Kvinnan på tronen - Hatshepsut

Hela den här veckan har varit kvinnornas vecka på Kulturkollo, och idag 8 mars håller Kulturkollos Linda i en bloggstafett fylld med porträtt av kvinnor som betytt något extra för oss.

Igår på Kulturkollo skrev jag om mina Astrid och Astri som betytt mycket för mig, och det här stafettinlägget tänkte jag från början ägna åt min älskade Selma. Men i stället kom jag ihåg en annan kvinna. En som levde tusentals år sedan. En kvinna som helt uppenbart var viljestark, uppkäftig, tog plats, var smart, gillade att bestämma och vägrade stanna i skuggan och glömskan.

Hon var dotter till en kung. Eller, nej, hon var till och med dotter till en gud. Hon var Hatshepsut, dotter till Thotmes I, solens son och farao i Egypten på 1400-talet fKr. Pappa Thotmes efterträddes av sin son Thotmes II, och Hatshepsut gifte sig med honom (sin halvbror, men det där var ju skick och fason hos farao-familjerna). Thotmes II var det tydligen inte mycket med, för han dog ganska snart. Då tog Hatshepsut makten och började "samregera" tillsammans med styvsonen Thotmes III, fast efter ett tag petade hon även honom åt sidan och krönte sig själv till farao. I nästan tjugo år bar hon runt på den där märkliga röda och vita dubbelkronan, var solens dotter, drottning och mäktig.

Hatshepsut lärde jag känna när jag i tjugoårsåldern läste Solens dotter av Pauline Gedge. Den går fortfarande att köpa, fast bara på engelska (Child of the Morning). Jag har många gånger tänkt att jag skulle läsa om den för att se om jag fortfarande gillar den så mycket som jag gjorde då. För oj, vad impad jag blev av denna kvinnliga farao! Och oj, vad arg jag blev när hennes namn efter hennes död bokstavligen utplånades. Det hackades bort från alla ställen där det stod skrivet, och jag vill minnas att man till och med inte lät hennes eget gigantiska gravtempel bära hennes eget namn. Hm. Jag har glömt. Jag vill nog läsa om den där Child of the Morning nu, tror jag. Och förresten slukade jag då allt det Pauline Gedge hade skrivit, och lärde mig ungefär allt jag kan om antikens Egypten och dess gudavärld. Men det är och var Hatshepsuts uppkäftiga maktutövande som har stannat kvar i minnet hos mig. Heja henne!

Hatshepsuts gravtempel, Deir el-Bahri

Vill du läsa de andra inläggen i bloggstafetten (och det är klart du vill!) så har de publicerats/kommer att publiceras enligt nedanstående schema:

00.01 Kulturkollo

01.00 Breakfast Bookclub

02.00 Som ett sandkorn

03.00 Västmanländskan

04.00 Fiktiviteter

05.00 Feministbiblioteket

06.00 Kajsas bokblogg

07.00 ... och dagarna går

08.00 Bokhyllad

09.00 Pappersfågel

09.30 Bokbabbel

10.00 Lyrans Noblesser

10.30 The World I Live In

11.00 Endast E-böcker

11.30 JoS blog

12.00 En oväntad glänta

12.30 Bakbokmat

13.00 Hanneles bokparadis

13.30 Draw, read and take a photo

14.00 Tankar från mitt fönster

14.30 Bokmania

15.00 enligt O

15.30 The Road so far

16.00 Tittelina

17.00 Litteraturkvalster & småtankar

18.00 C.R.M Nilsson

19.00 Lottens bokblogg

20.00 Carolina läser...

21.00 Den läsande kaninen

22.00 A room of my own

23.00 När det börjar

23.59 Kulturkollo

Half bad - ondskans son

På sina ställen är den här boken så otäck att jag har svårt att läsa vidare - men måste, för jag måste veta hur det går. Och så fascineras jag av bokens tema. Men ändå...den där scenen där Kieran ristar i Nathans rygg, eller den där han ska få specialtatueringar, eller... gah! Läskigt, läskigt, läskigt...!

