Sent i november

Tidigare i höstas lyssnade jag på Pappan och havet och tyckte mycket om den. Nu ville jag ha lite Mark Levengoods fina läsning om Mumindalen i öronen igen, och det var dags för Sent i november eftersom det var just det ute: sent i november och början av december.

I den här boken är Muminfamiljen inte med. De är ju på den där ön med fyren och försöker göra sig behövda. Så här får vi läsa om de som är kvar, som kommer till Mumindalen för att hälsa på familjen men som hittar ett tomt hus. De flyttar in, väntar och bara är där.

Det är Hemulen, som gärna vill ordna upp saker (åt andra alltså). Han påbörjar ett omfattande projekt att bygga ett trädhus med kupol till muminpappan. Det är svårt att bygga ett trädhus med en kupol, det finns så många grenar som är i vägen i ett träd.

Det är Filifjonkan som haft en skräckupplevelse när hon städat hemma i sitt eget hus, och därför inte nu kan förmå sig att städa. Och om hon inte ska städa - vad ska hon göra då, då?

Den lilla homsan Toft vill mest bara hålla sig för sig själv, och är nog den som allra mest längtar efter muminfamiljen.

Onkelskruttet är så gammal att han glömmer saker, och det är han mycket nöjd med. Han vill inte längre försöka komma ihåg saker, utan bara vara nu. Och han hittar (?) muminfamiljens förfader i huset, en mystisk person som till onkel Skruttets stora förnöjelse är ännu äldre än han själv.

Mymlan är också med, oerhört självständig och trygg.

Och så Snusmumriken, som bor i sitt tält utanför muminhuset. Han vill ju vara ensam, och har kommit på att han saknar muminfamiljen eftersom de låter honom vara ensam samtidigt som han inte är det.

Det där gillar jag. Det är precis därför jag älskar att vara hemma med min egen familj. Då kan jag vara ensam och tyst - samtidigt som jag är hemma tillsammans med dem. Vi är väl egentligen fyra Snusmumrikar som delar hus, och det funkar så bra.

Sent i november är en stillsam bok, med många små allvarliga saker att tänka vidare på. Samtidigt är det absolut ingen tråkigt allvarsam bok - nej, det är i stället trivsamt att läsa. Roligt också - särskilt älskar jag hemulens och Onkelskruttets krumbukter och dialoger.

Och det här med att boken på bibliotek står på Hcf-hyllan, alltså tänkt för 7-9 år? Glöm det! Detta är en allåldersbok! Läsning för vuxna, högläsning för barn, läsning för alla (fast inte som egenläsning för 7-9-åringar, det tror jag inte på).

Titel: Sent i november
Författare: Tove Jansson
Ljudbok - uppläsare: Mark Levengood (men åh! så bra han läser...!)
Utg år: 2009
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här eller här

Jag borde säkert göra något annat...

Så här är det:

Klockan är tio i ett. Det är lördagen den 6 december, och jag borde givetvis:

• göra en lista över alla julklappar som ska köpas
• baka något?
• slakta grisen och börja stoppa korv
• få barnen att öva sig i att tindra med ögonen
• kamma mattfransarna
• pynta saker
• sticka små nejlikor i apelsiner
• ut och springa (men Carolina, vad har hänt här...??)
• städa något? Borde inte huset städas såhär i juletider?
• ut på stan och trängas med folk för att köpa de där julklapparna
• oroa mig för saker jag nog borde ta tag i

Men...det jag har gjort hittills idag, och kommer att fortsätta med till sent i natt är detta:

Och det är skönt. Kulturkollo-Helena har introducerat tegelstensmodellen för att slippa julstressen. Bra där, Helena! jag har redan anammat den och finner den vara utmärkt. Det är ändå ingen här som gillar knäck utom jag.

