You Had Me At Hello

"Jag behöver läsa mer fluff!" ylade jag i ett inlägg häromdagen, varpå jag raskt greppade tag i You Had Me At Hello. Och si! Den var precis vad jag behövde! Ett och ett halvt dygn senare hade jag läst ut den (och tack så väldigt mycket, Mhairi McFarlane, för en zombieonsdag när jag knappt var vaken pga läst för länge kvällen (ok, natten) innan).

För tio år sedan var Rachel och Ben kursare på universitetet. Och vänner. Eller mer? Eller nä, för Rachel var ju ihop med rock-Rhys och Ben hade hur många flickvänner som helst som alla var blonda och inte såg ut som Rachel. Och så tog de examen och tappade kontakten. Nu träffas de igen. Rachel har precis lämnat sagde rock-Rhys, mitt i bröllopsförberedelserna, och är alltså singel. Ben är gift med tjusiga och rika Olivia, går runt med portfölj och fina kläder, är advokat och snygg och bjuder hem Rachel på parmiddag till hans och Olivias tjusiga hus där Rachel ska paras ihop med Bens advokatkollega Simon.

Klart de var kära i varandra redan då, för tio år sen? Klart de var! Ibland vill jag bara ruska runt Rachel för att hon inte ser det uppenbara. Klart de fortsätter att vara kära i varandra nu när de träffas igen, trots fru och hus och lömska advokatkollegor? Klart de är!

Lägg så till detta Rachels underbara vänkrets (Caroline, Mindy, Ivar), universitetsmiljö, x antal tillfällen med alldeles för mycket sprit (hur orkar de?), Rachels jobbvardag med bevakande av rättegångar och märkliga journalistkollegor, underbara dialoger och massvis med humor.

Det är fluff så det räcker och blir över, och jag älskar kombinationen humor+kärlek. Mycket bra bok, och jag ska genast skaffa hem flera McFarlane-alster (dvs flera zombieonsdagar).

Titel: You Had Me At Hello
Författare: Mhairi McFarlane
Orginaltitel: You Had Me At Hello
Översättning: Lina Erkelius
Utg år: 2014
Förlag: Massolit
Köp den till exempel här eller här

Splintered. Eller var Carolinas gräns går.

Jag älskar framsidan på den här boken - den är som ett grönt smycke och gör mig glad bara jag tittar på den. Klart jag skulle läsa den! Och de andra två böckerna i trilogin, som har precis lika fina framsidor (Unhinged och Ensnared). Och så skulle jag lägga alla tre böckerna bredvid varandra och gotta mig. Ungdomsfantasy i Alice-i-underlandet-miljö skulle det vara, med lite kärlek och twist och...ja. Säkert bra.

Men nu har jag läst halva Splintered och nu ger jag upp. Bara för att en framsida är fin innebär det inte automatiskt att boken måste vara bra - det borde jag ha lärt mig vid det här laget (särskilt som jag predikar detta för skolbarnen hur ofta som helst, fast då med det omvända att inte välja bort en bok bara för att framsidan inte är fin) Psykadelisk mysko-fantasy funkar inte för mig, tydligen.

Alyssa hör hur insekter och växter pratar med henne. Precis som hennes mamma gör. Det är bara det att mamman sitter inspärrad på ett mentalsjukhus, utklädd till Alice i Underlandet, är tungt medicinerad eftersom hon tenderar att bli våldsam, och vägrar äta eller dricka något som inte serveras i en tekopp. Alyssa vill inte bli som sin mamma, men det ser illa ut. Mammas mamma var också likadan, och hennes mamma före henne, ända tillbaka till mormorsmormor Alice Liddell som var just den Alice som Lewis Carroll skrev sin bok om.

Under stor dramatik (gräshoppor som talar, plötsliga stormvindar, hårflätor som försöker strypas och meddelanden från mystiska webbsidor) framkommer det nu att den där Alice nog inte drömde om sina upplevelser. Att hon nog trillade ner i ett hål på riktigt och kom till en annan värld, men att hon där drabbades av en förbannelse som sedan gick i arv till kommande släktled som blivit "galna" och spärrats in. Alyssa förstår att hon måste ta sig till det där hålet och den där världen för att rädda sin mamma och sig själv.

