American Gods

Jag har varit ute och åkt bil med Shadow. Jag har åkt bil i Wisconsin, Minnesota, Kansas, North Dakota, Illinois, Virginia och rätt så många fler amerikanska stater som jag nu inte kommer ihåg. Bil har jag åkt, och flyg, och så har jag gått lite. Jag har druckit Budweiser och ätit väldigt många Snickers, och jag har schysstat upp utseendet inne i någon sunkig bensinstations "restroom" vid ett flertal tillfällen. Åh, och så har jag träffat några gudar också. Thot, Anubis, Oden, Loke, Bielebog, Czernobog, Ganesha, Horus, Kali, Mithra och en hel del annat löst folk. Och så några mytologiska väsen när jag ändå höll på. Typ någon efrit, någon leprechaun, någon kobold, några ylande banshees.

Och så har vi hängt i ett träd. Yggdrasil, närmare bestämt. Och träffat Ratatosk, den där lille som springer i det där trädet.

Och åkt bil. Nämnde jag det?

Och så har vi träffat väldigt många människor på vägen. Snälla människor, elaka människor, människor som verkade snälla först men som inte var det, och så väldigt många människor som inte visade sig vara människor alls utan i stället gudar eller andra slags andeväsen.

Jahapp. Glömde jag något? Just det ja! Vi hittade Amerikas själ på vägen också. Vill ni veta vad den är? Näpp, det avslöjar jag inte. Det får ni själva läsa Gaimans femhundra sidor eller så om saken för att få veta.

Amerika är en smältdegel, men inte bara med människor från hela världen utan också med deras gudar visar det sig här. När någon eller några har flyttat till Amerika från någon annanstans så har de fortsatt att tillbe sina gudar, och då har gudarna också blivit amerikaner. Och sedan har de helt enkelt blivit kvar där. Shadow får träffa många av dem när han nyligen utsläppt ur fängelset mer eller mindre blir tvungen att börja jobba för en mystisk Mr Wednesday. Oden, alltså. Oden vill samla ihop så många som möjligt av de gamla gudarna för att kunna ta upp kampen mot de nya gudarna människorna numera tillber, och som hotar att ta över allting. Nya gudar så som teknologi, motorvägar, TV, internet och sånt. Och för att kunna samla ihop dem så måste det alltså resas runt en hel del. Därav alla de många bilresorna, och besöken i ett oändligt antal små amerikanska städer, och mötena med ännu fler olika människor.

Gillar jag det här, då? Inte jättemycket, faktiskt. Jag gillar idén. Och jag tycker mycket om att läsa de små berättelserna som kommer då och då och som handlar om olika personer som på olika sätt kommit till Amerika. Och jag är mycket intresserad av mytologi och religion. Men det blir ett väldigt bilåkande, det blir det. Och väldigt många människor/gudar/andeväsen. Ibland känns det nästan som att det mer handlar om någon slags koppla-ihop-rätt-människa-med-rätt-gudom-lek, eller VM i mytologi. Och för mig blir det hela mest en rätt tröttsam road-movie över den amerikanska kontinenten. Sorry.

Titel: American Gods
Författare: Neil Gaiman
Utg år: 2001
Förlag: HarperCollins
Köp den till exempel här eller här

Carolina listar roliga högläsningsböcker

Juletid tycker jag borde vara en tid av extra mycket högläsning för barnen. Som ni inte kan ha missat så tycker jag förstås att alla vuxna kan läsa högt för sina (eller andras) barn väldigt mycket året om (läs mer till exempel här) - men nu med extra ledigt? Behöver inte lägga sig så tidigt? Väntar på tomten? Mormor på besök? Läs!

Här får ni tips - dem här gången är det tips på rolig högläsning. Och jag hoppar över alla roliga bilderböcker och går rakt på kapitelböckerna, dem du läser för barn som är från sex år och uppåt. Galen humor, finurlig humor, elak humor, humor med igenkänning, humor med lite eftertanke...humor! Hoppas ni hittar något här, och hoppas ni får fina högläsningsstunder med många skratt!

