Farlig förmåga

Den här boken hade jag varit nyfiken på ett bra tag och läst om långt innan jag fick den i min hand. Och när den väl kom i min hand...så var det inte alls i min hand den kom utan i min bokhylla tillsammans med andra måste-läsa-nu-böcker. Och där blev den, skam till sägandes, liggande alldeles för länge. Jag var helt enkelt inte sugen "just nu". När jag väl satte igång att läsa den så var det under en vecka i mitt liv när det var särskilt många får-inte-glömma-saker och åka-iväg-på-annat-på-kvällarna. Så bokstackaren fick absolut inte den uppmärksamhet den kanske ville ha. Jag kom inte in i den. Inte förrän efter halva boken, och då fick jag en stund över att sträckläsa ut den. Det är inte riktigt en sträckläsningsbok, det var nog mer det att jag ville bli av med den. Så, nja, jag hann aldrig bli särskilt förtjust i den. Och den har inte lämnat många intryck efter att jag har läst färdigt den heller.

Det var ju en himla lång inledning bara för att säga att jag nog blev lite besviken. Fast allting blev jag inte besviken på. Miljön och tiden gillar jag. Cate och hennes systrar lever i New England mot slutet av 1800-talet i en slags parallell historieutveckling. Kvinnorna (eller rättare sagt häxorna) hade makten förr, och då fick flickor utbildning, kvinnor kunde bestämma över sig själva, jobba med det de ville och gifta sig med vem de ville. Men för hundra år sen eller så, så störtades häxorna och Brödraskapet tog över. Alla häxor skulle has ihjäl, flickor får numera ingen utbildning och får när de är 16 välja mellan att gifta sig (för det mesta med någon som Brödraskapet utsett till dem) eller att gå in i Systraskapet. Brödraskapet lever i enlighet med Guds lagar. Alla ska gå i kyrkan, alla ska lyda Gud (eller rättare sagt ska alla lyda det som Brödraskapet tolkar är Guds lag och vilja). Kvinnor ska inte bry sina små söta huvuden med besvärligheter utan mest frukta Gud och göra sig vackra för sina makar (dock utan att hänfalla till högfärd och flärd, förstås). Och fortfarande lever alla kvinnor och flickor i skräck för att Brödraskapet ska anklaga dem (oftast fast de är oskyldiga) för att vara häxor, och avrätta dem eller låsa in dem på sinnessjukhus. Det händer ofta.

Jag blir så frustrerat arg när jag läser om Brödraskapet. Visst, just de är påhittade. Men deras motsvarighet, och samhällen liknande det Cate lever i finns fortfarande i vår egen värld. Och har funnits genom tiderna. Förtryck och skräck - allt under sken av olika gudars påbud.

Cate lever i ständig skräck för Brödraskapet och deras spioner, för hon och hennes två yngre systrar är faktiskt häxor. Skulle Brödraskapet få reda på det finns det inget hopp om räddning. Hon är försiktig - men det är inte hennes systrar. Cate ägnar sitt liv åt att skydda dem, men de tycker mest hon är jobbig som håller dem tillbaka när de bara vill ha lite mer spänning i sina liv. Cate ängslas och ängslas, fast det hon ängslas för allra mest är förstås det faktum att hon snart fyller 16 och måste välja mellan äktenskap och Systraskapet. Hon vill inte något av det. Hon har någon som skulle vilja gifta sig med henne, men hon är inte riktigt säker på att hon vill gifta sig med honom och flytta iväg med honom (för hur skulle hennes systrar klara sig då, obetänksamma som de är?). Ett gudfruktigt liv inom Systraskapet låter å andra sidan riktigt trist (och farligt om man råkar vara en häxa). Och så mitt i alltihop så blir hon kär i någon annan, som liksom inte passar in i planerna alls. För att inte tala om att hon upptäcker att hon själv troligen är Häxan-som-kommer-att-förändra-världen i en urgammal profetia. Vad göra, vad göra??

Varför gillar jag inte stackars Cate, då? Jag gillar ju häx-idén, och Brödraskaps-tyranni-idén, och profetian och allt det där. Jag vet helt ärligt inte. Kanske för att hon ältar. Kanske för att hon låter systrarnas väl och ve gå ut över sig själv och hela sin framtid. Jag har så svårt att se henne framför mig nu när boken är färdigläst. Jag tror nog att det egentligen inte är något fel på Cate och boken, utan att det i stället är ett sånt där tillfälle när lässituationen gjorde att jag fick fel intryck av boken.

