Feather

Här är ännu en serie jag testat i mitt djupdykande i romantasy-genren. Det finns olika subgenrer i den här, och en av dem är ängel-romantasy. Jodå. 

Leigh är en ung ängel, som fortfarande lever på här på jorden. Det funkar nämligen så att änglarna inte får sin uppstigning till himmelriket (Elysium) förrän de är klara med att "bygga" sina vingar. Och bygga vingar gör de genom goda gärningar, eller genom att omvända människor till att leva bättre liv. En liten god gärning ger en liten fjäder, och en stor insats - tänk omvända värsta skurken till att bli snäll och laglydig - ger många fjädrar. Men detta räcker inte - änglarna själva måste leva som de lär. Bryter de mot regler och lagar så tappar de en eller flera av sina surt förvärvade fjädrar. Det kan räcka med att yttra ett svärord eller en aldrig så liten lögn så... poff. Fjäder faller. Elände. Längre väg till Elysium.

Men Leigh har ännu aldrig tappat någon fjäder, och hon är duktig på de goda gärningarna, så hon har inte långt kvar nu innan uppstigningen till Elysium och det goda ängellivet. Hon ska bara få ihop till ett 80-tal fjädrar så är hon klar. Och här har nu dykt upp en riktigt het och snygg ärkeängel på besök i den lokala ängelhallen där Leigh bor, och honom vill hon stöta på, så det vore bra om hon kunde får ihop de där sista fjädrarna snabbt. Hon går in i ängeldatabasen (ja!) och söker på lediga goda gärnings-objekt, och ja, där! En riktigt usel syndare, en superskurk, en som har begått flera dödssynder och är helt bortom all räddning. Jared, 25-årig maffialedare i Paris. Honom ska Leigh omvända! Han är värd minst hundra fjädrar! 

Så vår Leigh reser till Paris. Och ja, såklart det uppstår ömma känslor mellan henne och den här absolut inte passande syndaren, som givetvis är mörk och snygg och farlig (men en mjukis längst inne, och egentligen synd om). Det är en rätt rolig bok, det här, det blir en så otrolig blandning mellan änglar, himmelrike och så, bang, databaser, metro, högklackade skor och romanceläsning. Leigh älskar nämligen att läsa, och läser helst romance. När hon inte blir insläppt direkt i maffiabossens lair så ställer hon sig sonika utanför entrén och väntar tills någon ger sig och släpper in henne. Och hon fördriver tiden med att stå och läsa en bok, läser den så intensivt att hon nästan glömmer var hon är och timmarna går rätt fort, och till slut blir hon insläppt eftersom maffiabossen vill se vad det är för någon som bara ställer sig utanför farligaste platsen i Paris och försjunker i en bok. Typ. 

Praktisk detalj: när änglarna rör sig på jorden så är vingarna osynliga. Så Leigh ser ut som, och uppför sig, ungefär som vilken ung kvinna som helst.

Jag har ännu inte läst vidare i serien, men ska. Nästa bok lär ska handla om Leighs kompis, en ung ängel med en skiter-väl-i-ängel-reglerna-attityd. Hon bor inte ens i ängel-hallarna utan lever som en helt vanlig människa, och hon har väldigt ofärdiga vingar eftersom hon hela tiden syndar och tappar fjädrar. Vi får väl se hur eller om hon tar sig till Elysium.

Titel: Feather
Serie: Angels of Elysium #1
Författare: Olivia Wildenstein
Utg år: 2019

Trial of the Sun Queen, Rule of the Aurora King, Fate of the Sun King (Artefacts of Ouranos 1-3)

Det här är en av de serier jag läste förra året i mitt utforskande av den genre som fullkomligt exploderat: romantasy, det vill säga mina favoritgenrer romance och fantasy tillsammans. Jag har läst (och jag läste dem i ett svep) de tre första böckerna - när jag läste hade den fjärde boken i serien inte kommit ut än. Det har den nu (Tale of the Heart Queen) - men nu har jag lite glömt handlingen i de första böckerna (och ja, det säger ju lite om hur stort avtryck de lämnade hos mig egentligen...) så det har inte blivit av att jag läst den än. Men jag ska, eftersom jag trots att jag inte minns detaljerna från bok 1-3 ändå vet att jag tyckte det var kul läsning. Inte särskilt bra, nästan lite skämskuddedåligt då och då, men underhållande. 

Vi börjar i ett fängelse. Där har Lor varit inspärrad i tolv år, halva sitt liv. The Aurora King lät mörda Lors föräldrar när hon bara var ett barn, och sen slängde han alltså in henne och hennes två syskon i fängelse. Det är ett hårt fängelse, och Lor har också fått utstå tortyr i flera omgångar eftersom Aurorakungen är ute efter de hemligheter han är övertygad om att hon har. Men Lor har överlevt trots allt, hon är hård och har lärt sig slåss, och när boken börjar har en annan medfånge snott Lors tvål (som hon själv kämpat för att komma över) och för det ska hon få stryk. Dock går slagsmålet överstyr och Lor hamnar i en typ av isoleringscell, fast av den vidriga sorten som är 1. utomhus, 2. en håla i marken utan tak eller skydd för regnet, och det är 3. j-fligt kallt och regnigt ute, och 4. skulle hon fly så är skogen runt henne full av hungriga monster. (ja, det är ju fantasy, det här)

Men... hej och hå, nu förändras allt, för när Lor ligger och i princip är döende av umbäranden i den där fånghålan så kommer en bevingad man och räddar henne, flyger med henne till ett närliggande land, ser till att hon får mat, vård men framför allt: nya kläder och lite skönhetsvård. Jo, för av någon outgrundlig anledning har just Lor, människa och (fram tills nu) fånge, blivit en av tolv (där alla de andra är undersköna fae) som i den stora "trial of the sun queen" ska tävla om vem som ska få gifta sig med Sun King (som heter Atlas och är väääldigt snygg). 

Eh... oj? Hon har förtvinade muskler, sköra naglar, knappt utvuxet hår, sår över hela kroppen och totalt undernärd. Varför, varför just hon?? Och: hur mycket kan en stylist egentligen göra med henne? (även om stylisten enligt sig själv är "världens bäste")

Ungefär här hade jag allvarliga planer på att lägga ner bokserien för det blev lite väl fånigt. Från grått fängelse till gyllene slott på någon timme. Men! Jag läste vidare, och tackade mig själv för det eftersom det blev bättre. Mycket bättre. Inget är vad det ser ut att vara. Lor själv är såklart inte bara ett föräldralöst barn uppvuxet i ett fängelse - nej, hennes bakgrund är rätt unik. Hon har magiska krafter också. Men för att överleva åren i fängelse har hon blockerat det mesta, både krafterna och minnena. Nu upptäcker hon dem tillsammans med läsaren. Inte så mycket i första boken, för här anas allt detta ännu medan vi genomlider den där "tävlingen" och fjanteriet kring Atlas, solkungen. Men vi anar också vem det är som kommer att bli Lors ende och rätte. Inte solkungen, utan i stället den som borde vara Lors absoluta dödsfiende, nämligen Nadir, som är son till den där eländiga och onda Aurorakungen. Mörk, farlig och mystisk är han, och inledningsvis hatar och avskyr Lor och Nadir varandra. Men det förändras. Inte i bok 1 men väl i bok 2 där de tvingas stå ut med varandra (och har underbara bråkiga dialoger) och ganska omgående attraheras av varandra samtidigt som de bråkar. I bok 2 och 3 fördjupas också historien bakåt, och vi får veta hur det blev som det är i den här världen efter en stor, magisk katastrof som mer eller mindre lämnade ett av länderna i en hög av aska och grus.

Bok 3 slutar med en men-så-här-kan-det-väl-inte-sluta-cliffhanger, och jag var otroligt irriterad då för att bok 4 ännu inte kommit ut. Sen gick tiden, och nu finns den alltså. Dags att läsa den, och knyta ihop alla trådar, och hoppas att allt slutar bättre än det verkade när jag lade ner Fate of the Sun King. 

Titel: Trial of the Sun Queen + Rule of the Aurora King + Fate of the Sun King
Serie: Artefacts of Ouranos #1-3
Författare: Nisha J. Tuli
Utg år: 2023-2024

The Awakening + Ruthless Fae (Zodiac Academy 1 + 2)

Under det gångna året har jag testat ett antal böcker i den genre som senaste tiden fullkomligt exploderat: romantisk fantasy/fantasy romance/romantasy. Jag gillar ju både romance och fantasy, så det här är verkligen min grej. En del av det jag läst har väl varit sådär bra (men jag har ändå läst vidare), en del fantastiskt bra (Fourth Wing...), några har inte varit värda att läsa vidare i efter första boken, men jag har ändå ett antal serier nu där jag läst en eller två böcker men inte hunnit läsa vidare eftersom jag så nyfiket måste testa nästa serie jag hittat, och sen nästa. Det finns så mycket! Det är demoner, drakar, änglar, vampyrer, varulvar, andra världar, portalfantasy, sex, humor, magi... det är allt det där jag gillar med "vad som helst kan hända" parat med pirrande kärlek. Och jag fullkomligen slukar böcker just nu.

