Bokryggspoesi från bokhyllorna i Vismarlöv

Jag är med i Kulturkollos bloggstafett med bokryggspoesi. Bokryggspoesi är helt enkelt när man plockar ihop böcker i en trave så att bokryggarnas titlar bildar en dikt.

Jag tänkte mig en trave, och en bild... men när jag väl kom igång kunde jag inte riktigt behärska mig. Oj, så kul det var! Här kommer alltså fyra bilder med fyra olika korta dikter (som samtidigt väldigt tydligt visar hur spretig vår bokhylla är och hur olika boksmak jag och oäkte maken har...):

Mannen som log
när lammen tystnar
Mannen i svart
den utvalde
Du lär mig att bli fri, stark

Den som vandrar om natten
minnas silverdolken på drift
Bädda för död
det som ögat ser

Okänd soldat
den som dödar draken
Rid i natt mot fyren!
En annan tid, ett annat liv
så länge vi båda andas

Det mest förbjudna
rysk roulett
Dans med döden
ett halvt liv
Järtecken

Wicked Intentions (Maiden Lane)

På fortsatt jakt efter fluff och mys stack jag emellan med en präktig romancebok. Wicked Intentions är första boken i serien Maiden Lane, och jag blev så pass förtjust i den här att jag redan har laddat hem nästa bok i serien till läsplattan.

Vi har Temperance, en ung änka, som tillsammans med sin yngre bror Winter i enorm godhet och självutplåning driver ett hem för föräldralösa barn, i ett av Londons fattigaste områden (St Giles).
Syskonens pappa var den som startade hemmet, men nu är han död. Så också den rike beskyddare som försåg hemmet med pengar. Temperance och Winter sliter som djur men ligger efter med hyran och har ingen mat åt alla barn som bor där och läget börjar bli förtvivlat.

Enter Lord Caire.

Lord Caire har dåligt rykte, kan inte älska någon och är överhuvudtaget en person att hålla sig borta ifrån. Sägs det. Märkligt nog verkar detta vara en riktigt hyvens kille redan från början i boken, och det dåliga ryktet verkar mest baseras på att han (huhuhuuuu) har "särskilda önskemål" när det gäller sex.

Jepp, det är mycket sex i den här boken.

Lord Caire lovar att introducera Temperance i sällskapslivet så att hon där kan hitta en ny beskyddare, någon som vill bedriva välgörenhet genom att ge Maiden Lane-barnhemmet pengar. I gengäld ska då Temperance följa med Lord Caire som guide i St Giles när han genom att besöka diverse tvivelaktiga ställen försöker jaga en mördare.

Ja, ja, ja, klart de blir kära i varandra redan på sidan 3. Men det är underhållande att följa dem och deras frustrationer genom boken ända tills de äntligen bedyrar varandra sin kärlek. Det är mörka gränder, lönnkrogar, bordeller, balsalar och 1700-talsmiljö. I like! Här dyker dessutom upp en hel del andra intressanta karaktärer som jag anar kommer att få spela större roller i senare böcker i serien. Temperances syskon, till exempel. Det är en diger skara, med de märkligaste namn: Concord, Asa (man...), Verity, Silence, Winter. Concord verkar bara konservativ och fördömande och ska lägga sig i allt, Asa är mest frånvarande och mystisk (ingen av de andra syskonen vet vad han livnär sig på), Silence hamnar i egna problem redan i den här boken, med en snygg rogue-typ som hon inte är gift med.

Och just det ja: Spöket i St Giles är också med. Först någon som sägs mörda och sprätta upp sina offer, iförd harlekinkostym, men senare någon som verkar finnas på riktigt och som dessutom är på "de godas" sida. Interesting...

Titel: Wicked Intentions
Serie: Maiden Lane #1
Författare: Elizabeth Hoyt
Utg år: 2010
Förlag: Grand Central Publishing
Köp den till exempel här eller här

Allt står i lågor nu på sommarens sista dag...

I veckans utmaning på Kulturkollo vill Linda att vi ska "välja ut en poet eller textförfattare, en dikt och en sångtext som betyder mycket för dig. En slags trio, men av det spretigare slaget" - temat för veckan är "Lyrik och längtan".