Och visst - så långt är jag med, fast det är ganska utflippat redan innan Alyssa hunnit hoppa genom det där hålet till den andra världen. Men sen... nä. Jag försöker tycka om, och det borde vara fascinerande att Alyssa också får äta de där kakorna som gör henne stor och dricka drycken ur den där flaskan som gör henne liten, och möta alla blommorna jag minns från filmen, de som talar. Och att hon får ro i roddbåt över samma hav av tårar som Alice själv skapade när hon var där. Men det blir bara ett förvirrat kaos. Och mitt i det där har hon till råga på allt elände fått med sig en killkompis (eller, ja, hon är förstås kär i honom fast han har en annan flickvän, och han är förstås kär i Alyssa fast det säger han inte). Och denne kille, Jeb, ska på ett Manligt och Modigt Vis Beskydda Alyssa Från Faror. Han sliter i hennes arm och ställer sig ivägen för henne och låter henne inte tala till punkt och är så allmänt skitjobbig att jag bara vill klippa bort honom ur boken.

Men det är trots allt inte Jeb som får mig att ge upp läsandet. Det är miljön och den obegripliga handlingen och känslan av feberdröm (jodå, det är det förstås i Alice-filmen och boken också, men här hundra gånger värre och i många fler färger).

Det är ungefär när Alyssa har träffat Morpheus i hjärtat av underjorden och tillsammans med honom ska återbesöka sina egna mardrömmar från barndomen där även Morpheus var med och gör det via en avslappnande dryck varpå schackpjäserna Morpheus hällt ut på sängens överkast får liv med hjälp av Alyssas fantasi-kraft och Alyssa och Morpheus via någon slags virvlande vattenström lyfts upp så att de ser de levande schackpjäserna nedanför sig som i en scen där det är en domstol där två drottningar försöker anklaga varandra om vem som borde få kungen och att det nog är Alyssas fel för det Alice gjorde för länge sedan....det är ungefär där jag höjer blicken från boken och ger upp. Varför läser jag det här dravlet? Jag fattar ingenting. Jag vill inte fatta någonting. Är det meningen att jag själv ska få känslan av någon slags drogrus av att läsa det här?

Nä, framsidan kan var hur fin den vill, men nu struntar jag i den här boken. Den får köra sitt VM i konstighet med någon annan.

Titel: Splintered
Serie: Splintered #1
Författare: A.G. Howard
Utg år: 2014 
Förlag: Abrams
Köp den till exempel här eller här

Våren, våren....var är du???

Carro på bloggen Romeoandjuliet har utmanat mig att göra en vårlängtansenkät - klart jag hoppar på den när vintern gör sin allra skånesnålblåstigaste variant av februari.

Vilket vårtecken längtar du mest efter?
Ljusa vårkvällar. Koltrastar som sjunger om vemod från grannens tak. Mjuka grusvägar. Scillahavet vid Lunds UB. Näktergalen. Den där veckan när vårt körsbärsträd blommar. Doften av jord, av gräs och av vatten. Jag längtar efter ungefär allting som har med våren att göra, men allra mest efter ljuset.

...och krokusarna, och snödropparna, och påskliljorna, och tulpanerna, och...

Ett annat säkert vårtecken är när bokrean startar i slutet av februari. Har du  någon särskild bok som du hoppas ska finnas till fyndpris på årets rea?
Nope. Bokrean går mig i princip alltid förbi. Möjligen tar jag en extra sväng med kundvagnen förbi bokreaborden inne på ICA Maxi eller så, men köper sällan någonting alls.

