Läsåret 2014 enligt Carolina

Inte heller i år blir det någon renodlad årsbästalista från mig. Det närmaste jag kommer är en nog-topp-fem. Men jag har andra kategorier på min lista:

Årets tungviktare 1: 

att jag läste igenom alla A Song of ice and Fire (Game of Thrones) under vintern och våren.

Årets tungviktare 2: 

att läsa Outlander-serien. Har läst de fyra första ännu, sisådär fyratusen sidor eller så.

Årets gråtfest:

Amerikauret av Vibeke Olsson

Årets tar-den-här-jämra-boken-aldrig-slut?

Andras plåga som  ljudbok av Val McDermid

Årets diskbänksblankning:

Att föda ett barn av Kristina Sandberg

Årets magplask:

Blandband av Steven Camden

Årets snyggaste framsida 1:

Blandband av Steven Camden

Årets snyggaste framsida 2:

Outtalat av Sarah Rees Brennan

Årets nämen-titta-vad-vacker-den-är-bok:

Boken om Mademoiselle Oiseau av Andrea de La Barre de Nanteuil & Lovisa Burfitt

Årets Ove:

Britt-Marie var här av Fredrik Backman

Årets tolvåring:
Det är jag som är Juni av Lin Hallberg

Årets rummet-är-låst-och-här-står-vi-i-ett-litet-pentagram-och-blodet-forsar-från-väggarna-upplevelse:
Den skrikande trappan (Lockwood & Co) av Jonathan Stroud

Årets tjoho-vi-har-sex-redan-tre-sidor-in-i-boken:
Devil in Winter av Lisa Kleypas

Årets sötaste lilla shetlandsponny:
hittar du inte i Dödsritten av Maggie Stiefvater

Årets fantasy:
Elantris av Brandon Sanderson, Mistborn-trilogin av Brandon Sanderson, The Emperor’s Soul av Brandon Sanderson…äsch, låt bara karln inta tronen, va?

Årets Verdun:
Giganternas fall av Ken Follett

Årets deckare:
Frälsaren av Jo Nesbö.

Årets ungdomsroman/Årets kärleksroman:

 Eleanor & Park av Rainbow Rowell

Årets mest exakta bok:
Endgame – Kallelsen av James Frey (som är 45,69954 år gammal)

Årets mest nonchalanta killer:
En mördarkatts dagbok av Anne Fine

Årets roligaste bok:
Good Omens av Terry Pratchett & Neil Gaiman

Årets gaaaaahh!!
Masken i Oceanen vid världens slut av Neil Gaiman

Årets pirr:
kanske ihop av Johanna Lindbäck

Årets sluk:
Mörk ängel av Laini Taylor

Årets uttryckslösaste ansikte:
Stäppens krigare av Conn Iggulden

Årets sekt:
Svensk synd av Martin Jern

Årets knäppaste uppfinningar:
Teslas vind av Neal Shusterman & Eric Elfman

Årets Linus på linjen:
The Rithmatist av Brandon Sanderson

Årets längsta trappa:
Wool av Hugh Howey

Årets bebis:
Älgbarnet av Meg Rosoff

Årets bästa topp 5?
Huset Longbourn av Jo Baker

Eleanor & Park av Rainbow Rowell

Mistborn – The Final Empire av Brandon Sanderson

Outlander av Diana Gabaldon

A Storm of Swords av George R.R. Martin

På Kulturkollo har jag faktiskt totat ihop ännu en årslista - kika in här om du vill läsa den! (där valde vi mellan ett visst antal givna kategorier, och där kan du också vara med på en utmaning och skriva din egen lista utifrån våra rubriker om du vill)

Nu ser jag fram emot 2015 och all fin läsning jag kommer att få då!

One for the Money

Första boken om Stephanie Plum, One for the Money, har legat i min läsplatta sedan i somras tror jag, utan att jag har kommit igång med att läsa den. Det var något där på de inledande sidorna som störde mig. Men nu gav jag den en chans - Stephanie Plum ska ju vara rolig, tuff och prisjägare i en herrans massa böcker, tror det handlar om tjugoen eller tjugotvå stycken eller så nu (alla med sin ordningssiffra i titeln på något sätt). Och jag gillar långa serier med lättlästa böcker.

