Det är inte jag, det är du

Det finns ett ställe i den här boken som kom helt utan förvarning... och som jag har bläddrat tillbaka och läst om och om igen kanske sju eller tio gånger. Eller nåt sånt. Ett riktigt hallelujah-moment! Men helt förutom just det stället så tycker jag väldigt, väldigt mycket om den här boken.

Delia och Paul har varit ihop i tio år nu, och delar liv, hus och inkontinent hund. Men på samma kväll som Delia friar till Paul (och får ett överraskande ljumt ja) så upptäcker hon att han är otrogen. När sedan hennes jobb blir mer hopplöst än vanligt så packar hon en väska och flyr till London där hennes bästa väninna Emma bor. I London får hon ett jobb på en pr-byrå, med en sällsynt slem karl till chef (sexistisk är bara förnamnet, och dessutom förklarar han att "han aldrig står i kö" som princip... helt förutom de skumma affärsmetoder han använder sig av). Sakta upptäcker Delia dock sig själv där i London, och inser att det inte är sitt eget liv hon har levat de senaste tio åren, utan mer Pauls, eller som den oumbärliga halvan i Paul-Delia.

Mhairi McFarlane tar helt vanliga människor och gör något underbart med dem. Delia själv är långtifrån perfekt, och de hon möter är så väldigt mänskliga. Hennes bror Ralph, till exempel: snart trettio år gammal, jobbar på ett gatukök (och är överviktig), tillbringar all ledig tid med datorspel samt bor fortfarande hemma. Ändå är han definitivt en karaktär beskriven med kärlek, och en som behövs i Delias liv.
Kärleken är viktig i hennes böcker, men inte det som gör att jag läser dem - jag älskar Mhairi McFarlane för hennes människor, hennes dialoger och allt det där som gör detta så äkta.

Jahaja... fatta att jag nu måste vänta ända tills maj 2016 innan jag kan läsa hennes nästa bok som ska heta Who's That Girl Det blir en tuff vinter. (får väl bläddra upp Det Där Stället i den här boken några gånger till för att överleva)


Titel: Det är inte jag, det är du
Författare: Mhairi McFarlane
Originaltitel: It's Not Me, It's You
Översättning: Susanne Mickelsson Sparv
Utg år: 2015
Förlag: HarperCollins Nordic
Köp den till exempel här eller här

Sista brevet från din älskade

Jag lyssnade på den här som ljudbok, och höll nog på med det alldeles för länge och vid tillfällen som kom alltför sällan tror jag. Jag kom aldrig riktigt in i den, drabbades aldrig av den där måste-läsa-färdigt-frenesin jag har fått av andra Moyes-böcker.

Det handlar om två kvinnor i två olika tidsperioder: Ellie i nutid och Jennifer på 1960-talet. Bägge i London, dock, och det hela känns mycket brittiskt. När vi först träffar på Jennifer ligger hon på sjukhus och har vaknat upp efter en bilolycka. Hennes make Lawrence sitter vid hennes sida, men hon kan inte minnas att hon är gift med honom. Hon minns ingenting av sitt liv före olyckan, inte ens vad hon själv brukar tycka om att göra, ha på sig eller någonting. Hon känner sig för i sitt liv som hustru till en rik affärsman, och inser att hennes liv enbart består av vara dekoration och inramning till mannens karriär. Typ. Efter ett tag hittar hon i sina egna gömmor brev som är till henne, kärleksbrev av någon som verkligen kan konsten att skriva kärleksbrev. Det är från någon som kallar sig B, och som definitivt inte är hennes man. Vem är han? Varför kan hon inte minnas honom?

Ellie i nutid jobbar som journalist på en tidning, och i arkivet hittar hon en mapp med just de där breven till Jennifer från den mystiske B. Själv har hon trassel både på jobbet och privat, och ännu värre verkar allt bli nu när hon lägger allt åt sidan för att ta reda på vilka människorna bakom de där kärleksbreven är.

Jag tycker om att läsa om Jennifer och Boots (och Jennifers historia är dessutom berättad i två tidsplan i sig: före och efter olyckan, bara för att krångla till alltihop ännu mer...), men blir aldrig sådär wow utan mer väldigt frustrerad. Det är så onödigt sista-minuten-hinder-jobbigt för dem! Ellie gillar jag inte alls - jag kommer henne inte nära, och blir mest irriterad på det hon gör (eller inte gör). Och kopplingen mellan Ellie-nu och Jennifer-då känns för mig rätt krystad.

Men som sagt - jag tror att jag hade gillat den här mer om jag hade läst den som pappersbok i ett svep så att jag hade fått historierna mer sammanhållna.