Våren bjuder också på många nya böcker. Är det någon/några som du längtar extra mycket efter?
Ja! Jag skrev ett inlägg om alla mina vårlängtansböcker här, men just nu vill jag särskilt mycket läsa första boken i serien Odinsbarn. Med lite tur ligger den kanske i brevlådan när jag kommer hem idag? Första boken i Half Bad: Ondskans son längtar jag också efter. Och fjärde boken om Dunne!! (Livet enligt Dunne)

Finns det någon författare du önskar (men inte vet om det är aktuellt) ska komma med en ny bok/uppföljare i vår eller senare under året?
Åsa Larsson. Åsa Larsson. Åsa Larsson, och så, ja, hoppas jag lite på att den däringa Åsa Larsson kommer ut med en ny bok om Rebecka Martinsson.

Många tycker det är roligt att uppdatera garderoben när våren kommer med t ex en ny jacka eller nya skor. Är du på jakt efter något särskilt vårplagg?
Jag och provhytter har ett traumatiskt och sårigt förhållande till varandra. Slipper jag handla nytt så blir jag glad. Mina slitna hoodies och trötta Nike Free håller nog 2015 också? Fast en sak: jag kommer att köpa nya joggingskor. Men dem köper jag på nätet, tack och lov.

Finns det någon särskild debutant du ser fram extra mycket emot att läsa i vår, eller alternativt någon författare som för första gången översätts till svenska?
Detta är ju faktiskt den fantastiska vår då Brandon Sandersons Mistborn kommer ut på svenska. Verkligen dags! Och måtte resten av hans produktion också översättas till svenska!

Det kommer också många nya pocketböcker i vår. Är det några särskilda titlar du har väntat på ska komma i pocket?
Nej. Pocket läser jag i det närmaste aldrig. Texten är helt enkelt för liten. Jag trivs bättre med min läsplatta där jag kan förstora upp typsnittet så mycket att jag kan slappna av i ögonen - och den tar mindre plats än en pocketbok i väskan.

Sist men inte minst, det är ju inte vår än och även vintern har sina positiva sidor. Berätta vad du tycker är bäst med vintern!
*funderar*
*funderar lite till*
Ehrm. Adventsljusstakarna?

Jag skickar vidare den här enkäten till alla som känner att vårlängtan spritter i dem, men alldeles särskilt taggar jag mina Kulturkollo-kollegor: Lyran, Helena, Lotta, Fanny, Linda (och Anna, fast hon har redan svarat på enkäten en gång...)

Behöver fluff nu...!

Nämen vad är detta för träsk jag har hamnat i??? Nu har jag nyligen avslutat en bok som gjorde mig sur och fick mig att skriva ett gnällig inlägg (nästan lika gnälligt som inlägget jag skrev förra veckan). Jag har lagt åt sidan en annan bok eftersom den är ändlös. Troligen kommer jag att kunna avsluta den till julen 2016 eller så.

Och alldeles nyss höjde jag blicken från den psykadeliska flum-fantasy-bok jag hunnit kanske halvvägs in i och kände att nä, nu räcker det, jag ger upp. Varför läsa en bok jag inte begriper ett jota av och som bara är konstig (även om omslaget är väldigt, väldigt fint?).

Nu behöver jag något fluffigt. Något lättsmält som jag blir glad av. Något som inte tar flera veckor att läsa och som inte innehåller detaljer som gör mig irriterad. Jag tog hem den här idag:

Är det tillräckligt mycket fluff, tro? Lite ostbågar till det också?

Huset mittemot

Joel bor i ett stort hus på "fin"gatan i lilla samhället Uddviken, tillsammans med sin storasyster (som är sexton, har hoppat av gymnasiet och verkar brottas med enorma problem) och sin mamma. Själv är han tretton, och brukar mest hänga med sin kompis Kalle. Kalle är stökig i skolan medan Joel försöker hänga med på lektioner och göra sina läxor (fast det är inte alltid lätt att koncentrera sig på lektionerna när Kalle försöker störa Molly eller sparka på stolsben och annat sånt).

På andra sidan gatan där Joel bor ligger det ett ödehus. Ett stort hus som nog var fint förut, men nu är det förfallet. För tjugo år sedan bodde där en familj: mamma, pappa och två pojkar. Den yngste pojken hette Jonathan. När han var tretton år gick han en dag och hängde sig på vinden. Nu är huset en sådan där plats dit samhällets barn och ungdomar går och utmanar varandra att våga gå in och knacka på dörren och så där.

