Kryptan

Kryptan av Kate Mosse

Nu har Kryptan legat här utläst, ledsen och nästan bortglömd i över en vecka och jag får väl slita mig från isfolks-och-kärleksromans-träsket och skriva lite om den. Fast jag känner att jag redan har hunnit glömma en hel del av den på bara en vecka och det är ju egentligen inte något speciellt bra betyg. Men den var väl helt OK och jag gillade den bättre än Labyrinten som jag läste för ett tag sedan och blev rätt besviken på då. (läs här vad jag skrev om den)

Precis som i Labyrinten så har Kryptan två parallella historier som utspelar sig på samma plats men i olika tider. Platsen som binder ihop historierna är ett gods, Domaine de la Cade, utanför Rennes-les-Bains i södra Frankrike. I slutet av 1800-talet kommer Léonie Vernier och hennes bror Anatole hit för att under en månad bo hos sin moster Isolde. Det är någon i Paris (där de annars bor) som är ute efter Anatole, och resan är för honom ett sätt att komma undan denne otäcke person. Léonie vet inget om detta utan tycker bara det är trevligt att hon får sin bror med sig. Domaine de la Cade har dåligt rykte i trakten, och även om Léonie märker att man försöker skydda henne från att veta detta så fattar hon att något är fel. Hon tycker sig också se skuggor ute i trädgården när det är mörkt (och då får de inte gå ut där) och har en svårgripbar känsla av att något är fel. Hon hittar en bok där hennes morbror har skrivit ner märkliga upplevelser han varit med om i en slags krypta som finns på egendomens mark, och kan förstås inte låta bli att i smyg gå dit själv.

I nutid följer vi den amerikanska musikvetaren Meredith Martin som är i Frankrike för att samla material till en biografi hon skriver om Debussy. Hon kommer också till Rennes-les-Bains, inte så mycket för Debussy-forskning som för att ta reda på mer om sin egen släkt. Hon är nämligen adopterad, och hennes biologiska mamma visste inte mycket om sitt ursprung. Det finns ett gulnat fotografi som verkar taget i Rennes-les-Bains, och ett notblad där någon skrivit ner ett stycke som heter Le Sepulchre (Kryptan). Hon får höra talas om en del dramatiska händelser som tydligen hände i Rennes-les-Bains i slutet av 1800-talet och tar reda på mer och mer. De verkar ha samband med hotellet där hon bor, Domaine de la Cade, och dessutom mer och mer med hennes egna släktingar.

Det jag gillar med den här boken är kopplingarna mellan nu och då. Att Meredith upptäcker vem det är som finns med på det gulnade fotografiet, att hon hittar fotografier på hotellets väggar som har samband med henne själv, hur miljön då och nu inte förändrats så mycket, att vi är en del av historien och våra förfäder. Det fascinerar mig. Men det som inte fascinerar mig så väldigt mycket som det kanske borde ha gjort är allt det här med kryptan och de övernaturliga händelserna. Jag brukar gilla sånt, men här griper det inte alls tag i mig och ingen enda gång tycker jag det är läskigt att läsa eller så. Det övernaturliga är kopplat till flera saker: den där kryptan på Domaine de la Cades ägor, som tydligen har legat där under många århundraden och ha rötter i visigotiska lämningar i mörkaste medeltid. Och musik - både Léonies och den där morbroderns upplevelser i kryptan är starkt kopplade till musik, olika sekvenser med toner. Och med tal. Meredith är musikvetare och kan stycket på det där notpappret utantill, och det är kopplat till kryptan, och till Léonie. Och framförallt har vi tarotkorten. De, och tarotkortstolkning, är oerhört viktiga i berättelsen. Men för mig blir det alltför många delar och förgreningar och jag får helt enkelt inte ihop övernaturligheterna, demonerna, andarna, historiens vingslag med musiken och tarotkorten. Sorry, men det blir för trassligt.

Och så har vi det här med franskan. Redan i Labyrinten störde jag mig på att franska ord och begrepp, ibland hela meningar, läggs in i texten, med översättningen efteråt. Jag kunde förstå det om det handlade om svåröversättbara franska ord som beskrev någon typisk sedvänja, eller maträtt, eller så, men orden kommer överallt och det finns ingen konsekvens för när de slängs in. Ibland är det för att återge konversation på franska (av typen: "kom nu så går vi, vi har bråttom" "ja, jag kommer"), ibland för att beskriva miljön men oftast helt utan anledning. Och det stoppar upp meningarna och stör mig enormt. Vissa ställen i boken kan det förekomma 5-10 gånger per sida eller mer, medan det ibland förekommer 10-15 sidor utan någon fransk återgivning alls. Jag fattar inte grejen. Hade jag velat läsa boken på franska så hade jag köpt boken på franska. (helt fnissig blev jag när det blev en ganska het scen mellan Meredith och en man och de franska översättningarna helt plötsligt lyste med sin frånvaro - jag tänkte nämligen att det hade kunnat vara ganska kul med inslängda franska termer just här, speciellt när vissa kroppsdelar eller handlingar beskrevs....)

Karla Brottare

Karla Brottare av Anders Sparring

Det är ett antal dagar sedan jag läste den här boken (julen råkade komma i mellan), och nu när jag ska sammanfatta den så är mitt bestående intryck av den bara att den är fånig.

Jag ville gärna tycka om den -i  de första kapitlen gillade jag språket som genomgående är ganska lättläst men framförallt fyndigt och med nya roliga ordvändningar. Och det är Jonna Björnstjerna som har gjort illustrationerna och jag tänkte att det här skulle kunna vara en riktigt bra högläsningsbok.

