Nettle & Bone

När vi träffar prinsessan Marra så sitter hon på en kyrkogård, på en hög med ben. Hon har samlat ihop ben i olika storlekar, sorterat dem och håller nu på att sy ihop dem. Till en hund. Det är jobbigt att sy ihop en hund av diverse skelettdelar, och Marras fingrar, naglar och händer är helt förstörda. Men hon måste ha en skeletthund om hon ska lyckas med sitt uppdrag.

Redan här kände jag att jag gillade boken. Ännu mer när skeletthunden äntligen är färdigbyggd och får liv, och sedan studsar runt på hundvis boken igenom. En skeletthund att bli kär i....? Absolut! Ännu mer gillade jag boken när den tog sagans former, skruvade dem och gjorde något alldeles eget av det. Marra har, på sagans vis, fått tre omöjliga uppdrag av en häxa. Skeletthunden är ett av dem. Ett annat är att göra en mantel (eller om det är en klänning, minns inte exakt) av nässlor. Belöningen för de tre uppdragen är att häxan ska hjälpa Marra med det hon måste göra - nämligen att mörda en prins.

Ehm. Vänta, va...? Prinsessor ska väl inte mörda prinsar? Jo, Marra ska. Det är nämligen så att hon är yngst av tre systrar. Äldsta systern gifte sig med prinsen i grannlandet - men hon dog bara några månader efter bröllopet. För att upprätthålla fred och maktbalans fick då näst äldsta systern, Kania, gifta sig med samme prins. Marra har inte fått hälsa på hos henne många gånger men när hon gjort det har hon börjat förstå att systern inte har det särskilt bra. Att den där prinsen är en vidrig man. Och att äldsta systern, Dania, nog inte dog av naturliga orsaker, utan att hon kanske till och med blev ihjälslagen. 

Det är alltså denne prins som Marra nu vill mörda. Och hon tar då en häxa till hjälp. Och en skeletthund. Och en misslyckad riddare. Och en höna som är besatt av en demon. Går det bra, då? Nja. Nej. Det blir inte som Marra tänkt sig.

Jag påminns om Naomi Noviks böcker som Uprooted och Spinning Silver - men den här har mer humor också. Jag gillar mycket!

Titel: Nettle & Bone
Författare: T. Kingfisher (som är en pseudonym för författaren Ursula Vernon som skrivit många barn- och ungdomsböcker)
Utg år: 2022
Förlag: Tor Books

Starter Villain

Livet är knackigt för Charlie. Han har blivit av med sin fru, han har blivit av med sitt jobb, och huset han bor i håller han också på att bli av med. Han försörjer sig tillfälligt som lärare, men skulle så gärna i stället vilja köpa och driva den lokala puben/restaurangen. Men banken vill inte ge honom något lån. Den enda som verkar förstå honom är hans katt Hera.

Men så händer det där som bara händer i böcker - och ja, vi är ju i en bok - Charlies sanslöst rike morbror Jake dör, och verkar ha utsett Charlie som ende arvtagare, trots att de inte träffat varandra sedan Charlie var mycket liten. Fantastiskt! Eller? 

Alltså...jo. Om det inte vore för det faktum att morbroderns alla miljoner och miljarder inte kommer från det parkeringshusimperium som är den officiella versionen. Nej - morbror Jake var en superskurk. En sån där klassisk James Bond-skurk, komplett med egen underjordisk bas på en ö med en aktiv vulkan. Nu förväntas Charlie ta över allt detta. Lära sig att bli superskurk, helt enkelt. Och det hade ju också kunnat vara frid och fröjd och väldigt lyxigt - om det inte vore för att en superskurk har mängder med fiender. Och att dessa fiender nu såklart vill ta livet av Charlie.

Jag hade väldigt roligt när jag läste den här boken - det är precis min humor. Vi får till exempel veta att det inte alls är en slump att en äkta superskurk alltid sitter och klappar på en katt. Det är inga vanliga katter, de där... Och så får vi veta att även superskurkar som ska konfrontera varandra med hotelser och sånt där som superskurkar håller på med får göra det i Zoom-möten på en vanlig laptop. Och att även de ofta glömmer att sätta på mikrofonen i början på mötet. 

