Som eld

Det finns mycket jag tycker om i den här boken, men det jag gillar allra mest är nog hur Sara Lövestam lyckas beskriva det där pirret, den där märkligt förhöjda medvetenheten mellan två människor som precis håller på att bli kära i varandra:

"Det är konstigt hur Anna kan veta allt Louise gör, utan att se på henne. Hennes rörelser gör osynliga mönster mot Annas kind."

Det är så bra! Och jag blir glad av att läsa!

Helt utöver det här med gryende kärlek så finns det annat jag tycker om. Miljön inte minst, skärgårdsön med alltihop som ska finnas med: skog med blåbärsris, klippor, vattnet, bryggan med vattnet som kluckar, båtarna, fiskandet - men också med de välklippta gräsmattorna, snabba motorbåtarna, grillukten och det påklistrade autentiska med upphängda skärgårdsattribut på väggarna. Det är ju så att vartannat kapitel berättas av Louise, i rika familjen med sommarhus både på skärgårdsön och i Spanien, och av Anna, i familjen med risiga stugan som alltid funnits och med ekonomin som ganska ofta inte går ihop alls. Och skillnaderna mellan Annas skärgårdsliv och Louise skärgårdsliv blir så tydliga när berättarperspektivet skiftar - dessutom blir det extra intressant när de träffas och trots allt ganska omgående dras till varandra trots alla olikheter.

Riktigt bra är det.

Titel: Som eld
Författare: Sara Lövestam
Utg år: 2015
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 12 och uppåt

Min fantastiska väninna

Jomen klart jag också skulle läsa den här? Alla skulle ju? Skitsamma om det var en bok om uppväxt och relationer (och alla carolinska varningslampor borde blinkat rött rött rött)? Alla sa ju att den är ju så himla bra och kan det inte bli höst snart så att del två kan komma ut på svenska??

Så jag lyssnade på den som ljudbok, till och från jobbet i ett antal mil och timmar. Helt OK uppläsare.

Men.

(och förlåt mig)

Jag tyckte den var ungefär lika upphetsande att läsa som det är att sitta och se på när färg torkar.

Jamen visst, det är väl inga större fel på den ifall du är ute efter att läsa om relationer mellan människor i ett lite större kvartersperspektiv. Det är bara det att jag aldrig någonsin blev fascinerad eller ens lite intresserad. Och nu när jag försöker fundera lite mer över varför så är det nog:

• alla namn... det är så väldigt många personer inblandade, och att då lyssna på boken som ljudbok när jag inte har tillgång till den där digra namnlistan i början på boken blir jobbigt. Dessutom verkar alla inblandade ha minst två olika namn (plus efternamnet) beroende på vem som pratar med dem. Det var möjligen mot slutet av boken jag började ha koll på de åtminstone mest frekventa namnen.
• att alla känslor hela tiden beskrivs för mig - jag får aldrig själv lista ut eller känna efter hur olika saker påverkar personerna eller vilka känslor de kan tänkas ha. Nädå, det trycks i minsta detalj ner i mig hur besviken någon blir, eller hur arg, eller hur arg blandat med orolig någon känner sig inför någon händelse
• att det så väldigt mycket är ett utsnitt från en liten värld där vardagshändelser påverkar människorna som lever där - när jag nog just nu törstade efter rafflande äventyr och verklighetsflykt. Jag förstår inte mig själv riktigt här - nog kan jag ha utbyte av en lågmäld roman där några människors känslor och vardagsliv står i fokus? Men just i den här blev jag otroligt irriterad över att det enda som egentligen hände var att.... ja, vet inte. Det låter så futtigt att ta upp detaljer i den där väven, men typ: en skomakares barn tillverkar ett par egenhändigt designade skor, eller några ungdomar i kvarteret som har mer pengar än de andra kör runt i en bil och får cred för det (alternativt avsky), biblioteket delar ut pris till flitigaste låntagaren, mattetävling i skolan, någon förlovar sig... Egentligen händer det hur många sådana där små saker som helst, precis som det är i livet, men det var inget som intresserade mig. Kanske är det eftersom jag inte känner igen mig själv i något av det, eller känner igen något från mitt eget liv? Fast det brukar ju inte heller vara något hinder när jag läser böcker.