Att inte vilja se

I denna den fjärde boken i Guillous 1900-talsserie, eller Brobyggarkillarna Lauritzen & Co, hade jag allra helst velat att nästa generation Lauritzen skulle stå i centrum. Lauritz och Oscars barn - dessa intelligenta, tvåspråkiga, moderna och überbegåvade varelser. Därför blev jag i början oerhört besviken på boken som tydligt parkerade Herr Patriark och Familjeöverhuvud Lauritz Lauritzen som väldigt central huvudperson. Ännu argare blev jag när denna Herr Rike och Mäkte Patriark körde lilla-vän-metoden till höger och vänster, och överlägset löste både det ena och andra "lilla problemet" med feta checkar ur sitt checkhäfte ("och så talar vi inte mer om den saken"). Jag ville inte läsa  om honom och hans små stormar i vattenglaset. Jag ville läsa om kriget.

Men boken tog sig betydligt. Väldigt, faktiskt, och jag tror nog att den är den boken jag gillar mest i serien förutom den första Brobyggarna. Kriget kommer till Lauritz, hur mycket han än försöker gömma huvudet i sanden,  och livet kommer till Lauritz med ett antal käftsmällar. Och jag tror att jag får en ganska bra bild av hur det var i Sverige (i vissa exklusivare miljöer, förstås) under andra världskriget.

Men det är klart - boken igenom blir jag oerhört irriterad på det här att: ja, det är krig, och det är ransonering, men det gäller inte oss så mycket ändå. Vi kan fixa vad vi behöver från svarta börs-marknaden, för vi är rika vi. Vår vinkällare är så välförsedd att vi klarar oss, och det ÄR viktigt att hitta rätt vin till den där olagligt inköpta kalvsteken. För att inte tala om det världsomstörtande i att  hitta ett vin som passar att dricka till lutfisk. Det är stora ting, det.

Men, som sagt, jag fann att jag ändå gillade boken mer än de bägge föregående. Det är inte fullt så många djupa idé-diskussioner om nätterna och kulturella tidsmarkörer, utan mer karaktärer och liv och dramatik. Och så har jag en känsla av att Guillou inte är färdig med den här tidsperioden. Att han nog återvänder till andra aspekter och andra personers upplevelse av andra världskriget i nästa bok, och att det är därför han så konstant sätter Lauritz i centrum i den här. Jag bara spekulerar och hoppas, men bokens slut pekar mot att det skulle kunna vara så.

Titel: Att inte vilja se
Serie: Det stora århundradet, bok 4
Författare: Jan Guillou
Utg år: 2014
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

The Black Lyon

Nu blev det helt plötsligt dags för lite romance-läsning. Jag hade nog för lite smäkt och trån i  mitt liv. Hos Sara Pepparkaka läste jag om en romance-klassiker: The Duchess av Jude Deveraux, och jag kände genast att det där var något för mig. När jag kollade upp den på Amazon såg jag dock att det var bok 2 i en serie som kallades Montgomery/Taggert, och läsa-serier-i-strikt-ordning-fascist som jag är så ville jag läsa bok 1 först. Det är alltså Black Lyon. Medeltidsromance i England.
(tillägg: hade jag ju inte behövt göra. Som jag skriver nedan i faktaraderna om boken så är detta en mycket omfattande serie där böckerna verkar kunna läsas helt fristående)

Jag blev inte imponerad av boken i början, men den tog sig. Framförallt var det kärleksparets dialog som lyfte hela boken. Deras humoristiska gnabbande med varandra påminde en hel del om Jaime och Claire i Outlander-serien, faktiskt.

Men tänk att det kan uppstå så många hinder för Sann och Äkta Kärlek. Att folk inte kan tala ut med varandra direkt i stället för att gå och vara misstänksamma, eller ha missuppfattat något. Fast då hade det förstås blivit väldigt korta och tråkiga böcker i romance-genren. Det måste ju uppstå hinder för kärleken. Lite dramatik och olycklighet, lite livsfara och svartsjuka.

Lyonene är i tjugoårsåldern, döpt så eftersom hon hade långt, rött hår och ett häftigt humör (man undrar ju hur länge de dröjde med den namngivningen om håret skulle hinna växa sig så långt och fluffigt först? min dotter var helt skallig tills hon blev ett...). När den mäktige och fruktade earlen av Malvoisin, Black Lion kallad (eftersom han är stor, mörk och farlig, och jadå - han har ett stort svart hår också) kommer på besök till slottet där Lyonene bor. Tycke uppstår dem emellan pang bom, typ redan när de ser varandra in i ögonen första gången. Efter två dagar har han friat, och hon har tackat ja.

