Augustinatt

Jag fick helt fel förstaintryck av den här boken pga framsidan. Här har vi en tjej som står och håller i något slags bylte. Det är natt, med en svart himmel full av stjärnor. Och i bakgrunden finns en kille. Och en liten robot. Stjärnor + robot = science fiction enligt Carolina. Så även om baksidestexten pratade om att det ska hittas ett litet spädbarn (byltet) med svans så var jag helt inne i sci-fi-tänkandet. Aha - det ska hittas en utomjording! Började läsa men det kändes inte sci-fi alls. Och så fattade jag efter ett tag hur fel jag hade. Ingen utomjording. Inget sci-fi. Nä, det här är en slags modern saga om en bortbyting (ja ni vet troll och sånt där). Och det ÄR ingen robot på framsidan. Det är en MOPED.

Pinsam ridå.

Så här är det: Nora och Alfons är ensamma hemma i en vecka. Mamma och pappa är på semester på någon solig ö söderut, men syskonen klarar sig själva (tror de är ca 13 och 16 år). Deras katt är försvunnen, och när Nora hör ett gnällande ljud från trädgården på kvällen så tror hon att det kanske är katten hon hör. Hon går ut, och längst ner i trädgården hittar hon ett filtknyte. Det är ett litet spädbarn som ligger där! Hon tar in det och lyckas både mata barnet och få det att somna. När storebror senare kommer hem så upptäcker de att barnet faktiskt har en svans. Det är en trollunge! Fast troll finns ju inte, det vet ju vem som helst. Men han HAR ju svans, och verkar inte gilla att få vatten på sig heller.

Helt bortsett från mitt lilla käcka missförstånd så tyckte jag om den här boken. Jag gillar hela idén med två tonåringar som själva reder ut det här med att sköta hushållet (fast disken tornar upp sig oroväckande) och ta hand om ett litet barn. Och så tillkommer det lite extra grejer som till exempel en svartsjuk flickvän och Noras funderingar över var hon själv kommer ifrån som spetsar det hela till en bra story.

Författare: Maud Mangold
Utg år: 2013
Förlag: Rabén&Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? 9 - 14 år

Men jag BEHÖVER ett block till...

Semestern är slut och vardagen är tillbaka sedan 3 dagar. Det är rätt skönt att börja jobba igen. Givetvis inte det där att gå upp tidigt och ändå inte vara klok nog att gå och lägga sig i tid (jamen jag ska bara…). Och inte det där med att komma hem på eftermiddagen och egentligen bara vilja dråsa ner i soffan med en god bok men ändå vara tvungen att laga någon slags mat, hålla koll på att läxor görs, barn befinner sig på rätt plats vid rätt tid för olika aktiviteter och allt det där andra.

Nej, men det där att sitta vid sitt skrivbord igen. Ha bokvagnen bredvid sig med böcker till kommande bokprat. Ha andra högar med böcker på skrivbordet som ska läsas, eller som har lästs och som det ska skrivas något om för bokprat i framtiden. Ha min egen dator ständigt tillgänglig (utan någon tolvåring som tycker att den främst ska vara hennes kommunikationsfönster ut mot världen. Skype! Facebook! Movie Star Planet! Youtube! Sånt man inte kan leva utan, mamma!). Och ha mina skrivbordslådor bredvid mig fullproppade med allt det där jag alltid behöver för att kunna jobba. Kontorsmaterial! Det liksom bara finns där! Det där som blir så jobbigt när det ska hittas hemma (Jamen var har vi nu gemen? En stiftpenna som funkar? Bläckpatronerna slut nu igen??? Vem är det som TAR alla gummibanden?) – det ligger där det ska. Om inte det inte ligger där så är det bara att knata in till vaktmästaren för att hämta mer.