• Böckerna om herr Grums av Andy Stanton, t ex Du är en gräslig man, herr Grums! och Herr Grums och körsbärsträdet
• Böckerna om Knäppa familjen av Jackie French, t ex En drake till pappa och Min farbror är en trädgårdstomte
• Roald Dahls böcker! Herr och fru Slusk är en favorit, eller Jojjes ljuvliga medicin
• Och gillar ni Roald Dahl måste ni förstås prova David Walliams som det nu ges ut alltmer av på svenska: Stinkis, Råttburgare, Miljardärkillen till exempel.
• Ole Lund Kirkegaard är en högläsningsklassiker, som håller än. Prova Gummi-Tarzan eller Gusten Grodslukare.
• Kurt och fisken, och andra böcker om Kurt skrivna av Erlend Loe, läser du nog för barn från kanske 9 år och uppåt. Men då! Kurtböckerna är fantastiska, med en alldeles egen sorts humor.
• Våffelhjärtat av Maria Parr är en fin bok. Vissa sidor är så roliga att du nästan inte kan läsa - medan andra är så fina och sorgliga att gråten nästan kommer i stället. En högläsningspärla!
• Eva Bexell - Prostens barnbarn m fl, är barnboksklassiker som fortfarande håller för högläsning.
• Jo Nesbö skriver inte bara om Harry Hole - han skriver om Doktor Proktor också! Och oj! så bra det är! Böckerna om Doktor Proktor, till exempel Doktor Proktors pruttpulver, tar du fram när barnen är sisådär 9 år för att de ska kunna hänga med ordentligt.
• Det finns två böcker om Familjen Skum som är väldigt roliga: Familjen Skum och Familjen Skum knackar på (av Kaye Umansky)
• Ingelin Angerborn skriver minsann inte bara rysare för mellanåldern - hon skriver roliga kapitelböcker för yngre barn också. Prova att läsa böckerna om Tilda, till exempel Om jag bara inte råkat byta ut tant Doris hund, eller böckerna om Klant & Co, till exempel Kartkatastrofen.
• Rolig, och med mycket vardagsigenkänning för någon på lågstadiet, och med perfekt korta kapitel är Emma Adbåges bok Jag är jag.
• Peter Arrhenius skriver roliga böcker om Föreningen För Goda Gärningar, FFGG. Det brukar inte gå så där värst bra för den där föreningen. Läs till exempel Marko-Polos kärlekskaruseller.
• Och så förstås alla Cressida Cowells böcker om Hicke Hiskelig Halvulk III, om det är mer burdus humor ni är ute efter. Hur du tränar din drake och många andra.
• Och så är förstås inte en sådan här lista komplett utan Eva Ibbotson. Ingen kan skriva om monster och spöken så roligt som hon! Läs till exempel Den stora spökräddningen eller Häxtävlingen.

Sur-Carolina ger upp

På bara några dagar har jag nu gett upp läsningen av två olika böcker, bara sådär. Känt efter sisådär 30-50 sidor, att nej. Detta är inte för mig. Jag har ingen lust att läsa vidare. Och eftersom det inte var några böcker jag behövde läsa av någon anledning (prata om för skoleleverna, eller prata om i någon bokcirkel, eller några recex eller så) så lade jag dem helt kallsinnigt åt sidan utan att ge dem någon vidare chans alls. Kanske lite synd, eftersom bägge var testläsningar av nya författare jag varit rätt nyfiken på ett tag. Men nej - livet är alldeles för kort för att tvinga sig att läsa vidare böcker man inte trivs i. Eller?

Den ena boken jag lade ner var En hjärtformad ask av Joe Hill. Hade tänkt läsa den, och Horn och novellsamlingen Vålnader av honom - men lämnade tillbaka alla tre till biblioteket. Jag vet egentligen inte vad som gick snett där. Miljön? Spöket, som braskade igång med läskigt alldeles för tidigt? Eller den där vidriga snuff-filmen som beskrevs och som nästan fick mig att kräkas? Nope, Joe Hill, du får klara dig utmärkt utan mig som läsare.

Den andra boken jag inte gav någon större chans var Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper. Lyssnade som ljudbok, och fick alltså börja med att under en hel löprunda genomlyssna ett i extrem detalj och kallt objektivt beskrivet samlag. Alltså...jag vet inte. Erotik, ja, tycker jag om när det kommer på rätt sätt i boken. Det här blev bara fel. Men jag lyssnade vidare tills ungefär två timmar av boken gått och jag insåg att detta inte var något en Carolina skulle stå ut med. Småfyndigheter och träffsäkra beskrivningar av olika människor i all ära - men det blev så mycket relationsältande att jag drunknade. Inte min grej. Så, sorry, nu blir det aldrig mer Jonathan Tropper för mig.