Zodiac Academy är en av de serier som jag hittills gillat väldigt mycket! Jag har läst de två första böckerna i den (tror det finns 8 eller 9 i serien, utöver novellas före eller mellan "huvudböckerna") Jag läste dem i somras, och har tredje liggande i min Kindle, men sen har det inte blivit av att jag läst vidare trots att jag gillade. Nu när jag skriver det här påminns jag om att jag verkligen måste fortsätta läsa om Tory och Darcy och alla de andra. 

När vi träffar tvillingarna Tory och Darcy lever de i vår egen värld. De har vuxit upp som föräldralösa, och inte haft det särskilt bra men de har alltid haft varandra. Just nu har de väldigt ont om pengar, lever under hot från en tidigare förmyndare som verkligen inte var trevlig, och försöker överleva på mer eller mindre (mest mindre) lagliga sätt. Och så mitt i allt det här så dyker helt plötsligt en (snygg) man upp som sonika förklarar att de ska följa med honom, eftersom de inte hör hemma i den här världen. Han är inte den tålmodiga typen som kommer med jobbiga förklaringar, utan det är bara "följ med här, för ni måste". Typ. Med raska tag och magiska hjälpmedel övertalar/tvingar han dem med sig och de vaknar upp i en annan värld. En värld där de tydligen, sig själva ovetandes, är de försvunna döttrarna till det sedan ett antal år störtade kungaparet. 

Och de landar inte bara i något som är helt nytt för dem - nej, de landar i någon typ av ceremoni där det står ett antal unga människor i en stor ring. Med absolut noll förberedelse får Darcy och Tory nu snabbt fatta att 1. de har landat på och antagits vid (men inte direkt välkomnats) skolan Zodiac Academy, och 2. de förväntas ha magiska egenskaper, och 3. vilka dessa egenskaper kommer vara är just det som ska visa sig i den ceremoni de befinner sig i och 4. här snackar vi inte lång inlärningsperiod med förstående mentorer och stöttande klasskamrater. Nej. Fattar du inte direkt så tough shit, ditt problem. Och lär du dig inte det du behöver lära dig vid första försöke så tough shit, du dör. Och de klasskamrater som skulle stödja dig i ditt nya liv? De hatar dig och vill döda dig. 

För det är ju så att de som alltså sägs vara Darcys och Torys föräldrar, kungaparet, störtades. Och efter dem tog fyra starka, förnäma, rika och mäktiga familjer över makten och delade den mellan sig. De fyra familjerna har alla varsin kommande arvtagare, alla fyra i samma ålder, alla fyra män, och dessa fyra arvtagare går alla på Zodiac Academy. De är snygga, mystiska, starka och fullkomligt livsfarliga. Och de vill inget annat än att Tory och Darcy försvinner. 

Detta är alltså en variant på Hogwarts, men den absolut mörkare och farligare varianten där det aldrig är självklart att du överlever nästa skoldag. Det är också fullt av fånigheter som "Faebook", "ditt dagliga horoskop" och liknande - sociala media är en stor och viktig del av denna magiska värld märkligt nog.

Darcy och Tory visar sig (såklart) vara begåvade med magi från de alla fyra elementen luft, vatten, jord och eld (normalt har man ett, kanske två, och i väldigt ovanliga fall tre element), men också med smarthet och överlevnadsinstinkter de fått med sig från sin jobbiga uppväxt i vår vanliga värld. De överlever. Det är såklart oftast bara med en hårsmån, men de överlever. Och såklart, såklart, blir det kärlek mellan dem och de där fyra "celestials" som arvtagarkillarna heter. Bok 1 och 2 handlar om hur tvillingarna lär sig hantera sin magi, lär sig hur den här världen funkar, och lär sig slå tillbaka mot alla sina fiender, och utspelar sig (om jag inte minns fel) bägge under första terminen på skolan. Sedan ska något som heter "the reckoning" ske, och det är inte säkert man överlever det. Det kommer i bok 3. Jag läser alltså vidare, för det här är smart, roligt och fullt av action.

Titel: The Awakening + Ruthless Fae
Serie: Zodiac Academy #1 + 2
Författare: Caroline Peckham & Susanne Valenti
Utg år: 2019

Athena, pappas flicka + Brudrovet

Jag har läst två serieböcker av Li Österberg: Athena, pappas flicka och Brudrovet och tyckt väldigt mycket om dem. De ingår i en serie böcker där Li Österberg använder sig av den grekiska mytologin men gör den till något alldeles eget. Böckerna går utmärkt att läsa fristående.

I Athena - pappas flicka föds Athena ur sin far Zeus huvud. Det är ju det myten berättar - men hur funkar det där egentligen? Vi anar, eftersom vi i början får se Zeus sitta med ett jättebandage på huvudet och oja sig eftersom det ju har gjort rätt ont att föda en vuxen kvinna från sitt huvud. Kan man tänka sig. Dessutom är han orolig för vad Hera ska säga - hon är redan mer än irriterad på alla snedsprång Zeus gör, och ska han nu komma dragandes med en vuxen kvinna och försöka förklara att "ja, hon föddes ur mig, ur mitt huvud, och nej, det var bara jag...". No way. Så han lämnar Athena hos några människor som får ta hand om henne så länge. 
Och Athena är då alltså alldeles nyfödd - samtidigt som hon är en vuxen kvinna. Människorna vet att hon är en gudinna, men samtidigt kan de inte låta bli att tycka hon är väldigt konstig. En vuxen kvinna som inte lärt sig bordsskick? Som ställer jättemånga frågor om de mest basala ting? Som (och det här är jättekul tycker jag som läsare) en dag presenterar ett helt nytt räknesystem, baserat på tiotal, som hon menar är mer logiskt och enkelt än det man tidigare använt. Ja, jo, tycker byborna artigt, det var ju fint... men vad ska vi med det till?
Sen händer en dödsolycka som Athena är skuld till, och hon får en livskris, och bestämmer sig för att ta sig till Olympen och ställa sin pappa till svars för ett och annat.

I Brudrovet går Kore (annat namn för Persefone) och trånar efter dödsrikets gud, Hades. De har träffats, först på gudarnas stora familjefest på Olympen, och sedan på Dionysos stora vårfest. Där gick det riktigt hett till mellan dem bägge, och Kore trodde att Hades nu kände samma för henne som hon för honom. Men... han har inte hört av sig. OK, han bor ju nere i dödsriket och så där, men ett brev med Hermes kunde han väl skicka i alla fall?
Samtidigt går Hades runt och försöker hitta mod till att fråga Kore om hon vill bli ihop med honom. För vad har han att komma med? Ett palats i underjorden, liksom? Det funkar ju fint för honom, han är extremt introvert och gillar att vara ensam, men tänk om Kore inte alls gillar det, eller att bo med alla de döda? Han frågar brorsan Zeus till råd, och Zeus ba: Röva bort henne! Det är det enda raka! Så: det gör Hades. Blir Kore glad nu då? När han äntligen både hör av sig och tar med henne hem till sig? Nej, hon blir skitförbannad. Du kunde ju frågat först!! skriker hon åt honom.

Jag har alltid gillat att läsa om mytologi och gudasagor, och har läst mycket av och om den grekiska mytologin. De här serieböckerna är något alldeles extra - Li Österberg gör gudarna så mänskliga och det blir så väldigt bra! Här är verkligen Zeus, Poseidon och Hades bröder, med familjetjafs och olikheter (Zeus vill att alla ska gilla honom, och är väldigt konflikträdd, medan Hades inte bryr sig så mycket om andra och vill helst bara vara för sig själv). Hera visar verkligen hur jobbigt det är när Zeus får barn med andra gudar (och människor) till höger och vänster, och Zeus alla barn himlar med ögonen och bara "alltså, ja, vi vet ju hur pappa är men nu har han gått lite för långt" typ. Det är en stor, bullrig, bråkig familj - men sen är de samtidigt gudar som far över himlen på mytologiska djur som till exempel ett knippe flygande ormar... ja, så där som man gör.
Är du det minsta intresserad av grekisk mytologi så får du inte missa de här böckerna!