Jag har alltid gillat det där med kontorsmaterial. (Det låter så himla tråkigt på svenska, gillar ordet stationary mycket bättre…) När jag öppnar ett sånt där materialskåp som finns på alla arbetsplatser så drabbas jag alltid av jag-vill-ha-jag-behöver-allt-känsla. Om jag kanske egentligen bara behöver ett nytt post it-block (jag är en storförbrukare av post it lappar) så kommer jag ofta tillbaka till skrivbordet med post it-block, nytt anteckningsblock, lite häftklamrar, ny överstrykningspenna och så en rulle tejp. För det kan vara bra att ha. Jag kan också gärna gå och botanisera i bokhandelns kontorsvaruavdelning utan att egentligen behöva något. Hur länge som helst. Suddgummin, pennor i olika tjocklekar, olika anteckningsblock i högar. Kalendrar! Skriva! Ordning och reda! Nu kan jag till och med sitta hemma vid datorn och kolla runt på kontorsgrejer. Det finns sajter på nätet (kolla till exempel in staples.se) där livsnödvändigheter som en röd gelpenna, mappar, gem och gemkoppar kan klickas hem på ett kick.

Det är väl inte bara jag som är sån här? Finns det ett namn? Stationarymaniac??

Dödsknäpp

Totte är helt övertygad om att han kommer att dö. Alltså, inte i någon avlägsen framtid när han är hundra år eller så, utan nu. Om två veckor, exakt. Han är allvarligt sjuk. Han känner sig inte jättesjuk (eller jo, han har lite feber och är snorig precis i början av boken) - men det stämmer bra med sjukdomsbilden i övrigt, vet han. Nämligen har han suttit och tittat på något medicinprogram på TV där en läkare berättat om en hemsk sjukdom som yttrar sig i feber, trötthet och knölar i ljumskar och/eller armhålorna. Totte har en knöl i ljumsken. Och han har feber. Och han är trött hela tiden, tycker han. Läkaren sa att man dör snabbt i den här sjukdomen. 14 dagar, och sen dör man. Så nu vet Totte att han har 14 dagar kvar att leva. Han köper sig ett måttband i affären, och så klipper han av 10 cm på det varje dag.
Har man bara 14 dagar kvar att leva så ändras liksom reglerna för allt. Det spelar ingen roll om man gör bort sig. Det spelar ingen roll om man säger saker till andra människor som man aldrig vågat säga förr - ärliga sanningar till exempelvis lärare och andra vuxna. Så helt plötsligt gör Totte sånt som han aldrig gjort förut. Testar att vara ute och springa, vara med på fotbollen i skolan, säga till rektorn att hon är dum och mycket annat.

När jag var liten var jag också som Totte. Jag trodde jag  hade alla världens märkliga sjukdomar, eller så var jag rädd för att få dem. Däremot fick jag aldrig någon sån där "dödsknäpp" som Totte får när man struntar i allt eftersom det ändå är helt kört. Men det är väldigt roligt att läsa om när han får det, när han stegar fram till (de inte helt trovärdigt men roligt dumma) lärarna och säger vad han tycker, när han plötsligt är den som slår till först när mobbarna som vanligt kommer för att reta och trakassera honom. Jag tror det är många barn som känner igen sig i Tottes allvarliga sjukdomsskräck och som tycker det är kul att läsa om när han helt plötsligt vågar säga ifrån och vara någon annan.

Det här påminner mig ganska mycket om en annan mellanåldersbok jag läste nyligen: Balladen om en bruten näsa av Arne Svingen. Totte har inte en riktigt lika jobbig hemmiljö som Bart, men det lyser igenom att han har det ganska jobbigt. Han är ensam, hans föräldrar är nästan aldrig hemma och han blir retad i skolan. Men Barts liv förändras liksom i små steg (som känns stora) medan Jaensson tar ut svängarna ordentligt och låter Totte bli typ De blyga och svagas Förkämpe, snäppet under superhjälte (fast han gör ett smärtsamt magplask när han dyker från hopptornet och det är väl inte så superhjältemässigt).

Titel: Dödsknäpp
Författare: Håkan Jaensson
Utg år: 2013
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här
För vem? 9-14 år

Bokbloggsjerka 9-12 aug

Det var ett par veckor sedan jag var med i Annikas bokbloggsjerka. Den här veckan är det en så pass enkel fråga så att till och med jag kan masa mig till datorn och tota ihop ett svar. Annika frågar kort och gott:

Vad läser du just nu?