Och jag som går runt och tror att jag inte är någon lyrikläsare fann att det djupt i mig bor ett antal texter och diktstrofer jag alltid återkommer till, som tydligen har betytt så mycket för mig att de för alltid är en del av det som är jag. Ta bara rubriken på inlägget, som är en rad ur en sångtext, och några rader senare i samma sång kommer "och jag jobbar som en slav/för att slippa tänka efter/vem jag är och vad jag gör och vart jag är på väg". Så många gånger de där textraderna har sjungits i mitt huvud vid olika tillfällen - de är numera mina.

En poet eller textförfattare som har betytt mycket för mig är Evert Taube. Jag växte upp med hans sånger som alltid har spelats i mitt hem, och fortfarande är hans visor i princip det enda jag själv kan spela på piano (och vad jag än börjar spela när jag sitter där så slutar det ändå alltid med att jag sitter och slappnar av med Nocturne eller Sjuttonde balladen eller så). Jag har svårt att välja ut en enda strof, men den här hade vi på köksväggen när jag växte upp:

Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga!
Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn
och som fågeln på vågorna gunga.

(ur Så länge skutan kan gå)

En dikt då, som har betytt mycket för mig? Det får bli den som börjar så här:

Det kom ett brev om sommarsäd,
om vinbärsbuskar, körsbärsträd,
ett brev ifrån min gamla mor
med skrift så darrhänt stor.

Det är Pär Lagerkvist, och när jag fastnade för den var jag nitton år och bodde i Skottland, jobbade ett år som hästskötare och längtade hem till Sverige något så gruvligt. Min mamma var varken gammal eller darrhänt - men breven hemifrån var så oändligt efterlängtade (och detta var 1986, mail fanns liksom inte)

Och så sångtexten då? Rubriken och den andra textraden kommer från Försent av Mauro Scocco. Åh, som jag älskade Ratata och Scoccos texter under mina tonår! Jag kunde dem alla utantill (kan dem fortfarande..), skrev dem i mina skolböcker, kollegieblock eller fina anteckningsblock med särskilda pennor, textade dem snyggt och satte upp på väggarna i mitt rum, sjöng dem, levde dem. Mauro Scoccos texter är verkligen något som är en del av det som är jag. Här kommer hela texten till Försent:

allt står i lågor nu på sommarens sista dag
och vad det är som fått oss hit
det vet varken du eller jag

vi går här i våra tomma rum och söker något att klandra
men det enda som vi vet helt säkert
är att vi förlorat varandra

och på andra sidan midnatt så vet jag vad som väntar
jag ligger vaken i min säng
tills det sista ljuset flämtar

och ljuset gör så ont nu när mina ögon vant sig vid mörkret
och jag var uppe sent igår
så ikväll vet jag inte om jag orkar
sitta här och gå igenom vad jag gjort och inte borde

det är försent, allt är redan sagt
det är försent, allt är redan gjort
det är försent

och jag jobbar som en slav
för att slippa tänka efter
vem jag är och vad jag gör och vart jag är på väg

och om du kunde se mig nu
så skulle du väl gråta
ja, om du kunde se mig nu
ja då skulle du väl förlåta

men jag orkar inte älska
och jag orkar inte hata
och jag orkar inte gråta
och jag orkar inte prata

jag ville vara fri, vad det nu kan betyda
så jag bad dig att gå
allt du kunde göra var att lyda

det är försent, allt är redan sagt
det är försent, allt är redan gjort
det är försent

Magikerna

I det stora hela tyckte jag om den här boken, men nog märktes det att den var i längsta laget när jag lyssnade på den som ljudbok. Nitton timmars lyssning förlåter inte så lätt de mer stillastående ställena i boken, och sådana finns det en hel del av. Jag hade gärna sett färre beskrivningar av allt de dricker (och som de dricker...), hur de festar och vad de äter och mer av själva magi-utbildningen.