Vi får lära känna Karla, som är åtta år men som trots sin ringa ålder kan brotta ner vem som helst. Lärarna i skolan, folk hon möter på gatan, storvuxna äldre elever, sin storebror och sin märklige pappa, Jean. Jean "är en ömtålig och svag stackars pappa som helst sitter still och lyssnar på musik". Han jobbar som rörmokare men är en riktigt dålig sådan som mest blir nerstänkt med smutsigt vatten, tydligen. Då är Karlas storebror Martin duktigare på det där med rör. Han älskar rör och att skruva ihop och isär dem och har mängder av rör och muttrar på sitt rum. Som också är Karlas rum men hon får inte plats med många saker där eftersom det ligger rör överallt.

På fritids brukar Karla paxa kuddis (rörelserummet med madrasser och kuddar) och så får alla ungarna ställa upp sig i en kö och så brottar Karla ner allihop i tur och ordning. Fast det finns en som inte får vara med: Rut. Storvuxna Rut som alltid säger elaka saker till Karla. Hon bet Karla en gång när de brottades och sen vägrar Karla att brotta ner Rut.

Detta är väl ungefär de viktigaste personerna. Någon mamma till Karla finns inte. Det är på Alfons Åberg-vis: hon är liksom bara inte där. Omtalas aldrig. Det är pappa - som Karla alltid kallar Jean - och storebror. Inte ens när Karla sitter i fönstret och tittar in på grannfamiljen (modell kärnfamilj: mamma, pappa, storebror, lillasyster) och suckar "Vilken familj!" så kommer ens en fundering över hur det skulle vara att ha en mamma. En liten förklaring här hade varit kul, tycker jag.

Bokens handling är egentligen ingen handling - det är en lång räcka episoder som löst knyts ihop av Rut-som-Karla-inte-gillar, Josef, killen som flyttar in i huset bredvid, pappa Jeans medaljong som innehåller en hårlock och så det att Karla vill ha ett eget rum. I många böcker räcker såna här episoder långt och gör dem just till bra högläsningsböcker. Ta till exempel Adbåges Jag är jag eller de äldre Zigge med zäta-böckerna av Lindahl. Men tyvärr blir det aldrig bra här, även om jag som sagt gärna ville tycka om boken. Karla blir aldrig särskilt trovärdig eller rolig, pappa Jean blir helt patetisk. Många personer blir bara reducerade till en enda egenskap, som till exempel storebror Martin som BARA håller på med sina rör, eller som Ruts kompis den söta Sandra som bara svarar "kanske det" på precis alla frågor som ställs till henne. Eller fritidsfröken Brittis som pratar "fritis-språket" kuddis, fritis, mjölkis, ta en fruktis (ex bananis), dags att gå hemmis. Allt detta är roligt första gången man läser det, men när det sen bara upprepas boken igenom så blir det tråkigt. Och fånigt, som sagt. Ganska många av roligheterna känns dessutom direkt riktade till vuxna, över barnens huvud, och är det något som gör mig irriterad så är det sånt. Skriv barnboken till barn, och inte till den eventuelle vuxne som sitter och läser boken högt!

Så, roligt språk som tyvärr dog bort i en massa fånerier.

För vem? 8 - 10 år,  och högläsning från 6 år

Deep in the träsk

Hmmm...va? Skriva nya inlägg? Nä, jag läser...

Jag har läst ett par böcker nyligen jag borde skriva om. Det kommer, det kommer, men jag håller jul. Och jag fick fem böcker av min oäkte make i julklapp. Nämligen de fem första böckerna i Sagan om isfolket, de där som jag nyligen skrev om att jag nog borde testa, att jag nog har missat något här i livet bara för att jag trodde det var Dålig Litteratur.

Jag är nu inne på tredje boken, som heter Avgrunden. Detta är precis och exakt vad jag behövde i mitt liv just nu: äkta lustläsning. Jag läser och läser och läser och njuter, och ja, jag kommer troligen att läsa alla 47 böckerna. Möjligen med ett eller annat uppehåll. Jag kommer inte att skriva om dem i bloggen (men hallå, hur kul blir det ungefär vid inlägg nr 23 om Sagan om isfolket...?). Inga krav alltså, bara ren och skär underhållning för mig. Och om jag gillar det? Det är handling. Det är riktigt uruselt korrekturläst (många norska ordvändningar/stavningar finns kvar). Det är snabba lösningar. Det är kärlek. Det löser sig. Och ja, jag gillar det väldigt, väldigt mycket.
*häller upp mer ostbågar och vin och suckar förnöjt*

Millan

Millan av Pia Hagmar

Jag läser inte många hästböcker nuförtiden (annat var det när jag var yngre...oj oj oj vad jag slukade hästböcker då). Bara en eller annan för att hålla koll på vilka serier som finns, och så Lin Hallbergs hästböcker för ungdomar som till exempel Vem är du Johanna av Lin Hallberg. De handlar främst om ungdomarna själva men så finns hästarna med i deras liv som en naturlig del.

Nu har Pia Hagmar påbörjat en ny serie hästböcker som vänder sig till ungdomar, och precis som i Hallbergs ovan så är hästarna med som det viktigaste i livet men det är främst huvudpersonen, Millan, och hennes liv den här boken handlar om. Det kan vara lite knivigt att hitta läsarna till de här böckerna (även Hallbergs ungdomsböcker står rätt outlånade här medan Siggeböckerna alltid är utlånade) - de vanliga hästboksläsarna tycker de är lite för tjocka och handlar för lite om hästar. Och de som läser vanliga ungdomsböcker om-vanliga-människor-utan-konstigheter, de tycker det handlar för mycket om hästar. Men jag hoppas att den här hittar fram till åtminstone några läsare, för jag gillar den.