Men jag vet inte. Nog kommer jag säkert att läsa någon bok till om Stephanie Plum, men det är inte så att jag har kastat mig över del två eller tre efter läsningen av One for the Money. Det är småroligt ibland, rätt spännande ibland, men på det hela taget är det här nog inte riktigt min grej faktiskt. Jag vet inte riktigt vad det är som inte klickar mellan Stephanie och mig. Inte riktigt min humor, kanske? För många uppräknanden av vad hon tar på sig varje morgon? Att miljön, amerikansk stad, ger mig rysningar? Förlåt, jag vet inte varför, men jag klarar nästan aldrig av att läsa om überamerikansk miljö som den här. Får lila utslag av den, faktiskt. Jag måtte ha varit med om något i något tidigare liv som gett mig denna aversion mot amerikanska miljöer, för annars har jag ingen vettig anledning alls.

Stephanie Plum hoppar på ett jobb hon egentligen inte alls klarar av. Hon ska jaga fatt på människor som blivit frigivna mot borgen men som sedan inte dykt upp när det är dags för rättegång. Hittar hon dem får hon pengar (procent i borgenssumman eller vad det är, fattade inte riktigt det där) - lite pengar om det handlar om någon vanlig småförbrytare, stora pengar om det handlar om rejäla skurkar. Prisjägare, alltså. Hon tar jobbet eftersom hon är arbetslös och i desperat behov av pengar, och tänker sig klara det på ren envishet. Men hon är rädd för skjutvapen, är inte särskilt stark, kan inte slåss, verkar inte smartast av alla direkt, och hamnar mest i farliga situationer när hon försöker fånga de där skurkarna. Jag antar att hon kommer att bli bättre på sitt jobb framöver i serien (hoppas det i alla fall), men som det är just nu ringer hon mest efter hjälp av andra när hon får problem. Det där stör jag mig på en hel del. Det är väl bara på ett enda ställe i hela boken (när det verkligen gäller, faktiskt) som hon kan göra något själv för att lösa situationen - annars är det mest av typen Tuffa Stephanie Gör Något Oövertänkt Och Livsfarligt Och Får Ringa Till En Verkligt Tuff Kompis (läs man) Som Får Rädda Henne. Tror faktiskt att detta stör mig så pass mycket att det sen hur kul det än är och hur spännande det än är så gillar jag det inte.

Hur är det senare i serien, ni som vet? Måste hon fortfarande ha Ranger och Morelli inlagda som kortnummer på mobilen för att klara sig ur alla kinkiga situationer? Eller blir hon en tuff prisjägare på egen hand?

Titel: One for the Money
Serie: Stephanie Plum, bok 1
Författare: Janet Evanovich
Utg år: 1995
Förlag: St. Martin's Press
Köp den till exempel här eller här

Vi

Den här gillade jag  nästan lika mycket som En dag. Jag rusade igenom den på något dygn, bara. Kapitlen är ofta väldigt korta, och då är det lätt att hamna i bara-ett-kapitel-till-loopen. I början störde jag mig faktiskt en del på de där korta kapitlen och undrade varför - varje gång det bara hade behövts ett nytt stycke i boken så byttes det kapitel, och Nicholls har pressat in hela 180 kapitel på 421 sidor. Men jag kom över det ganska snabbt och började bry mig om Douglas, Connie och Albie i stället.

Boken börjar med att Douglas fru Connie väcker honom mitt i natten och berättar att hon tror hon vill att de ska skiljas. För honom kommer det som en blixt från en klar himmel - varför då? Sonen Albie ska precis flytta hemifrån, och det är nu de bägge ska återta sina liv, njuta och bli gamla tillsammans ju? Men nej - hon har länge känt att hon vill leva ensam igen och att bli gammal ihop med Douglas vill hon inte höra talas om. Resan, då? undrar Douglas. Deras Stora Europaresa de skulle göra tillsammans alla tre, innan Albie flyttade? Med alla bokningar, museumbesök och minutiös planering av resrutt och allt? Ska de bara ställa in den, va?