Behöver jag dra vad boken handlar om? Inte nödvändigtvis, va? Men typ två tjejer som växer upp i ett kvarter i Neapel. Båda är begåvade men det är bara en av dem som får läsa vidare (jag-berättaren). De är vänner, men samtidigt konkurrerar de ständigt med varandra. Kvarteret, och dess invånare, är deras värld och liv. 

Varför lyssnade jag då klart på den? Jo, jag hade förstått det så att slutet skulle vara rätt oväntat. Eller åtminstone abrupt. Och jag ville veta på vilket sätt, och om det skulle locka mig att läsa vidare i bok två. Och givetvis ska jag inte spoila slutet, men det här: Jaha? Och??

Nej, det blir inte mer Ferranteläsning för mig.

Titel: Min fantastiska väninna

Serie: Neapelkvartetten #1

Författare: Elena Ferrante

Originaltitel: L'amica geniale

Översättning: Johanna Hedenberg

Ljudbok - uppläsning: Odile Nunes

Utg år: 2016

Förlag: Norstedts

Köp den till exempel här eller här

Den kallaste flickan i Coldtown

OK - jag får erkänna med en gång att det här blev en halvvägsbok, alltså att jag gav upp den efter halva. Min dotter nappade den åt sig och läste, tyckte den var rätt märklig men ändå helt OK. Hon är femton och jag är läskigt mycket äldre, så man kan mycket väl tänka sig att jag inte gillar den eftersom jag inte tillhör målgruppen.

Fast mest vill jag tro att jag inte gillar den för att den är en jämra härva av blod och bitande, av vampyrer och sådana som vill bli vampyrer, sådana som är smittade av vampyrer eller sådana som vill bli smittade av vampyrer eller som tycker att det vore det värsta som kunde hända, av vampyrer som är kändisar både som livestjärnor på realitytv och som bloggare och av vampyrjägare som också är realitystjärnor och bloggare, och av kanyler och droppslangar som käcka accessoarer och sönderstuckna armar och ben som tecken på att man har haft en festlig och avundsvärd natt. Jag reder inte ut det. Jag tycker det där bitandet och blödandet och slangandet av blod är ganska motbjudande och drar otäckt mycket åt glorifiering av tunga droger. Jag fattar inte varför en del först vill bli bitna av vampyrer men sedan verkar helt skräckslagna när det uppenbarar sig en vampyr som vill bita dem, jag fattar inte reglerna för att bli insläppt/utsläppt ur de här Coldtowns, men framför allt begriper jag för mitt liv inte varför huvudpersonen och hennes lilla grupp av smittade/vill bli smittade/vampyrer/ellervaddetnuärförjagfattarverkligeninte äntligen ska ta sig in till närmaste Coldtown som inte verkar vara någon bra plats för någon av dem. Om de nu inte vill gå på kanylfest, liksom.

Suck. I vanlig ordning börjar jag i fel ände. Men på ett ungefär är det så här: Tana vaknar upp efter en bättre fest där hon har enstaka minne av sprit, mer sprit, dans och ännu mer sprit. Typ. När hon baksmällig och eländig tar sig ut i köket märker hon att den där festen definitivt inte var en "bättre" fest utan snarare en mardröm. I stugan ligger alla döda. Uppslitna. Det är blod överallt. Och ungefär här kände jag att det liksom gick lite över min blodighetsgräns, för det är så iskallt beskrivet med blodet och kropparna. Det mest intressanta i det hela verkar vara att den ende Tana ville undvika på festen, f.d. pojkvännen Aidan, är den ende som har överlevt. Attans, liksom. Jo, och så ligger det en vampyr fastkedjad på golvet också.

