Bokbloggsjerka 30 aug - 2 sept

I veckans jerka frågar Annika:

Vilken bok/vilka böcker längtar du mest av allt efter just nu?

Vad jag längtar efter? Vad gäller vuxenböcker så längtar jag bara efter mer tid att läsa de fantastiskt bra böcker jag redan har liggande hemma: Mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman, De skandalösa av Simona Ahrnstedt, Memory of Light av Robert Jordan och ett antal andra som har legat i min läshög i månader och pockat på uppmärksamhet. Mitt liv är just nu väldigt körigt och jag har inte hunnit läsa nästan någonting på ett par veckor nu. Gah! Men nästa vecka lugnar det sig och då! då ska höstmörkret sänka sig, läslampan tändas, ostbågeskålen fyllas och bläddrandet börja. Längtar!

Men om jag åtminstone lite grann ska hålla mig till frågan som Annika faktiskt ställer, och tolka den som att jag längtar efter böcker som jag vill ha men inte redan har fått, så ser jag mycket fram emot dessa:

Om jag gillar Johanna Lindbäcks böcker? Jo. Det skulle man väl kunna säga. Typ allihop. Hon skriver om de VANLIGA människorna, och det gillar jag.

Den nya människan

Jag läser i tidningarna om hur personalen på KK i vår del av landet mer eller mindre går på knäna. De hinner inte med alla mammor som kommer in till sjukhuset och ska föda barn. Förtvivlade, nervösa mammor skickas iväg till andra sjukhus i andra städer för att om möjligt få en plats där för att föda.
Men så är det inte i Den nya människan. Inte alls. Det är Sverige, och det är 2014 och barnmorskorna måtte väl mest sitta och titta på varandra eller fajtas i WordFeud på arbetstid eller något annat som får tiden att gå - för i den här boken har det slutat födas barn. Inte bara i Sverige utan i hela världen. Ingen vet varför.
Några år går. Sedan börjar det födas barn igen. Mänskligheten drar en djup suck av lättnad - ända tills de upptäcker att de nya barnen som föds inte är som vanliga barn. Inte som vanliga människor alls, faktiskt. De utvecklas oerhört mycket fortare. Växer fortare, går tidigare, talar tidigare (och jag menar mycket tidigare - man kan föra en diskussion med en tvååring, och 5-6-åringar kan sköta en vuxen människas arbete). Men det som är mest skrämmande med de nya barnen är att de helt saknar känslor och fantasi. De leker inte, gråter inte, skrattar inte, älskar inte. De bara liksom behandlar information från yttervärlden och levererar logiska svar. De är som små datorer, med barns utseende fast med helt tomma ögon.

Snart börjar de nya barnen kallas för "den nya människan", och de får bo, gå i skola och arbeta på särskilda platser. Det låter förfärligt, men för det första verkar de trivas bäst i grupp med varandra (de har egna sätt att kommunicera) och för det andra så är de nya människorna farliga för oss vanliga människor. Till exempel om en vanlig människa ger instruktioner till en grupp nya människor, och de nya människorna inte tycker att instruktionerna är logiska och bättre vill förstå hur den vanliga människan tänker. Då kan de helt sonika slita itu den människan för att försöka komma åt informationen "direkt" liksom.

Så i den här dystopin har snart många av de vanliga människorna slutat jobba. De nya människorna sköter mer eller mindre allt tråkigt och tungt jobbande, och nöjer sig bara de får mat och andra "livsuppehållande arrangemang" typ. Rädslan för de nya människorna är enorm. Nya religioner och sekter skapas eftersom mänskligheten verkar vara nära sin undergång. Samtidigt finns det många förtvivlade mammor och pappor som sörjer sina barn - man får inte behålla sitt barn eftersom alla nya människor måste föras iväg till sina speciella anläggningar. Det är ett otäckt samhälle som Bermann beskriver för trots allt främmande med  nya människor är det ändå miljöer och företeelser som jag som läsare känner väldigt väl, och därför känns det också mer verkligt. Huvudpersonen handlar på IKEA, åker på spelmässa, tittar på matlagningsprogram. Det är bara det att barnen saknas.

