkök och kyla. Boken utspelar sig dessutom i en riktig köldknäpp ett par veckor före jul, så det är snö, is, kalla nätter och människor som i tunna täckjackor och gympaskor måste tillbringa nätter utomhus (eller i någon nerkissad trappuppgång eller någon iskall container eller så).

Det är så otroligt beklämmande. Och så mitt i det där arbetar Frälsningsarméns soldater, med att ge mat, husrum, kläder till dem som behöver. Frälsningsarmén har för mig alltid varit en grupp äldre människor klädda i fjolliga uniformer som står och sjunger på stan ackompanjerade av någon förskrämd gitarr. Den här sidan, att ge praktisk hjälp till människor i nöd, har jag inte tänkt så mycket på, eller sett, eller förstått.

Frälsningsarmén har en stor roll i Frälsaren. Det är inte bara det goda de gör, utan också hur den nästan är som en sekt, där människor mer eller mindre föds in i och gifter sig inom armén, gör karriär inom armén, lever hela sina liv för och i Frälsningsarmén. Fascinerande. Främmande. Och skrämmande.

Mitt i en konsert blir nu en soldat ur Frälsningsarmén skjuten. Mördaren är ett proffs, och har gjort den här sortens mord många gånger förr. Han försvinner spårlöst i Oslo, och även om det finns flera foton från övervakningskameror av hans ansikte får polisen problem, för ansiktet ser inte likadant ut från foto till foto.

Harry Hole jagar mördaren(trots att hans nya chef Gunnar Hagen försöker lägga sig i hans jobb på diverse möjliga och omöjliga vis) och han får alltså prata med frälsningsarmésoldater, med narkomaner, sparka någon slags galen kamphund från benet samt resa till Zagreb. Och mitt i alltihop så råkar han också ut för ett återfall i sin alkoholism och tömmer en minibar på allt möjligt innan han fortsätter i kvarterets pub. Just den här gången känns det mest som att återfallet är något slags obligatorium som måste slängas in i en bok om Harry Hole eftersom han är den han är. Det går snabbt över - bara något dygn senare gör Hole halsbrytande överenskommelser med mördarens "chef" (kan jag väl få säga utan att spoila...?).

Jag läste Frälsaren under en resa jag gjorde för några veckor sedan - perfekt sträckläsning i en sömnig turistbuss. Och jag gillade den här, nästan lika mycket som favoriten Rödhake. Dessutom var det så vansinnigt skönt att kunna läsa en hel bok utan att Tom Waaler visade sin tvålfagra nuna ideligen. Här nämns han, men bara som en skugga som fortfarande hänger kvar.

Titel: Frälsaren
Författare: Jo Nesbö
Orginaltitel: Frelseren
Översättning: Per Olaisen
Utg år: 2006
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

Djävulsstjärnan - Hole, Hasselhoff och en seriemördare

Jag har två problem med Harry Hole-serien. Det ena är hans drickande. Ja, jo, jag vet, "ensamlevande polis med alkohol- och relationsproblem" är en så allmänt vedertagen deckarstereotyp så att jag nästan misstänker att den är inskriven i någon slags handbok för deckarskrivande. Men jag gillar inte att läsa om när han dekar ner sig. Jag vill inte läsa om alla dessa genomklappningar tillsammans med herr Beam, alla dessa öl på sunkiga hak, alla dessa uppkastningar och huvudvärkar.

Det andra är denne eländige Tom Waaler som har fått husera fritt i Rödhake, i Smärtans hus och så nu i Djävulsstärnan. Hur länge ska karln få gå runt med sitt iskallt vackra leende och sin David Hasselhoff-(bluääärgh...)kropp och göra onda och elaka saker? Tre böcker är alldeles på tok för länge. Hole borde ha satt p för hans ondsinthet redan i Smärtans hus.

Men jag kan faktiskt helt förlåta Nesbö (nä, jag orkar inte klydda (skånskt bra ord) med att försöka klippa in det där norska ö-et i texten den här gången) dessa mina problem med Holeböckerna, för karln kan ju få till en sanslöst bra och spännande story. Djävulsstärnan, t ex. Inte går det att sluta läsa den, inte. Nesbö låter släppa lös en seriemördare i Oslo, komplett med ritualer kring mordplatsen (stjärnformad röd diamant på offret och ett avhugget finger), katt- och råttalek med polisen och total galenskap som motiv för morden.