Nathan är dömd redan från början. Alltså, redan från allra första början när han som nyfödd bebis är något med svarta ögon som helst inte borde ha fått finnas och alltså ska hatas. Han är en smutsig "blandkod" som alldeles säkert kommer att ställa till med bråk. Klart han gör - hans far är Marcus Edge, en av de ondaste svarta häxorna som någonsin funnits. Och även om Nathan aldrig ens har träffat sin far, och även om hans mor är en vit häxa av en god familj så gör det där arvet efter fadern det helt självklart att Nathan kan och ska behandlas illa redan från början. Lika bra att bestraffa honom redan innan han har gjort något, liksom.

Är Nathan ond, då? Det vet han inte riktigt själv. Hurdan är man då? Klart han hamnar en hel del i slagsmål, och får en hel del raseriutbrott - men är det arvets fel? Eller är det omgivningens behandling av honom som får honom att reagera? Eller frustrationen när han inte klarar av något i skolan (han kan knappast läsa eller skriva)(fast han är väldigt duktig på att rita)? Eller plågan när han inte står ut med ljuden av mobiltelefoner eller annan elektrisk apparatur som bara han verkar kunna höra och som ger honom huvudvärk? Han verkar inte särskilt ond när han är med sin älskade bror Arran. Inte heller när han träffar Annelise och blir kär i henne.

Men ju äldre han blir desto fler regler omges han av, desto fler direktiv skickas till honom från De vita häxornas råd som bestämmer över häxorna i England. Han får inte resa, han får inte umgås med fler människor än han nödvändigt behöver, han måste utstå regelbundna kontroller, han får inte det och han får inte detta. Trots alla försök till att kontrollera hans liv beslutar ändå till slut De vita häxornas råd att kasta in Nathan i en bur för gott.

Otäck, alltså. Och med mycket att fundera över. Framförallt det här med ondska och om att vara dömd redan vid födseln bara för att man råkar ha fel föräldrar. De där vita häxorna är de goda häxorna, och de svarta häxorna är onda. För det har någon bestämt, och så är det. Men av allt det som händer i boken så är det hela tiden de vita och goda häxorna som gör alla de ondskefulla sakerna.

Jag gillar temat i den här boken så mycket att jag förlåter den att den faller lite isär i sista tredjedelen när Nathan har flytt ut i världen. Jag tänker definitivt läsa nästa bok i trilogin, som lär komma ut på engelska ganska snart.

Titel: Half bad - ondskans son
Författare: Sally Green
Originaltitel: Half Bad
Översättning: Carla Wiberg
Utg år: 2015
Förlag: Semic
Köp den till exempel här eller här

"Gripande"...åh nej, åh nej, åh nej

Vissa väljer bort böcker som marknadsförs som "roliga" (eftersom de oftast skrattar åt andra saker än de som är bestämda på förhand att vara roliga). Andra skulle aldrig plocka upp en bok där det skymtar någon alv eller dvärg eller något som andas fantasy på omslaget.

Själv läser jag ytterst sällan böcker som på något sätt beskrivs som "gripande". Allting inombords i mig vill bara vända sig bort då, och hittar hur många andra böcker som helst att läsa i stället även om den där gripande boken är årets snackis, har blivit film och alla, precis alla läser den, måste läsa den och uppmanar alla andra att läsa den.

Jag vet inte vad det är med mig. Jag klarar helt enkelt inte att börja läsa en bok jag på förhand vet att den kommer att beröra mig djupt. Att jag kommer att börja gråta. Det är likadant med film - jag vägrar att se på en film där jag vet att jag kommer att börja gråta. Har fortfarande inte sett The Fault in Our Stars även om jag har läst boken och tyckt om den. Tur jag läste boken på ett tidigt stadium innan jag hade hört så mycket om den - annars hade den raskt förvandlats till Typ 5A - gripande, hypad bok, undvik!undvik!undvik! i Carolina registret.Och nej, aldrig att jag ser Om jag stannar (fast samma där: har läst boken och älskat den). Och läsa Torka tårar utan handskar som alla har älskat sönder och samman de senaste åren? Inte en chans.

Men. Om jag inte på förhand vet att en bok kommer att få mig att börja gråta så är det OK att den gjorde det. Jag gillar böcker som berör mig - men jag vill liksom få upptäcka det själv.

Jaha. Vad vill jag nu ha sagt med allt detta inkonsekventa svammel?