Titel: Athena, pappas flicka + Brudrovet
Författare och illustrationer: Li Österberg
Utg år: 2017 + 2024
Förlag: Epix

Twisted Love, Twisted Games, Twisted Hate, Twisted Lies

Jag har läst de fyra böckerna i serien Twisted under det senaste året. Tydligen gillade jag dem så pass att jag har läst hela serien - ändå har jag i varje bok suttit och irriterat mig: över översättningen, över de manliga huvudpersonerna, över allt möjligt. Märkligt att jag ändå läst vidare? Men grejen är att trots att det är mycket som stör mig så är det svårt att släppa de här böckerna när man väl börjat läsa dem - de drar in en i handlingen, och det finns saker som är bra med dem också. Dialogerna mest, tror jag. I alla fyra är det mycket smart, snabb replikväxling, mycket humor och mycket ge-svar-på-tal vilket jag gillar. Sen är det också lockande att läsa om väldigt rika människor, resor som självklart görs i första klass eller helst i privatjet, egna sviter på hotell eller lyxiga boenden... verklighetsflykt. 

I centrum står fyra unga kvinnor: Ava, Bridget, Jules och Stella. De blir vänner under sin collegeutbildning, och håller sedan ihop i vått och torrt efter det. Även när en av dem, Bridget, så småningom blir drottning i ett litet påhittat europeiskt land (ja, jag sa ju att vi snackar högsta nivån av lyx och rikedom här) - men det finns ju facetime? Och privatjet. Alla fyra lyckas alldeles sanslös bra med sina liv (efter vissa inledande svårigheter) - de blir liksom inte bara "intresserade av foto" utan "fotograf på en av världens största tidskrifter med uppdrag över hela världen" eller "modedesigner av eget märke med visning i Milano efter bara något år". Och så vidare. Allt detta innan de ens börjat närma sig 30-årsdagen. 

I första boken, Twisted Love, handlar det om hur Ava lär känna sin brors bäste vän, Alex. Alex är affärsman, mångmiljonär, mystisk, snygg och farlig. Han var miljonär typ redan när han var 18 eller nåt, och inte på något hederligt vis heller.

I andra boken, Twisted Games, blir Bridget (ännu så länge bara prinsessa) kär i sin livvakt Rhys. Absolut no-no, såklart, han är ju bara en enkel arbetande människa och hon är ju prinsessa herregud. Men Rhys? Han är stor, mystisk, snygg och farlig.

I tredje boken, Twisted Hate, tvingas Jules av olika anledningar ihop med Avas bror Josh. Josh och Jules har hittills avskytt varandra som pesten, och kommer alltid med elaka kommentarer till varandra. Så även nu, men nu förbyts hatet till kärlek. Och Josh? Han är inte riktigt lika mystisk som Alex och Rhys eftersom han är läkare. Men: han är snygg. Och farlig.

I fjärde boken, Twisted Lies, har Stella precis slutat dela lägenhet med Jules (som ju flyttade ihop med Josh), men bor kvar trots att lägenheten är en av D.Cs dyraste. (ja, förresten, miljön i hela bokserien är Washington D.C) Detta eftersom hennes hyresvärd, Christian Harper, ger henne väldigt mycket rabatt på hyran mot det att hon vattnar hans blommor. Eh....? Christian är inte bara hyresvärd. Nej - han äger också ett säkerhetsföretag (där Rhys jobbade förut), och utvecklar (olaglig) programvara till datorer. Och han är mångmiljardär. Och han är (tadaaa) mystisk, snygg och farlig.

Man skulle nästan kunna tro att det var samme manlige huvudperson i alla fyra böckerna. Alex/Rhys/Josh/Christian har alla en air av farlighet. De behöver inte höja rösten eftersom folk (personal, underlydande, folk de möter på gatan, alla) lyssnar på dem när de pratar och gör som de säger. Alltid. De vågar inte annat, eftersom Alex/Rhys/Josh/Christian är livsfarliga. Detta berättar författaren för oss, men det är inte ofta vi får se den där farligheten. (utom på några ställen och då är det så överdrivet våldsamt att det blir pinsamt) Alex/Rhys/Josh/Christian gillar alla hårt sex. Och konstigt nog, trots att de aldrig pratar med varandra om detta, så upptäcker Ava/Bridget/Jules/Stella var för sig i varsin bok att detta gör de också. Tänk att stryptag kan vara så upphetsande, tänker de, tillsammans med varsin livsfarlig man.
(ja, jag sa ju att jag satt och irriterade mig böckerna igenom)(men ändå läste vidare)(herregud)(men det är roliga dialoger)
Det jag stör mig allra mest på hos Alex/Rhys/Josh/Christian är att han omedelbart när ömma känslor för kvinnan ifråga uppstår blir otroligt, sjukligt svartsjuk. Alltså av den arten "du ska helst inte prata med någon annan man än mig, du är min, och den man som rör dig är död". Och så sätter de igång med att aldrig låta sin kvinna vara ensam, alltid ha koll på vem hon pratar med, och är riktiga stalkers. 

Vad har jag till mitt försvar för att läsa igenom hela bokserien, då? Förutom de roliga dialogerna? Jo, vänskapen mellan de här fyra kvinnorna. Den är fin. Och det här märkliga att man rätt vad det är har läst tre fjärdedelar av boken och bara måste läsa slut den. Jag vet inte. Ibland bara läser man. Och drömmer om att också helt självklart få åka privatjet hit och dit och lika självklart alltid ta in på lyxsviten på hotellen man bor på. 

Titel: Twisted Love, Twisted Games, Twisted Hate, Twisted Lies
Serie: Twisted #1-4
Författare: Ana Huang
Utg år: 2021-2022
Förlag: Bloom Books

Cleopatra + Yasmin

Jag har läst böcker av Eloisa James förr och gillat det hon skriver (till exempel serien om Essex Sisters). Så jag blev glad när jag hittade de här på biblioteket, i översättning till svenska dessutom vilket inte händer alltför ofta med romanceböcker. Och jag gillade framsidorna, med blommor och fina färger.

I Cleopatra är det amerikanske Jake som i London träffar engelska Cleo. Han är rik affärsman, och har precis köpt en hel sy-affär med anställda och allt. Tanken är att han ska låta flytta hela verksamheten till Amerika för att där låta dem sy kläder till teatrarna. Tyvärr har han köpt (via ombud) affären utan att först ha kollat med de anställda om de är sugna på att flytta med till andra sidan jorden. Det är de inte. 
Cleo har kommit till Quimbys kostymer (ja, de som nyss bytt ägare) för att köpa sig ett antal klänningar. Ju mer anskrämliga, desto bättre. Hon är rik, och rikedomen kommer från en uppfinning som förbättrar vattenklosetter, så det är tjänade pengar vilket ju är en fasa inom societeten. Cleo är alltså ingen lady, och hon gillar inte societetsmänniskorna, och hon ska klä sig fult bara för att hon kan. Ungefär. Av den ledsna sömmerskan som tar hennes mått får hon nu höra att hela rasket har blivit sålt och ska flytta till hottahejti där det finns krokodiler och allsköns farligheter, och dit vill ingen av dem så nu ska de alla bli arbetslösa. Det tycker Cleo är dumt. Så hon köper nu istället affären, direkt ifrån nuvarande ägaren och inte via ombud.
Jake blir såklart arg. Men intresserad av den företagsamma Cleo. Och ja, de blir kära. Men först ska de genomgå en slags vadslagning i vem som har de mest häpnadsväckande och överdrivna kläderna under säsongens alla baler och tillställningar. 
Mycket fokus på kläder och tyg, dräkter och hur kläderna kan göra en man eller kvinna.

I Yasmin träffar vi några av personerna som fanns med i utkanten av första boken: Yasmin själv, som är en riktig lady och adlig - men som har ett förfärligt rykte. Och inte bättrar hon sig heller - nej, hon har djupa urringningar, älskar att skvallra och prata högt utan att bry sig om att kvinnor borde vara tysta och behagfulla. Hon är fransk (vilket absolut inte förbättrar hennes rykte) och hennes mamma sägs ha varit en av kejsar Napoleons älskarinnor (vilket verkligen verkligen inte förbättrar dotterns rykte). Och så Giles, greven av Lilford, som i bok 1 uppvaktade Cleo (men hon blev ju kär i den där jämrans amerikanen). Giles kan inte låta bli att söka upp lady Yasmin, att vara nära henne, att dansa med henne - trots att han hela tiden blir irriterad på hur opassande hon beter sig, hur fel kläder hon har, hur hon pratar och flirtar för mycket. Så han är arg och sur på sig själv, och lady Yasmin undrar vad han vill när han bara hänger runt henne hela tiden som ett åskmoln, ständigt missnöjd med hennes beteende.
Jag begriper ärligt talat inte varför hon inte bara ber honom fara och flyga - men de blir kära i varandra (dessutom mot Lydia Lilfords vilja, Giles lillasyster som är en direkt pain in the ass boken igenom).

De är OK för stunden, de här böckerna, men inte mer, och inte Eloisa James bästa.

