Under ägget

Theo är av nöd tvungen en otroligt uppfinningsrik och driftig tonåring. Ta bara det här med vinterjackan? Som hon fixade av en hög gamla bortslängda, trasiga kaschmirtröjor? (bara att köra dem i tvättmaskin tills de krympte, sy ihop dem till en jacka och stoppa med fjädrarna från en gammal dunkudde) Eller det faktum att hon själv lägger in rödbetor, odlar grönsaker i trädgården och har höns? Mycket imponerande. Imponerande och sorgligt, faktiskt. För även om jag inte vet exakt hur gammal Theo är (det kanske står någonstans i boken, men har glömt) så vet jag definitivt att hon är för ung för att behöva klara sig själv. Och definitivt för ung för att behöva vara mamma åt sin mamma också.

Det är hon nämligen. Theos mamma sitter instängd på ett rum och fördjupar sig i matematiska problem. Går aldrig ut förutom den dagliga promenaden för att köpa dyra exklusiva teer som de absolut inte har råd till egentligen. Theo bär upp mat till henne, och försöker då och då prata med henne om alla problem de måste ta tag i (inga pengar kvar, behöver sälja huset, inte köpa mer te...). Det är inte lönt - då slutar mamman att lyssna och börjar nynna på någon melodi i stället. Jag far rätt illa av att läsa om hur Theo har det.

Men detta är inte den sortens bok, egentligen. Det är en äventyrsbok. En bra! Och spännande är den också! Och så handlar den om konst. Det gillar jag. Theo och mamman bodde förut tillsammans med Theos morfar, som var konstnär. När han för några månader sedan dog i en trafikolycka försökte han viska några sista ord till Theo. Något om en skatt som fanns gömd i det stora huset i New York där de bor. Hon skulle titta "under ägget".

Det har hon gjort ända sedan morfarn dog och de alltså stod helt utan inkomstkälla. Det hänger en tavla i morfars ateljé, en målning av ett ägg. Och Theo har letat under den, i den öppna spisen den hänger ovanför, i väggarna, på väggarna, under väggarna, under allting. Men inte hittat något. Och de behöver så desperat pengar...

Nu inleds boken med att hon råkar välta t-sprit på äggtavlan. T-spriten löser upp det översta lagret med färg och avslöjar en annan målning under. Theo, som mer eller mindre vuxit upp på New Yorks konstmuseer, ser genast att det är en målning i renässansstil. Eller kanske till och med ÄR en målning från 1500-talet? Äkta? Stulen? Varför har morfar den i sin ateljé? Övermålad??

Det blir konsthistoria och ikonografi, galna franska tanter, fina tesorter, New Yorks tunnelbana, höns och kändisbarn här, i en enda härlig blandning. Bra bok!

Titel: Under ägget
Författare: Laura Marx Fitzgerald
Orginaltitel: Under The Egg
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-14 år

Häng med på Kulturkollo!

Idag lanseras Kulturkollo! Det är ett bloggkollektiv bestående av sju bloggare utspridda över precis hela Sverige. På Kulturkollo ska det pratas om böcker, om läsning, lyckan i att klappa en ska-snart-läsa-boktrave, TV-serier, boklängtan och fina dikter. Om gamla böcker och om nya. Om barnböcker och om gamla klassiker. Det ska diskuteras böcker i samläsningar och bokcirklar, det ska utmanas kollektivmedlemmarna emellan, och så ska förstås alla andra bloggläsare få vara med. I bokcirklar, i utmaningar och i enkäter.

Och jag är lycklig nog att få vara en av de där sju! Några av de andra bloggarna har redan presenterat sig under dagen (Lyran, Litteraturkvalster-Fanny, hyllan-Lotta, Fiktiviteter-Helena), några är fortfarande überhemliga och presenteras 16.00 och 17.00.

Vi kommer att ha vansinnigt kul tror jag. Häng med du också på vårt kulturkollo!

(Och nej, nej, jag kommer absolut inte att sluta skriva på Carolina läser... jag kommer att skriva precis lika mycket och ofta här som förut. Kulturkollo är bara något mer i mitt liv, en plats dit jag går för att ha kul)

Hösten, hösten, hösten

Litteraturkvalster har gjort en enkät om höstens kommande böcker för att trösta sig inför det kommande höstmörkret. Jag hänger på! Inte för att trösta mig - jag är en typisk höstmänniska som älskar när det inte är vackert väder som "måste tas till vara på". Hej läsfåtölj! Och hej alla fina böcker som ska ges ut i höst!

