Barndeckare i långa rader...

LasseMaja-deckarna känner alla till - men finns det fler deckare för barn, tro? Det finns det! Det finns massor!

Idag skriver jag ett inlägg på Kulturkollo där jag listar mängder av barndeckare för barn i LasseMaja-åldern, och för barn av lite större storlekar. Titta in, vetja!

Virginia Woolfs samlade noveller och prosaskisser

Jag har ett alldeles eget och självpåtaget projekt på gång - jag tänker grotta ner mig i Virginia Woolfs verk. Det är ju så att jag älskar hennes essä Ett eget rum och därför känner att jag måste undersöka om jag kan hitta något annat jag tycker om och har missat i hennes böcker, brev, noveller och essäer. Jag har börjat i kortare-texter-ändan, och har nu läst hennes noveller, plus att jag då och då läser stycken ur samlingen med hennes brev.

I sitt skrivande laborerar Woolf en hel del, till exempel med att att försöka fånga människors tankar, med medvetandeström och associationer. Tecknet på väggen är nog bästa exemplet på det, när en kvinna sitter och studerar ett märke på väggen och låter sina tankar vandra till vitt skilda saker för att då och då återvända till det där märket.
Men vad Woolf också gör är att försöka skriva ner människors dialog så som den faktiskt ord för ord låter. Annars är nog dialoger i böcker ganska förklarande för läsaren, och läsaren är också införstådd med förutsättningar och syften, och personernas känslor. Men om allt det där rycks bort, och bara dialogen blir kvar så är det så mycket en utomstående inte begriper. Associationer, interna skämt, underförstådda anspelningar på gemensamma minnen... I en av novellsamlingens första noveller, Ett samtal på berget Pentelikon, så står det om ett samtal att:

"... eftersom samtal är ännu svårare att skriva än att föra, och det är tveksamt om skrivna samtal någonsin talats och talade samtal någonsin skrivits, ämnar vi endast rädda några fragment som berör vår historia."

Sedan ägnar Woolf alltså många av de senare novellerna just åt att försöka återge samtal som de verkligen låter i all sin ofullständighet och skriver ner "talade samtal".

Hur intressant det där med dialoger och inre monologer än är, så är det inte de novellerna som jag gillar mest. De blir för mig ofta ganska besvärlig läsning, nästan onödigt experimentella i formen. Men så rätt vad det är så kommer det en novell som hugger tag i mig och berör. Och så en till. Eller så kommer någon där formen är så totalt annorlunda från de andra novellerna att jag blir överraskad. Eller så (bäst) kommer det en text där Woolfs egen berättarröst blir tydlig, och låter som i Ett eget rum, och då blir jag lycklig.

Här är mina favoriter:

Novellen Phyllis och Rosamund är en slags realistisk betraktelse av två systrars liv i studiesyfte. Tänk ungefär "en dag i en läkares liv på 1910-talet" eller något annat yrke, avsedd för eventuella nyfikna framtida läsare. Men Phyllis och Rosamunds "yrke" är att vara trevliga i sällskapslivet, nu som ogifta systrar men så småningom som fruar till lämpliga män. Det är lite som Downton Abbey under forskarlupp.

Den mycket korta novellen Det mystiska fallet med miss V är fullständigt hjärtskärande. Miss V är en människa man inte lägger märke till. Hon är som en grå skugga, eller som en möbel. Och när hon försvinner så är det ungefär så: någon har plockat bort en möbel, och någon annan lägger märke till förändringen men kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som är borta.

I Mistress Joan Martyns dagbok följer vi en forskare som far land och rike runt för att leta efter gamla dokument eller brev om medeltidens arrendatorsystem. Främst försöker hon hitta människoöden som skymtar bakom alla siffror och inventarieförteckningar. Forskaren råkar hitta en dagbok tillhörande en helt vanlig kvinna som levde på 1500-talet, som läsaren också får ta del av.

Fasta föremål handlar om en man som vid en promenad på stranden hittar en nedslipad klump av glas. Han bär hem den, och blir sedan mer och mer besatt av att hitta fler märkliga föremål som naturligt har fått fascinerande former. Porslinsskärvor, glasbitar, järnstycken - han bär hem dem och ställer dem överallt i huset. Detta samlande tar mer eller mindre över hans liv. Jag påminns mycket om Auri i Patrick Rothfuss' märkliga novella jag nyligen läste.