Quentin antas till Brakebills, en magiskola modellen vuxnare än Hogwarths (mer som college). Hit kommer bara de smartaste av de smarta och Quentin tänker att nu äntligen har han äntligen hittat det liv han alltid sökt. En skola för magi, en skola som ligger i New York men som ändå inte ligger i New York, och en skola där vad som helst verkar kunna hända. Ändå ledsnar han rätt snart på Brakebills-livet också, och undrar när det riktiga livet ska börja. Om han kommer med i "Fysiska gänget", kanske? Det är en liten exklusiv grupp elever som håller sig för sig själva, och visst - efter något år har Quentin kommit med i Fysiska gänget och nu är han på sin rätta plats i livet. Eller, nej. Det blir tråkigt det också. Livet är mest trist pluggande, väldigt mycket drickande och så väntan på att det där riktiga livet ska börja. Kanske när skolan slutar? Nej. Inte då heller. Då blir livet bara ett ständigt party utan någon vettig uppgift alls. Men efter ett tag kommer en gammal kurskamrat (som Quentin inte tycker om)(det finns inte så många som Quentin tycker om, faktiskt) och har hittat ett föremål som kan ta en till andra världar, och nu vill han prova det med Quentin och hans gäng. Kanske de kan ta sig till Fillory? Kanske är det det som är deras uppgift här i världen? Kanske är det nu det riktiga livet ska börja?

Fillory är en värld som finns i en serie böcker Quentin läste som barn (och har läst om ett antal gånger sedan dess). Finns det något omöjligt här i världen han önskar sig så är det han han finge komma till Fillory. Barnen i boken tar sig dit på bästa Narnia-vis, och jag älskar scenen när Quentin står och knackar på väggen inuti ett stort skåp i början av boken för att det känns som att just det skåpet skulle kunna vara en magisk port till Fillory. Men Fillory är ju bara en dröm, en författares påhitt...? Nej! Det visar sig nu att det finns. Quentin & Co tar sig dit och Ska Uppleva Äventyr. Grejen är bara att de redan efter några timmar i Fillory är uttråkade igen och undrar när det verkliga livet ska börja.

Det finns en hel del episoder och saker jag tycker mycket om i den här boken - då gnistrar den! Ta bara hur Quentin hittar till Brakebills första gången. Eller det där inträdesprovet han gör som inte liknar något annat. Åh, det gillar jag att läsa om! Eller när de mycket senare i utbildningen flyger till Antarktis, (och då menar jag flyger, vingslag för vingslag) till Södra Brakebills, och i början helt sonika får sina röster borttagna för att kunna koncentrera sig på sina studier. Och biblioteket på Brakebills - vad jag älskar det! Där råder ett fullständigt kaos med böcker som flaxar omkring och verkar ha helt egna viljor. Och så detaljer som kako-demonerna, fontänerna utanför skolbyggnaden, Alice föräldrars hus och massvis med andra saker. Jag älskar det magiska!

Men sen finns det annat som gör mig irriterad. Allra mest är det Quentin själv. Jag tycker inte om honom! Jag kan inte förlika mig med honom  - han är så överlägsen och onödigt otrevlig och missnöjd och...nä. Inte gillar jag hans kompisar särskilt bra heller. Och, som jag skrev ovan, jag ledsnar ganska omedelbart på allt det där festandet, de exklusiva vinerna och fantastiska måltiderna. Jag vill inte läsa om hur fulla de är, och hur fulla de är igen nästa kväll, och hur fulla de är fast det bara är lunch ännu, och hur de måste ta sig en öl eller två eller skicka runt en spritflaska mellan sig i precis alla situationer. Blöh!
Fillorygrejen är jag inte heller särskilt intresserad av. Särskilt inte partierna i boken som återger äventyr ur Filloryböckerna. Men, OK, lite kul är det att läsa om hur de försöker bära sig åt som fantasyhjältar i Fillory men mest gör bort sig.

Men tänk om hela boken hade varit som till exempel det där partiet när Quentin och Alice för första gången ska besöka Fysiska gängets hus? Vad wow den hade varit då!