Min första känsla när jag sonderat höstutgivningen: Den ska jag nog hinna läsa…och den. Och den! Och kolla här - den här bokserien också!!
Inte sjutton behöver jag sova alla nätter?

Jag längtar särskilt efter: De stunder då jag har tid och ork att försjunka i tjocka fantasyromaner. Till exempel den här, som ska komma i oktober: The Slow Regard of Silent Things av Patrick Rothfuss. Det är ju inte den efterlängtade fortsättningen om Kvothe, utan i stället en fristående berättelse om Auri, den tysta flickan som lever i källargångarna under universitetet, och som är med i böckerna om Kvothe.

Jag blev förvånad över: att jag överhuvudtaget sitter och skriver det här inlägget om höstläsning. Var tog sommaren vägen? Var det inte april alldeles nyss??

Jag är nyfiken på: Outtalat av Sarah Rees Brennan svarade Litteraturkvalster…och svarar jag också! Har läst massor om den här och så är framsidan så grymlans snygg. Och så undrar jag mycket om James Frey/Endgame – Kallelsen är något blekt Hungerspelsliknande eller om det är något nytt och fantastiskt kan-inte-sluta-läsa-objekt.

Som jag har väntat på den här fortsättningen: Den femte boken om Bricken, Glödens färger, av Vibeke Olsson, som ska komma i november. Eller, helt ärligt, jag har inte alls väntat på den förrän nu. Jag visste inte om att den skulle komma - jag trodde att Amerikauret, fjärde boken, var den sista om Bricken, och blev så glad när jag fick höra om denna femte bok.

Dessa är inga debutanter men jag blir nyfiken på de här ändå: Åsa Larssons barnboksdebut tillsammans med Ingela Korsell: urban fantasy för barn i Nidstången och Grimmen, första två böckerna i serien PAX.

Jag blev själv förvånad men jag blev inte alls sugen på att läsa: Allegiant, sista delen i Divergent-trilogin av Veronica Roth. Dottern läste den på engelska i somras, och hon var inte överbegeistrad så jag känner mig rätt ljum (var rätt less redan när jag läste Insurgent, även om jag älskade Divergent). Inte heller känner jag mig sugen på Champion, sista boken i Legend-trilogin av Marie Lu. Lite samma fenomen där - tyckte inte tvåan var lika bra som ettan. Så de blir väl ytterligare två oavslutade trilogier i min samling av sådana.

Jag hänger på locket till brevlådan när denna bok kommer: Bockarna Bruse kommer igen av Björn F. Rörvik. Det låter ju inte som den mest rafflande boken, om man bara ser titeln och inte vet att den är en fortsättning på Bockarna Bruse i badhuset som nog är en av de roligaste bilderböckerna jag vet. En riktig pärla, och jag har läst den högt oräkneliga gånger. Och nu en till? I samma stil? Yes!

Jo jag vet att denna bok inte är med i höstutgivningen, men till hösten ska jag banne mig äntligen läsa: Ull av Hugh Howey. Den har legat i läsplattan väldigt länge nu och tittat dystert på mig.

Höstmotto: Det finns inga bra väder och bara dåliga kläder. Alltså borde du få sitta inne alla dagar och bara läsa.

Vilka böcker missar inte du i höst? Häng på Litteraturkvalsters enkät, du också!

Amerikauret

Detta är fjärde boken om Bricken, och jag är fortfarande helt fascinerad.

Det har gått ett antal år sedan handlingen i Sågspån och eld, och Bricken väntar i början på boken sitt sjunde barn. Hon är inte mer än ungefär trettio, men har "gamlats" som hon själv säger. Ler helst inte med öppen mun längre. Hennes Natan sliter på kolbacken och kämpar fortfarande med det där spritbegäret. Han faller igenom då och då, och slösar då bort familjens pengar som så väl hade behövts till annat. Det är jobbigt - men att lämna honom och leva ensam med barnen? Nej, det är överhuvudtaget inte tänkbart. Det skulle vara det värsta som kunde hända - hur skulle hon då kunna skydda barnen och ge dem ett liv?