Titel: Cleopatra + Yasmin
Serie: Wallflowerserien #1 + #2
Författare: Eloisa James
Originaltitel: How to Be a Wallflower + The Reluctant Countess (Would-Be Wallflowers Series)
Översättning: Maria Fredriksson
Utg år: 2023 + 2024
Förlag: HarperCollins Nordic

The Frugal Wizard's Handbook for Surviving Medieval England

En man vaknar upp mitt på en åker, i något som verkar vara en krater efter en explosion. Han vet inte var han är. Eller vem han är. Eller när han är. Total minnesförlust. Han ger sig iväg och kommer snart till en by, som han inte känner igen. Vad han dock inom sig vet är att han inte kommer härifrån alls, att han är van vid helt andra förhållanden. Och vad han också snart förstår om sig själv är att varifrån och vem han än är så brukar han tydligen bedöma och betygsätta saker, tänk "den här vägen får tre stjärnor - kunde varit fyra för utsikten men det är en grusväg som är sönderkörd och det drar ner betyget". Han begriper sig inte på sig själv.

Den här mannen befinner sig i ett medeltida England, som direkt taget ur en standard-fantasyroman. Men egentligen kommer han från framtiden, i en tidsresa som har gått alldeles fel. Han skulle inte komma fram med en explosion (kratern han vaknade i orsakades av honom själv), och explosionen som inte skulle ske har nu pajat hans minne (det återkommer så småningom) men än värre också hans manual, den där Handboken för att överleva medeltids-England. Han hittar spridda sidor och förstår snart att han som sig själv i framtiden köpt en svindyr tidsresa till medeltids-England. Men varför? Varför ville han hit? Han kommer också snart ihåg att han flyr från någon. Vem, och varför?

Det kan bara vara Brandon Sanderson som kommer på en sån här knäpp grej. Han blandar science-fiction med fantasymiljö, lägger till humor och mängder med action. Och jag borde verkligen gillat det här, men gör det inte så mycket som jag hade velat. Jag trodde före läsningen att det skulle vara mer anakronism och roligheter med "modern-människa-är-förvirrad-i-fantasymiljö" och att det här liksom skulle vara boken han själv skrev om sina tillkortakommanden och lärdomar. Men det här är något annat. Visst är det kul med miljön, men den blir nu bara en bakgrund till actionstoryn med tidsresor, jakt och farliga skurkar. Och Brandon Sanderson blir roligare när han inte går in för att vara rolig - det blir bättre när humorn glänser till i bra dialoger i de andra böckerna men här blir det lite ansträngt. 

Brandon Sanderson är min favoritförfattare och han har en väldigt hög lägstanivå, så det här är ändå en helt OK bok utan att vara wow.

Titel: The Frugal Wizard's Handbook for Surviving Medieval England
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2023
Förlag: Dragonsteel Entertainment

The Things We Leave Unfinished

Den här råkade jag se på biblioteket där jag jobbar, och sög direkt för att "wow, det är ju en av Rebecca Yarros böcker! Måste kolla om hennes tidigare böcker är lika bra som Fourth Wing!" Detta är väldigt långt från fantasy och drakar, men testa måste jag ju.

Och den är helt OK. Eller faktiskt riktigt bra. (men nej, den är inte Fourth Wing) (fasen, Carolina, vad du tjatar)

Georgias mormor, eller great grandmother, det är lite inkonsekvent i boken, och eftersom jag ju läst den vet jag att hon snarare bör vara farmor. Eller morfars mor. Nå, Georgias äldre släkting Scarlett Stanton var författare, en riktigt stor och känd romanceförfattare. I bokens början står Georgia i en bokhandel, vid hyllan med Scarlett Stantons böcker, när hon kommer i diskussion med en man som står i närheten. Jag kommer inte exakt ihåg hur de kommer in på det, men diskussionen handlar snart om en annan författare, en Noah Harrison. Denne Noah skriver också romance, men Georgia gillar honom inte. Hon tycker han alltid har trista slut på sina böcker, och framsidorna pryds alltid av par som nästan kysser varandra. Noah har skrivit många böcker och är också väldigt känd, men nu sågar Georgia denne författare jäms med fotknölarna.

Scarlett Stanton är nu död, men har efterlämnat ett oavslutat manus. Hennes förlag vill gärna ge ut det, och har hittat en författare som de tycker skulle kunna skriva färdigt det på ett bra sätt. Nu återstår bara att presentera denne författare för Georgia och få hennes godkännande (det är hon som ärvt mormor/morfars mor Scarlett). Mötet går inte bra, eftersom 1. författaren de föreslår är Noah Harrison, och 2. Noah Harrison visar sig vara just den man Georgia nyligen bråkade med i bokhandeln. Oj. Och no way. Det ska f-n inte vara ett sorgligt slut på mormor/farmors oavslutade manus. Inte om Georgia får bestämma.

Parallellt med Georgias och Noahs historia (och ja, de blir såklart kära i varandra, detta är den typen av bok) får vi läsa om Scarlett själv, då på 1940-talet när hon som ung bodde i England, jobbade inom underrättelsetjänsten och blev kär i en stridspilot, Jameson. Och vi förstår att 1. Det är just berättelsen om Scarlett och Jameson som är det oavslutade manus som Noah nu ska skriva färdigt, och 2. "blev kär i en stridspilot". Alltså. Det finns väl inga böcker om sådana kärlekar som slutar bra?

Bra bok, trots avsaknaden av drakar. Och av de två parallella berättelserna gillade jag den under andra världskriget mest - Scarlett och Jameson berör.

Titel: The Things We Leave Unfinished
Författare: Rebecca Yarros
Utg år: 2021
Förlag: Entangled: Amara

De kom från öar

Det är precis i början av sommaren, och det är 1945, alltså strax efter att kriget är slut. Vi får träffa Dagmar som fortfarande bor hemma i Slite och jobbar på badhotellet. Hon har tre systrar som hon står väldigt nära: Britta är samtidigt hennes bästa vän och äldsta systern Hulda är nästan lite som Dagmars mamma. För riktiga mamma har på senaste tiden allt mer börjat gå in i en helt egen värld. En värld där "småfolket" tydligen är väldigt besvärliga och stjäl saker och ställer till det. Vissa dagar är mamma sig själv och helt klar, men andra dagar kan Dagmar hitta henne i köket i full färd med att hälla upp allt mjöl i kaffekopparna (jo, för småfolket skulle aldrig komma på idén att leta efter mjölet där när de nu kommer för att stjäla det). Pappa jobbar på cementfabriken, men mår inte riktigt bra. Det är något med magen som inte stämmer, men varför skulle han gå och störa någon doktor med det? Det går säkert över av sig själv.

Så Dagmar jobbar, hjälper till hemma, åker och badar, (hon älskar att bada - att åka och ta ett dopp är något hon gör för att trösta sig själv när något är jobbigt, eller för att fira något som är bra, eller som avslappning när hon kommer hem från jobbet, eller när hon behöver vara för sig själv en stund för att tänka. Det finns alltså knappt några dagar när Dagmar inte badar) går på dans, åker hem till storasyster Hulda. Hon är nöjd med livet men ändå inte: är det så här det ska vara? När ska det riktiga livet börja? Kommer hon att träffa någon och bilda familj? När då i så fall?

Och denne någon dyker snart upp. Holger heter han, och han tar in på hotellet där Dagmar jobbar. Han är sjöman, men båten han jobbar på har någon typ av maskinfel som måste lagas och det kommer ta tid. Så han vill bo lite mer OK under väntetiden. Redan första dagen när Dagmar tar emot honom i receptionen så gillar hon honom - de har lätt för att prata med varandra och det känns liksom rätt. Men är det bara Dagmar som känner så? Det verkar som att även Holger är intresserad, men är det något som Dagmar bara inbillar sig och hoppas för mycket på?

Det är alltså Dagmar från Gotland och Holger från Tjörn som är de som "kom från öar", och detta är första boken i en trilogi med dem i centrum. Trots att detta är väldigt realistisk vardag utan egentliga dramatiska händelser (det händer absolut en hel del i boken, men vardagsdramatik, liksom, sånt där som faktiskt händer i våra liv och som vi kan relatera till) vilket inte brukar vara min typ av böcker så gillar jag den här mycket ändå. Den är lättläst med korta kapitel, jag kan tydligt se miljö och det som händer framför mig, det känns väldigt äkta. Och personerna blir levande för mig, jag vill gärna fortsätta följa deras liv i resten av trilogin.

Titel: De kom från öar
Serie: De kom från öar #1
Författare: Malin Haawind
Utg år: 2021
Förlag: Piratförlaget

The Heartstone Thief

Curtis Vance livnär sig på att stjäla saker. Han är duktig på det, och livet funkar. Han får beställningar på sånt som diverse mystiska individer tycker att de vill äga, och så stjäl han, överlämnar, får pengar, och så festar han upp alla pengarna. Livet är en fest. Typ.