Något som Charlie också får ta över efter morbror är de intelligenta delfinerna. Med hjälp av avancerad teknik kan de kommunicera med människor. Men... det är inga gullegulliga delfiner som man simmar med i havet, de här. Nej! Första gången Charlie får prata med dem så skrattade jag så jag höll på att trilla ur fåtöljen. De är SÅ fula i mun, och har absolut inget till övers för människor. De är uppkäftiga, elaka, och vill absolut inte hjälpa till med någonting alls. I stället tänker de gå ut i strejk.

Min humor, alltså. Sen var det en del partier i boken med lite väl invecklad superekonomi-på-världsherravälde-nivå med avancerade termer som tappade mig då och då - men det gjorde inte så mycket, för ofta avbröts det här med en eller annan explosion eller annat dramatiskt. Så där som det gör i superskurkars liv, tydligen.

Titel: Starter Villain
Författare: John Scalzi
Utg år: 2024
Förlag: Pan Macmillan

Jag är hopplös

Oj.

Det råkade bli ett avbrott här i bokbloggandet. Igen. Förra gången det hände, 2022, så skrev jag ett långt (ja, som alltid, orden bara rinner iväg) och förklarande inlägg om alltings jobbighet i allmänhet och bloggtorkans våndor i synnerhet, och drämde till med att lista alla de då 34 böckerna som jag läst och inte bloggat om. 

Nu har jag gjort ett ungefär lika långt uppehåll. Jag orkar inte förklara mer än ja... livet. Och sånt. Och det här konstiga med att tiden går allt snabbare ju äldre man blir. Och den här gången ligger det sisådär 38 utkast här i bloggverktyget. Varje utkast är titeln på en bok jag läst, och som jag borde blogga om. Vill blogga om. För, som jag skrev i det förra inlägget, jag saknar att inte själv kunna gå in i min blogg och se vad jag tyckte om den eller den boken. Det är ju min läsdagbok. Och en sån behöver alla människor ha. 

Men den här gången pallar jag faktiskt inte att lista alla 38 eller så (tror det är en hel del böcker jag läst utöver dessa men glömt att skriva in här så de får anses som totalt förlorade till glömskan... och då lär det ju säkert inte ha varit så där värst bra böcker ändå, så good riddance liksom) böckerna i mitt sorry-jag-kom-av-mig-inlägg. Jag får se om jag skriver om dem. Där är några som jag bara måste skriva om. Thrillern Första lögnen vinner till exempel. Eller knep-och-knåpiga Pusselmakarnas sällskap. Och så serien jag kommit fyra böcker in i: Romantic Escapes där varje bok är knuten till en särskild geografisk plats. Jag har läst om Köpenhamn, Brooklyn, Island och Kroatien, och gillar mycket. 

Jag saknar bloggandet. Och är lite arg och bitter på mig själv för att jag tappat bort det en stund. Eller mer än en stund, faktiskt. Jag är hopplös. Men nu får vi se om jag kommer igång igen - nu är det ju november och mörkt och inte-så-mycket-golf. Så förhoppningsvis...!

Ett otänkbart öde

Simona Ahrnstedt har återvänt till historisk romance - här är samma miljö som i hennes första bok Överenskommelser, alltså Stockholm under sent 1800-tal. Och huvudpersonerna i den boken dyker upp här också, på slottet Wadenstierna, vilket är lite kul (även om det var så många år sedan jag läste Överenskommelser nu att jag först hade glömt bort dem...)

Atle Falk, self-made man som började som föräldralöst barn på Stockholms gator men som så småningom blev verkligt framgångsrik i diverse affärer och är nu rik. Rik, men inte godkänd i societeten - karln är ju stor och mörk, har en bruten näsa och ett arginst sätt att ta sig an världen. Atle har nu fått i uppdrag att hämta hem sin affärskompanjons dotter från Sveg. Dottern, en Alexandra, har gömts undan hos släktingar där efter att ha orsakat en skandal för några år sedan. Nu ska hon hem, och giftas bort, helst till någon adlig herre med ett fint namn så att pappa Horace äntligen kan få bli en del av den högsta societeten. Pappa Horace är förvisso snäppet finare än Atle Falk, eftersom han inte längre behöver jobba. Men pengarna han lever på är ändå tjänade, av pappa (eller farfar, har glömt vilket) och Horace Rosenkvist går under namnet Pilsnerpatronen. Nu ska dottern Alexandras fina giftermål bli biljetten ut ur denna nesa. Då går det inte an att Alexandra blir kär i Atle Falk. Vilket hon blir. 