Hole får sparken från jobbet, men korkar trots det tillfälligt igen herr Jim Beam och ger sig med sin egen listighet ut på jakt efter mördaren. Han måste samarbeta med....(*läskig bakgrundsmusik*) Tom Waaler. Och hur ond Tom W än är så är han en duktig polis, som när utredningsarbetet kommer igång faktiskt nästan verkar snäll och trevlig. Men jag skulle aldrig lita på ens David Hassel(bluuääääärgh...)hoff, än mindre på Waaler, så jag bara väntar på att han ska visa sitt rätta, elaka jag. Vilket han förstås gör snart nog.

Titel: Djävulsstjärnan
Serie: Harry Hole, bok 5
Författare: Jo Nesbö
Orginaltitel: Marekors
Översättning: Per Olaisen
Utg år: 2004
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

Smärtans hus - Hole och de tusen ledtrådarna

Full av förväntan efter mästerliga Rödhake laddade jag ner nästa Harry Hole-bok i telefonen. Här skulle lyssnas! Men det blev riktigt segt – faktiskt vill jag nog säga att jag blev riktigt besviken.

Visst – Jo Nesbø är en mästare på att förvilla sin läsare, lägga ut falska ledtrådar och gömma hemligheter i hemligheter. Aldrig kan jag som läsare riktigt veta ”vem som gjorde det”. Men i Smärtans hus blir det alldeles för mycket av småpillspolisarbetet. Jämföra fingeravtryck, leta efter hårstrån, analysera matrester, se filmen från en övervakningskamera som filmat ett bankrån. Om och om och om igen, dessa fem minuter eller vad det är, sekvens efter sekvens efter sekvens för att om möjligt finna ännu en ledtråd till vem den maskerade bankrånaren är. Just denna film, och i förlängningen jagandet efter bevismaterial, är det absolut centrala i den här boken. Smärtans hus, ”House of Pain”, är polisernas namn på filmrummet i polishuset där man tittar på filmer från övervakningskameror från bankrån och sådant.

Och jag ledsnar. Säkert finns det de som älskar att läsa om sådant här noggrant polisarbete – men jag vill ha mer av annat. Intressanta personer, till exempel. Åh, jo, det finns flera intressanta personer i Smärtans hus. Vi har Raskol, som är någon slags bankrånarnestor som dock sitter i fängelse och därifrån ger Hole råd och tips i utredningen. Givetvis mot någon slags betalning. Vi har Beate Lønn, kvinnlig polis som har den egenskapen att hon minns ansiktet på alla människor hon mött. Behändigt, när man ska sitta i House of Pain och kolla på bankrånsfilmer. Och så denne eländige Tom Waaler, poliskommissarie, elak och ond. Han var med redan i Rödhake, och var en läskig typ redan då. Nu fortsätter han med sin ondsinthet, utan att någon fattar något eller gör något åt karln. Himla irriterande är han.

Men även om jag gillar att läsa om personerna i Smärtans hus så är det mest det där långtråkiga detaljpolisarbetet jag minns efteråt. Det, och så det att boken är rätt splittrad eftersom det egentligen handlar om två fall samtidigt. Bankrånet där en i bankpersonalen blir skjuten, och så mordet på Harry Holes f.d. flickvän. Ett mord där han blir personligt indragen. Och där det är Tom Waaler som leder utredningen.

Kanske att jag hade upplevt boken som mindre lång och omständig om jag i stället hade läst den i pappersformat. Nu lyssnade jag på den, och uppläsaren Jan Waldekranz röst tilltalar mig inte heller. Han har en absolut beige röst och betonar sällan något i meningarna. Helt odramatiskt. En del gillar detta, men jag vill gärna ha in åtminstone lite tolkning och färg i en bokuppläsning. Enda gången han ändrar rösten något är det när det är kvinnor som pratar, då gör han rösten lite mjukare och ljusare, vekare liksom. Han är extremt sövande.

Men även om Smärtans hus blev lite långtråkig är jag definitivt inte avskräckt från att läsa om Harry Hole. Jag vet från flitigt bloggläsande och oäkte makens rapporter att jag fortfarande har de bästa böckerna om honom framför mig. Fast jag tror det blir pappersböckerna, eftersom det tydligen är Jan Beigekranz som läser in de nästkommande tre ljudböckerna. Att jag gillar uppläsaren är viktigt för mig när jag ska lyssna på en bok.