Tills den här kvällen när boken börjar, och Vance har firat runt efter ännu ett lyckat uppdrag. Nu var det ganska många månader sedan jag läste boken, så har glömt exakta detaljerna, men vill minnas att det är några skumma typer som tycker att de vill åt Vance pengar, och som överfaller honom när han rätt överförfriskad tar sig hem från krogen. Och då dyker Shaianna upp från ingenstans och räddar honom medelst iskallt knivmord av de skumma typerna. Lite så är det genom hela boken: Vance hamnar i farligheter och Shaianna kommer och räddar honom.

Vance har ingen aning om vem denna svartklädda och vapenförsedda kvinna är. Men hon berättar för honom: hon är magiker (sorceress men jag vägrar att kalla henne besvärjerska), och han måste hjälpa henne med ett uppdrag. Hon behöver få tag på en alldeles speciell relik, och Vance är ju en bra tjuv? Hon pratar vidare om att det finns livsfarliga magiska monster, och inte bara i världen utan här i stan, och att han svävar i fara. 

Hon är ju alldeles uppenbart helt sjuk i huvudet. Magi ju finns inte, inte monster heller. Vance tackar henne för att hon räddat hans liv men säger ungefär "ja, ja, det blir nog bra med det, men det där uppdraget får du ge åt någon annan" och går därifrån. 

Nu är det så att Shaianna absolut vet vad hon pratar om. Hon har många, många hemligheter och är absolut inte någon vanlig kvinna, inte ens om hon faktiskt kan använda magi (om vi nu skulle gå med på att tro på det). Nej, hon är mycket mer. Men det är Vance också! Så småningom får vi veta mer om var han egentligen kommer ifrån, och varför han lever det ur-hand-i-mun-liv som han gör, och varför han absolut inte vill erkänna att det finns magi och monster. 
Det Shaianna nu direkt gör är att, utan Vance godkännande, magiskt binda dem två så att de hädanefter inte kan vara längre än ett par hundra meter ifrån varandra. Så att Vance är tvungen att genomföra den där stölden av reliken. Absolut inte OK någonstans.

Detta är en riktigt bra story, och jag gillar att läsa om när Vance och Shaianna bråkar men ändå måste stå ut med varandra, hur de flyr undan de monster som ju såklart visar sig finnas på riktigt och hur vi får veta mer och mer om deras historia bakåt. Jag förstod det först som att detta skulle vara första boken i en serie - det verkar så när man läser om boken på nätet. Men den kom ut 2017, och sedan dess har det inte kommit någon uppföljare. Så det blev kanske inte, vilket är synd. Jag testar dock gärna något annat Pippa DaCosta har skrivit, vilket verkar vara en hel del.

Titel: The Heartstone Thief
Serie: Heartstone Thief #1 (men kommer det fler??)
Författare: Pippa DaCosta
Utg år: 2017

Joust

Vetch är en liten mager tonåring som får för lite mat och arbetar alldeles för tungt under en förman som är oändligt elak. Gården där han jobbar tillhörde före kriget Vetch egen familj, men de dödades alla under kriget och nu är det bara han kvar. Han är livegen, har inget att säga till om och hatar alla. Förutom förmannen hatar han det folk, Tia, som besegrade hans eget folk, Alta. Och av Tia hatar han drakryttarna, "dragon jousters", allra mest. Det var de som gjorde så att Tia vann kriget, och de är oändligt högfärdiga och fina och roten till allt ont i världen.

När boken börjar så kånkar Vetch under mycket möda på vattenhinkar och drömmer om nästa lilla ynkliga rast - då en av de där drakarna landar precis där han är. Den är vacker, det är den. Men dess ryttare hoppar av, går fram till Vetch, kräver att få dricka av vattnet han bär samt tar en hel spann och bara häller över sig. För att han är lite varm och svettig! Vem är inte varm och svettig?? Nu är Vetch jobb med att bära vattnet ogjort, hans rast blir till intet och han blir så arg att han nästan spricker. Dessa eländiga drakryttare!

Men det är denna händelse som vänder Vetch liv: när förmannen kommer och ska straffa Vetch för det förspillda vattnet (som ju inte var hans fel) så griper drakryttaren (som heter Ari) in. Låt blir det där, säger han ungefär, den här pojken tar jag med mig för jag behöver en ny drakskötare. Förmannen skriker och skränar och säger att det kan du inte göra - men det kan drakryttaren visst. För han är drakryttare som ju är finare och viktigare än alla andra. Så Vetch får nu följa med på drakryggen och flyga till närmaste stad (han blir åksjuk och kräks) och läras upp att bli drakskötare.

Jag är ju förtjust i fantasy med drakar, och gillar den här en hel del. Vetch fortsätter att vara arg på allt och alla men tinar snart upp för drakryttaren Ari som är den ende som behandlar sin drake på ett vettigt sätt (alla andra slår dem och ser till att de håller sig i skinnet genom att lägga droger i deras mat). Men det jag saknar mycket är det som drakar brukar vara i annan fantasy: egna karaktärer som kan kommunicera, som ofta är väldigt smarta, och med egen vilja. Här har de reducerats till livsfarliga husdjur som hålls i bur. Detta är första boken i serien och jag vet ju inte om det kommer vara så i resten av böckerna - vi har inte hunnit lära känna drakarna riktigt än, bara förstått att de inte har det så bra som de hade kunnat ha det. Jag får väl läsa vidare och se.

Titel: Joust
Serie: Dragon Jousters #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2003

Ice Planet Barbarians

Jag gjorde ingen bästa-värsta-lista för mina lästa böcker för 2024 - men om jag hade gjort en så hade Ice Planet Barbarians varit Årets skämskudde. 

Vi har en ung kvinna, Georgie, som går och lägger sig som vanligt. När hon vaknar upp så är hon inte alls längre i sin säng - nej, hon befinner sig ombord på ett rymdskepp, bortförd av aliens. 

(och ja, jag borde ha lagt ner boken redan här?)

Hon är inte ensam. De är många kvinnor inlåsta i rymdskeppets lastutrymme. De är förtvivlade, de gråter, de har ingen mat, de har bara en hink att uträtta sina behov i. Och de måste vara tysta, annars kommer aliensarna in och bestraffar dem. 

Men, tänka sig, rymdskeppet får motorproblem (eller nåt) och måste nödlanda, och gör det på en planet täckt av is (tänk Hoth). Medan de skurkaktiga och onda rymdisarna väntar på support så passar kvinnorna på att fly. Allt är eländigt - de är strandsatta på en okänd planet, det är snö och is och de har såklart bara (tunna och sexiga) pyjamasar på sig. Georgie är lite tuffare än alla andra, så hon tar sitt ansvar och beger sig iväg för att hitta hjälp. Men ja, det är en isplanet, och det är farligt, och hon råkar illa ut, slår sig, förlorar medvetandet, men blir på något sätt räddad av någon för när hon vaknar upp så befinner hon sig i en isgrotta. Och det hon vaknar av? Jo: en annan rymdvarelse, en isplanetsinföding, som med huvudet mellan hennes ben är i full färd med att... ja. Leverera henne njutning, helt enkelt. Han är blå. Han har horn. Han har svans. Och hans tunga har små utväxter som gör den särskild lämpad för jobbet. 

När han är klar med det så yttrar han något som bara kan uppfattas som "du är min kvinna nu". 

Det som fick mig att trots alla skämskuddevarningar ändå läsa vidare var att man nu fick läsa även ur Vektals (ja, blå rymdisen med den fantastiska tungan)(och hornen) perspektiv. Och det blev lite kul, faktiskt. Men: det visar sig att Vektal är hövding för en hel klan blåa killar, och att det råder en stor brist på kvinnor här. De behöver partners allihop. Och... vänta nu, Georgie kom på ett rymdskepp fullt av unga kvinnor? Jodå. De ska alla bli kära i varsin jättesmurf med muskler. I varsin bok. Det här är nämligen första boken i en serie på över tjugo böcker...! 

Det här var min första utflykt i science-fiction-romance-land. Det får nog bli den sista också, tror jag. Och de andra kvinnorna och blå männen får hitta varandra utan att jag läser om det. 

Titel: Ice Planet Barbarians
Serie: Ice Planet Barbarians #1
Författare: Ruby Dixon
Utg år: 2015

Sword Catcher

Boken börjar med att föräldralöse Kel hämtas från det barnhem han bott på under rätt magra men OK omständigheter. Nu ska han i stället bo på slottet, tydligen. Varför då? Helt bortsett från att han är nyfiken av sig och gillar att läsa böcker? Jo, han är rätt lik prins Conor, som är lika gammal som honom. Och nu ska han bli Conors sword catcher. Inte nu direkt, när de är barn, men senare, när Conor börjar bli mer vuxen och inte alltid kan vara överallt samtidigt. Då behöver han en slags dubbelgångare som stand-in. Eller om det är potentiellt farliga situationer: då ska Kel vara prins Conors stuntman. En sword catcher agerar också som en slags livvakt - om Kel och Connor är på samma plats och det blir någon typ av hot så ska Kel till varje pris försvara prinsen. 

