Towers of Midnight

Jag fortsätter mitt stora läsprojekt dra-igenom-hela-Wheel-of-Time. Det handlar inte längre om omläsning. Ändå skriver jag detta och kommande inlägg om Wheel of Time som om det vore en re-read jag gjorde, dvs jag skriver dem smockfulla med spoilers. Jag tänker att de enda som eventuellt är sugna på att läsa inlägg om exempelvis bok 9 och 10 i en gigantisk fantasyserie är sådana som redan har läst dem och vill veta vad någon annan tyckte, eller känna sig lite nostalgiska eller så.
Därför alltså denna SPOILERVARNING. Jag kommer ogenerat att avslöja mycket av vad som händer i boken.

Rand är inte mycket med i den här boken. Förra boken slutade ju med att han redde ut sina egna problem ganska rejält, kom tillfreds med sig själv så som varande Återfödd Drake, kom underfund med att även om man är Världsräddare så får man gråta och skratta och göra lite fel ibland (bara man säger förlåt). Han insåg också att det inte är okej att bära runt ett vapen i fickan som på några minuter skulle kunna förstöra halva världen. Och nu när han kommit på allt det här så har han alltså blivit någon slags fantasy-jesus som sprider godhet och vishet omkring sig, som ler ofta och talar med mild röst. Vart han går spricker molntäcket upp och solen börjar lysa, maten slutar ruttna och äppelträden ger en andra skörd. Halleluja. Han sprider värme och glädje, men gör det bara i ett eller annat enstaka inhopp i den här boken. Till exempel när det inte går så där jättebra uppe i Gränslanden när trollockerna invaderar en masse. Staden Marador är förlorad, hur duktigt och ärofyllt de än slagits - och i allra sista minuten kommer då God-Rand och besegrar tiotusentals trollocker med lite häftiga spells som han lärde sig på Lews Therins tid.

Däremot får vi läsa om lite avslut och hopknytande av säckar för Perrin, Elayne, Egwene och Mat.

Perrin har, likt Rand, lite problem med sig själv. Han har ju sin Inre Varg att tampas med och försonas med, och vi får läsa väldigt mycket om hur han lär sig hantera det där, samtidigt som han i drömvärlden (som han inte vet heter Tel'aran'rhiod utan kallar "vargdrömmen) fajtas lite mot Slayer som är en av Onda sidans elakaste killar. På vägen lär han sig godta det där med att han har ledaregenskaper och att folk vill vara med i hans stora armé, vare sig han själv vill det eller inte. Dessutom lyckas han med konststycket att bli kompis med de läskigt rentvättade Vitrockarna efter att ha varit väldigt nära att kriga mot dem. Bättre att alla blir kompisar och sedan tillsammans drar mot norr för att slåss mot De Riktigt Onda.

Elayne är Drottning. Sida upp och sida ner är hon det. Gravid Drottning. Det är inte helt kul att läsa om henne längre. Enda stället som är lite roligare är när hon (äntligen) får träffa sin mamma Tråk-Morgase som ju inte alls har varit död som alla trott utan gömt sig som en tjänare i Perrins armé.
Och Egwene är Amyrlin, och kämpar fortfarande med att vara det ordentligt och inte bara till namnet. Intriger, intriger, och så den Förlorade, Mesaana, som gömmer sig i Vita Tornet och ska besegras tillsammans med ett antal Svarta Ajah-lömskingar. Egwene har verkligen att göra. Klart att hon inte har tid med stackars Gawyn då, som är så kär i henne och vill beskydda henne och vill vara Väktare och vill så mycket så det inte är klokt. Han är lätt jobbig, tycker hon och ber honom hålla sig ur vägen. När han (äntligen) surnar till över det och drar hem till Caemlyn och Elayne för att faktiskt få vara Prins Gawyn ett tag - ja då blir Egwene arg för DET och kräver att han ska komma tillbaka. Det vill han inte. Han ska sura nu. Men det reder ut sig när Egwene hamnar i livsfara (Mesaana, Svarta Ajah och seanchan-lönnmördare i en fin och intensiv kombo) och han faktiskt får rädda henne. Gawyn nöjd, Egwene nöjd, kärlek, lycka och förnöjelse.

Mat trodde jag att jag skulle få läsa mer om i den här boken. Jag blev lite besviken, för han travar mest runt i Caemlyn och förbereder sig för att göra saker. Typ ha ihjäl den där efterhängsna gholamen. Eller fara till Ghenjei-tornet för att befria Moiraine. Han är klart underutnyttjad som ingrediens i den här boken och jag hade gärna sett mer av honom.