Och ett p.s som nästan kan vara en spoiler fast nog ändå inte: Jag blev så himla irriterad på slutet! När jag fattade varthän det barkade blev jag så arg att jag inte ens läste sista kapitlet. Jag ögnade igenom det bara för attt se om det verkligen blev som jag trodde. Och det blev det. Smällde igen boken och var sur. Och, ja, det kan nog också vara en anledning till att jag inte gillar Cate.

Titel: Farlig förmåga
Serie: Systrarna Cahill
Orginaltitel: Born Wicked
Översättning: Jan Risheden
Utg år: 2013
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 12 - 17 år

Känslan av ett slut

Vi har läst den här boken i min bokcirkel. Jag tyckte inte om den. Men det här är ingen sågning av boken, bara ett konstaterande att det absolut inte är min typ av bok. Den har fått priser, bra recensioner och verkar allmänt omtyckt, så det är säkert en bra bok för dem som gillar korta böcker med precist språk, där funderingar över livet och det egna jaget har större tyngd än handling och miljö. Men jag tyckte den var riktigt tråkig.

Tony har gått i pension efter ett vad man förstår hyfsat liv. Hyfsat jobb, hyfsad lön, hyfsat äktenskap, hyfsad skilsmässa. Inga större katastrofer, ingen dramatik, bara ett vanligt liv. Och nu sitter han och tänker tillbaka på sina ungdomsår i England på 1960-talet. Han hade tre kompisar under skoltiden som han tyckte sig stå nära. Och när han sedan började på universitet hade de fortfarande kontakt ett par år men tappade väl liksom bort varandra så småningom när vuxenlivet satte igång. Första året under universitetstiden hade Tony dessutom sällskap med en flicka som hette Veronica. Inget dramatiskt där heller. De hängde ihop, hon ville inte ha sex innan äktenskapet, de gjorde slut (fast det verkade mest vara för att de tröttnade på varandra och inte det där med sexet). En tid senare fick han ett brev av Adrian, en av skolkompisarna, att han nu var tillsammans med Veronica, och undrade om det var OK med Tony. Tony skickade först ett vykort med ungefärligt meddelande att "OK, kompis, kör på" men ett par veckor senare ett längre brev som var ganska argt och ungefär lydde att "hoppas ni trivs med varandra, otäcka typer". Ett par månader senare tog Adrian sitt liv.

Sen gick livet, och nu har Tony blivit testamenterad lite pengar och Adrians dagbok. Av Veronicas mor, vilket är lite mystiskt eftersom Tony knappt minns henne och ju bara hade ett års förhållande med Veronica för ett helt liv sedan. Och det är den här dagboken, eller det faktum att han inte får den här dagboken av Veronica som har den i sin ägo, samt att få läsa om det där arga brevet som han skickade till Adrian och Veronica då för 50 år sen eller så - det är det som får honom att försöka minnas sin ungdom igen. För frågan är nämligen om han verkligen har fått rätt uppfattning om hur det var då för så många år sen. Hur var förhållandet med Veronica, egentligen? Och med kompisarna? Hur minns de honom?

Det som jag kan tycka är intressant är det här med hur man minns sitt liv och vad om påverkat minnena. Mina egna barndomsminnen verkar ofta skilja sig från min brors barndomsminnen av samma händelser t ex, och varför minns vi olika? Men det räcker inte med såna här funderingar för att få mig att uppskatta boken som mest känns grå och händelselös. På min upplaga finns ett citat från Borås Tidning på baksidan: "Inget mindre än ett mästerverk!...Något så infernaliskt spännande minns jag inte när jag läste senast." Själv läste jag boken till slut utan att tycka att det var en gnutta "infernaliskt spännande" någonstans whatsoever. Mer tänkvärt, kanske. Om jag hade orkat bry mig.

Titel: Känslan av ett slut
Författare: Julian Barnes
Orginaltitel: The Sense of an Ending
Översättning: Mats Hörmark
Köp den till exempel här eller här

Läsfunderingar 9 - yrkesrang

När jag nyligen läste Flickan under jorden så började jag ännu en gång undra och fundera över rangordningen inom polisen. Det liksom bara förutsätts att man ska känna till vem som står över vem. Nelson i Flickan under jorden är kriminalkommissarie, och då har han gjort en viss karriär. Men vad jag förstår kan han gå ännu längre och få en annan titel (som jag har glömt vilken det var, för jag har lämnat tillbaka boken nu och kan inte kolla). Kriminalinspektör är lägre än kommissarie. Och konstapel är allra lägst. Tror jag. För sen kommer de där som kallar sig assistent. Polisassistent - och vad är då de? Har de också polisutbildning? Varför är vissa assistenter och andra konstaplar? Vet alla andra i hela världen om detta av sig själva utom jag?