Så efter alla experimentella grejer och inre monologer och allt vad det är så kommer Änkan och papegojan - en sann historia som inte liknar någon av de andra novellerna. Det är helt enkelt en underbar skröna ,eller en saga, om en äldre kvinna som ärver sin snåle bror. Här finns en papegoja, ett hus och tretusen pund som verkar spårlöst försvunna. Jag blev helt överraskad och tänker att den här Woolf vill jag gärna hitta mer av. Kanske i Orlando?

Titel: Virginia Woolfs samlade noveller och prosaskisser
Författare: Virginia Woolf
Orignaltitel: The Complete Shorter Fiction of Virginia Woolf
Översättning: Margareta Ekström
Utg år: Den här upplagan 1985. (2014 utgavs Samlade noveller & prosaskisser av Modernista)
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

Deckarvecka - här ska lyssnas!

På Kulturkollo har vi deckarvecka hela veckan - kolla in det, för det blir smockfullt av boktips och intressanta intervjuer! Själv kommer jag skriva ett inlägg där jag tipsar om olika deckare för barn.

Då jag själv i bokläsandet lider rätt stora kval eftersom jag drunknat och kört fast i Gabaldons Fiery Cross (hallå! en bok på tusen sidor utan handling...hur tänkte hon här?) så hänger jag på deckartemat även här på Carolina läser... 

Jag är ingen enorm deckarslukare, och tenderar mest att gnälla över ovidkommande opraktiska detaljer när jag läser. Men när jag väl hittar en deckarserie som jag gillar - då måste jag sluka dem alla. Åsa Larssons deckare är ett sådant sluk, och nuförtiden går jag och vankar och väntar på att det ska komma ännu en bok om Rebecka Martinsson, Civing, hundarna och Kirunatrakten. Älskar dem!

Harry Holes äventyr läser jag också. Ibland tycker jag mycket om, ibland blir jag gnällig på Carolina-vis, men läsa dem alla ska jag. Alldeles härnäst på tur för lyssning (det handlar ofta om ljudbok när jag läser deckare) ligger Snömannen. Dessutom läste oäkte maken nyligen Sonen av Nesbö och rapporterade den som riktigt bra. Den tar jag mig nog an ganska snart, den också. Det är ju inte en Hole-bok, så den kan klämmas när som helst.

Och så är jag ordentligt nyfiken på Anna Lihammers Medan mörkret faller, i 1930-talsmiljö. Den ska läsas!

Kombinationen historisk miljö och deckare brukar vara en bra grej för mig (jag hittar kanske inte så många praktiska detaljer att beklaga mig på då?) En riktig älsklingsserie är Ellis Peters alla böcker om munken Cadfael i medeltids-England. Så bra! Men mer nyskrivna godsaker finns - jag såg nyligen att Ann Rosmans deckare finns på Storytel, så jag tänker definitivt ge mig på dem snart också.

Sen verkar jag alltid tro att jag har gjort slut med Ruth Galloway men dras ändå alltid tillbaka till henne. Klart jag måste lyssna på De utstötta också? Jodå!

Lönnmördare

Detta är andra boken i serien Drakhjärta & Hamnskiftare (första boken skrev jag om här). Jag tyckte om en hel del i första boken, men hade några invändningar, så som att jag saknade ett tydligt driv mot ett mål och tyckte att handlingen ibland stoppades upp av omständliga beskrivningar och detaljer.

Den här boken har mycket mer av det jag gillade i Drakhjärta & Hamnskiftare - fantasirikedomen och berättarglädjen - och helt klart mindre av det jag tyckte stoppade upp handlingen. Här finns i stället ett tydligt och klart mål, och ett ordentligt driv framåt: en lönnmördare har stulit De förlorade själarnas stav och samtidigt förgiftat Veras och Albins föräldrar (och dessutom Gillis, borgmästaren med alla de oanade kunskaperna). Vera och Albin måste jaga efter den där lömske mördartypen - både för att få ett motgift för att rädda sina föräldrar, och för att förhindra att De förlorade själarnas stav når till kungen i Garathien. Det hela växer dock i omfång eftersom det snart visar sig att det numera är kände otäckingen Molgor som är kung i Garathien, och att denne verkar ha ett ta-över-världen-krig på gång. Hela boken är ett enda långt actionfyllt äventyr som slutar i... jamen, bäste herr Hultén, så där får du väl ändå inte göra?! Va?