För att detta ska funka måste nu alltså Kel och Conor växa upp tillsammans och får samma utbildning - Kel skulle ju aldrig kunna hoppa in som Conor om han inte kände honom väldigt väl, kan samma saker som Conor och kan imitera hans sätt att vara. Att Kel är sword catcher är en hemlighet bara få vet om - killarna liknar varandra och Kel sägs vara en "kusin" som bor med Conor. Men när det är dags att vara stand-in för Conor så får Kel en särskild magisk amulett som gör att han liknar Conor på pricken.

Det här är en sexhundra sidor tjock bok med mängder av politiska intriger i staden Castellane och i länderna runtomkring, och Kels och Conors relation som nära vänner (för det blir de) men samtidigt prins och anställd är bara en liten del av alltihop. Men det är den delen jag tycker är mest intressant. Kel balanserar i det här med att vara Conors närmaste vän och att ändå alltid vara beredd att lyda order och inte minst att offra sitt eget liv för Conor eftersom Conors liv såklart är värt mycket mer än nobody-Kel. Det sliter på honom.

Men, som sagt, det händer mycket annat i boken, och vi har ännu en huvudperson: Lin. Hon tillhör folket Ashkar som inte får bo med andra utan måste hålla sig i en egen del av staden, som ett ghetto. Ashkar kan nämligen använda magi. Inte så som det var förr i den här världen, när alla kunde använda magi och den kunde användas till att skapa fantastiska ting - men där magin också missbrukades som vapen i krig som blev alltmer förfärliga och till slut ledde till en katastrof när all magi försvann. Nej, den magi som Ashkar har nu är väldigt futtig i jämförelse, mer av typen låt-inte-mjölken-surna eller låt-fröet-gro-utan-problem och så förstås låt-såret-läka-lite-snabbare. Människorna i staden Castellane tolererar att Ashkar kommer ut ur sitt ghetto då och då när de behöver deras hjälp som sjukvårdare och helare. Och Lin är en av dessa helare. (vilket hennes eget folk misstänker och föraktar henne för, eftersom det traditionellt bara är män som är helare och här kommer hon och tror att hon är något...)

Det är bara i första kapitlet som Kel och Conor är i tioårsåldern - sedan hoppar vi raskt framåt ett antal år i tiden. De är nu i tjugoårsåldern, Conors pappa kungen har blivit galen och flyttat in i ett torn där han studerar astronomi 24/7 (ja, här finns en story), och politiken har bestämt att det är hög tid för Conor att gifta sig. Samtidigt som andra delar av politiken (de med lömska planer) har bestämt sig för att det är hög tid för Conor att dö (så att de själva kan ta makten). (ja, det är mycket politiska intriger i den här boken) Någon ser till att en lönnmördare skjuter en förgiftad pil i Conor - men vad denne "någon" inte vet är att det inte är Conor som får pilen i sig. Nej, det är Kel som har spelat Conor idag, och det är Kel som nu håller på att dö. Och vi behöver en helare som kan lite mer än det vanliga. Enter Lin. (som skiter fullständigt i att Conor ger henne alla möjliga prins-liga ordrar om ditten och datten, ber honom hålla käften och jobbar på med Kel) (och ja: witty dialoger är en av den här bokens styrkor)

Det får plats mycket på 600 sidor. Jag har inte ens nämnt den mystiske Ragpicker King. Han är mystisk. Han bor i ett hus som är farligt, mörkt och mystiskt. Han är så viktig så att nästa bok i den här duologin (?) till och med heter The Ragpicker King. Den kommer ut nu i vår, och jag ska absolut läsa den, för jag gillade den här.

Titel: Sword Catcher
Serie: The Chronicles of Castellane #1
Författare: Cassandra Clare
Utg år: 2023
Förlag: Del Rey Books

När vi var fåglar

Jag blev nyfiken på den här eftersom den har beskrivits som magisk realism i nutid – och det är den. Här finns de som är döda sedan länge fortfarande kvar och kan blanda sig in i pågående samtal. De är inte läskiga spöken utan mer en självklar del av vardagen. Det påminner en hel del om Andarnas hus som jag läste för så länge sen att jag glömt bort det mesta, men just det där minns jag: hur döda personer fortfarande är en del av familjen och livet. Här i När vi var fåglar är dessutom myter från afrikansk-karibisk folktro en verklig del av vår värld. 

Vi är på Trinidad/Tobago i Karibien, och följer Yejide och Darwin i vartannat kapitel: Yejide bor i ett stort hus på ett berg, ett hus som funnits i många generationer och byggts ut rätt oplanerat av sina många ägare. I hennes familj styr kvinnorna, och dessa har en särskild egenskap: de kan se de döda. Deras uppgift är att hjälpa dem, och se till att andarna kommer vidare när kroppen dött.
Och så Darwin, som kommer till staden Port Angeles eftersom han efter mycket letande har fått ett jobb som han är tvingad att ta eftersom han behöver skicka pengar hem till sin mamma för mat och mediciner. Men: jobbet är som dödgrävare på den stora kyrkogården i Port Angeles. Och Darwin är uppvuxen som rastafari, uppfostrad av en mamma med sträng tro, ”nasir” som de kallar sig själva. Som nasir får de inte klippa sina hår – och de får inte ha med de döda att göra. Att då jobba på kyrkogården är helt emot allt detta. Darwin tar  jobbet ändå, och för att liksom markera att han svikit sina löften och byter liv så rakar han av sig alla sina dreadlocks. Men hans mamma förlåter honom inte – trots att han tar jobbet för att kunna skicka pengar till henne så vägrar hon att ens prata med honom mer.

Kyrkogårdsjobbet visar sig vara helt OK. Grävandet av gravar är väl sisådär kul, men den stora kyrkogården är ju också en slags trädgård. Och Darwin gillar att  rensa ogräs, plantera blommor, beskära träd och buskar, lyssna på fåglar och få vara ifred. Det han inte riktigt trivs med är att det försiggår märkliga ting på kyrkogården: på natten ser han människor där efter att grindarna stängts, och han ser gravar som plötsligt ser ut att ha grävts upp igen med färska jordhögar. Snart nog får han veta vad det är som händer - och snart nog får han också träffa Yejide.

Yejides mamma Petronella har nämligen dött, och ska begravas. Kraften att tala med de döda har nu "ärvts" av Yejide, men eftersom mor och dotter aldrig stått varandra nära så är Yejide dåligt förberedd på vad tala-med-döda-uppdraget innebär och hennes liv har blivit ganska kaosartat. Men: kaos med nya jobbet eller ej så behöver mamma Petronella begravas, och då såklart på kyrkogården i Port Angeles, för så måste det vara.  

Det finns en hel del jag gillar med den här boken. Miljöbeskrivningarna, maten de äter, Yejides stora och bullriga familj av levande och döda personer, Darwins påtande med växter. Men det är när mytologin och legenderna blir en del av vardagen här som boken tappar mig: det blir bara för konstigt. Jag läser mycket fantasy och är med på magi, men här klarar jag inte av det. Titeln "när vi var fåglar" ska tas bokstavligt: ibland blir de här människorna fåglar och kan flyga. Om det är i en drömvärld eller ej verkar oklart. De kan också bli andra djur. Och det kommer stormar som som blåser sönder saker och påverkar ting, men om stormarna finns på riktigt eller ej begriper jag inte. Lika oklart är det för mig vad Yejide nu förväntas göra - hur går hennes nya jobb att "ta hand om de döda" till rent praktiskt? Det här är en magisk värld där jag känner att jag inte har rätt bakgrund eller förutsättningar för att förstå, för mig blir det bara konstigt. Så jag är kluven, för de delarna av boken jag begriper gillar jag mycket. (och märkligt nog så är det som försiggår på kyrkogården helt begripligt och mänskligt när vi väl får reda på vad det är)

Titel: När vi var fåglar
Författare: Ayanna Lloyd Banwo
Originaltitel: When We Were Birds
Översättning: Eva Åsefeldt
Utg år: 2023
Förlag: Albert Bonniers förlag

A Promise of Fire (Kingmaker Chronicles 1)

Den här verkade lovande i början, med huvudpersonen Cat som har förmågan att kunna "ta" av andras magi men också fysiskt känna av när någon ljuger. Och så ett intressant världsbygge med tre länder som strider både med varandra och internt, och med två olika folk där magoi kan använda magi och är lite "finare", och så hoi polloi som inte kan använda magi, som därför av magoi ses som sämre men som också därför har blivit väldigt bra på att slåss. De har precis tagit över styret i ett av de tre länderna, och petat den tidigare magoi-familjen av tronen.