Jag läser tre böcker:

Vi kom över havet av Julie Otsuka som vi läser i en av mina bokcirklar just nu. Den är kort, endast 127 sidor eller så, och mycket speciell: den är skriven med vi-pronomen, vi är alltså berättarrösten. Handlar om de japanska "postorderbrudarna" som kom till västra USA 1919.

Och så fortsätter jag med mitt gigantiska projekt: att läsa igenom hela Wheel of Time-sviten av Robert Jordan. Jag är nu kommen till bok 13 (av 14): Towers of Midnight, är alldeles i början av den cirka tusen sidor tjocka tegelstenen. Och eftersom jag börjar jobba på måndag igen så känns det som att jag kommer att hålla på med den här ett antal veckor framöver parallellt med alla nya barn- och ungdomsböcker som jag vet väntar mig på jobbet (yej!).

Sen har jag förstås en ljudbok på gång också, för joggingturer, hundpromenader och tråkiga hushållsarbetestunder: Den vita liljan av Elisabet Nemert. Romantik i historisk miljö. Jag har väl lyssnat cirka 3 timmar av ca 14 timmar men kommer helt ärligt nog inte att lyssna så mycket mer på den. Det är rätt uselt och det finns så många andra böcker jag hellre vill lägga min tid på.

Scarlet

Jag gillade Cinder, första boken i "Månkrönikan" väldigt mycket (läs här vad jag skrev om den). Humorn, Cinder själv, storyn med lunarerna. Så jag har längtat efter att få läsa Scarlet. Ändå blev den liggande i bokhyllan ett bra tag efter att jag lånat hem den. Jag tror det var därför att jag inte vill läsa om någon Scarlet. Jag ville fortsätta läsa om Cinder och vad som hände henne och Kai efter cliffhangern i slutet på Cinder. Scarlet och Wolf, liksom...säkert bra bok, trodde jag, men var inte så akutsugen på den.

Nå - så tog jag äntligen tag i läsningen häromkvällen. Faktiskt började jag med att läsa om de sista fem kapitlen i Cinder som vi också råkar ha liggande hemma eftersom jag har prackat på den på dottern. Just ja, så var det ju! Balen, foten och det där... Gled raskt över till Scarlet och upptäckte till min glädje efter något kapitel att Cinder är med här också. Massor! Jag har fått veta vad som hände efter slutkapitlet i Cinder! Yej! Och Scarlet är helt OK hon också! Jag har hängivit mig åt total slukarläsning och Scarlet tog slut nästan innan den hann börja.

Scarlet bor på landet i Frankrike, med sin farmor som tidigare var någon slags rymdpilot. Nu driver de en gård där de odlar grönsaker. )Det är lite förvirrat, det där med "farmor". I början på boken kallas hon farmor. I baksidestexten står det "mormor". Resten av boken kallas hon "grand-mère". Engelsmän och fransmän har det så praktiskt, det där med att grandmother och grand-mère kan betyda både farmor och mormor. Det blir lite knaggligare för den som ska översätta till svenska. Visst vill man att det ska vara Rödluvan och mormor - men i texten är grand-mère tydligt och klart Scarlets farmor, hennes pappas mamma. Oj. Förlåt utvikningen.)
Men den här grand-mère, hon har i alla fall försvunnit spårlöst för två veckor sedan. Scarlet har anmält hennes försvinnande till polisen som dock inte tar det på allvar utan lägger ner undersökningen helt. Ingen verkar kunna hjälpa henne. Ingen utom den där fightern hon träffar på en sunkig taverna: Wolf. Fast hur mycket kan en som ska vara Rödluvan lita på den som ska vara Vargen?? Wolf verkar helt tappa besinningen när han slåss, ylar och springer på alla fyra och bär sig åt. Dessutom är hans hörntänder spetsiga. Kul är det att Scarlet dels är rödhårig, dels alltid har en röd hood-tröja på sig som hon älskar att dra upp huvan på så att hon kan gömma ansiktet inne i den. Dessutom är hon en jäkel på att flyga svävare och rymdskepp - fast det var väl aldrig Rödluvan i sagan vad jag minns. Å andra sidan var inte Askungen en berömd mekaniker heller. Det är sånt som gör att jag gillar de här böckerna.