Titel: Sista brevet från din älskade
Författare: Jojo Moyes
Originaltitel: The Last Letter from Your Lover
Översättning: Emö Malmberg
Ljudbok - uppläsare: Gunilla Leining
Utg år: 2014
Förlag: Printz Publishing
Köp den till exempel här eller här

Tredje principen

Den här boken är skyldig mig en natts sömn, och exakt hur djupa spår den faktiskt har satt i mig upptäckte jag igår, när jag pratade med min teknikintresserade son. Vi kom in på tekniska prylar som nog kommer att finnas i framtiden, t ex att ha smartphonedisplay direkt på armen och annat kul... och helt plötsligt satt jag där och berättade för honom om chip som nog skulle sättas in i våra kroppar samtidigt som navelsträngen klipptes, pengaöverföring och identifiering direkt mellan dessa chip i våra kroppar och annat. Och kom på att det där var inget jag läst om i någon illustrerad vetenskap eller så, utan den framtid som Anna Jakobsson Lund målar upp i Tredje principen. 
Så bra är hennes världsbygge, och smarta hennes idéer att min hjärna liksom redan har tagit in dem som sannolika framtidsscenarios! När jag kom på det, berättade jag också för sonen om det här med "sinnen" som vissa personer i Tredje principen har, och vi tyckte bägge att det lät som en möjlig vidareutveckling av den extrema begåvning som kan finnas hos till exempel personer med aspergers syndrom, och att det nog om det fanns skulle kunna gränsa till galenskap. Att höra allas tankar, och inte kunna fly undan detta sammelsurium! (och läs förresten Tystnaden i bruset (Ness), alla ni som tycker det här är en intressant tanke!)

Jag är alltså djupt imponerad av Anna Jakobsson Lunds roman. Inte bara världsbygget och teknologin som smidigt smälter in i berättandet - nejdå, precis lika intressanta är karaktärerna.  Ava, Levi och Leymah känns verkligen som att de skulle kunna finnas på riktigt. Komplexa, med rädsla, vilja och fel - så blir det extra bra när de övervinner sig själva och lyckas ta sig vidare.

Och som jag gillar när en dystopi rör sig i en miljö som ligger mig så mycket närmare än ett sönderslaget Amerika! En sönderfallen IKEA-skylt och klättrande över en trasig Öresundsbro... det där kan jag se framför mig, och då blir det så otäckt. Och så bra!

Och bra ändå att jag inte har läst den här förrän nu - det innebär att jag faktiskt har det så bra att fortsättningen Aldrig ensamma redan är utgiven!


Titel: Tredje principen
Författare: Anna Jakobsson Lund
Utg år: 2015
Förlag: Annorlunda förlag
Köp den till exempel här eller här

Den ännu hemligare trädgården...

Ibland önskar jag att jag vore illustratör för böcker. Nä, nä, jag KAN inte - är inte ens särskilt duktig på att rita. Men jag kan bli så sugen på att få vara den som har gjort något sånt här:

Detta är en bild på i Gasta-Gorma Herrgård Ada Goth av Chris Riddell. Han har både skrivit och illustrerat den, men han är annars en flitig illustratör även i andras böcker (senast med Neil Gaimans Splods öga och Den sovande och sländan) Alla hans bilder brukar vara fulla av detaljer, och underfundig humor. Och denna herrgård och dess trädgård - tänk vad vansinnigt roligt han måste ha haft när han satt och skapade den! Ta bara den här detaljen, med Den hemliga trädgården och Den ännu hemligare trädgården. Eller Sällskapsrumsträdgården med alla möbler...

Bibliotekariejobbet är liksom inte lika lockande... fast det innebär ju att jag får läsa sådana böcker som den här! 

(har bara precis börjat läsa den - rec kommer så småningom när jag vet vad jag tycker om texten också...)

Slightly married

I A Summer to Remember skymtas det en grannfamilj som verkar vara lite mer...rättframma än andra? De rider inte bara sina hästar, de driver fram dem i något slags kontrollerat sken och skrattar samtidigt. Med håret flygande i vinden. Och med högfärdiga blickar stirrar de nerför sina stora böjda näsor på resten av den usla mänskligheten som de verkar anse vara mindre värda, oärligare och fegare än de själva. Denna familj heter Bedwyn och består av sex syskon. Storebror Wulfric bestämmer. Han är hertig och extremt korrekt och frostig.

Den här familjen kunde Mary Balogh förstås inte bara låta finnas i skymundan i någon annans bok, det var de för intressanta för. Så, tadaaa! här är nu första boken i The Bedwyn Saga, som då förstås består av sex böcker eftersom alla sex syskonen ska finna de enda och rätta kärlekarna. Hur högfärdiga och våghalsiga de än är. Först ut är Aidan, andre sonen. Han som egentligen ville blivit hertig och skött om egendomen, men som enligt adelns tradition fick bli den som blev officer.

Nu återvänder han tillbaka från Napoleonkrigen, bister, mörk och muskulös. Ler gör han aldrig. Han måste göra det svåraste: överlämna ett dödsbud. Inte nog med det - den som dött är en av hans kaptener, och denne avkrävde vid sin död ett löfte av Aidan: att beskydda hans syster Eve. Aidan lovar, och kommer nu alltså till Eve och berättar att 1. hennes bror har dött, och 2. hon ska beskyddas, av honom själv, och hur kan han hjälpa till? Eve gråter, tackar honom men ber honom på ett fint sätt att fara och flyga eftersom hon klarar sig utmärkt bra på egen hand, tack så mycket. Aidan betraktar godset hon äger och bor på, Ringwood Manor, sätter hatten på huvudet och beger sig med manligt manliga steg iväg för att meddela sin betjänt att de är färdiga, ska packa och dra vidare. Men... betjänten är sjuk, (nja. förkyld)(åh, förlåt! han är Förkyld, dvs en rejäl man-cold) och kan inte resa någonstans alls.