Nu är det bara den sista boken kvar om Rand & Co att läsa, och det känns nästan konstigt. Hur ska det bli sen, utan min fantasy-såpopera att följa? Jag anar redan nu en bokseparationsångest grande när Memory of Light är utläst.

Titel: Towers of Midnight
Serie: Wheel of Time, bok 13
Författare: Robert Jordan & Brandon Sanderson
Köp den till exempel här eller här

Bermanns förhållandetest: Hur du vet att du kan leva med din partner

Jag läser Den nya människan av Boel Bermann. Recensionsdag är först nästa vecka, så ett längre inlägg om boken kommer. Men här kommer ännu en teaser - jag är ju stolt medlem av det bloggande street teamet för boken:

Jagberättaren i Den nya människan sitter inte still i Sverige och är rädd för de nya människorna. Nej, hon reser. I Frankrike, i Laos, i Tyskland. Här är ett vykort från Berlin:

Och så tänker jag dela med mig av ett citat ur boken också, fast har inte alls med Berlin att göra. Tvärtom är det väldigt svenskt:

"Vi försöker bygga upp en normal vardag tillsammans. Det börjar naturligtvis på Ikea. Vi har gjort en lista över saker vi behöver. Och åkt till det stora möbelkomplexet där alla rummen är hela och rena och lovar en fridsam tillvaro. Det känns gammaldags att gå mellan utställningsrummen, röra vid möblerna och provsitta soffor. Det är här vi ska samla ihop bitarna till vårt liv tillsammans. Varje val känns överväldigande stort. Som att om vi inte väljer rätt möbler så kommer vi inte att klara av att bo tillsammans. Är det så här det ska vara?"

Mer nästa vecka!

Spindlar och spöken

Det finns en ny serie börja läsa-böcker utgivna av B. Wahlströms förlag: "Kodknäckarna". Jag har läst Saga och Moses av Pia Hagmar (illustrerad av Maria Källström), och så den här, Spindlar och spöken av Ewa Christina Johansson (illustrerad av Jonna Björnstjerna).

Spindlar och spöken är en perfekt bok när det ska vara lite svårare än de första börja läsa-böckerna men när kapitelböckerna ännu är för tjocka och svåra. Det är fina bilder på varje sida (Jonna! Har aldrig sett något tråkigt av Jonna Björnstjerna!), lättläst text i korta stycken och en riktigt spännande berättelse som slutar lite gåtfullt öppet så där. Vad är det Malte har sett uppe på vinden? Egentligen??

Syskonen Malte och Milda hälsar på hos sin moster Ros som bor i ett hus med många tinnar och torn. Det ska finnas ett spöke i huset - fast ingen har sett det. Moster Ros är inte rädd, säger hon, för hon är författare och skriver spännande böcker "och då kan det vara bra med ett eget spöke".
Nu vill Milda slå vad med Malte om han vågar gå upp på vinden ensam. Lite läskigt är det, men vinner Malte vadet så får han Mildas lördagsgodis. Himla bra, tycker Malte och går med darrande ben upp på vinden. Och där är det förstås läskigt. Finns det spöken där då? Ja, det är det som är frågan...

Lagom läskig story med lagom svår text för barn i 7-9-årsåldern - jag tror den här boken kommer att lånas och gillas mycket.

Titel: Spindlar och spöken
Författare: Ewa Christina Johansson
Illustrationer: Jonna Björnstjerna
Utg år: 2013
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-9 år

Saga och Moses

Det finns en ny serie börja läsa-böcker utgivna av B. Wahlströms förlag: "Kodknäckarna". Än så länge har jag sett och läst Spindlar och spöken av Ewa Christina Johansson (illustrerad av Jonna Björnstjerna) och så den här, Saga och Moses, av Pia Hagmar (illustrerad av Maria Källström).

Jag gillar boken. Det är vardagsdramatik med två barn, Saga och Max, som på väg hem från skolan hittar en liten fet brun ponny som betar precis bredvis vägen. Den är inte inne i någon hage utan verkar ha rymt. Saga fångar in den och leder den med hjälp av ett hopprep när de träffar på en man som springer mot dem. Han blir jätteglad, för det är hans häst och den har rymt från en närliggande cirkus. Saga får rida en sväng på hästen (Max vill inte. Hästar är läskiga. De kan bitas och sparkas. Tycker han.) och sen får både hon och Max fribiljetter till cirkusföreställningen. Himla bra, eftersom hela boken började med att Saga var så ledsen och arg för att alla andra barn fick gå på cirkus men inte hon.