Strax kommer vampyrerna som stod för slaktandet på festen tillbaka, och ska förstås ha tag på Tana också. Hon flyr, men kan eventuellt ha blivit vampyrsmittad i flykten. Ja, och därefter befinner vi oss några sidor senare av anledningar den här läsaren alltså inte begriper på väg in i ett Coldtown. Detta är inmurade städer eller delar av städer typ ghetton, där vampyrerna har tryckts in. Där bor också vampyr-wannabes. Och andra. De får inte gå ut. Ingen får heller komma in. Fast ibland får det komma in folk, och ibland släpps det ut folk. Det är komplicerat. Festar gör de i de där Coldtowns, i alla fall. Samtidigt som det är slum och misär och synd om. Och det bloggas inifrån Coldtowns, och visas realitytv från festerna. Fast ibland bestämmer regeringen för landet ifråga att det i stället ska köras in med stridsvagn i närmaste Coldtown och skjutas ihjäl allt som rör sig.

Som sagt var - jag har säkert fått ungefär allt om bakfoten, men för mig förblir hela boken högst oklar, väldigt blodig och ganska ointressant. Så jag lade ner.


Titel: Den kallaste flickan i Coldtown
Författare: Holly Black
Originaltitel: The Coldest Girl in Coldtown
Översättning: Ingela Jernberg
Utg år: 2016
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? 14 och uppåt

Tusen vedermödor...

Vad jag såg nu? Att inlägget jag skrev häromdagen, mitt jubel över att hitta Gaimans Sandman i fem samlade utgåvor, var exakt mitt tusende inlägg jag skrivit på den här bloggen!

Tusen inlägg. TUSEN. Tänk att jag har öppnat det där redigeringsfältet och flutit ut i ohämmade ordtirader och missbruk av parenteser så himla många gånger!! Jag har lite svårt att greppa antalet, faktiskt.

Jag är ju en lat person, som ingen enda gång har orkat dra ihop något tävling eller utlottning eller ens pallat publicera någon bild på ballonger när min blogg har fyllt år. Det blir inget sånt nu heller, bara lite minneslänkning för det kräver ju rätt liten möda och är rätt kul för åtminstone bloggskribenten själv att få göra.
(eller OK då, en liten ballongbild kan jag bekväma mig till att lägga in också:)

Första inlägget jag skrev var om människojakt. Fast på fantasyvis. Och för barn. Och givetvis flöt jag ut i en rätt så för lång text. Jag gör ju ofta det, men trivs rätt bra med livet ändå. Sen publicerade jag bävande det där och blev hyfsat chockad när jag ett par timmar senare såg att det var åtminstone tre personer som hade varit inne och läst det jag hade skrivit. Lycka! Någon vecka senare fick jag glädjehicka nummer två - det var när någon faktiskt tagit sig tid att kommentera ett inlägg jag skrivit. Det där att det finns folk som läser det jag skriver - det är ungefär det bästa som finns, och jag har fortfarande inte vant mig vid det. Älskar tanken!

Ibland är det väldigt många som läser. Här kommer  mina topp-5 över mest lästa inlägg:

Femte plats (tyckte verkligen inte om den här, men många har sett tv-serien tror jag)
Fjärde plats (en barnbok! heja!!)
Tredje plats (nä, hade inte väntat mig att det här inlägget skulle komma på tredje plats?)
Andra plats (man kan ju undra lite lätt (och förmodligen helt fördomsfullt och med alltför snabba slutsatser) hur många gånger detta har använts i gymnasiearbeten?)
Första plats (som Blogger påstår har lästs 3498 gånger...)(wow!)(och lätt scary...)

Och på tal om det här med besöksstatistik, som jag vet kan mätas på många olika sätt och inte är helt lätt att avläsa: den senaste tiden har mina besökssiffror gått helt bonkers och jag kan inte alls lita på dem. Ungefär var 3-4 timme påstår bloggerstatistiken att det har gått in 150 pers och läst min blogg, samtliga boende i USA. Det där tror jag så lagom mycket på - anar någon slags spamhistoria (fast jag har numera stränga kommentarsinställningar pga trött på alla jämra spamkommentarer så jag har inte fått spamkommentarerna som säkert borde ha följt med de där "besöks"topparna). Det störiga är nu att jag inte vet vad som är riktiga besökare och vad som är datorer-som-löpt-amok-besök i siffrorna. Håller tummarna för att spamdatorerna får härdsmälta över sommaren och lugnar ner sig några hekto snart.