För att inte tala om det här med präster. Prästernas rangordning verkar vara en hel vetenskap, men återigen en hel vetenskap som man förväntas känna till. Det gör inte jag. Känner till den, alltså. Jag tror inte på några gudar och går aldrig i kyrkan (om inte musikskolan har konsert där och min dotter ska spela fiol). Vad jag däremot förstår av att läsa böcker och tidningar är att det går att göra karriär inom prästvärlden. Och visst, jag fattar att biskop är högst. Eller ärkebiskop. Eller påve och kardinal om det handlar om en katolsk karriär. Men sen...prost, kyrkoherde, komminister - jag har ingen aning. Men känner det som att "det borde jag veta" när jag läser böcker.

Läkarvärlden är inte så svår. Det är ganska tydligt vem som har högst rang av en överläkare och en underläkare. Kunde inte poliserna och prästerna ta över detta? Överpolis och underpolis? Så att jag har rangordningen klar för mig när jag läser?

Trollkarlen från Oz

Det har gått ett antal år nu utan att jag har kommit till skott. Jag har läst referenser till denna bok så många gånger att jag börjar tro att alla i världen har läst den utom jag. Dottern har spelat låtar ur musikalen som grundar sig på boken, Stephen King gödslar med hintar till handlingen i den i sina böcker och jag har tänkt så många gånger att Nä Nu Jäklar Måste Jag Läsa Trollkarlen Från Oz.....!!

Och nu har jag gjort det. Äntligen. En jättefint illustrerad nyutgåva, stor, vacker och med tjocka blad, och jag har haft den som högläsning för mina två barn. (för det var inte nog med att jag själv kände att jag behövde läsa den - min dotter har tjatat sig blå om filmen, musiken, boken...kan vi se, läsa, höra??)

Och vad tyckte jag då om denna enormt kända bok?

Ett ord: Astråkig.

Jamen förlåt mig ungefär halva världen med framförallt den amerikanska kulturen allra längst fram, men jag tyckte inte om den. Jag tror nog att detta kan vara den mest överskattade bok jag någonsin läst. Ever.

Flicka lever i Kansas. Hela världen "är grå". Livet med faster och farbror i det lilla huset på de "grå" vidderna är väl tryggt men lite tråkigt. En cyklon kommer och lyfter med sig hus + flicka + hund. Hus landar efter många timmars flygande i landet Oz. Hus landar dessutom på ond häxa som dör plågsam få-hus-på-sig-död. Den onda häxans slavar jublar och hälsar flicka som sin hjälte och ger henne häxans silverskor som tack.

Flicka och hund beger sig mot Smaragdstaden för att fråga trollkarl om han kan hjälpa dem hem till Kansas. Flicka och hund följer gul tegelstensväg. Flicka och hund träffar
1. Fågelskrämma - vars högsta önskan (som vi får höra om ca 1457 gånger) är att få en hjärna.
2. Gubbe gjord av plåt - vars högsta önskan (som vi får höra om ca 1389 gånger) är att få ett hjärta.
3. Ett lejon - vars högsta önskan (som vi får höra om ca 1273 gånger) är att bli modig.

Sällskapet färdas till Smaragdstaden. På vägen hamnar de i diverse problematiska situationer som alltid löses hastigt och lustigt, ofta av någon annan än de själva. Det hinner aldrig bli spännande innan faran i fråga är över.

Sällskapet anländer till Smaragdstaden, träffar trollkarl som vill att de ska ha ihjäl den onda häxan av Väst innan han hjälper dem med något alls. De reser till Väst, har ihjäl onda häxan lika hastigt och lustigt som alla de andra problemen/fienderna övervunnits, (de häller en hink vatten på henne och då smälter hon. Så var det med det.) reser tillbaka och inser att trollkarlen inte är en trollkarl utan en fejk. Reser i stället till ännu en häxa, som är god, och som fixar flicka hem till farbror och faster och grått land i Kansas. Fågelskrämman blir kung i Smaragdstaden, Plåtman blir kung i landet i väst, lejonet blir skogens konung och trollkarlen far iväg med en luftballong.

That's it. Och ja, det var länge sen den skrevs, och ja det är säkert symbolik i den, och ja det är en modern folksaga och ja, det finns säkert tusen smartare saker att säga om den. Men jag - jag höll på att gäspa käkarna ur led. Så det så.