Återigen imponeras jag av denna enorma uppfinningsrikedom och fantasi - alla dessa varelser som sällskapet möter på vägen...! Gillar särskilt stenstodslandet Muirdrum med dess väktare. Och med en övergiven stad i mitten - den blir jag nyfiken på. Händer det grejer där? Och alla personerna som de träffar, vars vidare levnadsöden liksom lämnas vidare oavslutade för läsaren: femtonåriga Jillian som visst kan vara kapten över ett skepp. Eller den där värdshusvärden som verkar föra någon slags enmanskrig mot horder av vålnader som gör livet surt (eller kort) för resande på landsvägen. Eller Lilith, tjuvarnas drottning. Eller Garim som borde vara kung. Det kryllar av dem!

Hade detta varit en fantasybok för vuxna hade jag krävt mer djup i handlingen än bara detta halsbrytande resande och bytande av farofylld situation till annan farofylld situation, och jag hade också gärna sett lite mer djup hos karaktärerna. Men detta är en bok för mellanåldern, och då tycker jag faktiskt att detta är alldeles utmärkt. Jag tror definitivt att barnen kommer att fängslas av det här äventyret. En invändning har jag, med tanke på att boken är för 9-12-åringar, och det är att boken är för tjock. Det finns barn som gärna tar sig an tjocka böcker om de gillar en serie, men de är inte många och allra oftast får en sådan här 400 sidor-plussare de flesta barnen att backa. Allra helst hade jag helt enkelt sett boken delad i två delar.

Bra, alltså. Och förstås måste det komma en uppföljare efter det slutet? Den läser jag gärna.


Titel: Lönnmördare
Serie: Drakhjärta & Hamnskiftare #2
Författare: Jerker Hultén
Utg år: 2014
Förlag: Idus
Köp den till exempel här eller här

Hörni, alla ni som har läst God jul av Jonas Karlsson...?

Jag läste ut God jul häromdagen, och fnissade åt på-pricken-beskrivningen av kontorsmiljö i allmänhet och vardagen på kommunhuset i synnerhet. Åt kommun-floskel-språk och sånt där.

Idag ägnade jag förmiddagen åt ett längre och större möte där det skulle sättas upp nya mål för biblioteksverksamheten i vår kommun, i enlighet med hela kommunens värdegrund, och i samband med detta med hjälp av workshops diskutera utvecklingsområden med jämförande av nuläge och ett eventuellt drömläge. Högre chefer var med, konferensrum bokat och kommunens standardsmörgåshalvor med ost, paprika och en liten grönsakskvist var framdukade.

Kan ni förstå att jag hela tiden fick sitta och nästan nypa igen munnen för att inte börja skratta åt alla dessa "förankra hos personalen", "arbeta mot gemensamt uppsatta mål", "visioner", "ökat fokus" etc etc etc med tillhörande käcka powerpoints?? Det kändes som att hela mötet var regisserat av Jonas Karlsson...

God jul (är jag nu helt förvirrad? nejdå...)

Det är  ingen hyfs på mig alls. En bok som heter God jul borde förstås läsas i december. Men jag beslöt mig för att ta en modig walk on the wild side och läsa den i januari.

Allra först försökte jag mig på att lyssna på den som ljudbok. Det är författaren, Jonas Karlsson, själv som läser, och han läser bra. Men den här kunde jag inte lyssna på som ljudbok - jag gav upp efter någon timme bara. Det här är nämligen den sortens text jag måste läsa snabbt, och med en ljudboks makliga uppläsning stod jag inte ut med den. Jag hoppade raskt över till pappersboken, och trivdes mycket bättre.