Det tar så tag ett klart, det där. Först är Atle och Alexandra mest arga på varandra. Resan från Sveg till Gävle tar en evinnerlig tid och Atle är arg på allt och alla men mest på Alexandra. Och hon struntar i det och gör som hon vill, tids nog ska hon tvingas in i det gifta, låsta och regelfyllda livet som gift fin fru i Stockholm. Och sen åks det tåg från Gävle och båt från Uppsala till... ja, inte Stockholm utan slottet Wadenstierna för ungefär någonstans här har de blivit kära i varandra och den där resan till Stockholm kan få hålla på ungefär hur länge som helst. För när de väl kommer fram, så är det ju kört. Alexandra ska giftas bort, skit samma att den hon ska giftas med verkar vara en otrevlig man av värsta sorten - han är ju adlig. Det är det viktigaste.

Jag gillar att få återvända till den här tiden och miljön i Ahrnstedts böcker! Lite kul också att få läsa om ett Stockholm i brytningstid, med nybyggnationer och moderniteter som tåg och telefon. 

Titel: Ett otänkbart öde
Serie: Slottet Wadenstierna #4
Författare: Simona Ahrnstedt
Utg år: 2023
Förlag: Forum

Skörgossen

Skörgossen är andra boken i Ida Andersens serie om glasbruket Kosta, och utspelar sig ett antal år efter den första boken I oxögat. Glasbruket är nu fullt igång, och här arbetar många människor. Finast av alla är de tyska glasblåsarna som oftast flyttat hit med hela sina familjer, och bildar som ett eget litet samhälle i glasbruksvärlden. En av huvudpersonerna i boken är Elisabeth, äldst i en stor syskonskara i en glasblåsarfamilj. Elisabeths liv består mest av att hjälpa till i hushållet och passa alla sina småsyskon - men hon drömmer om ett annat liv. Att få studera! Att få resa! Men nej - i denna fula, leriga, kalla avkrok måste hon bo. Inget vackert finns här, och alla svenskar pratar så obegripligt, tycker hon. (för henne låter det som att vi hela tiden i varenda mening trycker in "aa....aa.....aaa" och jag fattade inte vad författaren menade först tills jag lyssnade på några i min närhet som pratade: och jo. Så gör vi. Vi flikar in "jaa" eller "aa" överallt - lyssna får ni se :) )

Vi får också läsa om Hedda, dotter i en familj som inte funkar så där värst bra. Pappans liv är en rad misslyckanden (som alltid är någon annans fel, och han är en mycket bitter man). Mamman är inte någon stark person, storebror Sven en ganska vidrig typ och så har vi lillebror Enoch som har en kropp som inte lyder honom. Heddas största dröm är att få jobba som piga på det lokala värdshuset, och eftersom hon (till skillnad från mamman) har ett stort driv så lyckas hon snart med det, trots att hon har många år kvar till att vara vuxen.

Skörgossen i titeln är Johan, som får börja jobba på glasbruket som just skörgosse när han är bara 14 år. Skörgossen är den som ska se till att hyttans eld hela tiden matas med ved så den håller sig så varm som den måste vara. Johan fascineras otroligt av glasbruket och glasblåsarna, och vill så väldigt gärna vara duktig och klara sitt jobb - men första dagen går det verkligen inte bra. Så illa att det är nära att hela glasbruket brinner ner... Men han får nya chanser, och lyckas faktiskt så småningom. Det intressanta är att karaktären Johan baseras på en historiskt verklig person: den förste svenske glasblåsaren, till skillnad från alla de som kom hit från Tyskland.

Jag tyckte lika mycket om Skörgossen som om I oxögat, och väntar ivrigt på att Ida Andersen ska skriva mer.

Titel: Skörgossen
Serie: Glasbruket #2
Författare: Ida Andersen
Utg år: 2023
Förlag: Polaris

Iron Flame

Jag tokhyllade första boken i den här serien (läs min rätt okontrollerade kärleksförklaring här) och nu var det dags att ta sig an bok 2. För att vara riktigt beredd så läste jag först om första boken så jag skulle ha den färskt i minnet. Nej, det var inte jättelänge sen jag läste första boken (ett par månader). Och ja, jag hade säkert fixat att fatta vad som hände i bok 2 även om jag inte precis läst bok 1. Men... jag älskade som sagt var Fourth Wing och ville åt den där läsmagin igen. Och ja. Den var lika bra igen. Och nu kunde jag lyckligt fortsätta läsningen efter första bokens avslutande cliff-hanger.