Titel: Trollkarlen från Oz
Författare: L. Frank Baum
Illustrationer: Robert Ingpen
Orginaltitel: The Wonderful Wizard of Oz
Översättning: Christina Westman
Utg år (denna upplaga): 2011
Köp den till exempel här eller här
För vem? Högläsning från 7 år.

Spinnsidan

Nu har jag lyssnat på tredje boken om Mirjam och Hervor. De dricker fortfarande lika mycket kaffe och Hervor svär fortfarande lika friskt. Jag tycker fortfarande om att höra om dem men blir precis som när jag lyssnade på Svartvinter rätt irriterad på tilltaget att ha två olika uppläsare. Det mesta läses av Susanne Alfvengren, men Hervors partier läses av Gun Olofsson, och jag blir störd när det växlar mellan rösterna.

Mirjam och Hervor är tillbaka i Karpe Kviar, den lilla byn mitt på Gotland där de bor i ett ombyggt kapell. Hervor håller på med sitt häxeri (fast man får mest läsa om att hon samlar på örter i skogen), Mirjam vikarierar lite som läkare på Hemse vårdcentral (fast det får man inte läsa ett dugg om) men tänker sig mest att ägna tid åt sin nya syssla: aurateckning. Fast allra mest tycker jag nog att de säger att "nä nu är vi värda en paus, lite kaffe/rabarberkaka/pilgrimsmusslor/konjak/sparris/ärtsoppa...." och så sätter de sig i köket/på verandan/ute i trädgården/på yttertrappan/i kökssoffan och myser. Det är detta som är böckerna om Hervor och Mirjam, och jag med mitt tonårsbarn/hittamiddagstidöverhuvudtaget/körahitochditmedbil/jobba/börintesmåäta/svensson-liv känner att jaha!? Kan man leva så? Så orättvist! Fast det är ju just det där livet som gör att jag trivs med att läsa om Hervor och Mirjam. Drömmen om det där lugna livet, alltså.

Men, åter till Karpe-Kviar-miljön. Det finns ett antal människor som behöver hjälp av Miriam och Hervor. Lille pojken Emanuel, till exempel, som bor i ett hus i närheten tillsammans med sin moster Kajsa. Mostern är riktigt vidrig mot honom. Dessutom fuskar hon i häxeri-branschen, och det retar Hervor. Och så har vi bleke Bosse som är så handlingsförlamad att jag nästan vill skrika när jag läser om honom. Hans fru har kört ut honom ur det fina lilla huset i Visby (fast det är hans föräldrahem och inte hennes). Hon har tagit kontroll över alla deras pengar och ger honom bara en liten summa varje månad att klara sig på. Hon jobbar inte själv, utan lever på Bosses lön. Och nej, Bosse super inte, knarkar inte eller är inte den misshandlande typen. Det är bara Loella, frun, som är onyanserat ond. Bosse går bara runt och är dyster och tycker livet är pest - men han låter henne hållas för "hon är så jobbig när hon blir arg". Och skilsmässa vill hon inte gå med på.

Förutom Bosse och Loella (Kruella som de kallar henne), Emanuel och Kajsa så finns det några till som har små eller stora problem. Det är bra. Inte att de har problem, utan för att det är människorna det handlar om i den här boken. Olika, mer eller mindre märkliga, vanliga eller ovanliga personer och deras relationer med varandra. Det är roligt och det är mysigt. Bra så.

Sen kan jag känna att det där lite övernaturliga inslaget, med Miriams affirmationer och Hervors förbannelser, aurateckningen och det där, det kan bli lite för bra ibland. Allt annat i boken är så jordnära, med dassrenovering och rabarberpaj, och så kommer det där. Häxmässa på valborg och magiska effekter av örter. Men samtidigt hade ju framförallt Hervor inte varit den karaktären hon är om hon inte vore Lapplandshäxan, så jag är lite kluven.

Titel: Spinnsidan
Författare: Marianne Cedervall
Ljudbok - uppläsare: Susanne Alfvengren + Gun Olofsson
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här eller här

Läsfunderingar 8 - Flickböcker från 50-talet

När jag var liten hade jag även ett antal av min mammas flickböcker i bokhyllan. Inte så många, kanske 3-4 stycken. En av de där läste jag många, många gånger. Den handlade om en internatskola i England, och jag måtte ha tagit stort intryck för jag minns bestämt att jag döpte några av mina gosedjur (jag var väl i 10-årsåldern) efter personerna i boken. Till exempel fick en liten häst som var ful och dum heta Arabella efter någon tjej i boken jag inte tyckte om.