Sen har jag en liten fundering. Vet inte om det är en invändning, men: Bokens text är skriven i versaler. Vi har flera börja läsa-serier här på biblioteket som också har versaler, och de är ständigt utlånade så nybörjarböcker med versaler behövs verkligen. Men detta är inte en första-börja-läsa-bok som till exempel serien Djurkompisar (exempelvis Hitta Bosse) där det på nästan alla sidor är en eller två rader text och mycket korta meningar. Här är det i stället fyra-sex rader text, med lite längre meningar. Det är inga svåra ord, för det är fortfarande en börja läsa-bok, men texten är ändå mer anpassad till de barn som kommit igång lite mer med läsningen. Och då undrar jag om det här med versaler behövs? Klarar man inte små bokstäver då? Fast jag är inte lärare utan bibliotekarie som bara kan konstatera vilka böcker som lånas mycket, och det ska bli intressant att se vad barnen tycker om den här. Det hade varit kul att få höra någon annans åsikt, någon som kanske jobbar med just nybörjarläsning!

Titel: Saga och Moses
Författare: Pia Hagmar
Illustrationer: Maria Källström
Utg år: 2013
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? 6 - 9 år

Vi kom över havet

Den här boken har vi läst i en av mina bokcirklar, och den är ett typiskt exempel på varför det är kul att vara med i en bokcirkel: man får läsa böcker man aldrig hade funderat på att läsa annars. Det är en liten och nätt bok på endast 170 sidor, och på dessa 170 sidor hinner man få säkert flera hundra små ögonblicksbilder ur ett stort antal intressanta levnadsöden.

Det handlar om de japanska kvinnorna som kom till västra USA under 1920-talet. De hade gift sig, på distans och via olika förmedlingar, med japanska män som redan bodde i USA. Det enda de visste om sina makar var hur de såg ut på de fotografier som skickats, och vad de själva berättat om sina liv via förmedlingarna och brev. Allra först får vi följa kvinnorna på båten över Stilla havet, och de är givetvis väldigt nervösa för sina nya liv. Hur ska deras makar vara? Deras liv? Hur är egentligen västerlänningarna - har de verkligen hår över hela kroppen?
När kvinnorna sedan kommer fram så visar det sig att männen inte alls är som de verkade på foton och i brev. Fotona föreställde ofta andra personer - snyggare och yngre. Och de ideala liv som framställts i brev - eget hus, jobbar på bank, framgångsrik - finns inte. Det är fruktansvärt hårda liv som väntar kvinnorna. Tungt arbete på grönsaks- och fruktodlingar, inga riktiga hus, fattigdom och svält.
Vi får läsa om kvinnorna, deras familjer, barn och liv, ända fram till andra världskriget då alla japaner plötsligt ses som förrädare. Det är misstankar och förföljelser. Liv som byggts upp raseras.

Jag visste ingenting om dessa japaner i USA och deras lilla bit av världshistorien, och det är väldigt intressant att läsa. Ändå är detta inte en bok i min smak och det är berättarformen som gör det. Författaren har nämligen valt att låta pronomenet vi berätta. Vi är alla japanskorna, och det blir aldrig något utvecklande av någon enskild individs livsberättelse utan bara just alla dessa ögonblicksbilder. Det görs genom uppräknanden av det "tema" varje kapitel ägnas åt. Här är ett exempel (s. 36):

"Hemma var en tältsäng i en av barackerna på Fair Ranch i Yolo. Hemma var ett långt tält under ett lummigt plommonträd hos Kettlemans. Hemma var ett träskjul i Läger nr 7 på Barnhart Tract ute i Lodi. Ingenting annat än rader med lök så långt ögat når. Hemma var en bädd av halm i John Lymans lada bredvid hans prisbelönta hästar och kor. Hemma var ett hörn i bykstugan på Stockton's Cannery Ranch. Hemma var en brits i en rostig godsvagn i Lompoc. Hemma var ett gammalt hönshus i Willows där kineserna hade bott före oss. [....]"

Det känns väldigt annorlunda att läsa, och det är ett smart sätt att liksom på en gång berätta om alla japanska kvinnorna och få med alla olika förhållanden. Ibland blir uppräknandena väldigt starka och jag blir oerhört berörd (till exempel kapitlet om kvinnornas första natt efter det att de kommit fram) - men efter ungefär halva boken blir jag ganska trött på att läsa alla dessa oändliga uppradade bilder utan att få lära känna personerna. Det är det som är mitt problem - visst, det är intressant läsning och man får perspektiv på tillvaron och allt det där. Men det får inte igång mig för jag vill allra helst plocka ut några av alla dessa människor och följa just dem under ett antal år. Se hur de utvecklas och är som människor. Detta är helt enkelt inte den sortens bok och jag vet att den tilltalar många andra just därför att den är helt annorlunda i berättandet. Men jag känner mig som om någon zappar mellan kanalerna på TV så att jag aldrig får se något färdigt.