Vi börjar på en cirkus, där Cat gömmer sig och låtsas vara ett slags orakel (soothsayer). Hon är på rymmen från sin blodtörstiga familj där alla är magoi men alla också försöker ha ihjäl varandra för att ta åt sig all makt. Cats mamma är värst av allihop. 

Till cirkusen kommer Griffin, krigsherre från landet där de omagiska hoi polloi tagit makten från magoi, och han är på jakt efter en king maker. En äkta king maker föds bara var hundrade eller tvåhundrade år eller något sådant, och det som gör dem så speciella är att de alltid kan skilja sanning från lögn. Bra att ha om man vill bygga upp ett land efter krig (det är Griffins syster som nu är drottning, eller alfa som de kallas här). 

Och Griffin träffar Cat, listar ut att hon ju känner av lögner, och tjoho! han har hittat sin kingmaker! Grejen är bara att Cat är helt ointresserad av att vara kingmaker, hon vill bara fortsätta sitt inkognitoliv på den där cirkusen. (där cirkusdirektören heter Selene och är matte till Cerberus, alltså den äkta Cerberus, hunden med tre huvuden)(det är mycket grekisk mytologi inblandat i den här boken också) Så Cat ber Griffin fara och flyga, hur snygga magmuskler han än har. (för det har han tydligen, det får vi veta ungefär sjuttiofyra gånger under bokens gång) Griffin är inte van att inte få sin vilja igenom. Så han snor med sig Cat ändå. Kidnappar henne, alltså. Medelst ett magiskt rep. (sådana där som man har, ni vet...?) Och så släpar han med Cat vare sig hon vill eller inte. 

Detta är romantisk fantasy, eller romantasy som det nu brukar kallas. Och, som jag skrev i inledningen: det började bra och jag hade höga förväntningar på den här, tänkte att det kunde bli en ny Fourth Wing för mig.  Men allt det som verkade så bra tappas bort - det här blir alldeles för mycket fokus på relationen mellan Griffin och Cat. Hur hon inte vill förlåta honom kidnappningen, hur han inte alls kan förstå att hon inte blir pangkär i honom direkt ändå? Han är ju snygg och alla andra kvinnor vill ju ha honom? Och hon tjurar och de grälar och de har sex och jag bara men ge mig mer av den där intressanta världen, för jösse namn! Jag vill veta mer om magin, om drakarna, om hur det blev som det blev, om den här kingmaker-grejen, om magoi versus hoi polloi, gudarna och att de ger bort sin magi till människorna och... massor av annat. Och: det räcker med att läsa om hur snygga magmuskler och läckra svarta lockar Griffin har en gång. Inte varje gång han yttrar sig. Sida upp och sida ner grälar och återförenas Cat och Griffin och jag ledsnade totalt på dem.

Det här är en serie. Jag blev så besviken på första boken att jag inte kommer att läsa vidare. Synd på så lovande förutsättningar.

Titel: A Promise of Fire
Serie: Kingmaker Chronicles #1
Författare: Amanda Bouchet
Utg år: 2016
Förlag: Piatkus

The Little Swiss Ski Chalet

Jag läser vidare i serien Romantic Escapes (här, här och här kan du läsa vad jag skrivit om tidigare böcker i serien) - detta är bok 7 i ordningen och nu reser vi till Alperna, till södra Schweiz och en liten by som heter Reckingen (som finns på riktigt, precis som de andra platserna bokserien). 

Mina tar en time-out i sitt liv, efter att pojkvännen tillika kollegan på jobbet gjort slut. Eller - det var inte bara "gjort slut" utan det var en hel del kalabalik kring det hela som gör att Mina verkligen behöver komma ifrån sitt jobbliv, vardagsliv och alltihop. Så bra att hon har en gudmor, Amelie, som för några år sedan startade ett eget "ski chalet" i sin gamla hemby! Dit åker Mina, som knappt aldrig upplevt vinter förut och bara testat skidåkning i en inomhusanläggning för utförsåkning.

Jag kände inte till ordet "chalet" före jag läste den här boken, och hade fått för mig att det var något mer storståtligt, palatsliknande. Men fattar ganska direkt när jag läser att det här är ett litet hotell, mer pensionat, och den schweiziska motsvarigheten till de små "gasthaus" jag känner väl till från skidsemestrar i österrikiska alperna. Och det är märkligt: när Mina kommer fram och går in i detta chalet? Då vet jag precis hur det känns. Hur de tjocka kalkväggarna luktar, hur det känns att med trötta, strumpklädda fötter gå uppför de heltäckningsmatteklädda trapporna. Jag har inte varit och åkt skidor i Alperna på över tjugo år, men kroppen och doftminnet minns precis. Rummet med pjäxor (och smältande snö på golvet), en liten reception med någon som välkomnar en på tyska, den öppna spisen med fåtöljer och soffor. Gudmor Amelies chalet har som specialitet att alltid servera kaffe och nybakad kaka klockan fyra på eftermiddagen, så när Mina kommer så är sofforna framför brasan fulla med folk med röda kinder och kaka i handen. 

Och Mina äter så klart också kaka. Och så åker hon skidor - första dagen åker hon upp till slalombackarna (men håller sig till de blå pisterna, nybörjare som hon är). Men hon åker också längdskidor - tydligen finns här massvis med längdåkningsspår. Och hon vandrar, vilket man tydligen gör även på vintern här. Såklart äter hon massor av god mat (och är med och bakar och lagar en del av den också) - hela den här bokserien är full av mat, och här är det särskilt fokus på schweiziska bakverk. Och choklad. Och ost. Kär blir hon också - redan innan hon kommit fram till resmålet har hon (bokstavligen) stött ihop med en trevlig kille på tåget, och han visar sig sen bo på samma pensionat som Mina. Han är snygg, rolig, livsglad, kan åka skidor och snowboard och lär Mina åka längdskidor, han gillar mat och är klok och är så himla helylle att jag blir lite trött. Men det gör egentligen ingenting, i den här boken funkar han. 

Det är en utmärkt bok att läsa i januari och få lite påminnelse om att det kan finnas bra grejer med snö och vinter också. Fast då krävs det förstås att man åker dit där det finns väldigt mycket snö. Och att man är ledig, och att man inte måste skrapa bilrutor på morgonen för att sen ut och köra på ishala vägar. 

Jag blir riktigt sugen på att åka till Alperna när jag läser den här. Gärna till Schweiz, har aldrig varit i den delen av Alperna. Och jag hade också gärna åkt med det "choklad-och-ost-tåg" Mina gör en dag, ett gammaldags tåg där målet är att se choklad- och osttillverkning. Såklart att det finns på riktigt (kolla här) - de här böckerna är rena resehandböckerna även om de främst är feelgoodläsning. 

Åttonde boken i serien kommer handla om Minas syster Hannah, som ska åka till Irland på matlagningskurs med internat.

Titel: The Little Swiss Ski Chalet
Serie: Romantic Escapes #7
Författare: Julie Caplin
Utg år: 2021
Förlag: One More Chapter

The Invisible Life of Addie LaRue

Detta är ännu en av de böcker jag nyligen läst som leker med tiden, känns nästan som att det blivit ett tema... Men jag fascineras av sånt här, av omöjligheter och möjligheter, paradoxer och klurigheter.

Det börjar på 1700-talet när den unga kvinnan Addie LaRue av sina föräldrar tvingas gifta sig med en man hon absolut inte vill leva med. Hon flyr ut i skogen och ber till alla gudar hon kan komma på att de ska rädda henne - hon vill inte leva hela sitt liv i den lilla byn hon bor i när det finns så mycket hon vill göra! Hon vill ut i världen, hon vill veta mer om saker, hon vill ut på äventyr! Inte bara leva i ett oändligt antal vardagar som alla ser likadana ut. 

Och en gud, "nattens gud" Luc, hör henne. Han erbjuder Addie evigt liv, med den haken att det aldrig är någon som kommer att komma ihåg henne. Det verkar ju vara en bra deal, så Addie tackar ja. Och sedan börjar hennes eviga, och osynliga, liv. Det börjar direkt, som en chock, när Addie går hem - och hennes föräldrar inte vet vem hon är, inte tror henne när hon säger att hon är deras dotter. Och så här fortsätter det: Hon kan inte leva med någon, för varje morgon när de vaknar så kommer den andra personen ha glömt vem hon är och undra vem som är främlingen i hans säng. Hon kan inte ha relationer alls, för så fort folk bara går bort en liten stund, typ går in i huset och hämtar något och kommer ut igen, så har de glömt med Addie är. Det är ett väldigt ensamt liv. 

Men det är evigt! Och Addie gör allt hon drömt om - hon reser, hon upplever saker. I början har hon det kämpigt med mat och att hitta någonstans att bo, men när hon väl kommer över skuldkänslorna över att bara ta saker så kommer hon på sätt att överleva. Ingen kommer ju ihåg henne, så om hon bara snor saker och sedan fort försvinner så är det ingen som kommer ihåg att det var hon som var tjuven. Det som blir allt jobbigare är dock det här med att hon inte lämnar något avtryck på världen. Det hon börjar göra är att påverka andra så att de gör de saker som är hennes idéer. Det är lite som att lämna något efter sig, men inte riktigt ändå.