Ju större jag blev sen, desto mer fundersam över den där skolan blev jag. Det var inte vilken internatskola som helst, utan den hade alldeles speciella regler. Det var en strikt rangordning mellan eleverna, mindes jag, där ordningsmännen kom högst och närmast var att jämställa med presidenter eller något. Och så mindes jag bestämt det där med pengarna och godiset. Nämligen fick alla eleverna på skolan efter lov och helger lämna alla pengar och allt godis de fick i en stor gemensam låda för hela skolan. Sen delades det ut en liten summa/hög med godis till varje elev. Exakt lika mycket till alla. De dumma baddies-eleverna försökte gömma undan både pengar och godis och dem skulle läsaren vara arg på.
Mindes jag verkligen rätt? När jag var i tonåren ville jag läsa om boken för att kolla - men då var den spårlöst försvunnen. Den hade väl någon gång packats undan, eller försvunnit i någon flytt eller så.

Sedan dess har jag tänkt tillbaka på den där internatskoleboken många gånger. Var det verkligen så hård rangordning som jag mindes? Lämna alla pengar? Även födelsedagspengarna från mormor?

Och så slog det mig häromdan: jamen Carolina! Varför letar du inte upp boken på nätet? Det borde ju gå.
Och det gjorde det ju! Jag mindes en speciell detalj - att skolan hette Whiteleaf eller något liknande. Och efter en stunds letande hittade jag boken. Det var första boken i en hel serie, som dessutom var skriven av en så pass känd författare som Enid Blyton: Naugtiest Girl in School. På svenska hette serien Kicki-böckerna.

Och den går fortfarande att köpa på AdLibris! Gissa om jag ska beställa!?

This House is Haunted

Jamen kolla framsidan!! Den andas skräck, viktoriansk tid, läsmys. Och så är det John Boyne som har skrivit! Det här var förstås en givetvis-läsning för Carolina. Blev jag nöjd, då?

England, 1800-tal - check
Stort hus på landet som har sett bättre dagar - check
Gruvliga familjehemligheter - check
Ung kvinna som anländer till hus - check
Små bleksiktiga barn som tycks se mer än andra kan se - check
Svarta, stora, dreglande hundar med mord i blicken - check
Plötsliga oförklarliga vinddrag - dubbelcheck
Spännande story - check
Läskigt så att jag inte kunde sova efter - .....(okryssad ruta)

Eliza Caine anländer till Gaudlin Hall. Hon har fått anställning som guvernant, fast anställningsformerna är väldigt oklara. Hon vet inte ens hur gamla barnen är som hon ska ha hand om, eller hur många de är, eller vad hennes arbetsgivare egentligen heter. Anställningen gick nämligen mycket snabbt - hon såg en annons i tidningen, skrev ett brev någon dag senare, fick ett svarsbrev två dagar senare att hon var anställd omgående och dagen efter var hon på väg till Gaudlin Hall. Hennes far dog precis (och det var för övrigt Charles Dickens fel, faktiskt) och hon vill bara lämna London och allting så fort som möjligt.

När hon kommer fram till godset är det (givetvis) en mörk höstkväll. Inne i huset finns bara de två barnen hon ska undervisa: Eustace och Isabella. Inga vuxna. Inga föräldrar, ingen kökspersonal, inga pigor. Och barnen påstår att hon är den enda ansvariga vuxna personen i deras närhet. Eliza fattar ingenting. Uttröttad går hon och lägger sig i sin stora, stora himmelssäng. Sticker belåtet ner fötterna djupt ner i sängen - den är så lång att man inte nuddar sänggaveln och alltså sträcker hon på sig ordentligt. Varpå hon känner att ett par händer tar tag om hennes fotleder och drar henne neråt...

Där börjar spökandet. Givetvis tror hon morgonen efter att hon har drömt det hela, och beger sig in till byn för att få  lite svar på alla sina frågor av vuxna förnuftiga människor. Vem har anställt henne? Var är barnens föräldrar? Men så fort hon nämner för folk var hon bor så vill de inte längre prata med henne. Inte ens advokaten, som tydligen ska ha hand om Gaudlin Halls affärer, vill prata med henne. Och i huset fortsätter oförklarliga saker att hända.

Det är spännande. Men trots miljön, och bokens framsida som tydligt signalerar "läskigt!" så tycker jag att det hela blir mer en spännande thriller än något annat. Eller en pusseldeckare. Ledtrådar till familjens historia släpps ut i jämnt tempo genom hela boken, och givetvis kan man inte sluta läsa eftersom man måste få veta. Men särskilt läskigt blir det egentligen aldrig.

Titel: This House is Haunted
Författare: John Boyne
Utg år: 2013
Köp den till exempel här eller här
För vem? 15 år och uppåt