Jag både gillar och inte gillar den här boken. Jag slukade den - den är mycket snabbläst med korta kapitel och många fiktiva tidningsurklipp och forskningsrapporter instuckna mellan kapitlen. Och det är spännande - jag måste bara få veta vad som händer med de nya människorna och hur samhället utvecklas vidare. Det är en riktigt bra dystopi om man ser till samhällsbeskrivning och miljöer.
Men sen har jag ett stort problem, och det är att jag inte kan förmå mig att tycka om eller engagera mig i huvudpersonen, jag-berättaren Rakel. Hon har någon slags överlägsen attityd som med en liksom jag-har-sett-allt-röst trött beskriver saker hon är med om. Ta till exempel i början när hon är med på ett midsommarfirande, som beskrivs som fåniga danser kring fallossymbolen och traditionellt falsksjungande i de vanliga sångerna, eller när hon är med på ett barnkalas (det finns fortfarande vanliga barn i 5-6-årsåldern då): "lägenheten är vansinnigt ambitiöst dekorerad" och allt är så jobbigt med barn och utklädning, föräldrar som vill prata torktumlare och dagisplatser, kladdigt godis, skrik och skrän. Man kan skriva om sånt här så att det blir "igenkänningskul", eller man kan skriva om det som att "gud vad jobbigt när jag måste sänka mig till de vanliga idioternas nivå". Och för mig berättar Rakel på det senare sättet. Om ni förstår vad jag menar.
Och efter att jag har börjat tycka illa om Rakel kan jag inte sluta. Hon träffar en kille, Elias, och jag tycker hon bara tar och tar i det förhållandet utan att ge något tillbaka. Hon gör en fantastisk karriär på sitt jobb, och är ändå missnöjd med allt och alla. Hon är med om riktigt läskiga saker på en arbetsplats där det också arbetar "nya människor" - och jag kan inte förmå mig att tycka synd om henne.

Så - spännande läsning och en intressant dystopi. Men för mig blir det alldeles för mycket av "Jag, Rakel".

Tack till Kalla Kulor Förlag för rec ex!

Titel: Den nya människan
Författare: Boel Bermann
Utg år: 2013
Förlag: Kalla Kulor Förlag
Köp den till exempel här eller här

Backman i brevlådan

Åh! Ett efterlängtat paket kom i brevlådan idag. Rec ex av Backmans senaste bok: Min mormor hälsar och säger förlåt.

Här ska det läsas!!

Towers of Midnight

Jag fortsätter mitt stora läsprojekt dra-igenom-hela-Wheel-of-Time. Det handlar inte längre om omläsning. Ändå skriver jag detta och kommande inlägg om Wheel of Time som om det vore en re-read jag gjorde, dvs jag skriver dem smockfulla med spoilers. Jag tänker att de enda som eventuellt är sugna på att läsa inlägg om exempelvis bok 9 och 10 i en gigantisk fantasyserie är sådana som redan har läst dem och vill veta vad någon annan tyckte, eller känna sig lite nostalgiska eller så.
Därför alltså denna SPOILERVARNING. Jag kommer ogenerat att avslöja mycket av vad som händer i boken.

Rand är inte mycket med i den här boken. Förra boken slutade ju med att han redde ut sina egna problem ganska rejält, kom tillfreds med sig själv så som varande Återfödd Drake, kom underfund med att även om man är Världsräddare så får man gråta och skratta och göra lite fel ibland (bara man säger förlåt). Han insåg också att det inte är okej att bära runt ett vapen i fickan som på några minuter skulle kunna förstöra halva världen. Och nu när han kommit på allt det här så har han alltså blivit någon slags fantasy-jesus som sprider godhet och vishet omkring sig, som ler ofta och talar med mild röst. Vart han går spricker molntäcket upp och solen börjar lysa, maten slutar ruttna och äppelträden ger en andra skörd. Halleluja. Han sprider värme och glädje, men gör det bara i ett eller annat enstaka inhopp i den här boken. Till exempel när det inte går så där jättebra uppe i Gränslanden när trollockerna invaderar en masse. Staden Marador är förlorad, hur duktigt och ärofyllt de än slagits - och i allra sista minuten kommer då God-Rand och besegrar tiotusentals trollocker med lite häftiga spells som han lärde sig på Lews Therins tid.