Ja, och så får vi då läsa om Cinder. Utrustad med en ny hand med inbyggda James Bond-inspirerade finesser typ skruvmejsel och bedövningspilar. Iko får vi också träffa igen. I något större format. Lite oväntat efter det att hon blev totalt demonterad i förra boken. Vi får också träffa Thorne, kapten och kriminell. Mycket utseendefixerad, med känslig hy och rätt äckelmagad. Vet inte riktigt vilken funktion han fyller i storyn, men han är kul att läsa om.

Det är rymdfärder, magnetbanetåg och jakter på Operan i Paris. Jag undrar hur de återstående två böckerna är? Rapunzel ska tydligen vara med i den ena, har glömt vilken sagofigur fjärde boken handlar om. Men ser mycket fram mot att läsa om dem!

Titel: Scarlet
Serie: Månkrönikan, bok 2
Författare: Marissa Meyer
Orginaltitel: Scarlett
Översättning: Ylva Spångberg
Utg år: 2013
Förlag: Mix Förlag
Köp den till exempel här eller här
För vem? 11 år och uppåt

Läskiga barn som surrar i stället för att prata

Igår fick jag ett paket med posten. Inuti låg en alldeles ny bok som jag är väldigt sugen på att läsa, nämligen Den nya människan av Boel Bermann. I en skrämmande framtid (2014 står det på baksidan, läskigt nära!) faller och faller födelsetalen. Till slut föds inga bebisar - tills de nya människorna börjar födas. Dessa utvecklas onormalt snabbt, och trivs bäst med att vara med varandra. De talar inte, utan kommunicerar med ett surrande ljud.

Låter som en riktigt krypande läskig dystopi, och jag verkar aldrig tröttna på dystopier. Gärna dem som inte främst har en dystopi som miljö för en kärlekshistoria, utan i stället riktigt grottar ner sig i samhället, hur läskigt det är och hur det har utvecklats för att bli som det är.

Medlem i Den nya människan street team

Jag har roligt nog blivit utvald av Kalla Kulor Förlag att delta i ett "bloggande street team" som före och efter bokens release kommer att få göra olika uppdrag kring Den nya människan. Uppdraget den här veckan (förutom att packa upp och klappa på boken) är bland annat att dela den här boktrailern, där Boel Bermann själv läser ur det första kapitlet ur Den nya människan. Jag återkommer!

The Gathering Storm

Jag fortsätter mitt stora läsprojekt dra-igenom-hela-Wheel-of-Time. Det handlar inte längre om omläsning. Ändå skriver jag detta och kommande inlägg om Wheel of Time som om det vore en re-read jag gjorde, dvs jag skriver dem smockfulla med spoilers. Jag tänker att de enda som eventuellt är sugna på att läsa inlägg om exempelvis bok 9 och 10 i en gigantisk fantasyserie är sådana som redan har läst dem och vill veta vad någon annan tyckte, eller känna sig lite nostalgiska eller så.
Därför alltså denna SPOILERVARNING. Jag kommer ogenerat att avslöja mycket av vad som händer i boken.