Nej. Resan ska ändå bli av. En sista familjegrej innan de tre skiljs åt. Douglas tänker att det är hans chans att få Connie att förstå att de två hör ihop för resten av livet. Hur roligt de har, hur bra de passar ihop, hur otänkbar en skilsmässa ändå är.

Och de reser, och vi får följa med. Samtidigt som resan skildras får vi genom många återblickar läsa om Douglas och Connies liv ihop. Hur de träffades, blev kära, gifte sig, fick barn. Om lycka och sorg, vardag och fest, gräl och skratt. Och ju längre boken framskrider, desto mer förstår jag alldeles precis varför de har det som de har det, och varför Connie tycker att de ska skiljas. Ändå står jag hela tiden på Douglas sida, för åh, vad jag gillar honom! Han planerar sönder den där resan, vill så mycket, vill att Albie ska titta ut på andra världskrigets slagfält istället för att glo ner i mobilen, vill hitta den där magiska känslan som alltid finns i alla böcker men sällan i verkligheten, vill återuppleva och upptäcka, visa Albie den kulturella världen (men han vet redan allt om den och vill inte ha sin jobbige pappas hjälp alls, tack så mycket). Framför allt vill han förstås att Connie ska komma ihåg vilket fantastiskt par de är tillsammans och att de ju alltid har det så kul och intressant ihop.

Det går åt fanders. Egentligen redan på tåget på väg ut ur London, men alldeles åt fanders går det i Amsterdam där Albie inte längre vill följa med på Douglas och Connies Stora Resa utan sticker ifrån dem tillsammans med en dragspelande tjej han precis träffat. Och vad än Douglas gör så blir det garanterat inte få-Connie-att-inte-vilja-skiljas-längre-effekter av det.

Jag gillar att läsa om själva resan, som känns så äkta och som något jag själv skulle vara med om. Skavsåren, de sunkiga hotellen, turistköerna...inte alls som de rosenskimrande drömmarna. Mina egna resor verkar nämligen aldrig vara som de i böckerna utan mest bestå av förvirring, svett och oro. Jag gillar att läsa om Douglas och Connies äktenskap och liv. Väldigt mycket gillar jag det. Men allra mest tror jag att jag gillar att läsa om Douglas och Albies far-son-förhållande. Eller, icke-förhållande snarare. Hur det där börjar redan när Albie är bebis, treåring, sjuåring... Hur Douglas går och väntar på att han ska bli lite större och mindre beroende av sin mamma, så att han kan träda in som Den Fantastiske Pappan och ut och fiska med sin son, liksom. Men den dagen kommer aldrig, och nu är Albie sjutton och tycker att allt hans pappa gör är fel, och att hans pappa tycker att allt han själv gör är fel och dåligt.

Helt förutom liv, förhållanden, barn och resande så finns det väldigt mycket som är roligt att läsa om också. Jag säger bara: händelsen med den parkerade cykeln i Amsterdam. Trång cykelparkering, dominoeffekten och ett gäng imponerande bikers som kommer ut från en bar. Jojo. Det har jag själv aldrig varit med om på någon av mina resor, och det är jag djupt tacksam över.

Titel: Vi
Författare: David Nicholls
Orginaltitel: Us
Översättning: Åsa Brolin
Utg år: 2014
Förlag: Printz Publishing
Köp den till exempel här eller här

Wyrd Sisters

Dags för en skivvärldsroman av Pratchett igen! Jag påbörjade den här som högläsning, på svenska (Häxkonster), för mina barn (13 och 15), men fick ge upp det projektet efter kanske femtio sidor. De hängde inte med på det som hände även om de tyckte en del detaljer var småfnissiga. Sånt där som perspektivskiften eller dialoger där det inte klart framgår vem som säger vad (och som det finns gott om i skivvärldsromanerna) är nog lite lättare att hänga med på vid egen läsning än vid högläsning, och jag ville inte tvinga dem att lyssna så att de kanske skulle få någon traumatisk Pratchett-aversion eller så. De får väl upptäcka skivvärldshumorn på egen hand längre fram.