Vad är det för texter som jag måste läsa snabbt, då? Det är ju ingen spännande bok, detta? Jo, det är när det är mycket dialog, och när det är pinsamma situationer, eller när alltihop får det att krypa i mig av obehag fast jag ändå vill läsa mer om det. Som den här.

God jul utspelar sig i det stora kommunhuset. Kommunledningen har ett möte, och mot slutet pratas det om det skulle kunna hittas på något festligt inför den stundande julen. Något som helst inte kostar några pengar men ändå sprider julstämning till kommuninvånarna. När kommunalrådet Bror sänker sig till att faktiskt delta i den här diskussionen (som ju egentligen inte är särskilt viktig, va?) och kommer med ett förslag så antas det direkt. Förslaget är att placera adventsljusstakar i kommunhusets fönster så att de bildar texten "God jul".

Detta visar sig vara ohyggligt svårt att genomföra i praktiken. Först är det tänkt att det hela ska genomföras i hemlighet, så att personalen ska nås av julhälsningen i fönstren som en överraskning när de kommer till kommunhuset. Men efter ett antal uselt genomtänkta mailutskick och möten så förstår kommunhusets personal ingenting. Varför ska vissa ha adventsljusstakar och inte andra? Har det med eventuella uppsägningar att göra? Även om det ryktet så småningom avskrivs så är det helt otroligt hur krångligt och svårt det är att få dit de där jämra ljusstakarna på de rätta platserna.

Jonas Karlsson har fångat kontorsmiljön på pricken. Rangordningen, konkurrensen mellan avdelningarna, de missuppfattade mailen, mötespratandet, skitsnackandet, personerna... och så skruvar han åt det där några varv. Trots överdrifterna är det ändå igenkänning för alla som jobbar eller har jobbat i en liknande miljö - på något sätt är det ändå så här det är. Små saker som kan få onödigt stora proportioner - här är det ljusstakarna, men det kan handla om placeringen av skrivborden i en öppen kontorsmiljö, vilken avdelning som får fruktkorgen först eller vem det egentligen är som har ansvar för att glödlamporna blir utbytta på toaletterna. Eller det här med att något som för några känns som en god idé och ett roligt projekt kan kännas som ytterligare något "de där uppe har hittat på att vi måste göra och när är det tänkt att vi någonsin ska kunna hinna med att göra vårt jobb, va?". Eller alla de där flosklerna som Jonas Karlsson har hämtat upp och låter sina karaktärer svänga sig med i var och varannan mening. Ni vet: "jag hör vad du säger...", "förankra hos personalen", eller "showing vs telling"...

Så jag känner igen, och fnissar - men måste göra det i pappersboksform, så att jag kan läsa snabbt, snabbt när det blir pinsamt och jobbigt, och när jag bara vill skrika åt alla inblandade att "hur svårt kan det VARA?"

Titel: God jul: en berättelse
Författare: Jonas Karlsson
Utg år: 2013
Förlag: Wahlström & Widstrand
Ljudbok - uppläsare: Jonas Karlsson
Köp den till exempel här eller här

Sss...lugna dig. Det är ju "bara" en barnbok.

Jag har läst Elin Lindells Borttappat: Katt, kompis, kalsong som är en kapitelbok ungefär för 7-9 år. Och jag har våndats ett par dagar ifall jag skulle skriva ett inlägg om den på bloggen eller inte. Jag är nämligen rädd för att jag kommer att låta förfärligt gnällig och negativ, och skriva ner boken i onödan när jag är så irriterad. Men så ångrade jag mig, eftersom jag kom på att jag vill ha mothugg av någon i detta. Jag vill veta vad andra tycker. Har jag fel? Varför?

Så här är det: Jag älskade Elin Lindells första bok Iris Karlssons värsta sommar, och ville att den här skulle vara ungefär som den. Det är den inte, och jag blev lite besviken på det. Men den här är helt OK på många sätt (vardagsdramatik, kompisproblem, skolliv, familjeliv, känna-igen-sig-bok för nio-tio-åringar)(säkert bra för högläsning också), den är rolig och det har fina bilder.

Men det som gjorde att jag inte visste om jag skulle skriva om den var att det är två saker i boken som är så orealistiska att de stör mig (två saker som dessutom är viktiga för handlingen). Och så blir jag irriterad på mig själv för att jag stör mig.