Så har då Brandon Sanderson tagit över skrivandet efter att Robert Jordan själv avled i en sjukdom efter att ha skrivit bok 11 i WoT. Sanderson understryker i bokens förord att det inte är hans bok, att det fortfarande är Jordans bok, Jordans berättelse, Jordans värld och att han själv bara skriver utifrån Jordans anteckningar och diktat. Ändå måste det förstås bli annorlunda än när Jordan själv skriver. Jag var väldigt nyfiken på hur det skulle bli. Det tog ett bra tag in i boken innan jag märkte skillnaden och jag undrade först hur stora delar av den som faktiskt ändå var skrivna av Jordan själv (han lämnade många färdiga stycken efter sig också i sina anteckningar). Men sen märkte jag. Handlingen går inte fortare framåt, men växlar oftare perspektiv. Det är max ett kapitel per karaktär/intrig. Jordan kunde ägna kanske en tredjedel av en bok åt exempelvis Perrin och Faile medan Sanderson skriver ett halvt kapitel om Mat, vidare till Egwene, hoppar in hos Rand, tillbaka till Mat, och så vidare. Det blir inte lika segt, och man har mer koll på alla subplots. Dessutom knyter Sanderson mer ihop hela bokserien - det är många fler återblickar till sånt som har hänt tidigare. Det är bra, för man får bättre överblick över vad som händer och vilka alla är och vad de gjort.
Dessutom är Sanderson bättre på att få karaktärerna att leva. Alla dessa namn kliver ut och blir personer. Det är inte bara tillslätande av kjolar och dragande i hårflätor - det är mer funderingar och liksom mer mänskligt eller vad jag ska säga. Ändå tappas aldrig kontakten med Jordan-känslan.
Och så är det mer humor. Stycket om hur Mat har suttit uppe hela natten och tänkt ut en bra plan för att möta en eventuell fiende, med i detalj uttänkta alias för de fem personer som ska utföra planen - det är så himla roligt att jag fnissar mig igenom alltihop.
På det hela taget känns det som att Jordan är skaparen, han med de fantastiska idéerna och intrigerna, skaparen av hela Rand-universum och den som givetvis ska ha all äran. Men Sanderson...han är faktiskt en bättre författare när det kommer till själva skrivandet. Och jag blir mycket nyfiken på att läsa något som han har skrivit helt själv, med en egen värld och egna karaktärer och utan Jordanska förhållningsregler att hålla sig till.

Oj, det blev en lång utläggning om författarbytet här. Vad händer då i The Gathering Storm? Fokus ligger mest på Egwene och Rand, även om Mat som sagt får göra lite snabba inhopp. Egwene är fortfarande fånge i Tar Valon, men skrider värdigt runt och vägrar niga för någon eller buga för Elaida. Hon är den Amyrlintronade i själ och hjärta hur mycket hon än blir slagen och förnedrad. Och hon lyckas intrigera, övertala och göra intryck hos alla i Vita tornet, så till den milda grad att hon i princip ensam är den som helar Vita tornet till slut. Givetvis händer mycket på vägen. Det är fängelseceller, soppskålar som tappas i golvet, en kärlekskrank Gawyn som funderar över vilken sida han egentligen står på och kommer fram till att hans enda uppgift i livet är att rädda Egwene (fast hon uttryckligen har förbjudit räddningsaktioner för hon klarar sig själv, tack så mycket), Siuan och Bryne som är kära i varandra, avslöjade Svarta Ajahs, intriger och maktkamper mellan Aes Sedaier i både Vita tornet och rebellägret, det är korridorer och hela avdelningar i Vita tornet som byter plats helt mystiskt, och så mitt i alltihop anfaller Seanchan. Det är rätt livat att läsa om det, faktiskt.

Vad som är mindre livat att läsa om är Rand. Han börjar bli riktigt jobbig. Läskig. Han ränner världen runt medelst portöppningar och försöker rätta till alla problem samtidigt (svält i Arad Doman, seanchans erövringar, gränsländernas armé, de förlorade) men lyckas inte med någonting. Och han surnar till allt mer för varje motgång han får. För att klara av att göra det han gör så intalar han sig själv att han måste vara hård och utan känslor. Och han blir allt mer en oförutsägbar dödsrobot som går omkring med en liten ter'angreal-statyett som kan ge honom så mycket kraft att han kan ha ihjäl hela städer på en gång. Han klappar den lilla statyetten och tittar mörkt på dem som inte har samma åsikt som honom, och de darrar och gör som han vill. Det är inte bra. Det är riktigt dåligt, och människorna omkring Rand börjar undra om världen verkligen blir en så mycket bättre plats om Rand lyckas förgöra den Svarte i slutstriden - för Rand verkar vara en rätt bra ersättare för den Svarte själv.

Titel: The Gathering Storm
Serie: Wheel of Time, bok 12
Författare: Robert Jordan & Brandon Sanderson
Utg. år: 2009
Förlag: Tor Fantasy
Köp den till exempel här eller här