Titel: Smärtans hus
Serie: Harry Hole, bok 4
Författare: Jo Nesbø
Orginaltitel: Sorgenfri
Översättning: Per Olaisen
Ljudbok - uppläsare: Jan Waldekranz
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet

Rödhake - upp till bevis för Harry Hole

Jag läser Harry Hole-deckarna i den ordning de skrevs, och har alltså mer eller mindre tragglat mig igenom Fladdermusmannen och Kackerlackorna. De har varit OK deckare men absolut inte mer. Men, hade jag hört och läst mig till, Hole blir så mycket bättre sen. Rödhake är alltså en av de där ”sen”-böckerna, och nu var det liksom upp till bevis.

Och, oj! vilken skillnad! Den här kunde jag inte lägga ifrån mig! Borta är resereportagen där det skulle redogöras för alla Bangkoks och Sydneys specialiteter och kulturella egenheter, och borta var långa redogörelser för lokal politik och smarta ekonomiska transaktioner. Hole stannar kvar i Oslo, och det tycker jag är så mycket bätttre. Och här är en riktigt bra story, som bottnar i händelser under andra världskriget, och den är inte bra bara eftersom det är en spännande deckare. Nej, här finns mer att fundera på. Jo Nesbø skriver i ett tillägg i slutet på boken om hur Rödhake kom till: ”Det var historien som min pappa skulle ha skrivit. Om nordmän på bägge sidor under andra världskriget, om den mytiska, norska självbilden av ett folk och en nation i aktivt motstånd mot Hitler. Om varför människor väljer som de gör och om segerherrens rätt att skriva historia.”

Boken börjar med att Harry Hole råkar skjuta en secret-service-person under säkerhetsuppbådet kring amerikanska presidentens besök i Oslo. Det är inte hans fel, men det skulle kunna bli skandal så för att tysta det hela får Hole en icke-tjänst som kommissarie på säkerhetspolisen. Där ska han mest sitta och läsa igenom rapporter och inte ha något att säga till om. Fast han råkar läsa en rapport om ett ovanligt gevär som illegalt troligen befinner sig i Norge. Ett gevär som råkar vara perfekt till attentat av olika slag. Och det är när han gräver efter information om det här geväret han stöter på kopplingar till de norrmän som slogs för Tyskland mot Ryssland på östfronten.

Parallellt med detta får man läsa om just dessa norrmän och om det vedervärdiga livet i skyttegravarna utanför Leningrad. Lössen, kylan, den ständiga döden överallt, längtan hem. Det är något som händer här i skyttegravarna. Någon dör och jag reder inte ut vad det är som är fel. Det är inte meningen att jag ska förstå det, heller. Händelsen är central för allt det som händer i Holes Oslo, och det är just allt det där som får mig att glödande läsa igenom hela boken för att förstå hur allting hänger ihop.

Nu sällar jag mig till Nesbøs hyllningskörer, och är väldigt lycklig över att jag har så många Harry Hole-deckare olästa framför mig.

Titel: Rödhake
Serie: Harry Hole, bok 3
Författare: Jo Nesbø
Orginaltitel: Rødstrupe
Översättning: Per Olaisen
Utg år: 2002
Köp den till exempel här eller här

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet. 

Men Hole - var kommer kackerlackorna in? Egentligen??

Jag har fortfarande inte fått mitt Hole-luja-moment när jag ska höja Nesbøs deckare om Hole över alla andra. Men jag vet också genom flitig bloggläsning att de två första Hole-deckarna inte är de bästa, och att jag får lugna mig lite. Nästa bok i ordningen är Rödhake, och jag förväntar mig mycket av den. Men Kackerlackorna? Nja.

Harry Hole kallas återigen ut i vida världen på skurkfångaruppdrag. Den här gången till Bangkok. I Fladdermusmannen, första boken om Hole (läs här vad jag skrev om den), dök han mycket djupt i alkoholträsket, och där befinner han sig när Kackerlackorna börjar. Han tvångshämtas från en bar där han väl har suttit och ölat i princip sen han kom hem från Sydney, flyger i ett fortsatt alkoholrus ner till Bangkok men väl där så kavlar han upp skjortärmarna och stänger liksom av sin alkoholism (han får någon slags sprutor, eller om det är piller, som hjälper till) och börjar jobba. Den norske ambassadören har nämligen återfunnits död på ett billigt motell med en kniv i ryggen, och Hole ska hitta den skyldige utan att göra för mycket väsen av det (läs – inte dra några skandaler på den norska regeringen).