Men... tusen inlägg i alla fall. *klappar mig själv på axeln*

Och vet ni? Nu har jag inte ens gått in på allt det här fantastiska med att ha träffat och lärt känna andra bokbloggare sedan jag började blogga om böcker. Eller det här med att få vara kulturkollare. Eller alla boktips jag vadar i från läsning av andras bokbloggar. Ja, ni vet. Det är stoff till en hel roman, och en stor och viktig del av mitt liv.

Simma med de drunknade

Edvard har vuxit upp med sin farfar Sverre på en gård i Norge. Deras liv har varit den lilla platsen där: fåren och potatisen, och ibland människorna i byn nedanför fjället, och det alltid kvarvarande pratet om hur farfar Sverre deltog i kriget på fel sida.

Nu när farfar dör är Edvard ensam kvar, och farfaderns död gör att han reser iväg från sitt invanda liv och sin plats för första gången. Det visar sig nämligen att det står en kista i ett dyrbart träslag och väntar på farfar, en kista som bara kan vara tillverkad av Einar, farfaderns bror. Men Einar dog under andra världskriget. Väl? Edvard måste ta reda på detta. Och allt som hänger ihop med det - sina föräldrars plötsliga död på ett gammalt slagfält från första världskriget till exempel. Han själv var med vid det tillfället, men var bara tre år då, och försvann dessutom spårlöst under flera dygns tid för att sedan bli upphittad i ett samhälle vid kusten många mil från det där slagfältet.

Så vi får läsa om Shetlandsöarna, med bister ödslighet och stormar som det inte ens finns namn för. Och om den norska naturen med sin invanda trygghet, och om landsbygden i norra Frankrike, med sår efter första världskriget som aldrig läkt hos vare sig människa eller natur. Edvard reser, gräver och förändras samtidigt som han förstår sin familj och dess historia.

Egentligen tycker jag den här boken var helt OK, men den tog en evinnerlig tid för mig att läsa. Det är konstigt, för trots att det är väldigt många saker som ska samsas - många tidsplan, hemligheter och småhistorier och mycket detaljkunskap: om potatis, om träslag, om vapen, om bilar...  - så blir den ofta ganska långsam att ta sig igenom. Och när hemligheterna avslöjas en efter en så får jag aldrig någon wow-upplevelse av någon av dem - det är liksom inga enorma grejer utan mer sånt som hänt, logiska förklaringar, krig och människor som försöker leva vidare trots sorger och meningsskiljaktigheter.

Vissa karaktärer är intressantare än andra och hade gärna fått bre ut sig mer: den där hårfrisörskan som hänger upp hela sitt liv på en man hon egentligen inte känner, en man som kanske eller kanske inte kommer att höra av sig någon gång. Farfar Sverre, som blev kvar på gården med fåren och potatisen trots att han nog egentligen hade velat leva ett helt annat liv fyllt av resor och opera? Duncan Winterfinch, virkeshandlare och kapten i armén vid tjugo års ålder. Däremot blir jag inte alls road att läsa om vare sig Hanne eller Gwen - den ena alldeles för präktig och påträngande, den andra mest bara surmulen, falsk och märklig. Och jag begriper faktiskt inte alls varför Edvard och hon blir kära i varandra - det är mest avoghet, sura kommentarer och arga blickar, och så pang rätt vad det är pratas det om den enorma sexuella attraktionen som inte kan motstås. Nä, Hanne och Gwen stör mest den här storyn för mig.

Och all den där detaljkunskapen - märkligt nog gillar jag att läsa om allt det där trots att det är en del av det som stoppar upp berättandet. Jag nördar ner mig i att det är sådan vetenskap med gevärskolvar och trä till dem, eller flambjörk, eller motorbåtar. Fast kan bli lite trött när den väl hyfsat unge Edvard är en sådan expert på så många saker: potatissorter, fårskötsel, lantbruk, bilar, laga traktorer, musik och allt vad det är.