Nu vill jag
1. egentligen inte höra några "meh! du kan ju inte ge upp Tropper/Hill för de är ju såååå bra...!"
2. höra om någon annan som lagt ner en bok utan större anledning än att det "inte kändes bra". Visst gör du också så ibland? Väl??

Drums of Autumn

Spoilervarning! Läs inte detta ifall du inte har läst de tre föregående delarna i serien!

Det är nybyggarliv i denna den fjärde tegelstenen i Outlander-serien. Claire och Jamie har lite lätt oplanerat landat i kolonierna, och där reser de norrut ett tag innan de hittar en fin plats i North Carolinas vildmark där de bestämmer sig för att stanna, bygga en stuga och vara sina egna. Och hela bokens alla tusen sidor eller vad det är (läste den som e-bok på min Kindle som glatt trumpetade ut att den bestod av 1300 sidor, men jag tror inte min Kindle kan räkna särskilt bra. Knappt tusen sidor pappersbok, kanske?) handlar om detta nybyggarliv på Fraser's Ridge där det växer vilda jordgubbar.

Det skulle möjligen kunna uppfattas som något enahanda? Men nej, nej och åter nej. Jag älskade faktiskt läsningen av den här boken! Gabaldon skriver så mycket och omfattande att hon tydligen har svårt att ha en handling med ett klart driv mot ett slut - istället skriver hon ett antal episoder och scener som hänger ihop därför att de handlar om samma personer i samma miljö. Det är lite som att läsa en såpopera med Claire, Jamie och deras familj som huvudpersoner, med ett antal spännande avsnitt. Och det är det jag gillar med den här boken, eftersom jag är så förtjust i de här personerna och tycker mycket om varje enskild episod för sig. Återigen får Gabaldon mig att vara i den där historiska miljön, och hon befolkar den med personer som känns så väldigt levande.

Nybyggarliv, alltså. Att hitta en skallerorm inne på dasset, att hinna bygga en ordentlig stuga innan första vintern kommer, att lära känna irokeserna i en rätt närliggande by. Att behöva vara skräckslagen när mässlingen bryter ut som en pestepidemi och att vara lika skräckslagen inför en kommande förlossning. Att vara nästan hjälplös när någon i familjen försvinner i skogen eftersom det inte finns några helikoptrar och skallgångskedjor att tillgå. Att vara tvungen att lita på mun-till-mun-metoden för att få nyheter från världen utanför.

Men också de där magiska inslagen Gabaldon förgyller det hela med. Claires upplevelser en mörk och regnig natt när hon tvingas övernatta i skogen. Och tidsresandet, förstås.

Det jag hoppades på innan jag började läsa den här boken var ju att Brianna och Roger också skulle kasta sig in i tidsresandet och ansluta sig till Claire och Jamie. Och, visst, det är så det blir! Johoo! Ganska tidigt i boken hittar Brianna och Roger (var för sig, vilket leder till diverse missförstånd och elände) en liten tidningsnotis som berättar när och hur Claire och Jamie kommer att dö. De måste varnas! Så Brianna och Roger tar sig tillbaka i tiden och över till kolonierna, de också. Inte utan problem, förstås (boken är ju trots allt på tusennåntingnånting sidor). Men vad jag inte hade vågat hoppas på var att Lord John skulle dyka upp igen - jag hade fått för mig att det skulle ske o så mycket senare i serien. Men här kom han, och jag blev jätteglad! Det blir så när man läst igenom ganska många böcker och novellas om denne trevlige överstelöjtnant himself, och jag gillade absolut de bitarna i den här boken allra mest där Lord John var med.

Trots alla sidor är jag definitivt inte färdig med eller trött på det här gänget, och ska ganska snart läsa vidare om dem i femte boken.

Titel: Drums of Autumn
Serie: Outlander, bok 4
Författare: Diana Gabaldon
Utg år: 1996
Förlag: Delacorte Press
Köp den till exempel här eller här

Outtalat

Den här boken ville jag tycka om. Framsidan var så fin, jag hade läst gott om den på andras bloggar, jag längtade efter miljön med liten engelsk stad och så ett hotande slott som blickade ut och dominerade nejden, familjehemligheter  och saker en hel liten stad går runt och är rädda för men ingen vill prata om... Jag ville verkligen tycka om den här.