Jag läste alltså vidare själv, och på engelska, och funderade först på vilken bedrift det måste vara att översätta de här böckerna till svenska. Pratchett använder sig mycket av ordlekar och ordbetydelser när han skriver. Nyss hade jag suttit och läst för barnen om att det fanns "häxor i faggorna" och så ett långt resonerande stycke om vad "faggor" egentligen var, någon som sett någon fagga ens? Nu läste jag samma stycke på engelska, och då var uttrycket att det fanns "witches abroad", och det resonerande stycket var då om att häxor egentligen inte tyckte om att åka utomlands, för det var jobbigt och maten var inte god. Same same but very different...

Nå. Som vanligt är det inte handlingen som är det viktiga i Pratchetts böcker, utan alla de roliga detaljerna och karaktärerna. Här handlar det om att en kung blir mördad (men stannar kvar som vålnad), att hertig Felmet som mördade honom tar över kungariket tillsammans med sin otäcka fru, att en kungalojal betjänt vid mordet lyckades fly med den tvåårige prinsen samt kungakronan och överlämna dessa två till de tre häxorna Granny Weatherwax, Nanny Ogg och Magrat Garlick. De i sin tur låter prins och krona följa med ett kringresande teatersällskap och tänker att ödet som alltid kommer att ordna upp allting så att prinsen en dag återtar sitt kungarike. Problemet är bara att kungariket självt är djupt missnöjt med det hela och inte alls har lust att vänta på att den där prinsen ska bli gammal nog att bli kung. Ungefär så.

Mina favoritkaraktärer här är förstås häxorna, som plockar upp varenda myt eller rit eller häxvana som någonsin funnits, och avfärdar dem som nymodigheter alternativt urmodigheter eller mest trams. Underbara är de! Hovnarren gillar jag också. Och så har vi förstås katten Greebo, stor, elak och pappa till ungefär alla stadens kattungar. Eller detaljer som platsen där häxorna brukar mötas: där står som sig bör en standing stone. Det är bara det att just den här stenen inte gillar att stå i centrum, så den brukar gå och gömma sig när häxorna kommer.

Tre häxor, teater, en vålnad, en dolk och en mördare som hela tiden måste tvätta sina händer från blodet han tycker han har kvar på dem... jamen klart vi pratar Macbeth. Referenserna bara kryllar, och repliken "is this a dagger I see before me" kommer nog igen tre gånger tror jag (en gång till och med om en näsduk...). Inte bara Macbeth, utan även Shakespeare och flera av hans dramer poppar upp hela romanen igenom. Till exempel bygger det där teatersällskapet en fast teater inne i Ankh-Morpork, och döper den till the Dysk i stället för the Globe. Jomen, världen är ju en skiva...

Titel: Wyrd Sisters (A Discworld Novel)
Författare: Terry Pratchett
Utg år: 1988
Förlag: Victor Gollancz
Köp den till exempel här eller här

En Carolina, en läsfåtölj och ett jullov

Det finns en sak som är väldigt bra med mitt jobb, och det är det faktum att jag över jul och nyår kan ta ut mycket komptid och vara ledig nästan oförskämt mycket. Så även i år - förutom en ynkans arbetsdag (lillejulafton dock, vilket är lätt traumatiskt) så ska jag vara ledig ända tills 12 januari.

*plats för avundsjuka suckar*

Fatta vad jag ska läsa böcker!!!

Det som ligger upptravat för läsning just nu ser ni på bilden. Grejen är att den optimistiska boktraven i min Kindle är ännu väldigare, men den är ju liksom inte särskilt lätt att fånga på bild. Där får den alltså stå och luta sig mot pappersböckerna och se slank ut och innehålla hur många tegelstenar som helst.