Titel: Magikerna
Serie: Magikerna #1
Författare: Lev Grossman
Originaltitel: The Magicians
Översättning: Helena Sjöstrand Svenn, Gösta Svenn
Ljudbok - uppläsare: Dag Andersson
Köp den till exempel här eller här

Bokryggspoesi? Detta får du bara inte missa!!

Hela den här veckan har vi temat Lyrik och längtan på Kulturkollo. Det blir en fin vecka - men lördagen slår nog allt, tror jag. Då får alla som vill vara med i en bloggstafett med bokryggspoesi. Plocka ihop en trave böcker - och si! du har skapat poesi! Fota mästerverket och lägg upp på din blogg och var med i Bokryggspoesistafetten! (och, som av en händelse, är det alla hjärtans dag på lördag, så lite romantiska titlar kanske?)

Här kan du läsa allt om hur det går till, hur du anmäler dig och sånt där.

Detta är bokryggspoesi skapad av Anna på ...och dagarna går, vid ett tidigare tillfälle

Har du själv ingen blogg? Lägg upp ditt foto på instagram, facebook eller twitter i stället! Pinga med @kulturkollo och lägg till den nätta lilla hashtaggen #bokryggspoesimedkulturkollo (nästan som poesi bara den...)

The Fiery Cross - fast det tog sin rundliga tid att komma hit

Kort sammanfattning om vad jag tycker om den här boken: hade det inte varit så att jag sedan vill fortsätta med bok 6,7 och 8 i Outlander-serien hade jag inte läst färdigt den. Punkt.

Min Kindle påstår att bokeländet är på dryga 1500 sidor - men som jag har konstaterat förr så vet jag inte riktigt hur min Kindle räknar sidor, men tror att pappersboken klockar in på tusen sidor eller så. Och av det kunde nog minst hälften strukits. På de sidorna händer det nämligen i det närmaste ingenting.

Jag har också tidigare redan konstaterat att när det gäller Outlander så behöver jag inte ha någon rafflande handling eller Stort Slutmål att sträva mot eftersom det lite är som att läsa en såpopera med många avsnitt och småintriger om karaktärer jag tycker mycket om. Men här är det så väääääldigt långa partier där det inte händer mer än att karaktärerna går runt och letar efter varandra. Jo! Faktiskt! Ta bara början på boken, som består av minst hundra sidor beskrivning av vad som (inte) händer på det årliga The Gathering där amerikaboende-skottarna träffas. Claire letar efter Jamie, fast när hon hittar honom är hon av med Roger, och Roger i sin tur letar efter Brianna. Brianna halar mest fram brösten för att amma Jemmie (vet ni hur många gånger vi får läsa om hur spända hennes mjölkfyllda bröst är? dessutom med tanke på att hon ammar Jemmie åtminstone tills han vid bokens slut är drygt två år eller vad det är? På Tok För Himla Många Gånger, det är vad det är. Mjölkspända bröst i all ära, men de kan inte lyfta handlingen helt på egen hand i en bok) Jamie och Claire letar efter prästen medan Fergus letar efter Roger som har försvunnit igen...och så där håller de på under ett dygn som är så detaljerat beskrivet att Joyce' Odysseus kan slänga sig i väggen.

För att inte tala om halvvägs i boken när det ska bevistas Aunt Jocastas bröllop. Där är alla av med varandra igen och nu är det två dygn som ska avhandlas sekund per sekund.

Men OK. Det finns några passager i boken som är så där fantastiskt Outlander-bra (ni som är frälsta vet vad jag menar): När Claire och Jamie kommer till Beardsleys gård och upptäcker vad som finns där. När Roger går iväg ett eget uppdrag under slaget vid Alamance och råkar hyfsat illa ut (underdrift). När Jamie och Roger är ute och jagar buffalos och Jamie inte ser vad han trampat på förrän det är försent.

Det finns ställen där jag inte kunde släppa boken. Men allra mest var den så oerhört seg att jag blev helt trött och har lite svårt att förlåta Gabaldon detta ordbajseri.

Hörni inbitna Outlanderfans (ja, Lotta, jag ser särskilt på dig) - det blir väl bättre i bok sex, va?