Är det något Nesbø är duktig på så är det att skriva en deckare där jag som läsare inte har den blekaste aning om vem som är mördaren. Misstankarna går hit, sen dit, sen åt ett annat håll, sen inser man att man är lurad och så går man tillbaka och misstänker lite…ända tills den person man misstänkte själv ligger mördad. Det där gillar jag. Jag gillar att Hole är smart, att han tänker vidare även när det verkar som att man har en uppenbart skyldig person i häktet. Jag gillar också när han är burdus och inte tar någon hänsyn till om personerna han ska fråga ut är mäktiga och rika, eller betydelsefulla inom politiken, eller farliga eller garanterat skurk-läskiga. Ibland är han väldigt burdus (eller varför inte säga idiotkorkat rak) i sina frågor, och då händer det att han åker med huvudet före ut genom ett fönster eller får på käften eller så. Men eftersom han verkar vara gjord av titan eller liknande oförstörbart material (jag vet inte hur många dödliga skador han får bara i Kackerlackorna men ändå tar sig vidare) så har jag inget större medlidande. Jag läser bara på.

Men sen är det en hel del som gör boken rätt seg. Nesbø har verkligen lagt ner jobb på miljöskildringen här. Bangkok finns runt omkring mig när jag läser. Oväsendet, avgaserna, trafiken, värmen…det är mycket bra. Men – det blir för mycket. Precis som i Fladdermusmannen känns det som att Nesbø har lagt ner så mycket jobb på sin research av Bangkok, Thailand, kultur, mat, nöjen, thaiboxning, problem med prostitution, pedofilbrott, natur…ja allt det där så att han liksom måste redovisa allt. Ibland blir det rena reseskildringen när det ska åkas till den och den stadsdelen för att göras det och det, det ska gås på karaokebar och det ska besökas opiumhålor, det ska ätas alla möjliga thailändska specialiteter och varenda känd art av brott ska redovisas med all bakomliggande problematik och politik. Det blir alldeles för mycket.

Och det blir också alldeles för mycket med alla detaljerade förklaringar av sånt som tydligen måste förklaras – affärstransaktioner, trafikpolitik, karriärstänkande inom UD i Norge, läkarutlåtanden kring pedofili. Hur burdus och dumdristig Hole än är och hur dold mördaren än är så drar allt detta ner tempot så mycket att jag blir helt frustrerad.

Men jag fortsätter alltså läsa om Hole. För nu *vet* jag att reseskildrandet och pratandet ska lugna ner sig i kommande böcker och att det ska bli riktigt bra deckare. Det har jag läst. Måtte jag själv tycka det också!

Titel: Kackerlackorna
Författare: Jo Nesbö
Serie: Harry Hole, bok 2
Orginaltitel: Kakerlakkene
Översättning: Per Olaisen
Ljudbok - uppläsare: Pontus Gårdinger
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet 

Fladdermusmannen

Jag har nu ganska länge haft vaga planer på att läsa "den där Nesbø". Ända sedan min sambo fullständigt begravde sig i hela serien om Harry Hole, och för en gångs skull tyckte att även jag faktiskt verkligen borde läsa dem, för de var så "riktigt riktigt bra". Annars brukar han i tyst stillhet plöja sina thrillers utan större kommentarer - vi har oftast helt olika boksmak. Men Nesbø var en viktig del av en människas kulturella själsliv, tydligen. Okej. Men det finns ju så många böcker här i världen som jag tror är viktiga för mitt kulturella själsliv, och som hela tiden har hamnat före Nesbø i läs-köordningen.

Nu har jag äntligen tagit tag i Nesbø och Harry Hole. Av två anledningar. Den ena är att jag just avslutade ännu en högläsning av en Doktor Proktor-bok, Nesbøs bokserie för barn. Och att jag tyckte så mycket om språket och humorn och de oväntade vändningarna i den (precis som i alla Doktor Proktor-böcker. Här kan du läsa vad jag tyckte om Doktor Proktor och den stora guldkuppen.) att jag kände att jag bara måste se hur Nesbø skriver när han skriver för vuxna. Visst, jag fattar att en deckare för vuxna liksom inte innehåller anakondor i Oslos kloaksystem eller hemliga agenter i Secret Garden - men en hjärna som kommer på sånt måste ju komma på bra deckarintriger och intressanta karaktärer?
Den andra anledningen är att jag behövde något nytt att lyssna på när jag springer. Och jag har insett att jag behöver spännande handling när jag lyssnar på böcker, annars flyter tankarna iväg på annat. En deckare, alltså. Lite mördare att ängslas över när jag springer på öde skogsvägar...