Millans hästliv känns så verkligt. Hon har ingen egen häst och hon har inte råd att ta ridlektioner på ridskola. I stället jobbar hon i ett privatstall med att sköta hästarna, mocka, fodra, ta in och släppa ut hästarna i hagen, följa med som hästskötare på tävlingar. I gengäld får hon någon gång kanske skritta av någon av hästägarnas ponnyer, någon enstaka gång få en gratis ridtur eller så. Marianne som äger stallet betalar faktiskt Millan lite för hennes arbete och ger henne dessutom en eller annan gratislektion på sin dressyrhäst. Hon vet att uppskatta Millans dagliga slit i stallet och låter också Millan veta att hon är helt oumbärlig. Annat är det med tjejerna som äger ponnyerna - de tar helt enkelt Millans hjälp och ständiga närvaro helt för given.
Jag tycker verkligen mycket om att läsa om Millan i stallet - för precis så här var min tonårstid. Vi hade helt enkelt inte pengar så att jag skulle kunna köpa häst, så jag jobbade mer eller mindre gratis i ett stall, och känner igen det där att vara hellycklig bara över att få skritta av en häst.
Fast utanför stallet slutar alla likheter mellan min tonårstid och Millans liv. Millan har det verkligen jobbigt hemma. Hon kan aldrig ta hem någon kompis (fast Angelika i skolan tjatar om att få följa med henne hem nångång). Hemma brukar det nämligen vara bråk och skrik och stök. Antingen bråkar föräldrarna. Eller så sitter pappa framför TV och är full. Eller så ligger han och sover för att han är full. Och mamma brukar mest ligga bakom en stängd dörr och gråta eller sova. Det är mest Millan som får ta hand om sin femårige lillebror, se till att han får mat, nattas, får komma ut och leka. Och Millan vill inte att någon utanför familjen ska få veta hur de har det. Ingen i skolan, ingen i stallet och framförallt inte den oh så förstående kuratorn i skolan. För hon älskar ju sina föräldrar egentligen - de har det bara väldigt jobbigt med allting: arbetslöshet, värk, ont om pengar.

Millan känns trovärdig. Livet i stallet och med hästarna är på pricken. Livet hemma är hemskt - men det är inte så hemskt att det slår över i overklighet. Jag tycker det är jobbigt att läsa om hur hon har det och skulle så gärna vilja att hon pratade med någon annan vuxen. Det känns som att Millan finns på riktigt nästan, och jag vill gärna läsa mer om henne. Och lite måste jag faktiskt det, för det här är något så ovanligt som en hästbok som slutar i en cliff-hanger. En rejäl en.

För vem? 13 - 17 år

Nu gråter jag igen

Alltså, jag hade inte tänkt skriva om den här boken igen, och i alla fall inte redan två veckor efter det att jag skrev om den sist. Men det går inte att låta bli. Nu ska jag strax ha bokcirkel med en grupp elvaåringar där vi ska prata om den här boken, så jag har precis läst ut den. Igen. (då för två veckor sen när jag skrev sist läste jag bara första halvan)

Så för att inte bli tjatig så skriver jag inte vad boken heter ännu en gång - men jag skrev alltså om den här. Och lite längre om den här.

Jag sitter och gråter igen. Fast jag är på jobbet. Det går inte att låta bli. Jag älskar den här boken. Tokälskar den. Jag skulle kunna sova med den under huvudkudden för att få bra drömmar. Jag skulle kunna spika upp den på väggen för att ha något att titta på som gör mig glad. Jag skulle kunna lägga den i bilen som en turmascot när jag kör. Jag skulle....ja, ni fattar.

Det är nog den bästa skildringen av ett trasigt förhållande mellan en far och en dotter som jag någonsin läst.

Och om jag förut skrev att det nog kan vara en av de bästa barnböcker som skrivits, så har jag nu ändrat mig. Den är mer. Den kan vara en av de bästa böcker jag läst. I alla kategorier. Fatta nu hur bra den är och att ni inte kan gå runt och leva utan att ha läst den här boken.

Divergent

Divergent av Veronica Roth

Jag fick precis vad jag väntade mig av den här boken: en dystopi med massor av action och lite kärlek. Sen var det en hel del som jag tycker kunde ha utvecklats mer. Visst, jag vet att fortsättningen Insurgent redan finns på engelska - men det är inte själva fortsättningen på det som hänt jag vill veta mer om utan i stället det som hände innan boken börjar. Hur kan någon få för sig något så urbota dumt att om man delar in människorna i fem olika personlighetstyper och sedan tvingar dem att bo separerade och alltid uppföra sig enligt sin givna personlighetskodex - då kommer världen inte mer att uppleva några krig?