Titel: The Fiery Cross
Serie: Outlander #5
Författare: Diana Gabaldon
Utg år: 2001
Förlag: Delacorte Press
Köp den till exempel här eller här

I mustache you some questions

Enkätdags igen -perfekt syssla för söndagseftermiddagar tycker jag. Jag är taggad av Bokhuset till den här...mustaschutmaningen. Men visst - fram för fler mustascher i mitt liv! (eller...?)

Four names that people call me (other than my real name):

- Mamma (ofta med tillägget Meh! först som i Meh! mamma du fattar ju ingenting!)(ja, jag är tonårsförälder)
- Cina (av mina föräldrar och syskon och deras respektive eftersom det var det jag kallades ända tills jag blev relativt vuxen och flyttade hemifrån. Efter det brukar de flesta säga hela mitt namn, utom...)
- Carolin
(...alla dessa människor som vägrar uppfatta att min namn slutar på "a". Hörni - hur svårt kan det vara?)
- Ers nåd (nej, but I wish...)

Four jobs I have had:

- Hästskötare (travhästar)
- Läkarsekreterare
- Sekreterare/administratör/göra-administrativa-grejer-åt-andra-med-hjälp-av-dator
- Bibliotekarie (nu)

Four movies I would/have watched more than once:

- Röda nejlikan (med Anthony Andrews)(vet inte hur många gånger...)
- Sagan om ringen-trilogin
- Starwars-filmerna
- Frost (min dotter var 12 när den kom, så...ja)

Four books I would recommend:

Men åh. Fyra? Vem satte ihop den här utmaningen från början, va?? Jag tar några jag inte har tjatat ihjäl mig om på bloggen på senare tid, då:

- Hedningarnas förgård (Sabinasviten) av Vibeke Olsson
- Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde
- The Crystal Cave (The Merlin Trilogy) av Mary Stewart
- Maisie Dobbs av Jacqueline Winspear

Four places I have lived:

- Kalmar (första halvan av livet)
- Landsbygden södra Skåne (andra halvan av livet)
- Dundee, Skottland (ett förvirrat år när jag höll på att bli vuxen)
- Norrköping (där är jag född och har större delen av min släkt)

Four places I have been:

Jag är inte så vittbefaren. Har aldrig varit utanför Europa. Här är fyra små platser jag tycker om att vara på:
- Halla, Gotland
- Lökken, Danmark
- Limburg, Tyskland
- Jukkasjärvi, Norrland

Four places I'd rather be right now:

- Fylke, Midgård
- Någon Varm och Trevlig Plats
- Sunnanäng
- San Francisco (har aldrig varit där, men varför inte?)

Four of my favourite foods:

- lasagne (min, med löjligt mycket ostsås)
- något wookat med nudlar och sojasås och krispiga grönsaker
- plankstek på Mando's i Malmö (ja, jag har medverkat ganska mycket till den där statistiken)
- ostbågar i alla möjliga storlekar och varianter (fast det måste förstås vara OLWs)

Four TV-shows that I watch:

Ledsen - får inte ihop fyra. Får inte ens ihop en. Jag tittar på Outlander-serien, men den har sändningsuppehåll tills april. Så: 0.

Four things I am looking forward to this year:

- Att megakrånglandet i vårt hus och liv - anslutningen till kommunalt VA med uppgrävande av tomt, förstörande av uterum och utbytande av elpanna som kommer att ske senare i vår SKA VARA ÖVER.
- Göteborgsvarvet
- vecka 8 som kommer att tillbringas i en stuga i Dalarna med en försvarlig hög med böcker (jag kanske åker skidor någon dag också, om det är sol och fint och snö och jag är på gott humör - och om jag kan slita mig från boken)
- sommarkvällar med bokläsning i uterummet...fast, vänta nu - det lär bara vara grus och aska då. OK, bokläsning på annan sommarkvällig plats.

Four things I am always saying:

- "...men det pallar jag inte göra idag, så det få bli i morgon"
- "ska bara läsa färdigt det här kapitlet först"
- alltså
- liksom

Four people I tag:

- Bokföring enligt Monika
- Annas bokblogg
- Lingonhjärta
- och dagarna går...