I skolan ska nu Joels klass vara med på en uppsatstävling, där var och en ska skriva en uppsats i ämnet "att vara tretton". Ungefär samtidigt ser Joel en dag att det helt plötsligt stannar en bil utanför ödehuset, och någon går in. Han är och har alltid varit fascinerad av ödehuset, och bestämmer sig nu för att skriva sin uppsats om Jonathan, pojken som hängde sig när han var tretton.

Detta är både en ungdomsthriller och en berättelse om en trettonårig kille som är osäker på vem han är och vad han vill. Det spretar lite åt bägge hållen - drar lite åt spökkänsla-hållet när Joel är inne i det där ödehuset och får reda på mer och mer om den döde Jonathan och hans familj, samtidigt som det är ganska tung realism med hans storasyster som totalt verkar dominera familjelivet med sina ätstörningar och ilskeutbrott, Joels kompisproblem med Kalle, Kalles egen problematik och Joels egen osäkerhet. Det är lättläst och rätt spännande ibland, men jag kommer allvarligt på kant med boken i början när det ska supas till ordentligt. Alla ungdomar samlas på "Kullen" varje fredag, alla från sjuan och uppåt. Och här handlar det om att skaffa tag på sprit varje vecka så att det går att bli rejält full. På Kullen raglar ungarna omkring, och det verkar vara mer regel än undantag att alla super till de kräks. Det finns till och med en särskild "spy-plats" på den där "Kullen".

Jag blir riktigt störd. Trettonåringar? Det är inte OK på något sätt alls. Och "alla" känner till den där kullen och det där supandet? Jag blir så irriterad på den där totala frånvaron av vuxna och så yngre tonåringar som skildras som om de vore nitton-tjugo eller något (dialogerna, erfarenheten och annat) så att jag när jag läser vidare har svårt att ta till mig det som faktiskt är fint skildrat i boken. Jodå, för det finns det. Kalles och Joels vänskap, till exempel. Joels dröm om att få skriva den bästa uppsatsen i Sverige. Jonathans sörjande mamma. Men, som sagt, jag bara sitter och morrar över raglande trettonåringar så som varande något slags normaltillstånd.

Titel: Huset mittemot
Författare: Alex Haridi
Utg år: 2015
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här

De andras hus

"Vet du att vi släppte fler bomber över Hamburg på en helg än tyskarna släppte över London under hela kriget?" [...] Nästan som på beställning bredde ödeläggelsen ut sig framför dem. Även om det först liknade de minnesbilder de hade av London, Coventry och Bristol så blev det värre för varje meter. Ingenstans syntes några upprättstående byggnader, varken framför, bakom eller på sidorna, bara grus och spillror och folk som strömmade fram längs gatans sidor.
'Men det var väl de som började kriget, pappa?"

De andras hus av Rhidian Brook utspelar sig i Hamburg, 1946. Andra världskriget är slut, men allt ligger fortfarande i ruiner. Hit kommer engelske överste Lewis för att arbeta med återuppbyggnadsarbetet, och för hans räkning rekvireras ett stort hus invid floden Elbe. I huset bor familjen Lubert. I stället för att köra ut dem låter överste Lewis oväntat dem stanna kvar. En engelsk familj ska alltså bo tillsammans med en tysk familj.

De andras hus är fascinerande, men gör mig ändå rätt besviken. Jag recenserar den idag på Kulturkollo - här kan du läsa mitt inlägg om den!

Tjoho! Längt!

Gjorde precis det här:

LitteraLund i april! Bägge dagarna ska jag gå! Massor av intressanta programpunkter - höjdpunkten är nog Cornelia Funke, tror jag. Kolla in programmet här.

Nu vill jag förstås höra om det är någon av mina medskolbibliotekarier, medbarnbibliotekarier, medbokbloggare, medbokcirklare eller andra medmänniskor jag känner som är snälla och trevliga som tänker gå? Hade varit så kul!