För det är så det är i den här framtidsskildringen: människorna är indelade i fem falanger. Man kan vara Tapper, Osjälvisk, Lärd, Fridsam eller Ärlig. Och då är man det i allt: klädsel, livsstil, ideal, umgänge, vardag och fest. Det är inte det minsta mänskligt - och det inser man som läsare direkt i de första kapitlen när huvudpersonen ska genomgå sitt lämplighetstest för att se vilken falang hon borde välja. I en simulering tvingas hon först välja mellan en kniv och en ost. Hon reagerar som vilken människa som helst borde reagera: Varför? Vad ska jag göra med dem sen? Så är det inte tänkt att hon ska reagera och testledaren ryter ilsket att hon måste välja, nu! Testet igenom fortsätter huvudpersonen att reagera som en människa skulle göra: inkonsekvent och ifrågasättande. Hon är modig ena stunden, rädd andra stunden, ljuger för att skydda sig själv i ett läge men offrar sig själv för att hjälpa någon i ett annat. Och hon får efter en lång nervös väntan reda på att hennes testresultat är inkonsekvent. Detta betyder att hon är divergent, att hon kan höra till flera olika falanger. Och att hon aldrig, aldrig får berätta för någon att hon är divergent för att det är livsfarligt. Hon har reagerat och tänkt som en vanlig människa skulle göra - men i det här samhället betyder mänsklighet att man är en säkerhetsrisk. Det är otäckt, men samtidigt en lovande inledning till resten av boken.

Sedan fortsätter storyn med att Beatrice, eller Tris som hon döper om sig till, på valdagen väljer De Tappras falang och visar sig passa in där rätt bra trots att hon är liten till växten och egentligen fysiskt underlägsen de andra i stridsövningarna. Det är en lång initieringsperiod som man får läsa allt om (mycket action, många stridsövningar). Det visar sig att De Tappra bara tar in tio noviser som medlemmar efter initieringen. De som på valdagen valde De Tappra är många fler än så, och de som inte är bland de tio blir alltså falanglösa. De falanglösa är samhällets bottenskikt. De har inte klarat av att leva i en falang med alla dess krav, eller har inte klarat initieringen till någon falang. De falanglösa svälter, och har de sämsta jobben (och dit räknas busschaufförer och byggjobbare bland annat...) och är här i boken mest en ansiktslös grå massa man undviker eller tycker synd om. Jag hade gärna läst mer om dem och hur de har det. Får de vara mänskliga?
Men även när det gäller De Tappra hade jag gärna läst mer om hur de har utvecklats att bli som de har blivit. Tydligen har deras sätt att leva de senaste åren förändrats mycket till att bli hårdare och mer själviskt, men vi får bara ana lite om det. Och likadant verkar det vara med de andra falangerna - att deras ideal har förändrats och att klimatet har blivit hårdare. Det har också mer och mer börjat bli spänningar mellan falangerna. (Tydligen var inte systemet dela-upp-folk-i-falanger-efter-personlighetstyp världens bästa system för att bevara världsfreden ändå. Märkligt.) Även detta är en del av boken jag gärna hade fått lite mer utvecklad. Jag vill inte spoila, men i slutet av boken händer det för mycket. Alltför många människor dör alltför lättvindigt och snabbt och jag blir lite irriterad för att jag inte ges mer bakgrund eller mer seriös förklaring till det som händer.

Det finns också en kärlekshistoria lite intryckt i allt det andra. Egentligen tillför den inte handlingen någonting men jag gillar ändå att ha den där. Tris hade blivit lite för hård och karriärsinriktad annars, och miljön hos De Tappra alldeles för omänsklig. Plus att jag helt enkelt gillar när två som är kära i varandra sitter och kramas på en sten framför ett vattenfall.

Jag läste alltså snabbt och gillade det jag fick - men jag hade velat ha mer av vissa saker och kanske lite mindre av andra (slagsmålsutbildning...). Och så känner jag faktiskt en viss dystopi-mättnad nu, tror jag. Jag ska nog begrava mig i lite historiska miljöer ett tag i stället.

För vem? 14 och uppåt

Personer du kanske känner

Personer du kanske känner av Jay Asher & Carolyn Mackler

1996 hade vi haft dator hemma i två år och använde den väl allra mest till att spela på. Jag satt timme efter timme med något som hette Ultima Underworld (äkta dungeon-crawling) och min oäkte make byggde städer i SimCity och slogs mot utomjordingar i X-com hette det tror jag. Och vi slet vårt hår över Day of the Tentacle - så för att vi inte skulle bli alldeles flintskalliga i förtid så behövde vi en eller annan gång (läs varje dag) fuska och läsa oss till hur man skulle göra. Detta kunde vi göra hemma hos min svåger, för han var lycklig nog att äga ett modem och kunde koppla upp sig på Internet. Vi skrev upp ett antal frågor och åkte hem till honom och så sökte vi walkthroughs i sökmotorn Webcrawler. Efter ett tag tröttnade vi på att åka hem till broren och skaffade själva modem. Detta sprakade igång med mycket tjut och knaster och avslöjade direkt vem av oss som gick ut på nätet för att söka efter användbara tips (läs fuska). Så småningom kom vi underfund med att det däringa Internet, det kunde nog användas till en hel del annat, det.

Det var alltså 1996, och det där var en himla lång inledning för att komma till att den här boken som jag har läst utspelar sig 1996. Det märks, för det finns så väldigt många tidsmarkörer inslängda i texten så att det nästan blir löjligt. Men framförallt får huvudpersonen Emma en egen stationär dator i present av sin far (som har dåligt samvete för att han har en ny familj och inte har så mycket tid för Emma längre). Och hon får en cd med installation av kommunikationsprogrammet AOL, med hundra timmars fri uppkoppling och möjlighet till mail och chat. När hon installerat det, och skapat sitt konto, och loggat in första gången - så hostar datorn till och visar en ny liten ruta, en vit med blå kant upptill. Den här rutan ber henne logga in en gång till - och när hon har gjort det så blir rutan stor. I den blå kanten står det Facebook.