Men sen blir det förstås jobbigt. Direkt när Svarta Lejonet kommer hem till sig så kommer han ihåg hur hans förra fru var (otrogen), och hur därför alla kvinnor är (svekfulla). Lyonene är säkert likadan hon, och han kommer med största sannolikhet bara att göra sig olycklig genom detta giftermål. En bra bit fram i boken vandrar därför detta Svarta Lejon omkring som ett åskmoln och är otrevlig mot allt och alla och Lyonene i synnerhet. Hon undrar förstås vad som hänt med de smäktande ögonen från bokens inledning, och bröllopsnatten är inte trevlig att läsa om.

De lugnar sig, och blir kära igen, men sedan är det Lyonenes tur att vara misstänksam i några kapitel, innan det blir så illa att hon blir kidnappad och bortförd till Irland. Där blir hon inlåst i ett torn, och kan bara hoppas att hennes älskade och modige make kan hitta henne och rädda henne. (olidligt spännande...hur SKA det bara sluta?)

Tornklättring, frustande svarta hingstar, klänningsdetaljer, tjurande män och barnafödslar à la plopp-metoden (ni vet...lite ont, vattnet går, barnet ploppar ut och är vacker redan från begynnelsen -> total lycka och stolt lysande fader. Att föda barn är inte så svårt - jag har redan glömt hur ont det gjorde och nu ska vi fylla slottet med vackra döttrar. Typ.)

Jodå. Det är underhållning.

Titel: The Black Lyon
Serie: Montgomery/Taggert bok 1 (fast jag tror att de är hyfsat fristående och bara handlar om olika personer i samma släkt, i olika tider. Jag hittade det här enorma släktträdet på nätet, med olika tidsåldrar och så står boktitlarna lite bredvid så att man ser vilken bok som handlar om vilken släktgren )(jösses, jag inser att jag gläntade på dörren till en hel vetenskap à la Isfolket här...)
Författare: Jude Deveraux
Utg år: den här upplagan 2006, originalet dock 1980.
Förlag: Avon
Köp den till exempel här eller här

Att föda ett barn

Den här boken hade jag inte tänkt läsa. Jag hade sedan länge dömt ut den såsom varande en Inte-Carolina-Bok. Relationsroman, diskbänksblankande och livsältande...nej, nej och åter nej. Det förekom inga svärd alls.

Men så läste jag Janina Kasteviks fullkomligt lysande inlägg om böckerna om Maj, och så tänkte jag om. "Nä, fröken Landin" (ogift med två barn, skäms), tänkte jag. "Du kan inte gömma dig i din fantasy- och verklighetsflyktsbubbla för tid och evighet. Det här måste du läsa".

Så det gjorde jag. Allra först sprang jag in i en total och massiv vägg av ord och meningar. Det flödar, det maler och det fortsätter och fortsätter, och blandar dialog med inre tankar, beskrivningar med ältande oro för födelsedagsmiddag. Jag tänkte att "det här går aldrig", och fortsatte bara lite till. Sen gick det inte att komma ur den där texten. Inga naturliga pauser, väldigt sällan några nya kapitel. Den malde in mig i en lägenhet i Örnsköldsvik på 1930-talet, och jag var där med Maj, och jag var arg.