Så helt OK bok men inte wow, och lite väl långsam i tempot för mig.

Titel: Simma med de drunknade
Författare: Lars Mytting
Originaltitel: Svøm med dem som drukner
Översättning: Lotta Eklund
Utg år: 2015
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här eller här

Jag hittade Sandman! HELA Sandman!

Dagens absoluta fynd? När jag stod bakom infodisken på stadsbiblioteket (där jag har pass en eftermiddag i veckan) och pratade med en kollega. Och så mitt i samtalet registrerar min hjärna vad det faktiskt är jag står och tittar på. Fem gigantiska tunga inbundna svarta böcker i en hylla under infodisken. Är det inte...? Jo! Jag glömde bort samtalet jag var inne i. Där stod den kompletta samlingen av Neil Gaimans Sandman. Varenda nummer i fem gigantoutgåvor, The Absolute Sandman Vol 1-5. 

Så länge jag har tänkt läsa dem men det har aldrig blivit av att jag köpt eller letat rätt på! Men nu: alla på en gång. På jobbet!! (ja, jag har bara jobbat där i några månader så har inte koll på alla dyrgripar än)

Kollegan jag pratade med hade full förståelse för att jag tystnade. Det var han som köpte in Sandmanböckerna för några år sen... 

Nu sitter jag här med volym 1, och jag skojar inte: den väger säkert 10 kilo. 

Och vad gör ni i sommar då?

I kungens spår

Fannys farfar håller på att lära upp henne som agent för den hemliga organisationen "Vän av ordning". Dessa reser i tiden och rättar till saker som håller på att gå fel och förändra historien. (och nä, jag ger mig inte in i någon djupare fundering över tidsparadoxer och det här med att förändra något som uppenbarligen redan skett och andra tankekrumbukter som gör mig trött)(men som helt klart är sånt som min son går igång på och kan diskutera i evigheter)

Som nu, när Vän-av-ordning-larmsystemet blinkar alarmerande rött för något som håller på att gå fel i Dalarna på 1500-talet. Det är de där männen som är duktiga på att åka skidor, och som de styrande i Mora skickade för att hämta tillbaka den purkne Gustav Vasa som inte riktigt hade fått dalkarlarna att inse alltings allvar i sitt tal till dem. Skidlöparna (ja, de allra första Vasaloppsåkarna, alltså) har nu fått någon slags livskris och helt sonika bestämt sig för att livet på skidor i Dalarna inte är kul. De ska flytta och söka nya jobb. Alarm, alarm, alarm...! för vem ska nu hämta hem Gustav Vasa? Kommer vi i en alternativ historieskrivning inte längre prata om Kristian Tyrann utan om Kristian Gode? Såsom varande danskar?? Och vad skulle hända med knäckebrödet? Och Vasaloppet? Och nationaldagen??

Fanny får åka iväg till snön i Dalarna i illaluktande 1500-talskläder och försöka rätta till saker och ting. Mobilen har hon i hast fått med sig. Och där i skogen träffar hon ganska omgående på (ja, bokstavligen) en viss herr Gustav Vasa, som är missförstådd och synd om.

Alltså - det här är helt knäppt. Hela alltihop, från skidåkarna som inte längre vill jobba med att åka skidor till mobilen som spelar musik för 1500-talsmänniskorna så att de tror att det är oknytt på gång i lagården, till språket alla de där människorna pratar (mer än hyfsat likt vilken trettonårings språk som helst...), till tidsreseanordningen, till... ja allt. Ändå är det himla kul. Det är så knäppt och fel att jag köper alltihop och älskar att läsa om Fanny på resa till 1500-talet.

Bra det, för "Fanny Falk" ska tydligen bli en hel serie böcker. Undras vart hon ska åka härnäst?


Titel: I kungens spår
Serie: Fanny Falk #1
Författare: Peter Arrhenius
Utg år: 2016
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år