Men det gjorde jag inte.

Det som jag faktiskt gillade, och det som gjorde att jag trots allt läste ut hela boken är kärnan i den: själva "Lynburn Legacy"-grejen. Vilka är Lynburn-familjen? Varför verkar alla avsky dem? Vad är det för särskilda lagar som stiftats för att skydda vanliga människor från Lynburns? Vilka är de? Det gillar jag.

Och ja, jag gillade det här med att Kami alltid haft en låtsaskompis, någon hon har pratat med inuti sitt huvud - och att denne någon, Jared, plötsligt visade sig vara en människa som finns på riktigt. Som är en Lynburn. Ja! Kul! En sån där kompis-som-alltid-står-på-min-sida har jag alltid velat ha.

Men det andra... nä. Det är rörigt. Det är hoppigt. Det är saker som händer utan att vi riktigt får vara med när de händer, och skulle velat vara det eftersom det finns förklaringar där som vi missar. Det är ganska mycket ältande av förhållandet Kami/Jared. Det är ett...(aargh)..triangeldrama. Ett fullständigt onödigt triangeldrama, dessutom. Det är....jag vet inte riktigt vad det är, men aldrig någonsin i hela boken känner jag något särskilt för någon av personerna. De är mig likgiltiga, och så ville jag inte ha det.

Och dialogen - den är fantastiskt rolig. Fast bara ett tag och några sidor, för den är så himla utstuderat rolig, och witty, och smart, och snabbtänkt, och ironisk och allt möjligt, så ganska snart kände jag att "jamen, kan de inte bara prata som vanliga människor snart?" Varenda yttrande är en otrolig smartighet eller en giftighet eller en rolighet, och det blir för mycket. Det är precis som att varje replik är något som någon författare suttit och tänkt ut i förväg (...och, nämen? så är det ju också). Eller lite som att kolla på någon highschool-serie på Disneychannel (ja, de rullar här hemma i bakgrunden med tonårsdottern gloendes framför tvn) med snabba, fräna repliker och så de inspelade skratten på lämpliga ställen. Så, fast i bokform och utan inspelade skratt. En sida = jättekul. 40 sidor = nja.

Men, som sagt, den där familjen Lynburns hemlighet gillar jag, så om du är en frän-replik-älskare och gillar böcker utan jättelånga beskrivningar så läs den för allt i världen. Framsidan är ju väldigt fin.


Titel: Outtalat
Serie: Lynburn Legacy-trilogin, bok 1
Författare: Sarah Rees Brennan
Orginaltitel: Unspoken
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2014
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här

Den hemsökta skogen - eller Will sadlar en häst i slowmotion

Den hemsökta skogen är femte boken i serien Spejarens lärling som vi under en ganska lång tid har haft som högläsning hemma. Men nu får det vara slut på högläsandet av de här - de är bra på alla sätt och vis men barnen har ledsnat på Will, hur fantastiska hans ponny och hund än är och hur duktig grabben än är på att skjuta med pilbåge.

Grejen är nämligen den att åtminstone den här boken är så himla omständligt skriven i långa partier där det egentligen borde vara spännande. Sånt där gör inte så mycket när man läser en bok tyst, för då kan man snabbt skumma förbi sånt som blir för utdraget eller tjatigt och hoppa på de gosiga bitarna. Men vid högläsning? Och så högläsning för två tonåringar, som utan minsta barmhärtighet rackar ner på detaljer i boken som inte skulle funka i praktiken? Nope.

Ta bara en sådan grej som när Will och två till ska göra en hastig och helst hemlig flykt från fästningen Macindaw. Smyga sig ut, hämta några hästar och så fort som fasen sticka ifrån stället innan de blir upptäckta. Vet ni - den där hemliga flykten håller på i flera kapitel. Hur de går nerför trappan, hur de går ut från dörren och kollar var vakterna står, vem som stöttar den dödligt förgiftade killen i gänget, hur stallet ser ut, var hästarna står, vilka hästar de väljer och färgerna på dem, hur de sadlas och packas och tränsas och tystas och hur först en kille sätter sig upp, och sedan den andre och sedan Will och så vilka hästar Will håller tyglarna på....och så vidare i all evinnerlighet tills ungefär alla vakterna på fortet har vaknat och för länge sedan upptäckt dem. Mina barn bara dog av leda, och påpekade lite fränt att "Gandalf minsann bara slänger sig upp på Skuggfaxe inne i stallet och rider iväg på några sekunder, va. Sekunder! Det ska vara action!"