Det borde bara vara att rycka på axlarna och tänka att ”ja ja, bara en barnbok, saker och ting behöver inte alltid vara så realistiska i detaljerna då”. Men jag kan inte det, och känner mig därför onödigt mycket som ”vän av ordning som gnälligt höjer ett pekfinger” och så blir jag irriterad på mig själv. Men å andra sidan – varför ska det ryckas på axlarna åt saker som inte stämmer i en barnbok, bara för att det ”bara” är en barnbok? Borde vi inte ta de barn som läser den på allvar? OK att en kort och lättläst barnbok inte behöver förlora sig i realistiska detaljer (som garanterat får barnet att tråkas ihjäl) – men går det inte att hitta på en andra lösningar ibland?

Alltså – detta är de två grejerna jag stör mig på:

Grej 1

Jördis vill få glasögon, för bästa vännen och nyinflyttade ”konkurrentkompisen” bägge har det. Hon säger till sin mamma att hon har fått svårt att se vad fröken skriver på tavlan, att allt har blivit så suddigt. Jaha, tycker mamman, då får vi gå till optikern, då. Sagt och gjort. Hos optikern får Jördis läsa upp bokstäverna längst ner på tavlan (ja, alla vet hur det går till), men ljuger och säger att det bara ser ut som en enda gröt. Efter att ha svarat fel på lite fler frågor (”det gick jättebra, ingen misstänkte någonting”) så blir det glasögon. Direkt i handen, med hem från första besöket.

Och, nej. Det där går bara inte. Varken synundersökandet, ljugandet eller glasögonen med i handen à la hämtpizza. I verkliga, tråkiga världen full av synundersökningsapparater som spottar ut synstyrkor på ett kvitto, specialslipningar, infattning i bågar och så där. Vet alla barn som själva har fått glasögon. Har du inte fel på synen får du inte slipade glasögon.

Grej 2

Jördis går i trean och är nio år. Bästisen Judiths systrar är äldre, och har redan fått mens. I badrummet visar Judith en (använd) binda för Jördis och förklarar vad den är till för. De blir påkomna av storasystrarna som rycker upp dörren, varpå Jördis utan att tänka sig för trycker ner den blodiga bindan i sin egen byxficka.

Någon dag senare kommer Jördis mamma och har hittat bindan i Jördis byxor när de skulle tvättas. Det hon säger är ”men lilla gumman, varför har du inte berättat att du har fått mens?” Skulle en nioåring kunna ha mens utan att hennes föräldrar vet om det? Själv gå och köpa bindor för sin eventuella veckopeng? I smyg? Alltså – nej?! Det jag vänder mig emot här är INTE att det pratas om mens och att det inte är något konstigt med det (fram för mer sånt i barnböcker!), utan att en så pass ung flicka skulle ha fått det utan att säga något till sina föräldrar, och själv ordnat bindor och allt (stackars henne, i så fall). Det skulle vara en helt annan sak om hon vore sådär 12-13, med kompisar som redan har fått mens. Eller är det jag som tänker alldeles för naivt här?
(i min egen rosenröda värld kom min dotter i samma minut till mig som hon upptäckte att hon hade fått mens: mamma?! nu! liksom)

Nu känner jag återigen att jag blir irriterad på mig själv för att jag hänger upp mig så på det här. Har jag fel? Är det ”inte så farligt, det är ju bara en barnbok?” Och är det bara så himla bra att det skrivs okonstlat om mens att det inte gör så mycket att hon är i yngsta laget? (”bra, för då ställer kanske läsaren frågor till sina kompisar eller till sina vuxna och får svar på det hon undrar över?”)

Om en barnbok ska skildra ett vanligt barn så att läsaren kanske känner igen sig (givetvis går alla fantasyböcker och sånt bort i en sådan här diskussion) – vilket är viktigast: Lättlästheten? Eller realismen???

Titel: Borttappat: Katt, kompis, kalsong

Författare: Elin Lindell

Utg år: 2014

Förlag: Alfabeta

Köp den till exempel här eller här

För vem? cirka 8-10 år