Emma fattar inte vad det är hon tittar på - Facebook fanns inte 1996. Hon ser en plottrig sida med mycket information, tycker hon, och små foton på folk, och namn, och rutor där det står meningar bakom namnen, och i meningarna står det sånt som "Idag missade jag att äta frukost och var sur ända fram till lunch" eller "Funderar på att klippa av mig håret" eller "Jag är fortfarande arbetslös och tycker livet är skit". Hon ser också en bild på sig själv, med sitt namn bredvid. Fast hon är äldre på fotot än vad hon är nu. Hon kallar in sin kompis Josh som bor i huset bredvid, och tillsammans surfar de runt lite på sidan som de först tror är någon slags skämt, eller ett virus. Den kan ju inte vara på riktigt, tycker de, för vem skulle vilja skriva såna här saker om sig själv på nätet där alla kan läsa det? Men efter att ha testat sidan på olika vis så förstår de att de ser på något som finns i framtiden, att det är sina framtida jags statusuppdateringar de ser. Hur det nu kan ha gått till.

Detta skulle kunna ha varit en riktigt bra bok, för ungefär fram tills dess att Emma och Josh förstår att de har någon slags tidsmaskin i Emmas dator och förstår hur Facebook funkar så är det riktigt spännande. Det är kul att läsa om någon som ser på Facebook och vår tids sociala medier med nya ögon (de undrar mycket över vad bloggar och sms är för något, och hur i herrans namn folk kan uppdatera facebook när de sitter i bilen - själva har de inte ens mobiltelefon än). Men det blir inte bra. För det blir bara en helt vanlig tonårsskildring fast i en femton år gammal miljö, med lite kärlek och lite vänskapsbekymmer, skolliv och så förstås ett antal oförstående föräldrar. Facebook finns med genom hela boken - men Emma och Josh använder bara det som något slags facit till det som de gör i sitt nutida liv. Om de flirtar lite med den här eller den här - så ändras framtiden lite till något annat (de kanske har gift sig med någon annan) om de bråkar med sina föräldrar en kväll - så har framtiden ändrats lite på något annat sätt (annat yrkesval kanske). Och som vanlig tonårsskildring är den rätt medioker. Jag fångas inte av storyn, inte av någon kärlekshistoria, definitivt inte av karaktärerna som är platta och tråkiga. Det som var lite kul och spännande - utforskandet av framtiden via Facebook - bara försvinner in i en allmänt trist highschool-miljö. Dessutom blir handlingen mycket förutsägbar och jagvar inte ens spänd på att läsa slutet. Fast boken är väldigt lättläst (det är korta, snabba kapitel - vartannat berättas av Emma, vartannat av Josh) så rätt var det var hade jag läst slut den i alla fall.

För vem? 12 - 16 år

Bokbloggsjerka 14 - 17 dec - läser just idag

Den här veckan frågar Annika i sin jerka något snabbt och lätt:

Vi tar en enkel fråga så här sista gången innan juluppehållet: Vad läser du just i dag?

Och det är lite av varje. I morse påbörjade jag precis Divergent av Veronica Roth men jag har bara läst första sidan ungefär än, så jag kan varken säga bu eller bä om den. Men jag ser fram mot helgen...

Och så håller jag på att läsa en slags reportagebok om löpning, Born to run: jakten på löpningens själ av Christopher McDougall. Den läser man inte i ett sträck utan lite då och då för att få välbehövd inspiration till löpningen. Det är lite si och så med den inspirationen så här års med mörker och läskig kyla och snö och halt och tusen undanflykter för att inte behöva ge mig ut, så allt som hjälper mig med det behövs.

När jag springer lyssnar jag på böcker i telefonen. Just nu är det Det mörka tornet 4: Magiker och glas av Stephen King. Det är 29 timmars lyssning så jag lär inte bli färdig med den förrän ljuset återvänt och vi skriver 2013. Inläsare är Torsten Wahlund, och oj vilken trevlig röst han har. Passar perfekt till framförallt Rolands repliker.

Sen har jag ett par böcker på jobbet som jag läser på raster och så: Millan av Pia Hagmar, en ny hästbokserie som vänder sig till tonåringar, och så Sub Rosa detektiverna: Den siste tsarens hemlighet, en ny serie för barn av Veronica von Schenck som jag inte har läst något av förut. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om den än - det är väldigt mycket text för att vara riktad till 10-12-åringar.

Sist men inte minst läser jag högt varje kväll för barnen ur Fablehaven - Aftonstjärnans hämnd av Brandon Mull. Vi är inne på de sista skälvande sidorna av den.

Böcker är kul.

Favoritomslag

Jag följer Fiktiviteters adventskalender och har skrivit kommentarer till den de flesta av dagarna direkt i hennes blogg. Men idag frågar hon om vilka favoritomslag på böcker jag har och då är det allra lättast att skriva om det i min egen blogg så att jag kan lägga in blaffiga bilder också.

Mina favoritomslag sitter oftast på fantasyböcker. Jag älskar när det ser ut som en urgammal scroll med gammal skrift, eller när det är fina bilder på karaktärerna. Perfekta exempel är Joe Abercrombies böcker (som jag har haft med som exempel på lockande omslag förr), eller The Dwarves av Markus Heitz (som jag ännu inte hunnit läsa men vill och ska - just därför att den har så snygg framsida).

Däremot har jag sett alldeles för många fantasyomslag på böcker för barn och ungdom som går i manga-stil. Detta överflöd av stora ögon och spetsiga lockar... Fantasy är INTE lika med manga men det är allt fler böcker som illustreras i den stilen.

Och när jag är inne på bokomslag jag inte gillar kan jag passa på att gnälla på den sorten där omslaget nästan bara består av titelns bokstäver. Urtrist. Jag gillar inte heller den totala motsatsen med en så liten pyttig text så att man får leta efter den.

