Sovande jättar

I prologen berättar Rose om hur hon på sin elvaårsdag är ute och cyklar, och vid ett tillfälle lämnar cykeln för att gå in i skogen och undersöka ett märkligt turkost sken hon tycker sig se. Plötsligt försvinner marken under hennes fötter, och hon faller och förlorar medvetandet. Många timmar senare hittas hon, i en mycket djup och stor grop. Men hon ligger inte på marken, utan i stället inuti en jättelik hand av metall som under tidsåldrar tydligen legat dold där djupt nere under jord.

Sedan träffar vi Rose igen när hon är vuxen, och fysiker, och av ett märkligt sammanträffande en av dem som försöker lösa gåtan med handen. Var kommer den ifrån? Finns det fler kroppsdelar begravda? Vad är det för metall handen är gjord av? Vad betyder inskriptionerna på plattorna som omgav handen? Och jodå, det kommer att hittas flera gigantiska kroppsdelar som får helikoptrar att störta och krig att nästan startas, och det är mycket hemlighetsmakeri och intriger på hög nivå.

Berättandet sker (utom i prologen) genom återgivande av förhörsprotokoll och andra dokument (=Themisfilerna). Ganska snart framgår det att många av förhören/intervjuerna hålls av en och samma person, som verkar ha en hel del att säga till om och som är ordentligt involverad i det som händer.

Jag är kluven till den här boken. Egentligen tycker jag storyn är alldeles lysande - men jag stör mig så pass mycket på berättarformen och personerna att jag tappar bort själva storyn. Att jag stör mig på berättarformens dokument och intervjuer är rätt konstigt, för Illuminae Files har precis samma sak men där älskar jag det. Tror det är för att man där får "se på" via transkriberade videomontage (eller vad de kallades) och många illustrationer medan jag i Sovande jättar hela tiden får känslan av att all action (och det ÄR mycket action) redan har hänt någon annanstans, och utan att jag fick "vara med". Eller om det är för att förhören/intervjuerna känns väldigt konstiga efter ett tag, särskilt när de börjar handla om känslorna mellan huvudpersonerna.

För jadå: i ett stort och überhemligt projekt med ihopsättandet av gigantiska kroppsdelar med trolig utomjordisk härkomst till ett eventuellt massförstörelsevapen eller annat spännande och världspåverkande, så handlar intervjuandet om vem som är kär i vem av helikopterpiloterna och robotpiloterna. Och eftersom intervjuformen och dokumenten inte lyckats få mig lära känna personerna (det har gått några veckor sedan läsningen när jag skriver det här inlägget, och jag har redan blankt glömt bort vad de hette förutom att de alla hade det där hårdkokt tuffa språkvalet som tydligen behövs när man flyger olika militäriska farkoster) så är jag inte det minsta intresserad av deras inbördes relationer eller kärlekspirr.

Synd det. För storyn ÄR bra, när jag väl skymtar den bakom det som stör mig. Jag kanske ändå läser vidare i serien pga vill veta vad som händer, och det var en synnerligen snabbläst bok. Jag får se.


Titel: Sovande jättar
Serie: Themisfilerna #1
Författare: Sylvain Neuvel
Originaltitel: Sleeping Giants
Översättning: Peter Samuelsson
Utg år: 2018
Förlag: Brombergs
Köp den till exempel här eller här