Jo. Det är så här att jag har en bok på läsplattan jag har skjutit upp läsandet av i flera veckor. Men nu ska vi diskutera den om en vecka på en av mina bokcirklar, och just i kväll måste jag ta tag i den. (och skjuter nu förstås upp det en stund till genom att blogga om min vånda...) Det är Jag heter inte Miriam. Prisbelönt. Omskriven. En bok jag måste läsa. En bok jag kommer att beröras djupt av. Kommer att gråta av. Alla har läst den, alla älskar den.... och jag vill inte. Mår nästan illa av att se den där gula framsidan och veta att jag måste in i någon slags känslo-berg-och-dal-bana med tillhörande jobbiga funderingar efteråt om livet och olika livsvillkor och orättvisor och sorger och allt vad det är.

OK. Ett djupt andetag nu.

Hej, Miriam. Eller, just det ja, det heter du ju inte. Men vi ska tillbringa helgen tillsammans, du och jag.

Then Comes Seduction

Lord Montford, har ett riktigt dåligt rykte. Han är en sådan där som ska undvikas, särskilt av respektabla unga damer. Eller av kvinnor i alla åldrar, faktiskt. Eller...av män också, eftersom han är en sån där typ som vinner dina pengar i kortspel och ingår vad om saker du inte har råd att förlora. Kommer han in i en lokal bör alla kvinnor dra åt sig kjolarna, rynka på näsan eller helt enkelt gå därifrån. Man kan till och med se på honom hur läskigt farlig han är - syndigt snygg, liksom. En lock av håret som hänger ner över ena ögat, farlig blick. Jojo. Passa dig. Rätt vad det är har han förfört dig och då är du bortom all räddning.

Detta är andra boken i Huxtable-serien av Mary Balogh, och det andra syskonet i syskonskaran som ska finna kärleken och bli bortgift. Alla personerna från första boken i serien (First Comes Marriage) finns med, givetvis också numera mycket lyckliga herr och fru Lyngate , nuförtiden hertig/hertiginna och dessutom tvåbarnsföräldrar. Men nu är det lillasyster Katherines tur att få en bok om sig. Lillasyster Katherine, som älskar att vara för sig själv och drömma sig bort. Lillasyster Katherine som en kväll i Vauxhall börjar promenera med Lord Montford. Ensam. Och han vill att de ska ta en genväg genom en ödslig del av parken. Och hon följer med eftersom hon tycker han är väldigt spännande fast han är så där depraverat farlig. Snygg är han också. Och rolig.

Lord Montford har bara några dagar tidigare slagit ytterligare ett vad med  några andra herrar. Denna gången om han kan förföra den där oskuldsfulla Katherine Huxtable inom två veckor. Och det verkar ju gå bra, det hela? Ensam med sagda oskuld i en mörk del av Vauxhall, och hennes ögon tindrar mot honom?

Ack, ack. Ska Katherine bli förstörd och utskämd för evigt, för alltid borta från äktenskapsmarknaden? Hur ska det bara gå?

Äsch, vet ni - detta är en typisk tämja-en-rogue-roman. Lord Montford kan verka hur förfärlig som helst på ytan och av ryktet att döma - men inuti är han förstås en fin men missförstådd kille. En svår barndom finns inblandad också. Det blir så bra, så bra. (f'låt, spoilade jag lite nu?) Och jag är helt förnöjd och har det förträffligt trevligt hela vägen fram till slutet då det är löööööv for ever.

Titel: Then Comes Seduction
Serie: The Huxtable Quintet #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2009
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

Massolit Book Blog Awards 2015 - plats för jubel!

Hörni - jag är så galet stolt och lycklig nu över att få tillhöra de där sju som bloggar på Kulturkollo. Dels har vi väldigt roligt när vi skriver (och när vi diskuterar!), dels så gör vi en himla bra blogg! Det känns rätt ända in i ryggmärgen.

Och nu har vi alltså blivit nominerade till Årets bokblogg i Massolit Book Blog Awards 2015!

Glad! Glad! Glad och stolt! Häromdagen, när nomineringen avslöjades, utfördes en viss klumpig och orutinerad dans på golvet här hemma i Vismarlöv - inte vacker att se på men det var en glädjedans, och då gör det ingenting.

Och vilket sällskap vi är i sen: de andra nominerade till Årets bokblogg är Dark places och Tystnad.

Motiveringen till vår nominering är: "Roliga teman och ett brett perspektiv på både böcker och andra kulturyttringar. Att det är flera olika bloggare skapar berikande variation i språk och utgångspunkter." Hurra - det är precis så vi vill att Kulturkollo ska uppfattas!