Sen älskar jag omslag som hänger ihop, alltså där två eller flera böcker är delar i en helhet. Perfekt exempel är Sonya Sones Vad mina vänner inte vet och Vad min flickvän inte vet.

Och så har jag min romantiska ådra. Jag faller alltid för böcker som har blommor på omslaget. En gång köpte jag en hel bokserie med återutgivna gamla böcker som nu fått nya omslag med olika blommor. Bilder på den serien hittar jag inte så exemplet får bli Rosornas arv av Leila Meacham, som jag har läst och tyckt så där om - men som jag valde helt utifrån att jag gillade omslaget så mycket.

Den sista utvägen

Den sista utvägen av Karina Berg Johansson

Det här är den där byn som ligger långt ifrån alla större städer, och där alla känner till allt om alla. Dit modet kommer långt efter det att det har blivit ute i storstan och där människorna tänker och gör som de har gjort i alla tider. Och där man har hemligheter som noga vaktas. Den byn finns i många böcker och filmer - i den här boken kallas den Vägsände.

Hit kommer Julie på hösten ett par månader efter att hennes mamma har dött i en trafikolycka. Hon har ingen annan familj, och hennes förmyndare har lyckats spåra upp en tidigare okänd moster som bor i Vägsände, och som nu övertalats att ta hand om Julie för en tid.
Julie börjar skolan och funderar lite över varför alla barnen verkar ha så gammaldags kläder. Och såna namn som gamla släktingar brukar ha: Ivar, Sonja, Ingeborg... Men storstadsbo som hon är så tänker hon att det är väl så det är på landet. De flesta är väldigt välkomnande och måna om henne, och hon får många gånger höra att "hoppas nu att du kommer att trivas bra". Men det är något som är fel, något som är väldigt fel med hela byn och alla som bor där. Julie försöker slå det ifrån sig, och hennes moster vill inte svara på några frågor. Inte ens när Julie frågar om varför hon inte får gå ut när det är mörkt (för det får hon inte. Inte på några villkors vis). Mostern vill låta allt det där gamla vara i fred, som hon säger.

Skolan är väl som skolan brukar vara. Fast ändå inte. Matsalen serverar ovanligt tråkig mat. Julie irriteras på att det ofta dyker upp läxuppgifter och prov och utflyktsdagar som alla andra verkar veta om men som hon inte har fått reda på. Hon blir kompis med någon i klassen, pratar lite med andra och kommer på kant med någon annan. Tonårslivet är som det är på andra ställen - en kille verkar intresserad av Julie och vill träffa henne varpå killens f.d. flickvän blir duktigt irriterad på Julie och gör livet svårt för henne.

Men det där som är fel kryper sig på och blir värre. Julie får varningar om att hon borde försvinna från Vägsände, att hon inte hör dit. Folk i hennes omgivning försäger sig om småsaker de inte "får säga, fast det gör ju inget för du får ju snart veta ändå". Och Julie börjar mer och mer förstå att hennes mamma inte bara flyttade ifrån Vägsände som vilken ungdom som helst flyttar från den lilla byn till en större stad. Nä, Julies mamma lyckades komma ifrån Vägsände. Och det är en helt annan sak.

Jag kunde inte släppa den här boken, för jag var bara tvungen att få reda på vad det var, det där som var fel och som alla i Vägsände utom Julie kände till. Jag anade, men visste inte säkert. Tyvärr tar det alldeles för lång tid innan man får veta sanningen och det hinner bli långtråkigt innan - alldeles för mycket vanligt skol-liv med skitsnack och det vanliga rollspelet snyggaste-killen, söta-men-elaka-tjejerna, vanliga-schyssta-killen, nörden, kärleksparen... Ja, det är en bok för tonåringar - men här stoppar tonårsskildringen upp själva storyn alldeles för mycket.
Sen störde jag mig på huvudpersonen, Julie. Hon ifrågasätter alldeles för lite det som händer, godtar alldeles för lätt mosterns undanglidande svar. Vilken tonåring skulle snällt låta sig nöja med att "du får inte gå ut när det är mörkt" utan någon förklaring? Eller "du får inte gå upp på vinden" eller att på en direkt fråga om vad det är för varelser hon sett eller vems röst hon har hört i telefonen få svaret att "det är bara inbillning"? Inte nån jag känner, i alla fall. Det hade varit tusen "varför?" på alla konstiga uppföranden/förbud/traditioner som finns i Vägsände. Julie känns helt enkelt inte trovärdig. Visst - den här boken ska ju inte vara trovärdig eftersom den handlar om onaturliga ting - men en sån bok blir så mycket otäckare och bättre att läsa om karaktärerna i den uppför sig och reagerar som vanliga människor skulle ha uppfört sig och reagerat.

Den där krypande obehagskänslan räcker långt - men inte ända fram för att jag ska tycka om boken helt och hållet. Även om framsidan är riktigt snygg.

För vem? 12 - 16 år

Felicia försvann

 Felicia försvann av Felicia Feldt
 
Den här boken läser vi i en av mina bokcirklar. Jag var en av dem som gärna ville läsa den, för det är många som har lånat den där jag jobbar och det har pratats om den ganska mycket - jag ville se vad jag själv tyckte. Annars läser jag sällan den här sortens böcker. Intressanta biografier möjligen, om personens liv varit annorlunda och värt att berätta om. Men tyck-synd-om-mig-böcker gillar jag inte. Och detta är något av det värsta tyck-synd-om-mig jag har läst, tror jag.