Handlingen växlar mellan nutid, när Addie bor i New York, (som aldrig verkar ha slut på saker att upptäcka) och dåtid, när Addie upplever viktiga historiska skeenden och träffar kända personer (och vi får veta hur hon påverkat dem). Det som händer nu i New York är att Addie går in i en bokaffär, och sin vana trogen sonika snor med sig den bok hon vill ha. Konstigt nog har inte killen i bokaffären glömt henne så fort hon går utanför dörren utan följer efter henne ett bra tag. Och ännu konstigare: när hon kommer tillbaka nästa dag (hon fick lämna boken ifrån sig och vill ju ha den) så kommer killen i bokaffären ihåg henne. Han minns henne, att hon var där igår och att hon försökte stjäla en bok. Första människan på 300 år som kommer ihåg henne! Ja, bortsett från guden Luc, då. Honom har hon haft regelbundna möten med genom åren, den enda relation hon faktiskt haft. Tills nu då! 

Jag har läst andra böcker av Victoria E. Schwab, främst serien Shades of Magic som jag tyckte mycket om (här kan du läsa vad jag skrev om första boken i den serien). Den här är annorlunda, men jag gillar den mycket!

Titel: The Invisible Life of Addie LaRue
Författare: Victoria E. Schwab
Utg år: 2020
Förlag: Tor Books

Sju kvadrat med lås

Den här boken läste jag i våras när den kom ut, men skriver alltså inlägget först nu, nio månader senare... och finner att jag nästan inte kommer ihåg något alls av handlingen. Det innebär egentligen i sig att boken inte får något högt betyg av mig. Grejen är att jag har älskat serien om avdelning Q, men då mest de första böckerna i serien. Därefter avtog mitt intresse, och den här sista ville jag mest läsa för att kunna knyta ihop säcken, få loss Carl ur fängelset och få veta sanningen bakom den där spikpistolmördaren som hängt som ett hot hela serien igenom. 

Boken tar alltså vid precis där förra boken slutade, och där Carl alltså arresterades. Man hade hittat bevis för att han varit inblandad i narkotikaaffärer - en väska som Carls f.d kollega Anker (han som alltså dog i det där spikpistolsfallet som skedde innan före bokseriens början) lämnat till Carl och som Carl glömt, eller förträngt, att han hade på vinden. 

Så de sju kvadraten med lås är Carls fängelsecell. Rose, Assad och Gordon är övertygade om att Carl är oskyldig, och jobbar hårt på att få honom rentvådd. Detta trots att de av sin chef är förbjudna att jobba vidare med detta. Ganska snart framkommer det också att den som satt dit Carl inte nöjer sig med att Carl är i fängelse - nej, det allra bästa och säkraste vore om Carl dog. Berättarperspektivet hoppar mellan Carl i fängelset, avdelning Q-kollegorna, Carls fru Mona och en hel del andra varav en hel del varit med tidigare i serien. 

Alla trådar knyts ihop och vi får svar på allt vi undrat, så det är tillfredsställande. Men min fascination över Roses bitchighet, Assads språkhantering och Carls attityd mot allt och alla, allt det som för mig var kärnan i serien om avdelning Q, den fascinationen fanns inte mycket kvar av här. Det var action, snabba perspektivskiften, ännu mer action, spänning och lösningar - men jag saknar känslan och framför allt humorn jag minns från de tidigare böckerna. 

Titel: Sju kvadrat med lås
Serie: Avdelning Q #10
Författare: Jussi Adler-Olsen
Originaltitel: Syv ㎡ med lås
Översättning: Djordje Zarkovic, Helena Hansson
Utg år: 2024
Förlag: Albert Bonniers förlag

Pusselmakarnas sällskap

När Clayton var bebis lämnades han i en hattask på en trappa utanför ett hus. Det huset tillhörde Pusselmakarnas sällskap, och han växte upp där, bland människor som hade det gemensamt att de älskade tankenötter av olika slag. Chiffer, ordgåtor, quiz, korsord - detta har dessa människor skapat likaväl som de gjort pussel, anlagt trädgårdslabyrinter och annat.

Nu är Clayton lite över tjugo och hans styvmor, Pippa Allsbrook som dessutom var den som startade Pusselmakarnas sällskap, har gått bort. Clayton vet fortfarande inte vilka som var hans riktiga föräldrar eller varför han lämnades i den där hattasken. Han grubblar mycket på det, och tänker att om han bara hittade hattasken i fråga så kanske det fanns någon ledtråd till vem han själv är i den?

Han hittar hattasken - och ett brev från Pippa där hon ber honom att ta sig ut i världen och hitta sig själv. Och eftersom Pippa var den hon var så är brevet så klart inte bara ett brev - efter lite klurande lyckas Clayon lista ut att begynnelsebokstäverna i varje rad leder honom till Pippas favoritförfattare Danielle Steele. Pippa hade alla hennes böcker (och de är många) - och i den bokhyllan hittar Clayton nästa ledtråd i jakten på sitt ursprung, nämligen en "alfabeti-box". Bokstäverna på locket ska ändras i en viss ordning så den kan öppnas. Pippa Allsbrook var korsordskonstruktör, och hon älskar såna här grejer - Clayton egentligen not so much. Men han kämpar vidare, och vi får läsa om hur han via ledtrådar och koder får reda på mer och mer om sitt förflutna - och också faktiskt tar sig ut i världen, precis som Pippa ville.

Parallellt med detta får vi läsa om Pippa själv, om när hon som ung och supersmart korsordskonstruktör ville ha kontakt med andra som var som hon och gillade utmaningar, och hur hon startade detta mystiska Pusselmakarnas sällskap. 

Det är en annorlunda bok - den är alltså full av alla de där tankenötterna och ordgåtorna som vi också får ta del av, men samtidigt är det en fin historia om en ung mans utveckling. Jag gillade den mycket!

Titel: Pusselmakarnas sällskap
Författare: Samuel Burr
Originaltitel: The Fellowship of the Puzzlemakers
Översättning: Åsa Brolin
Utg år: 2024
Förlag: Modernista

Makten

Det sker samtidigt över hela världen: plötsligt har flickor i tonåren fått en märklig kraft. Den verkar ha legat slumrande hos dem, för när de märker att de har den så känner de också igen den som något de alltid vetat om. Det är som elektricitet som byggs upp i kroppen på dem, med ursprung någonstans nära nyckelbenet, och så kan de via händerna skicka urladdningar som är som kraftiga elstötar. Eller blixtnedslag. Så småningom, när de tränat upp förmågan, så kan de också påverka andra människor och skicka elstötar liksom telepatiskt. 

Först är det bara tonårsflickorna som har kraften - och människorna i deras omgivning är skräckslagna. Flickorna kan ju skada och döda andra, och en del av dem har inte kontroll över sin förmåga. Så småningom upptäcker man att flickrna kan dela med sig av kraften så att andra också får den, men bara kvinnor. Man lär sig att tygla kraften, träna upp den i särskilda träningsläger. Och förtryckta kvinnor världen över slår tillbaka mot de män som har makten.

Vi får följa ett antal människor under denna utveckling, och som det snart blir: feministiska revolution. Allie i södra USA som levt som fosterbarn under förfärliga förhållanden kommer till ett kloster där hon snart kallar sig själv för Eva och med hjälp av iscensatta "mirakel" (med hjälp av kraften) startar en ny religion som sprider sig över världen. Roxy från London vars far är en höjdare i den kriminella världen, och hon går i sin fars fotspår. Margot är en amerikansk politiker vars dotter har kraften (men inte kan kontrollera den). Snart har även hon kraften, och arbetar politiskt för att den ska användas och kunna kontrolleras i stället för att förbjudas. Vi får även följa en ung man, Tunde, som reser världen runt för att rapportera om utvecklingen och kunna få världens scoop som journalist, och några till.

Jag trodde jag skulle gilla den här boken, men det gjorde jag inte. Kanske lite i början, när kraften hos flickorna utvecklades. Men sedan vet jag inte vad som hände - det händer egentligen massor i boken men den tar inte tag i mig. Jag engagerar mig inte i någon av de olika huvudpersonerna, hinner inte innan handlingen flyger vidare till nästa del av världen och nästa stora utvecklingssteg. Faktum är att jag inte ens läste boken färdigt. Jag lade ner den när jag läst drygt halva, undrade varför jag höll på att gäspa käkarna ur led och upptäckte att jag saknade en berättelse i allt det som skedde.

Titel: Makten
Författare: Naomi Alderman
Originaltitel: The Power
Översättning: Helena Ridelberg
Utg år: 2019
Förlag: Modernista