Maj har träffat Tomas, en ganska mycket äldre man som hon haft sex med en natt fast hon egentligen inte var särskilt sugen på det då alls. Hon vill inte träffa honom igen - grått hår och med tidning under armen, liksom. Maj är bara tjugo och ska leva livet, och helst ihop med Erik i Östersund där hon kommer ifrån (även om Erik bara verkar vilja vara ihop med henne ojämna veckor när Jupiter står i månens hus eller nåt). Men av den enda Tomas-gången blev hon gravid. Ett halvår senare är det jul, Maj är höggravid och ska alldeles nygift med Tomas (jamen, vad skulle hon göra då?) ta sig igenom ett oändligt antal släktmiddagar och kalas. Sitt eget födelsedagskalas inberäknat. Hon har halsbränna och är förstoppad och har panik för att använda den där jämra brudklänningen igen på ännu en bjudning och är så rädd för att göra bort sig inför Tomas myllrande stora familj. Och vad SKA hon bara bjuda på när släkten dundrar in till henne själv på kalas? Tjugo vuxna eller vad de nu är? Kokt gädda blir det till sist, och Fru Drake (svärmor) rynkar på sin gnälliga näsa och vill inte äta eftersom hon anser att fisken är rå.

Det är allt Maj måste göra som gör mig arg. Allt det som det anses att hon ska göra. Allt det som hon måste göra för annars får man skämmas. Allt det som hon själv lägger på sig. (julstädandet och julpyntadet, i hysteri, höggravid, när de sedan ändå firar julen någon annanstans?) Allt det som hon bara helt självklart förväntas göra (ta hand om en asfull Tomas mitt i natten). Varför kan hon inte bara säga nej? Varför kan hon inte bara släppa på kraven? Många av kraven är det ju hon själv som ställer (och förväntar sig av andra, hon sneglar alltid hemma hos de andra för att se hur lortigt det är i hörnen). Men jag vet ju. Hon ställer kraven på sig själv för att ingen ska ha något att klaga på. Att hon inte ska behöva skämmas inför andra. Åh, denna skam!! Vad mycket fult den har ställt till med för oss kvinnor! Och gör fortfarande. 

För först när jag läser så tänker jag så där malligt att "jahaja, så där skulle minsann jag aldrig hålla på. Ha lagad lunch på minuten fast jag har en bebis, och hålla på och putsa fönster mitt i vintern. Nej du. Jag är jämställd, jag. Här delar vi på arbetet." Men sen undrar jag lite vad i herrans namn det är som håller mig fast i denna ältande, malande diskbänksblankande textmassa och så kommer jag på att jag ju känner igen mig. Det är så där det är. Nej, min oäkte make är inte alkoholist, och nej, jag känner inte att jag  måste "sno ihop en sockerkaka" så fort det plingar på dörren. Men ältandet av alla dessa "då måste jag komma ihåg att handla hem jäst och russin" och "kan vi verkligen bjuda på den där fläskfilérätten nu igen, de kommer att tro att vi bara kan laga en enda maträtt" eller "snart måste vi köpa nya skor till sonen/fingervantar till dottern/ny skrivbordsstol/pepparkaksdeg". Även om vi delar på det mesta där hemma så är det ändå så att det är jag som tagit på mig att planera för det som ska hända och framför allt tagit på mig oroandet för allt som borde göras. Varför det? Jag känner ingen skam, och svärföräldrarna har troligen för länge sedan konstaterat att jag inte är som de. Men någonstans i mig bor fortfarande den där löjliga drömmen, den som Maj också tänker sig, att jag ska bjuda på storståtligaste festen (jag!! Introvert nr 1!), med den finaste dukningen i det vackra hemmet, den perfekta maten som färdiglagad hoppar ut på tallrikarna i exakt rätt tid medan jag själv står sval och vacker och för en intelligent och trevlig konversation med gästerna. Varför har jag den drömbilden? Vem är det som har planterat den i mig? Jag vill inte ha den, och jag vill inte känna skam, och jag vill inte att Maj ska känna skam och det är därför jag är så arg.

Rätt vad det var hade jag läst slut boken, och kände mig som en urkramad disktrasa. Jag måste läsa de andra två böckerna om Maj - ska bara vila först. Och torka av diskbänken en extra gång - det blir ändå bara ordentligt gjort om det är jag som gör det.

Titel: Att föda ett barn
Författare: Kristina Sandberg
Utg år: 2010
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

Här ska det banne mig läsas Rowell...