I korthet handlar boken om Felicia Feldts barndom, och hur den och förhållandet till hennes mor fortfarande i vuxen ålder påverkar henne. Felicia är dotter till Anna Wahlgren, författare till Barnaboken bland annat, enligt sig själv något av ett proffs på barnuppfostran.

Det gick mycket fort att läsa den här boken, som består av ett antal korta stycken, nästan lite som att läsa ur någons blogg. Men även om läsandet går fort så förstår jag inte riktigt vad jag läser. De korta styckena är inte kronologiskt ordnade, utan i stället blandas minnen från  Felicias barndom friskt med minnen från hennes vuxna liv, tankar från nutid blandas med känslor och upplevelser för fyrtio år sen.a. Det blir väldigt spretigt och svåröverskådligt och jag hänger inte med. Det blir ännu svårare eftersom Felicia som barn flyttar ofta och människorna kring henne är många (mammans kompisar, män, älskare och så alla syskonen). Den enda konstanten är att Det Är Synd Om Felicia, och så bokens handling, mantra och återkommande sanning:

1. Mamma är dum.
2. Allt mamma gör är dumt. Eller elakt. Eller både elakt och dumt.
3. Om mamma gör något som egentligen verkar bra och snällt så finns det säkert ändå någon ond och elak tanke bakom, eftersom...
1. Mamma är dum...etc

Visst, om Felicias uppväxt verkligen var sådan hon har skildrat den så förstår jag att hon har haft ett helvete. Men vi får aldrig, aldrig höra mammans version av det som hände. Och jag vet inte om det hände exakt så som Felicia upplevde det. Är det felaktiga minnen? Gick det till så här? Huvudsaken kanske ändå är hur Felicia själv minns det eller hon kände det - fast eftersom minnena är så offentliga som de nu har blivit kan jag tycka att de behöver fler perspektiv. Hur har hennes syskon upplevt det hela? Varför är inte de skakande vrak? Det är mycket svårt att i den här boken få någon klar bild av kronologi, äkthet eller vad som egentligen hände då och nu.

Anna Wahlgren (Felicias mamma) har precis gett ut en bok på över 400 sidor som ska vara ett svar, ett försvar, till den här boken: Sanning och konsekvens. Jag har inte läst den (och kommer inte att läsa den heller) men däremot läste jag lite i Anna Wahlgrens blogg vad hon skriver om sin bok. Bland annat stod där hennes sanning om hur de s.k. mobbingdagarna gick till (dagen innan ett barns födelsedag var det lite tradition att det barnet skulle göra mer hushållsarbete än de andra, och äta en tristare middag på sitt rum). Annas version är väldigt annorlunda än Felicias version. Mycket idyllisk och rosenröd - och återigen står jag där och undrar vems minne det är som är det riktiga. Till slut känner jag att varför vill jag veta det? Egentligen? Det är ju bara viktigt för Felicia och Anna. Eller?

När jag läst färdigt boken står jag nämligen som ett stort frågetecken: varför ger man ut en sån här bok överhuvudtaget? Vem mår bra av att läsa det här? Inte jag som läser, det är då ett som är säkert. Och absolut inte Felicia själv för hon verkar ha hängt upp hela livet på sitt förhållande till sin mor och om skrivandet av den här boken är ett slags bearbetande av det förhållandet så har det väl liksom misslyckats när boken sedan ges ut? Då är hon ju inte fri från det hela? Hade hon varit det så hade hon skrivit boken för sig själv och sedan kunnat släppa det hela och vara fri att leva sitt liv. Är den möjligen skriven för att läsas av mamman själv? Till vilken nytta? (och återigen, varför ge ut den?)

Jag känner bara att jag verkligen inte vill dras in i detta.

Cinder

Cinder av Marissa Meyer
Första boken i "Månkrönikan"

Det här är en väldigt speciell blandning av sci-fi och saga - det är rätt knäppt men jag gillar det skarpt. Lite jobbigt är det att boken slutar i en cliff-hanger, fast å andra sidan får jag då se fram emot att läsa en fortsättning. Detta är första boken i "Månkrönikan" som vad jag förstår ska bestå av fyra delar.

Cinder är alltså en väldigt annorlunda Askungen, och hela boken är en skruvad variant på Askungesagan. Alla beståndsdelar finns där: prinsen, den elaka styvmodern, balen som Cinder inte får gå på eftersom hon får oändligt många arbetsuppgifter att utföra innan och har förstås ingen klänning att gå i, styvsystrarna (fast det är bara den ena som är dum - den andra är Cinders bästa vän). Och skon. Fast det är inte en sko - det är Cinders fot och den har inte riktigt samma roll som i sagan även om hon mycket riktigt tappar foten när hon måste fly från balen.
Sci-fi-delen är miljön: en framtid ett okänt antal år framåt, 160 år eller så efter fjärde världskrigets slut. Månen är koloniserad, det finns teknologi som svävare, androider, och cyborger (dvs sådana som en gång har varit människor men som nu till olika delar består av maskineri). Jorden plågas av pest, en pandemi där de som blivit smittade dör inom några dygn. Ingen känd bot finns.

Cinder är en cyborg. Hon har en display på näthinnan som visar henne olika kroppsvärden, hon kan koppla upp sig på nätet och se data, information men även TV-utsändningar på sina egna näthinnor. Delar av hennes nervsystem är syntetiskt, en hand och den ena foten består av metall och mekanik. Men om hon har handskar och skor så syns det inte på henne att hon är en cyborg och hon tycker inte om att visa det heller. Det är många som avskyr och undviker cyborger.