Det är mycket i boken som pekar mot framtid, ökat välstånd, bättre villkor för arbetare och annat, men som ännu inte nått Svartvik riktigt. Och Bricken är intresserad av diskussionerna kring föreningsrätt som förs - men själv håller hon helst fast vid hur saker och ting alltid har gjorts, och hur människor ska bära sig åt för att "inte skämmas". (åh, denna skam som alla verkar vara så rädda för...den gör mig så arg för skräcken för den verkar förstöra och hämma så mycket liv) Faktiskt är detta den boken där jag för första gången blir ordentligt irriterad på Bricken. Men hon är fast i sin tid, och jag förstår hur hon tänker och varför hon gör det. Till exempel är hon helt skräckslagen för att äldste sonen Nikanor skulle sättas i läroverk eftersom det har visat sig att han har läshuvud. Hur skulle han stå ut på ett så kallt och otäckt ställe? Så långt ifrån familj och allt det han (hon...) känner till? Skydda barnen, framförallt!

Vibeke Olsson fortsätter med sin upprepande berättarstil. Brickens tankar går igen, går i cirkel, minns saker som hänt från barndomen och saker hennes mor sade. Det har hon gjort hela bokserien igenom, men nu funderar hon på det som hänt i hela sitt liv, alltså händelser och tankar från alla de tre föregående böckerna, och nu blir det så mycket att det blir jobbigt att läsa. Det stoppar upp alltför mycket.

Nu låter det som att jag är missnöjd med Amerikauret - men det är jag verkligen inte. Även denna gången sträckläste jag igenom boken under någon dag, eftersom jag blev så engagerad i det som händer och tycker om att läsa Brickens funderingar (när hon inte upprepar sig alltför mycket, alltså). Och den berörde mig mycket starkt - rätt vad det var satt jag där och storgrät, helt oförberedd på det som hände.

Det ska komma en femte bok om Bricken till hösten. Den ska läsas!

Titel: Amerikauret
Serie: Bricken, bok 4
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 2013
Förlag: Libris
Köp den till exempel här eller här

The Spymaster's Lady

Historisk romance som jag nog inte kommer att hänga upp i någon julgran, direkt. Roande ibland, men saknar "det där".

Storyn går i korthet ut på att Annique, som är fransk spion, under ett tillfälligt uppehåll i en mörk och hemsk fängelsehåla (tillfällig eftersom hon är så oerhört kompetent att hon raskt lyckas rymma därifrån) träffar den engelske spionen Robert Grey. Tycke uppstår i princip genast mellan de bägge spionerna. Fast det är ju förstås inte särskilt bra, för detta är Napoleonkrigens tid och de bägge spionerna är förstås dödsfiender egentligen. Annique sitter dessutom inne med Napoleons überhemliga planer för att invadera England, så samtidigt som Grey vill ha hennes kropp och själ så vill han samtidigt åt hennes hemligheter.

Ja. Det är väl ungefär detta, med ett antal tvister i spion-historien (som jag inte tycker så mycket om att läsa), och så förstås med ett antal fnurror på kärlekstråden mellan de bägge spionerna (som är bättre att läsa om men ändå rätt tröttsam). De blir kära. De får inte bli kära. Grey tillfångatar Annique. Annique försöker döda Grey. Annique försöker fly. Annique försöker döda Grey. Annique försöker fly (upprepa ungefär 20 gånger). De fortsätter att vara kära i varandra. Andra skurkaktigare och elakare spioner är också efter Anniques hemligheter, och vill prompt döda henne också när de ändå håller på, liksom. Därför måste Grey skydda henne, trots att hon egentligen är precis lika kompetent som honom på att både skada andra och skydda sig själv. (why?? först ägnas inledningskapitlen åt att måla fram Annique som den bästa och smartaste spionen ever, för att ju mer boken framskrider övergå till att hon ska skyfflas runt och beskyddas i parti och minut. Glömde hon sina kunskaper? Eller var kunskaperna OK, bara det att Männens Kunskaper ju är o så mycket bättre i slutändan???)(morr)

Hur kompetent denna Annique än är så gillar jag inte att läsa om henne. Hon har ett väldigt jobbigt sätt att prata, liksom pladdrande med alldeles för många meningar (tror att detta ska visa att hon pratar franska, för när det så småningom kommer med en man till som pratar franska så pratar han lite på samma sätt). Och denne Robert Grey känns alldeles för felfri. Och de upprepade Annique-försöker-fly-från-Grey-tillfällena känns efter ett tag hyfsat tjatiga.

Dessutom är det på tok för mycket av den där spionspänningshistorien och för lite romantik. Tycker jag.
Nä, vidare i historisk romantik-djungeln, jag vet att det finns så mycket annat att upptäcka som jag säkert gillar bättre.