Bra med mansförkylningar ibland! Tack vare den blir det nu kärlek och baler och en upprörd storebror hertig som ska lägga sig i saker och ting - helt förutom hela den där syskonskaran Bedwyn som biter huvudet av sådana som inte ger svar på tal.


Titel: Slightly Married
Serie: The Bedwyn Saga #1
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2003
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

Mademoiselle Oiseau kommer tillbaka

En saga för vuxna. Det tycker jag att detta är. Ja, jag vet att det står Hcf (6-9 år för er som inte talar bibliotekariska) på den i bibliotekskatalogen, och att det nog är tänkt att vara en barnbok - men det barnet behöver en vuxen som läser för det i så fall. Men jag vill ha alla skönhetstörstande och magilängtande personer till att läsa den här boken - stora som små, eller allra helst alltså stora och små tillsammans i sällskap.

Den är en explosion. Färgerna flödar precis lika mycket som i den första boken om Mademoiselle Oiseau. Och det magiska exploderar också - fast utan att det egentligen någonstans står att det handlar om "magi", utan det är mer de där mathilde-sakerna som mademoiselle Oiseau och hennes syster Luisa fick ta över när deras storasyster Mathilde en gång för länge sedan försvann. Mathilde-saker är när blommor prunkar i november, eller när fåglar kan bära brev utan att egentligen kunna veta vart de ska, eller när meddelanden skickas i drömmar, eller när hus och lägenheter är omöjligt stora.

Handlingen är egentligen bara knas. Mademoiselle Oiseau är i Venedig hos sin syster, och Isabella och Isis är kvar i Paris, där de börjar få reda på saker om Juliettes (Oiseau) och Luisas barndom. Men om man läser det här får man helt enkelt släppa alla krav på meningsfull handling och seriösa ting som vardag och krav, och bara njuta av språk och färg och sprak. Fixar inte ett barn det självt, då? Jag tror ärligt talat att ett barn inte hänger med på det här utan en vuxen i handen - inte minst för alla franska ord och meningar som det strösslas med i texten. Men de passar in - det här är liksom ett magiskt Paris utan regler. Trots att Isabella har en helt vanlig randig tröja på sig och ett vanligt hår (när alla i hennes omgivning verkar bestå av färgkaskader).

Jag vet egentligen inte vad jag ska tycka om det här - jag bara låter mig drunkna i färg och omöjlighet, och det är bra.
(för övrigt funderar jag, bibliotekarien, fortfarande på vilken slags genre den här boken hör till. Lutar starkt åt vacker knäppilism eller modereportagefantasymagi)


Titel: Mademoiselle Oiseau kommer tillbaka
Författare: Andrea de La Barre de Nanteuil
Illustrationer: Lovisa Burfitt
Utg år: 2015
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

Ishavspirater

Kanske var jag helt enkelt inte på äventyrshumör, bara? Jag vet inte, men jag var inte alls lika överväldigad av den här boken som jag hade förväntat mig. Det borde ju absolut vara en Carolina-bok, med äventyr i en annan värld, med en modig tjej i huvudrollen och banne mig till och med några sjöjungfrur!

Men det jag kände var att den är en OK bok. Inte dålig, men inte heller så där wow. Det är alldeles för mycket runtåkande till en massa öar för att jag ska sugas in, tror jag. Eller om det är den där snöiga ishavsmiljön som ständigt har fisk på menyn och med kalla fingrar och tår? Jag brukar inte gilla karga miljöer (nä, inga shetlandsdeckare eller orkneyödeckare eller annan karg-miljö-deckare för mig...), så icke heller i denna alltså.

Bilderna gillar jag. Och så det att Siri vågar ge sig efter sin syster, så där på bröderna-lejonhjärta-vis: det finns vissa saker man bara måste göra fast man är rädd, annars är man inget mer än en liten lort. Ge sig iväg efter sin bortrövade syster, till exempel, fast alla vuxna som skulle kunna hjälpa är så rädda för piraten som rövade bort henne så att de mest vänder bort blicken.

Så OK. Men för mycket öar och resa, lite för många episoder innan Siri äntligen når till de där jämra ishavspiraterna. Även om hon i och för sig träffar på en hel del människor på vägen som är rätt piratiga de också även om de inte seglar med Vithuvud på Snökorpen. Och varför måste alla som är elaka, dumma eller ondsinta också vara fula på utsidan? Med stripiga hår, illaluktande andedräkt och dåliga tänder, vattniga ögon och hela baletten?


Titel: Ishavspirater
Författare: Frida Nilsson
Illustrationer: Alexander Jansson
Utg år: 2015
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12, eller som högläsning från ca 7 år (nä, jag tycker den är för svår för 6-9-åringar att läsa själva även om den faktiskt är klassificerad som Hcf på biblioteket och marknadsförd med 6-9 år som målgrupp)