Så jag har alltså tänkt hinna med åtminstone stora delar av detta över jullovet (och även i år räknas även nätterna...):

Vi av David Nicholls (har jag redan börjat på)
Kvinnor och äppelträd av Moa Martinsson (som är nästa samläsningsbok på Kulturkollo, häng på vetja!
Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart
Warbreaker av Brandon Sanderson
Steelheart av Brandon Sanderson
Lönnmördare av Jerker Hultén
Anaché av Maria Turtschaninoff
Arra av Maria Turtschaninoff
Wicked Intentions av Elisabeth Hoyt

Och i den lilla slimmade Kindlen trängs:

One for the Money (Stephanie Plum 1) av Janet Evanovich
The Fiery Cross (Outlander 5) av Diana Gabaldon
A Breath of Snow and Ashes (Outlander 6) av Diana Gabaldon
An Echo in the Bone Outlander 7) av Diana Gabaldon
The Way of Kings (The Stormlight Archive Book 1) av Brandon Sanderson
First Comes Marriage (Huxtable series Book 1) av Mary Balogh
Barnbruden av Anna Laestadius Larsson
Snögloben av Amanda Hellberg
Snömannen av Jo Nesbö
Världens vinter (Århundradet 2) av Ken Follett
Equal Rites av Terry Pratchett
Men at Arms av Terry Pratchett
Soul Music av Terry Pratchett
Hogfather av Terry Pratchett

Möööööjligen kan en del av detta räcka även en bit in på vårkanten.

Half a King

Yarvi går i lära för att bli en "minister", och som sådan kunna läkekonst, medicinalväxter men också diplomati, många språk, historia, geografi och allmänbildning. Han ska helt enkelt använda sin briljanta hjärna och troligen bli rådgivare åt någon kung, för det är det ministrarna brukar vara. Nu återstår bara slutprovet, och sedan upphör hans band till familj, vänner och allt som han känner till. Inte heller kommer han att få ta sig någon fru. Men han är fullt nöjd med detta, och ser fram emot sitt lärdomsliv.

Fast...av det blir intet. För bara någon dag innan det är dags för slutprovet kommer hans morbror hastandes och ser upprörd ut. Han kastar sig på knä inför Yarvi, och säger bara: "My king". Och Yarvi fattar genast att attans, nu har hans pappa och bror dött. Nu kan han inte längre bli någon minister. För Yarvi är prins Yarvi, yngste sonen till kungen av Gettland, och när både kungen och hans tronföljare dött i ett förräderi så måste Yarvi bli kung. Bye,bye lärdomsliv.

Att bli kung är väl bra? Nej. För Yarvi är ingen kungatyp. Åtminstone tycker inte hans omvärld det. I Gettland ska en riktig man kunna slåss med svärd, vara tuff och mäktig och kunna stå bredvid sin vapenbroder och bilda en sköldvägg. Och kungen ska förstås vara tuffast av alla, och verkligen kunna hantera ett svärd. Yarvi kan inte det, för hans ena hand är missbildad. Han kan inte hålla i en sköld. Därför dömer alla ut honom som ett missfoster och en vekling, och troligen helt oduglig till att vara kung överhuvudtaget. (att han är smart räknas liksom inte)

Men kung blir han. Åtminstone i några dagar, innan hans närmaste omvärld tycker att det verkligen inte duger med en enhänt man på tronen. Alldeles för ung, feg och trist är han också. De förråder honom, och efter några kapitels elände hittar vi en Yarvi som förvisso precis har anlänt till Skekenhouse, platsen där han skulle ha genomgått det där slutprovet för att bli en minister. Men han anländer fastkedjad på en roddarbänk, som galärslav på ett handelsskepp.

En inte så bra dag för Yarvi, alltså.