Så här ser det just nu ut inne på vårt redan hyfsat trångbodda kontor på biblioteket där jag jobbar:

Tvåhundrafemtiosex exemplar av Eleanor & Park av Rainbow Rowell. Har vi nu blivit helt sjövilda och lagt halva bibliotekets budget bara på denna enda titel?
Visst är Eleanor & Park en fantastiskt bra bok - jag läste och tokälskade den rätt nyligen. Men från att gilla en bok till att köpa tvåhundrafemtiosex exemplar av den är steget ändå ganska långt, va?

Lugn. Vi ska inte riva ut halva inredningen här för att sedan ha en Eleanor&Park-avdelning på biblioteket med enbart den titeln på hyllorna (fast erkänn att det hade varit rätt annorlunda och coolt). Nej - till våren har kommunen ett Skapande skola-projekt där alla kommunens åttondeklassare ska läsa Eleanor & Park. Sedan ska de få vara med på en Bushwick Book Club-föreställning som handlar om Eleanor & Park, och inspirerade av den ska de sedan få skapa eget utifrån boken. Dikter, bilder, musik, film...

Fast jag var med och bestämde titeln till projektet, det var jag förstås. Pekade lite med hela handen och pratade entusiastiskt. Jag kan prata rätt entusiastiskt om böcker jag gillar - och det här är verkligen en fantastisk bok.

The Slow Regard of Silent Things

The Slow Regard of Silent Things är en kort och underlig berättelse - men ju längre jag läste i den, desto mer tyckte jag om den, och till sist var jag så inne i den att jag förstod hur det kunde vara en total katastrof att tappa ett kugghjul i marken så att det gick sönder.

Kugghjulsdramatik och att det kan bli hur spännande som helst med någon som kokar tvål. Jo, det låter knäppt, och den här boken liknar nog ingenting annat heller. Jag har läst flera recensioner om den på nätet som fullständigt sågar den och tycker att Rothfuss kunde låtit den ligga kvar i skrivbordslådan för alltid. Men jag gillar den alltså.

The Slow Regard of Silent Things utspelar sig i samma värld som Rothfuss Kingkiller Chronicles, men Kvothe själv är inte med alls. Det här är Auris bok. Auri är den tysta, skygga tjejen som Kvothe lär känna i The Name of the Wind - hon som bor i gångarna under Universitetet. Hon har råkat ut för något i det förflutna, förstår man, och hon fungerar inte eller tänker inte som andra människor.

Vi får läsa om en vecka i Auris liv - och det mest dramatiska som händer är alltså att hon tappar ett kugghjul som går sönder, och att hon kokar tvål. Men hennes liv är inte något vanligt liv. Alldeles ensam lever hon i ett enormt tunnelsystem under universitetet och staden, och hon hittar överallt, även i mörkret. Att läsa om när Auri går runt i tunnelsystemen (där hon dessutom har gett varje område ett eget namn) påminner mig mycket om den sortens datorspel jag gillar och har spelat så många gånger: fantasy rpg med riktig dungeon crawling. Underjordiska städer med bortglömda rum och skatter, vindlande trappor, massiva låsta dörrar...

Och hennes liv går ut på att få alla ting att vara på sina rätta platser, att allting ska vara rätt och riktigt. Att hitta en droppformad kristall här, och bära iväg den till den hyllan i det rummet många vindlande gångar bort. Att vrida burken med lavendelblommor ett kvarts varv. Att ställa stenstatyetten bredvid den underligt formade stenen så att de får sällskap av varandra. En katastrof i Auris liv kan vara att filten har trillat ner från sängen och hamnat på golvet, eller att någonting luktar fel eller har fel färg.

Som sagt - Auri är definitivt inte som andra, och den här boken är ingen vanlig bok. Läs den absolut inte ifall du tror att det är någon slags Kingkiller Chronicle bok 2.5, för det är den inte. Men läs den om du vill ha något vilsamt och annorlunda, och gillar sättet som Patrick Rothfuss skriver på.

Titel: The Slow Regard of Silent Things
Författare: Patrick Rothfuss
Utg år: 2014
Förlag: Daw books
Köp den till exempel här eller här