Jellicoe road

Jellicoe Road  av Melina Marchetta

 

Jag ställer mig faktiskt tillsammans med alla andra i hyllningskören för den här boken – men det trodde jag vid läsningen ganska länge att jag inte skulle göra. För oj vad jag hade svårt att ta mig in i den. Jag hade läst mycket om boken innan på olika bloggar och blivit sugen, och alla hade skrivit ungefär samma sak – svår att ta sig in i men ge boken 50 sidor eller så och du kan inte släppa den. Jag blev så nyfiken och var tvungen att prova vad jag tyckte. Och jag läste…50 sidor…75 sidor…höll på att suckande slänga boken i väggen vid 100 sidor. Vad var detta?? Märkliga drömbilder, onåbara stängda tonåringar som verkade vuxna och som lekte territoriekrig och fjantade med gränser och tillåtna områden. Böneträdet är vårt. Den här stigen är vår. Att cykla till stan var jobbigt för vi fick ta en enorm omväg för att undvika kadetternas territorium. Invasioner, sammanbrott, spridda minnesbilder och ännu mer territoriekrig, vuxenintriger om något sånt som att välja något som motsvarar att vara elevkårsordförande, skolmiljö som inte tilltalar mig, personer som alla verkade vara konstiga eller jobbiga på något sätt, ännu fler minnesbilder av en vänskap från länge sen…Jag tyckte jag fattade hur allt hängde ihop och vad som hänt och vad som skulle hända, tyckte bara inte om sättet det var skrivet på: otillgängligt och snårigt. Mer än halva boken gick och jag undrade vad alla i bokbloggarna pratat om…

 Men Sen Så Öppnade Sig Boken… Bara på några sidor någonstans efter halva boken så blev alla konstiga typer till riktiga människor. Riktiga människor med mer eller mindre trasiga barndomar och hemska upplevelser bakom sig. Minnesbilderna från förr knöts ihop med personerna och händelserna nu. Allt började förklaras. Huvudpersonen blev sympatisk, förståelig och jag började tycka om henne. Och om ledarna för de övriga grupperna. Och om miljön. Och om minnena från förr. Och jag fullständigt slök resten av boken. Aha! Aha! Aha! Var det hon? Var det därför? Åh herregud hur kan man utsätta ett barn för något sånt? Åh vad fint skrivet! Ja, sätt dit honom, säg honom ett sanningens ord! Nej! Boken kan väl inte ta slut nu!!??

Och så förstod jag äntligen vad alla menat som sagt att de skulle läsa om boken. Jag läser nästan aldrig om böcker – men faktiskt ska jag nog göra det. För med andra halvan på boken läst så vill man läsa om allt det svårtillgängliga i början med ny förståelse.

Jag vill knappt säga något om handlingen i boken (och det kan man läsa om på många andra ställen) – det gör inte boken rättvisa att berätta om den egentligen. Man behöver göra alltihop – vara  förbryllad, förbannad, uttråkad…och sen fatta, fatta, fatta. Men det hela utspelar sig i Jellicoe där det finns tre olika skolor: internatskolan, den kommunala skolan och kadettskolan (eller den ligger egentligen i Sydney, men några månader om året har de fältövningar i Jellicoe). Mellan dessa tre råder ett territoriekrig. Huvudpersonen bor på ett elevhem på internatskolan, och blev helt sonika lämnad av sin mamma på SevenEleven i Jellicoe när hon var 11 år – innan dess har hon få minnen av sitt liv. För tjugotvå år sedan hände en bilolycka på Jellicoe Road. Personerna som överlevde den och som bevittnade den har också sin historia berättad här – och den hänger ihop med nutidens händelser. På alla sätt. Allt som verkar mystiskt när man läser kommer att få sin förklaring.

Till och med tunneln…

 Läs den här boken! Och ge inte upp – läs längre och längre tills du fattar varför du inte skulle sluta.

 

För vem? 15 år och uppåt