Titel: The Spymaster's Lady
Författare: Joanna Bourne
Utg år: 2008
Köp den till exempel här eller här
 

Dragonfly in Amber

Mer om Claire och Jamie, whiskyn, skottarna, tidsresandet, kiltarna och det karga höglandet och så vidare och så vidare. Njuta-läsning på semestern. Tänkte jag - och sprang in i en fet vägg.

Jag läste, och jag läste, och jag kom överhuvudtaget ingenstans. Somnade gjorde jag. Läste samma sida gång på gång. Det tog flera veckor att komma igenom boken, och det hade jag inte i min vildaste fantasi räknat med. Mest var det mitt livs fel, för semestern höll på att ta kål på mig och dagarna var fyllda av alldeles för många aktiviteter och människor och sånt där som jag inte är van vid, tydligen. Men helt förutom det så var det inte förrän i bokens andra halva jag kom igång och tyckte att det var bra.

Det var först då de återvände till Skottland, nämligen. Tiden innan ägnades åt att kava runt i Frankrike och göra...ja, jag vet egentligen inte. Ingenting? Men väl åter i Skottland så blev det som det skulle vara. Action, kärlek, blodiga sår, upprörda skottar med rött hår. Och så avslutades det hela med att Carolina grät så det skvalade, och helt förlät boken dess första tråkiga halva.

Men jag hade ytterligare ett problem med den här boken, och det var domedagsstämningen. Jag visste när jag läste att 1. det var dags för slaget vid Culloden, och 2. att Claire de senaste 20 åren funnits tillbaka i sin egen tid, och där levt med make nr ett (Frank) och Jamies dotter. Att hon måste ha lämnat Jamie. Hon står ju för jösse namn i bokens början (anno 1968) och får ett gråtanfall vid Jamies gravsten! Fy! Det lämnar ju mig att läsa hela boken och veta att allt, precis allt, kommer att gå åt pipsvängen, och jag tycker inte om att läsa böcker och veta det.

Därför var Frankrike-avdelningen så ytterligt tråkig - eftersom det de ville uppnå där (ändra historien så att Culloden inte hände) helt uppenbarligen inte skulle lyckas. Därför var Skottlands-avdelningen så ont-i-magen-jobbig att läsa. Jag visste redan...

Så där får hon inte göra i bok 3, Gabaldon. För då vill inte jag vara med längre.

Titel: Dragonfly in Amber
Författare: Diana Gabaldon
Utg år: 1992
Köp den till exempel här eller här

Härliga semesterläsn...eller vänta här nu??

Jaha, du, Carolina. Har du nu läst alla de där böckerna du skröt om i något inlägg i början på sommaren att du skulle läsa? Plöjt böcker så det stänkt om det? Bombat bloggen med inlägg?

Eh... Nej. Det blev liksom inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Nähä? Men du har ju precis haft semester. I fem veckor!! Och trädgården ser ut som skrutt, så där har du verkligen inte varit och arbetat. Blek är du också, så du har inte varit på stranden och solat och badat. Så nog måste du ha hängt med näsan i någon bok typ hela tiden?

Mja. I början av semestern, kanske. Men sen? Sen har jag i princip inte läst mer än en enda bok under nästan tre veckors tid. Fast den var tjock, det var den.

En bok? En bok?? Du?

Det var en jätte-jätte-jättetjock bok, faktiskt. Gabaldons Dragonfly in Amber. Den tog tid. Och så var den rätt tråkig i början. Jag somnade många gånger.

Men du har ju varit l-e-d-i-g?

Som jag sa: Det blev inte som jag tänkt mig. Jag laddade min Kindle smockfull med bra böcker. Jag lastade in även vanliga böcker i husbilen. Lite romance och barnböcker och sånt. Men sen - sen kom det där O-ringen där jag i år inte orienterade utan jobbade i tävlingsexpeditionen, och var så trött varje kväll att jag inte orkade läsa något (och då är jag trött, det vill jag lova). Och så var vi med husbilen på semester i Europa, och körde hit och körde dit och turistade här och turistade där och kom vilse på småvägar och lagade mat sent på kvällen...och nä. Det blev liksom inte mycket läsande då heller.

Jaha. Så vad du vill ha sagt är att du tycker det är skönt att vardagen nu drar igång? Att du hinner läsa mer när du inte är ledig från jobbet?

Jepp. Tydligen är det så. Ge mig lite mörka kravlösa höstkvällar, nu bara.