Däremot får vi läsa om lite avslut och hopknytande av säckar för Perrin, Elayne, Egwene och Mat.

Perrin har, likt Rand, lite problem med sig själv. Han har ju sin Inre Varg att tampas med och försonas med, och vi får läsa väldigt mycket om hur han lär sig hantera det där, samtidigt som han i drömvärlden (som han inte vet heter Tel'aran'rhiod utan kallar "vargdrömmen) fajtas lite mot Slayer som är en av Onda sidans elakaste killar. På vägen lär han sig godta det där med att han har ledaregenskaper och att folk vill vara med i hans stora armé, vare sig han själv vill det eller inte. Dessutom lyckas han med konststycket att bli kompis med de läskigt rentvättade Vitrockarna efter att ha varit väldigt nära att kriga mot dem. Bättre att alla blir kompisar och sedan tillsammans drar mot norr för att slåss mot De Riktigt Onda.

Elayne är Drottning. Sida upp och sida ner är hon det. Gravid Drottning. Det är inte helt kul att läsa om henne längre. Enda stället som är lite roligare är när hon (äntligen) får träffa sin mamma Tråk-Morgase som ju inte alls har varit död som alla trott utan gömt sig som en tjänare i Perrins armé.
Och Egwene är Amyrlin, och kämpar fortfarande med att vara det ordentligt och inte bara till namnet. Intriger, intriger, och så den Förlorade, Mesaana, som gömmer sig i Vita Tornet och ska besegras tillsammans med ett antal Svarta Ajah-lömskingar. Egwene har verkligen att göra. Klart att hon inte har tid med stackars Gawyn då, som är så kär i henne och vill beskydda henne och vill vara Väktare och vill så mycket så det inte är klokt. Han är lätt jobbig, tycker hon och ber honom hålla sig ur vägen. När han (äntligen) surnar till över det och drar hem till Caemlyn och Elayne för att faktiskt få vara Prins Gawyn ett tag - ja då blir Egwene arg för DET och kräver att han ska komma tillbaka. Det vill han inte. Han ska sura nu. Men det reder ut sig när Egwene hamnar i livsfara (Mesaana, Svarta Ajah och seanchan-lönnmördare i en fin och intensiv kombo) och han faktiskt får rädda henne. Gawyn nöjd, Egwene nöjd, kärlek, lycka och förnöjelse.

Mat trodde jag att jag skulle få läsa mer om i den här boken. Jag blev lite besviken, för han travar mest runt i Caemlyn och förbereder sig för att göra saker. Typ ha ihjäl den där efterhängsna gholamen. Eller fara till Ghenjei-tornet för att befria Moiraine. Han är klart underutnyttjad som ingrediens i den här boken och jag hade gärna sett mer av honom.

Nu är det bara den sista boken kvar om Rand & Co att läsa, och det känns nästan konstigt. Hur ska det bli sen, utan min fantasy-såpopera att följa? Jag anar redan nu en bokseparationsångest grande när Memory of Light är utläst.

Titel: Towers of Midnight
Serie: Wheel of Time, bok 13
Författare: Robert Jordan & Brandon Sanderson
Köp den till exempel här eller här

Bermanns förhållandetest: Hur du vet att du kan leva med din partner

Jag läser Den nya människan av Boel Bermann. Recensionsdag är först nästa vecka, så ett längre inlägg om boken kommer. Men här kommer ännu en teaser - jag är ju stolt medlem av det bloggande street teamet för boken:

Jagberättaren i Den nya människan sitter inte still i Sverige och är rädd för de nya människorna. Nej, hon reser. I Frankrike, i Laos, i Tyskland. Här är ett vykort från Berlin:

Och så tänker jag dela med mig av ett citat ur boken också, fast har inte alls med Berlin att göra. Tvärtom är det väldigt svenskt:

"Vi försöker bygga upp en normal vardag tillsammans. Det börjar naturligtvis på Ikea. Vi har gjort en lista över saker vi behöver. Och åkt till det stora möbelkomplexet där alla rummen är hela och rena och lovar en fridsam tillvaro. Det känns gammaldags att gå mellan utställningsrummen, röra vid möblerna och provsitta soffor. Det är här vi ska samla ihop bitarna till vårt liv tillsammans. Varje val känns överväldigande stort. Som att om vi inte väljer rätt möbler så kommer vi inte att klara av att bo tillsammans. Är det så här det ska vara?"