Eller på ett annat ställe där Will ska rädda en tjej ur ett låst tornrum, och de ser hur nyckeln börjar vridas runt i dörren. Någon är på väg in! Tiden är ute! Stor dramatik! eller...nej. För nyckeln börjar vridas om och då börjar Will packa ihop utrustningen, och fundera lite över skurkens planer, och diskutera dem med Alyss, och fundera på vad de ska göra vidare innan han påbörjar utklättring genom tornfönstret samtidigt som han ytterligare förmanar Alyss om vad hon ska göra nu och sen och i morgon och... Jag lovar: det går tre sidor i boken från det att nyckeln började vridas om i låset tills det att dörren faktiskt öppnas.

Som sagt - det funkar vid tyst läsning. Och jag ska nog läsa resten av böckerna i serien själv. Men högläsning för två skoningslösa tonåringar, vana vid filmaction, datorspel och kritiskt tänkande? Nej. Igår började vi läsa en skivvärldsroman av Terry Pratchett i stället. Det blir nog bra.

Titel: Den hemsökta skogen
Serie: Spejarens lärling, bok 5
Författare: John Flanagan
Orginaltitel: The Sorcerer in the North
Översättning: Ingemar Wennerberg
Utg år: 2009
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

Böcker som är som Dagbok för alla mina fans

De här böckerna är de klart populäraste av alla på vårt skolbibliotek:

De lånas och lånas och lånas galet mycket. Vi köper ex efter ex - ändå är det nästan alltid tomt på Kinney-hyllan. De läses av högstadiebarnen, av mellanstadiebarnen, av treor och nior, av killar och tjejer, på svenska och på engelska. De läses tills de går sönder, och ganska ofta går de sönder innan de ens har hunnit lånas ut - för samtidigt som de är de populäraste så är de också böckerna med den ojämförligt sämsta kvaliteten. (jag känner lukten av någon som tjänar pengar här)

Bra det, och jubel och raketer över böcker som får barn och ungdomar att läsa så till den milda grad.

Men vad ger man dem när de kommer och har läst alla Dagbok för alla mina fans? Eller när de kommer och besviket konstaterar att varendaste Kinney-bok är utlånad, och de ju VILLE ha en sån?

Det finns fler i samma stil. En rad med nyutkomna böcker, där en del också härmar den grafiska formgivningen av Kinney-böckerna med "handstil-på-linjerat-papper-med-teckningar", och så några böcker som funnits ett tag men som ändå är lite i samma dagboksstil:

Serien Nikkis dagbok av Rachel Renée Russell är väl dem som allra mest liknar Dagbok för alla mina fans. Handstil, tecknat, roligt och pinsamt, och så med en tjej på highschool som huvudperson. De här lånas väldigt mycket - också av killarna.Ännu så länge finns fyra på svenska (men många fler på engelska).

Timmy Tabbes klantiga detektivbyrå av Stephan Pastis.

Tom Gates fantastiska värld av Liz Pichon. Bara första boken finns på svenska ännu, på engelska finns många fler. Bra julklappspresent till den unge läsaren som gillar böcker på engelska: boxen med de första sex Tom Gates-böckerna.

Hej, det är jag! och uppföljaren Absolut okysst av Nina E. Gröntvedt.

Lennart Lordis loggbok av Tove Berggren: första heter Utsikt från livets planet och andra Nödsignal från horisonten.

Böckerna om Pym Petterson av Heidi Linde: Pym Pettersons misslyckade familj och Pym Pettersons misslyckade skolresa.

Och så också de här, som har funnits ett tag: Ingelin Angerborns böcker om Emma och Johanna som bägge skriver dagbok. Pussar och P.S, Kramar och krångel och Hjärtslag och hjärnsläpp.

Föreslå också alla böckerna om Bert! (av Sören Olsson och Anders Jacobsson) Dem finns det ju ungefär så många som helst av.