Titel: Vi kom över havet
Författare: Julie Otsuka
Orginaltitel: The Buddha in the Attic
Översättning: Ulla Roseen
Utg år: 2012
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Köp den till exempel här eller här

Boken v/s filmen...

Tänk att jag har fått vara med i tidningen (Sydsvenskan) idag! 

Fast jag är inte riktigt så där blek. Och det är en hel del år sedan jag slutade färga håret svart. 

Den vita liljan

Den förra ljudboken jag hade igång på mina löpturer var en deckare, med elaka typer och grävande i nerlagda polisrapporter och en helt asocial huvudperson. Jag behövde mer romantik, tyckte jag. Och annan miljö. Historisk! Så jag tänkte att jag skulle prova någon bok av Elisabet Nemert, och det blev den här. Den vita liljan skulle handla om en stark kvinna i 1400-talets Italien. Sicilien och Florens! Medici! Åh, vad bra det skulle vara, tänkte jag.

Nu har jag lyssnat på nästan 4 timmar av totalt drygt 13 timmar, men nu lägger jag ner. Detta var en total besvikelse.

Så här står det om boken på Storytels hemsida: "Catherina föds år 1460 i Palermo på Sicilien. Hennes mor dör i barnsäng men hinner uppfatta att den lilla bär på en ovanlig inre styrka. Av fruktan för att den känslokalle fadern ska undertrycka flickan bönfaller hon sin svägerska att låta dottern växa upp hos henne i Messina. Men när fosterfadern dör slås hennes tillvaro i spillror. Hennes biologiske far säljer henne för ett stycke land till en man som är så grym att hon tvingas fly. Av en slump träffar hon Lorenzo de´ Medici, stadens härskare och samtidens störste konstmecenat. Det uppstår en ögonblicklig kontakt dem emellan."

Låter väl lockande, eller hur?

Visst, miljöbeskrivningarna är fina. Jag kan se husen och gatorna framför mig. Men jag kan inte fylla dem med något, för personerna i boken får aldrig liv och storyn tar aldrig fart. Det är ett evigt beskrivande av hur husen ser ut, och hur personerna ser ut - men de får liksom inte sätta igång med något på riktigt. Det känns hela tiden som att boken inleds på nytt och på nytt med en ny karaktärsbeskrivning av någon person som sedan är med i något kapitel men sedan försvinner ut ur berättelsen. Och så är det fullt av formuleringar av typen: "och så kom det sig att de skulle mötas, de två som skulle betyda så mycket för varandra i framtiden" och jag brukar avsky sådana formuleringar. Speciellt i sammanhang som den här när det gödslas med dem, och när personerna det handlar om inte är med i boken mer än ett litet tag.
Dessutom blir bara huvudpersonen Catherina för mycket. Hon är vacker. Hon är smart. Hon kan rida bäst av alla. Hon kan fäktas. Hon kan måla. Och då menar jag inte fäktas lite till vardags och måla lite för att det är kul - nej hon kan Fäktas. Bättre än alla andra. Redan när hon är tolv eller så. Och hon kan Måla. Så mycket så att den mästare som hon tar lektioner för förundras. Även andra personer i Catherinas omgivning är övermänniskor. De talar med hästar. De har moderna åsikter. De bakar gott bröd. De är vackra. De är snälla. Och de personer som man förstår längre fram i boken ska ställa till det i Catherinas liv (hennes far och hennes blivande make) - ja de beskrivs som något så bottenlöst dåliga, elaka och fula, begivna på sprit och med extremt konservativa åsikter.

Jag kunde ha tagit det. Ibland vill man ha böcker med svart och vitt och förutsägbar handling, med lagom många klichéer. Men då ska det vara något som gör att boken ändå är bra. Bra kärlek, spännande story eller något annat som gör att man blundar för det där. Men här finns inte det. Inte ens vetskapen om att Catherina ska få träffa Lorenzo de Medici så småningom får mig att vilja lyssna vidare, för jag har totalt tappat intresset för Catherinas vidare liv och leverne.

Lägg också till detta att uppläsaren (Louise Raeder) läser med en slags sockersöt stämma, där man hör att småleendet liksom ligger på lur - så undrar jag hur jag orkade med nästan 4 timmar över huvudtaget.

Titel: Den vita liljan
Författare: Elisabet Nemert
Ljudbok - uppläsare: Louise Raeder
Köp den till exempel här eller här