Mer nästa vecka!

Spindlar och spöken

Det finns en ny serie börja läsa-böcker utgivna av B. Wahlströms förlag: "Kodknäckarna". Jag har läst Saga och Moses av Pia Hagmar (illustrerad av Maria Källström), och så den här, Spindlar och spöken av Ewa Christina Johansson (illustrerad av Jonna Björnstjerna).

Spindlar och spöken är en perfekt bok när det ska vara lite svårare än de första börja läsa-böckerna men när kapitelböckerna ännu är för tjocka och svåra. Det är fina bilder på varje sida (Jonna! Har aldrig sett något tråkigt av Jonna Björnstjerna!), lättläst text i korta stycken och en riktigt spännande berättelse som slutar lite gåtfullt öppet så där. Vad är det Malte har sett uppe på vinden? Egentligen??

Syskonen Malte och Milda hälsar på hos sin moster Ros som bor i ett hus med många tinnar och torn. Det ska finnas ett spöke i huset - fast ingen har sett det. Moster Ros är inte rädd, säger hon, för hon är författare och skriver spännande böcker "och då kan det vara bra med ett eget spöke".
Nu vill Milda slå vad med Malte om han vågar gå upp på vinden ensam. Lite läskigt är det, men vinner Malte vadet så får han Mildas lördagsgodis. Himla bra, tycker Malte och går med darrande ben upp på vinden. Och där är det förstås läskigt. Finns det spöken där då? Ja, det är det som är frågan...

Lagom läskig story med lagom svår text för barn i 7-9-årsåldern - jag tror den här boken kommer att lånas och gillas mycket.

Titel: Spindlar och spöken
Författare: Ewa Christina Johansson
Illustrationer: Jonna Björnstjerna
Utg år: 2013
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-9 år

Saga och Moses

Det finns en ny serie börja läsa-böcker utgivna av B. Wahlströms förlag: "Kodknäckarna". Än så länge har jag sett och läst Spindlar och spöken av Ewa Christina Johansson (illustrerad av Jonna Björnstjerna) och så den här, Saga och Moses, av Pia Hagmar (illustrerad av Maria Källström).

Jag gillar boken. Det är vardagsdramatik med två barn, Saga och Max, som på väg hem från skolan hittar en liten fet brun ponny som betar precis bredvis vägen. Den är inte inne i någon hage utan verkar ha rymt. Saga fångar in den och leder den med hjälp av ett hopprep när de träffar på en man som springer mot dem. Han blir jätteglad, för det är hans häst och den har rymt från en närliggande cirkus. Saga får rida en sväng på hästen (Max vill inte. Hästar är läskiga. De kan bitas och sparkas. Tycker han.) och sen får både hon och Max fribiljetter till cirkusföreställningen. Himla bra, eftersom hela boken började med att Saga var så ledsen och arg för att alla andra barn fick gå på cirkus men inte hon.

Sen har jag en liten fundering. Vet inte om det är en invändning, men: Bokens text är skriven i versaler. Vi har flera börja läsa-serier här på biblioteket som också har versaler, och de är ständigt utlånade så nybörjarböcker med versaler behövs verkligen. Men detta är inte en första-börja-läsa-bok som till exempel serien Djurkompisar (exempelvis Hitta Bosse) där det på nästan alla sidor är en eller två rader text och mycket korta meningar. Här är det i stället fyra-sex rader text, med lite längre meningar. Det är inga svåra ord, för det är fortfarande en börja läsa-bok, men texten är ändå mer anpassad till de barn som kommit igång lite mer med läsningen. Och då undrar jag om det här med versaler behövs? Klarar man inte små bokstäver då? Fast jag är inte lärare utan bibliotekarie som bara kan konstatera vilka böcker som lånas mycket, och det ska bli intressant att se vad barnen tycker om den här. Det hade varit kul att få höra någon annans åsikt, någon som kanske jobbar med just nybörjarläsning!

Titel: Saga och Moses
Författare: Pia Hagmar
Illustrationer: Maria Källström
Utg år: 2013
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? 6 - 9 år