Jaha. Hur var då Iron Flame? Lika bra som Fourth Wing? Alltså... den är väldigt bra. Väldigt. Men når inte riktigt upp till Magiskt-Bra-nivån i Fourth Wing. Hemligheterna (de största) är avslöjade, och nu kör vi liksom på med handlingen utifrån det. Jag har väldigt svårt att skriva om vad som händer i Iron Flame utan att spoila handlingen i Fourth Wing, men kan ju säga att det läggs stort fokus på att försöka upprätthålla/återställa/öka de magiska sköldar som omger den del av världen våra huvudpersoner, drakarna och skolan Basgiath ligger i. Och så är det kämpigt att var tok-kär i någon som bor långt bort. Xaden går ju inte längre kvar på skolan utan befinner sig på en utpost, och även om Violet och han fortfarande får träffas då och då så finns det ondsinta personer ställer till problem för dem så de hålls ifrån varandra. Eller anklagas för förräderi och annat.

Och så har vi så klart fortfarande drakarna. Jag älskar drakarna. (ja, Carolina, vi har förstått det) Jag vill också ha en drake. (nej, Carolina, du bor förvisso på landet men din tomt är på typ 250 m2 och grannsämjan hade nog försämrats märkbart om du försöker hysa in en drake på den) I Iron Flame får vi läsa om en drake som går in i puberteten. Sover mycket, har dåligt humör och är högst uppkäftig mot äldre drakar. Lyder inte tillsägelser och är... ja tonåring.

Om slutet på Fourth Wing var en cliff-hanger... vad ska jag då kalla slutet i den här? Fullständigt regelvidrig cliff-hanger? Otillåtet elakt? Alltså... så här får man inte göra. Och den här gången tar det dessutom längre tid för författaren Rebecca Yarros att bli klar med nästa bok i serien. Bok 1 och 2 skrev hon tydligen mer eller mindre i ett svep, så därför var det bara några månader mellan utgivningarna av dem. Men bok 3? Den får vi vänta på. Aaaargh... för det som avslöjas om Xaden nu är inte OK någonstans och jag bara måste få veta hur det ska hanteras.

Titel: Iron Flame
Serie: The Empyrean #2
Författare: Rebecca Yarros
Utg år: 2023
Förlag: Entangled Publishing

Livet går så fort. Och så långsamt.

Jag fastnade för baksidestexten till den här boken, där det bland annat står "mer än trettio år har gått, men jag kan än idag ta ett klassfoto från högstadiet och på mindre än en minut gradera alla klasskompisarna, i coolhetsordning. Hur enkelt som helst lista varenda jävels exakta plats i hierarkin. Det gällde att försvara sin position, att hela tiden sträva uppåt, men om man gjorde fel sak, eller hade på sig fel kläder eller pratade med fel person kunde man plötsligt bara falla hjälplöst i rangordning och hamna bland de pinsamma eller mobbade eller bara bli en sån där som ingen pratade med."
Den coolhets-graderingen på ett gammalt klassfoto skulle jag också kunna göra, så tänkte att den här boken kanske är lika bra som Haags Det är något som inte stämmer. Men jag blev besviken. Grejen är att Sonja i den här boken går så väldigt hårt in för att vara högt i den där rangordningen att det blir jobbigt att läsa om. Jag (som hela skoltiden absolut INTE var i topp på cool-listan, snarare tvärtom) hade väntat mig en bok med mer 80-talsigenkänning tror jag, mer lättsamt. Men det här blir rätt svart. Sonjas kämpande för att synas, vara cool, vara med de rätta personerna och undvika de som är fel blir plågsamt att läsa om. Särskilt som hon inte har det bra hemma och absolut inte får någon hjälp av någon. Jag borde bli berörd av läsningen och tycka synd om henne, hoppas att någon griper in och berättar för henne att nej, du blir inte mer populär bara för att du dricker dig redlös på vilda ff-festen. Men boken griper ändå inte tag, jag blir mest irriterad när jag läser, och känner ingenting för Sonja.

Titel: Livet går så fort. Och så långsamt.
Författare: Martina Haag
Utg år: 2017
Förlag: Piratförlaget