Som om nu inte detta vore nog har dessutom Kulturkollo blivit nominerade i kategorin Årets blogginlägg med inlägget Chick-lit - inget att skämmas för, skrivet av vår finaste Lotta. De andra inläggen som är nominerade här är Bokpandans inlägg om bokbloggande och Den döda zonens intervju med David Peace.

Det finns också en tredje kategori: Årets nischade bokblogg där de nominerade är Breakfast bookclub, Feministbiblioteket och Den döda zonen.

Vet ni vad ni ska göra nu? Ni ska bums in på Massolit Book Blog Awards 2015-sidan och rösta! Ni har fram till 9 mars på er.
(och...ja...det är klart jag håller tummarna så hårt att de gör ont för att ni ska rösta på Kulturkollo...)

Asimovs Stiftelsen

Stiftelsetrilogin har jag funderat några gånger på att läsa men det har aldrig blivit av. Nu läste jag en annan bok där den trevlige huvudpersonen läste om Stiftelsetrilogin för den var ju så bra, och jag tänkte att jag måste ju äntligen testa den där själv.

Nu har jag läst första boken i trilogin, och kommer ganska snart att läsa vidare del 2 och 3 eftersom de inte alls är fristående och historien på intet vis är avklarad i första boken. Jag måste  ju veta hur det går! De är dessutom snabblästa. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig - svårgenomtränglig sci-fi med mängder av tekniska termer kanske. Men detta är mest något annat. Maktkamp? Interstellära intriger? Planetkrönika?

Det börjar med att en übersmart man vid namn Hari Seldon genom matematiska beräkningar förutsäger hur det kommer att gå med civilisationen, livet och allting. De matematiska beräkningarna är en egen vetenskap som kallas psykohistoria och med hjälp av den beräknas liksom sannolikheterna för att människorna kommer att bära sig åt si eller så framöver med vissa givna förutsättningar. Ungefär. Det hela är enormt komplicerat (som väl är slipper vi läsare sätta oss in i de där beräkningarna), men i slutändan är det så att allt helt uppenbarligen kommer att gå åt skogen. Hela den kända civilisationen (och vi pratar om "vintergatsimperiet" i en för oss avlägsen framtid) kommer att gå under om 500 år. Därefter kommer mänskligheten att lida i totalt barbari under trettiotusen år eller så.

Men Hari Seldon har en plan. Han vill starta en slags stiftelse, en särskild plats befolkad av människor vars uppgift är att bevara kunskap, konst och teknik bortom den där civilisationsundergången. Får han bara startat den så har han beräknat att barbarin och eländet bara kommer att räcka i tusen år i stället.

Detta är alltså inledningen. Boken (eller trilogin får jag förmoda) består sedan av olika nedslag i de där femhundra åren som följer. Hur Stiftelsen grundas på en planet som heter Terminus, och framför allt hur de som bebor Terminus genom olika listiga sätt försvarar både planet och Stiftelse mot krig och undergång.

Det jag gillar med Stiftelsen är just att få läsa om hur de olika hoten och kriserna avvärjs. Varje bokdel har en eller flera nya huvudpersoner, och för varje gång har det gått ganska många år sedan sist - det som nyss hände har hunnit bli historia eller till och med myt och jag fullständigt älskar det där svindlande långa tidsperspektivet som finns. Men mest denna maktkamp mot omkringliggande planeters civilisationer. Det är så att personerna det handlar om är av den listiga typen. De har alltid en hemlig plan, ligger alltid steget före sina fiender, har alltid listat ut hur allting hänger ihop egentligen. Det är inte realistiskt på något sätt, men oj så underhållande jag tycker det är att läsa det.