Och första boken om Harry Hole är Fladdermusmannen. Vad jag visste redan innan är att det definitivt inte anses som en av de bättre böckerna i serien. Men jag ville läsa om Harry från början. Jag kände mig alltså ganska förlåtande redan innan jag börjat lyssna och tänkte att "gillar jag inte den här så måste jag ändå ge killarna (Jo och Harry) en chans till".

Och det var nog bra att jag tänkte så. För Fladdermusmannen är ingen kioskvältare, precis. En ganska slätstruken deckare med hårda cyniska män som redan sett allt och varit med om allt (tror att Harry själv är runt 30 eller så...). Harry Hole reser till Sydney för att vara med i utredningen av mordet på en ung norska. Tanken är väl egentligen att han ska vara med i utkanten av utredningen och mest hålla med om allt och göra det han blir tillsagd. Men det håller bara i några sidor, sen gör Harry lite som han vill i alla fall.

Och ganska snart fattar man att det inte bara är den norska, unga och blonda Ingrid Holte som blivit mördad av just den här mördaren. Tydligen har denne hållit på i många år och haft ihjäl blonda kvinnor medelst strypning till höger och vänster utan att blivit stoppad det minsta. Och mordutredningen trasslar till sig. Som mordutredningar i böcker tenderar att göra. Men jag blir aldrig riktigt engagerad i själva mordgåtan. Dels blir jag aldrig intresserad av henne som mördats, eller kretsarna som undersöks för att hitta mer kunskap om vem som kan vara mördaren. Dels dras tempot hela tiden ner av all denna fakta om Australien, om Sydney, om aboriginernas historia, om straffångarna och Australiens moderna historia, och av alla dessa aboriginmyter och legender som återberättas. Det känns som att Nesbö har gjort noggrann research och till varje pris liksom måste dra nytta av den i boken och redovisa allt och trycka in allt i berättandet.

Däremot blir jag rätt intresserad av Harry Hole själv. Han är inte särskilt sympatisk. För det första har han gjort något oförlåtligt för ett par år sedan när han jobbade som polis i Oslo. För det andra bär han sig dumt åt. Jag vill inte att huvudpersonen i en deckare ska bära sig dumt åt. Jag vill att hen ska vara översmart och alltid ha en bra plan för det hen gör. Ingen vanlig mänsklighet här inte, jag vill imponeras. Men jag blir absolut inte imponerad när Harry Hole traskar in på en bar i ett typiskt skumraskkvarter, och av barägaren blir visad på ett gäng med stora karlar som sitter i ett hörn och ser läskiga och sura ut. Enligt barägaren kan de möjligen sitta inne med information, men man ska helst hålla sig ifrån dem. Varpå Harry listigt nog går fram till dem och 1. frågar direkt om de vet vem N.N. är (N.N. är den just då i fallet huvudmisstänkte. En farlig man). 2. när de säger att "nej, har aldrig hört talas om honom" säger att "men vad sitter ni och pratar om då? För det kan ju aldrig handla om förbjudna saker som knark och sånt, eller hur?" Varpå de stora och läskiga karlarna givetvis känner sig lätt hotade och reser på sig och ska lära Harry veta hut. Och 3. Harry ger en av dem på käften. Han är ensam och de är fyra. Nu tänker jag att "nu har han säkert en hemlig plan här. Något ess i bakfickan eller något annat lurt han kommer att besegra dessa män med". Men nä! Han har ingenting att komma med, och de slår ner honom. Så vill jag inte ha det i en deckare.

Super gör han också. Inte från början, då dricker han förnuftigt nog bara grapefruktjuice. Men sen, i mitten på boken, då är det inte roligt att läsa när Harry har fått världens alkoholist-återfall och askalas-full krälar runt i rännstenen på Sydneys gator. Fast ändå lyckas han samtidigt träffa en hel del människor som ger honom den information deckarfallet behöver för att rulla vidare. Och det är väldigt bra beskrivet exakt hur Harry krälar i rännstenen och hur mörkt och jobbigt allt är.

Så - deckaren kvalar knappt in som "läsvärd". Men Harry Hole är en karaktär som är värd att läsa om. Fast han inte är trevlig. Och jag kommer att läsa fler böcker om honom - eftersom jag är rädd om mitt kulturella själsliv.

Författare: Jo Nesbø
Titel: Fladdermusmannen
Serie: Harry Hole 1
Orginaltitel: Flaggermusmannen
Översättning: Per Olaisen
Ljudbok - Uppläsare: Pontus Gårdinger
Förlag: Piratförlaget
Köp till exempel här eller här