Detta är en vansinnigt bra bok. Det är spännande från första början ända till allra sista sidan. Det är oväntad vänskap, uselhet, gömda identiteter, hemligheter, maktkamp, piskor på bara ryggar och otäcka bestraffningar. Det är en snygg värld, med rester av en svunnen civilisation och minnen av en katastrof som verkar ha hänt hundratals år tillbaka (jag älskar sånt i böcker!). Och så finns det intressanta karaktärer med, sådana som varken är onda eller goda, som kanske gör saker som är vidriga men som har goda anledningar till att göra det, eller människor som verkar goda men visar sig ha helt andra och dolda sidor.

Jag kunde inte släppa den. Nu hoppas jag på att Abercrombie skriver fler böcker som utspelar sig i den här världen, för här finns mycket mer att upptäcka tror jag.

Titel: Half a King
Författare: Joe Abercrombie
Utg år: 2014
Förlag: Harper Voyager
Köp den till exempel här eller här

American Gods

Jag har varit ute och åkt bil med Shadow. Jag har åkt bil i Wisconsin, Minnesota, Kansas, North Dakota, Illinois, Virginia och rätt så många fler amerikanska stater som jag nu inte kommer ihåg. Bil har jag åkt, och flyg, och så har jag gått lite. Jag har druckit Budweiser och ätit väldigt många Snickers, och jag har schysstat upp utseendet inne i någon sunkig bensinstations "restroom" vid ett flertal tillfällen. Åh, och så har jag träffat några gudar också. Thot, Anubis, Oden, Loke, Bielebog, Czernobog, Ganesha, Horus, Kali, Mithra och en hel del annat löst folk. Och så några mytologiska väsen när jag ändå höll på. Typ någon efrit, någon leprechaun, någon kobold, några ylande banshees.

Och så har vi hängt i ett träd. Yggdrasil, närmare bestämt. Och träffat Ratatosk, den där lille som springer i det där trädet.

Och åkt bil. Nämnde jag det?

Och så har vi träffat väldigt många människor på vägen. Snälla människor, elaka människor, människor som verkade snälla först men som inte var det, och så väldigt många människor som inte visade sig vara människor alls utan i stället gudar eller andra slags andeväsen.

Jahapp. Glömde jag något? Just det ja! Vi hittade Amerikas själ på vägen också. Vill ni veta vad den är? Näpp, det avslöjar jag inte. Det får ni själva läsa Gaimans femhundra sidor eller så om saken för att få veta.

Amerika är en smältdegel, men inte bara med människor från hela världen utan också med deras gudar visar det sig här. När någon eller några har flyttat till Amerika från någon annanstans så har de fortsatt att tillbe sina gudar, och då har gudarna också blivit amerikaner. Och sedan har de helt enkelt blivit kvar där. Shadow får träffa många av dem när han nyligen utsläppt ur fängelset mer eller mindre blir tvungen att börja jobba för en mystisk Mr Wednesday. Oden, alltså. Oden vill samla ihop så många som möjligt av de gamla gudarna för att kunna ta upp kampen mot de nya gudarna människorna numera tillber, och som hotar att ta över allting. Nya gudar så som teknologi, motorvägar, TV, internet och sånt. Och för att kunna samla ihop dem så måste det alltså resas runt en hel del. Därav alla de många bilresorna, och besöken i ett oändligt antal små amerikanska städer, och mötena med ännu fler olika människor.

Gillar jag det här, då? Inte jättemycket, faktiskt. Jag gillar idén. Och jag tycker mycket om att läsa de små berättelserna som kommer då och då och som handlar om olika personer som på olika sätt kommit till Amerika. Och jag är mycket intresserad av mytologi och religion. Men det blir ett väldigt bilåkande, det blir det. Och väldigt många människor/gudar/andeväsen. Ibland känns det nästan som att det mer handlar om någon slags koppla-ihop-rätt-människa-med-rätt-gudom-lek, eller VM i mytologi. Och för mig blir det hela mest en rätt tröttsam road-movie över den amerikanska kontinenten. Sorry.

Titel: American Gods
Författare: Neil Gaiman
Utg år: 2001
Förlag: HarperCollins
Köp den till exempel här eller här