Asimov skrev Stiftelsen på 1940-talet (som en rad noveller, första boken gavs ut 1951), och det är så fascinerande att läsa vad han trodde att framtiden skulle innebära vad gäller teknologi. Alla apparater som är något att ha är "atomdrivna". Ska det kommuniceras ränner människorna iväg till olika kommuniceringsapparater liknande allmänna telefon- eller bildtelefonkiosker. Riktigt brådskande brev skickas med något som liknar rörpost. Hissar går omåttligt fort - men bemannas fortfarande av en hissvaktmästare. Hari Seldon utför alla sina komplicerade räkneoperationer med hjälp av något som liknar en räknesticka. Datorer, smartphones och internet finns förstås överhuvudtaget inte i Asimovs fantasi. Tänk om han hade vetat hur otroligt snabbt vi nuförtiden utbyter information! (fast resa i rymden har vi inte lyckats med fullt ut ändå, och något vintergatsimperium har vi inte ens börjat jobba på än)

Och att den är skriven på 1940-talet märks också på detta: alla de där listiga huvudpersonerna som gör upp alla smarta planer? De är män. Alla mäktiga fiender på de andra planeterna? De är män. Alla de som har något att säga till om i Stiftelsen? De är män. I hela den här boken hittade jag överhuvudtaget bara två kvinnor. Den ena är någons dotter som i några sekunders gästspel får förevisa en fantastisk klänning (tror baske mig den är atomdriven, den också). Den andra är någon mäktig mans fru, som är av mycket finare familj än honom och nog den som i bakgrunden jobbigt tjatar sig till att han ska starta krig så att hon kan få den status och levnadsstandard hon är värd. Dessa kvinnor - det enda de vill ha är vackra kläder och smycken, och den bästa kvinnan är en tyst kvinna som inte lägger sig i männens viktiga affärer. Se bara hur det går annars!

Trots denna totala frånvaro av kvinnor såsom varande tänkande varelser med någon slags rättighet utöver att stoppa tvätt i den atomdrivna tvättmaskinen så fascineras jag alltså av Asimovs rymdmaktkrönika. Seldon har redan visat sig räkna rätt på 200 år eller så, och jag måste se om han har förutsagt resten rätt också.

Titel: Stiftelsen
Serie: Stiftelsetrilogin #1
Författare: Isaac Asimov
Originaltitel: Foundation
Översättning: Sam J. Lundwall
Utg år: 1970 (den här upplagan)
Förlag: Askild & Kärnekull
Köp den till exempel här eller här (på engelska, men ditt bibliotek har den säkert på svenska)

Världens vinter

Här är Ken Folletts Tegelsten nr 2, alltså andra boken i trilogin Århundradet. Jag tyckte om den också, precis som jag gillade Giganternas fall som var första. Förvisso blir Follett lite övertydlig ibland när han ska beskriva vissa nyckelhändelser och tendenser, och han fortsätter med att de inte så trevliga människorna för det mesta tenderar att vara överviktiga och ha vattniga, små ögon och allt det där som otrevliga människor i böcker tenderar ha (fula mustacher är viktiga i sammanhanget). Men jag tycker mycket om att följa hans huvudpersonsfamiljers öden och äventyr och svalde de mindre grejerna jag inte tyckte så mycket om av bara farten.

Nu ska jag spoila lite här, men: det blir ett andra världskrig! Och ytterligare spoilande: huvudpersonerna är inblandade! Igen! Jo, för återigen lyckas Follett placera ut sina familjers medlemmar på de platser där det händer viktiga saker. De är bundis med Stalin och får träffa Hitler, de är med och diskuterar första utkastet för Förenta Nationerna, de sitter i en båt i hamnen när Pearl Harbour bombas, någon är med när första atombomben sprängs. Vissa händelser verkar nästan enbart hända just därför att Folletts familjers medlemmar petar här och där och sticker sina näsor i blöt. Ibland blir det nästan tramsigt - men å andra sidan har han ju hittat ett smart sätt att skildra de viktiga händelserna från första parkett, liksom.

Faktiskt hade jag väntat mig att få läsa mer stridsscener i den här. De finns, visst, men här är mer om spioneri och motståndsrörelser, och de olika ländernas inrikespolitiska händelser får också stort utrymme. Det är nog en bra sak, för annars hade detta blivit ännu en andra-världskriget-bok bland alla andra andra-världskriget-böcker.

Och så strösslas det med tidsmarkörer som kläder, musik och film - men jag gillar det! Som sagt - jag gillar hela boken för det mesta och läser den som en slags såpopera med kärlek och tragedier, samtidigt som jag får en diger dos historisk kunskap jag inte riktigt hade förut. Bra! Ska snart fortsätta med tredje delen som heter Evighetens rand och väl måste handla om kalla kriget, 50-60-70-tal och det ser jag mycket fram emot.

Titel: Världens vinter
Serie: Århundradet #2
Författare: Ken Follett
Utg år: 2012
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Köp den till exempel här eller här