Så det är inget bra tillfälle för Cinder när hon första gången får träffa prinsen. Han kommer helt anonymt till hennes marknadsstånd med en android han behöver få lagad (hon jobbar som mekaniker) och hon känner förstås genast igen honom. Alla vet hur prins Kai ser ut, och större delen av landets yngre kvinnliga befolkning är kära i honom. Han är flickidol, helt enkelt. Och nu kommer han till Cinder - precis när hon har skruvat av sig sin gamla urvuxna maskin-fot och kapat sladdarna till den. Hennes egen android har meddelat henne att den har hittat en ny fot i rätt storlek, och Cinder förbereder lättat bytet till den nya foten. Nä, det är verkligen inget bra läge att han kommer just då... Hon ställer sig på en fot och låtsas som ingenting och hoppas att han inte böjer sig in över disken och kollar på hennes fötter.

Första två kapitlen är lite sega, och jag blir lite matt av all teknologi och hur Cinder funkar och så - man kastas in i det rätt abrupt. Men jag läser på, för jag vet ju liksom säkert att Askungen ska få sin prins, och undrar hur sagan ska berättas i den här miljön. Och tur är väl det att jag läste vidare, för riktigt bra blir det från det att Cinder är på soptippen och gräver efter reservdelar till styvmoderns svävare (en av de alla arbetsuppgifterna hon måste lösa innan balen) och styvsystern Peony är med. Rätt vad det är ser Cinder en mörk fläck på systerns hals. Och en på handen. Pesten...
Det är faktiskt inte själva Askungesagan som är mest spännande (även om jag gillar att läsa om när Kai och Cinder träffas och alla hennes värden skenar) - utan de andra komplikationerna med pandemin och lunarerna, folket som numera bor på månen.

Visst har jag några invändningar, till exempel att jag stör mig på Cinder att hon inte vågar berätta för prinsen vad hon är, eller att hon när hon är med honom mest verkar vara bortkommen och ha fullt av olja i ansiktet. Hur blir han egentligen intresserad av henne, när hennes bästa egenskap verkar vara att hon är duktig på mekanik? Men miljön, handlingen och hela idén med Askungen-i-framtiden får mig ändå att lyckligt läsa vidare trots små invändningar. Och så är framsidan riktigt snygg (även om Cinder inte vid ett enda tillfälle i hela boken bär pumps, faktiskt).

För vem? 11 - 17 år

Bokbloggsjerka 7 - 10 december

Den här veckan frågar Annika i sin jerka:

Finns det någon bok som du på eller annat sätt alltid återvänder till? Naturligtvis är det alltid trevligt med en motivering, men så här i juletid kan jag ha visst överseende med om tiden inte riktigt räcker till det.

Jag har en bok som jag återvänder till gång på gång genom åren. Eller, de är ju tre om man ska vara noggrann: Sagan om ringen (ja, jag vet att den numera heter Ringens brödraskap men det har jag inte vant mig vid än), Sagan om de två tornen, Sagan om konungens återkomst av J.R.R Tolkien. Funnes inte dessa böcker så funnes inte fantasy och då hade mitt liv nog varit tråkigare.

Jag har väl mer eller mindre läst om hela trilogin ungefär vartannat år sedan jag var 11 och gick i femman och läste den för första gången. Nu har jag som långtidsprojekt att läsa den högt för mina barn. Vi läste Sagan om ringen förra året, och jag tror det är dags för Sagan om de två tornen nu snart när vi är färdiga med bokserien vi läser högt just nu (Fablehaven av Brandon Mull).

Vår bokhylla är full (och eftersom vi har lågt i tak och sneda väggar eller snedtak överallt kan vi inte ha fler bokhyllor). När vi köper nya böcker måste så småningom andra böcker flytta ifrån oss. Men Tolkiens böcker gör vi oss aldrig av med. Fast vi har flera olika upplagor och varianter av varje bok.

Fotbollspoesi: Give Us a Goal!

Give Us a Goal! av Paul Cookson

Det här är något alldeles fantastiskt och något jag hittills aldrig stött på förut: Fotbollspoesi. Alltså inte i betydelsen att någon skriver så vackert om fotboll och sport så att det blir ren poesi utan i den bokstavliga betydelsen: dikter om fotboll.

Det är på engelska (jag tror inte den finns översatt till svenska, men det hade varit kul) - barnen på högstadiet här läser mycket engelsk skönlitteratur och vi får se till att ha hyllan med engelska böcker välfylld. Många frågar efter lite lättare böcker som ändå inte är fåniga, och många frågar om böcker efter fotboll.

Enter Give Us a Goal!

Vansinnigt roligt och fyndigt, med massor av litterära referenser till annan poesi. Svartvita bilder på de flesta sidorna. Allt går i fotbollens tecken, t o m bokens indelning där första delen heter The Warm-up, andra och tredje heter First Half - Playing the Game, Second Half - Watching the Match och avslutande delen heter Extra Time - Matches, players. Det är en ganska tunn bok, 95 sidor.

Ett par smakprov ur den första delen (Warm-up) måste jag ge. Första dikten heter givetvis The Footballer's Prayer och är fotbollens variant på Fader vår:

...Give us today no daily red...card
And forgive us our lost passes
As we forgive those who lose passes against us
Lead us not into retaliation
And deliver us from penalties...

En annan dikt från Warm-up heter Sonnet to the Team I Love och börjar så här:

Shall I compare thee to a Saturday
Three o'clock the start in the afternoon
For then I watch my champions at play
Praying that we taste the victory soon...

Tja, så fortsätter hela boken i samma stil, med dikter som Don't Put Mum in Goals, If I Was the England Manager, No one Passes Me, Poem for the First Day of the Football Season, Dad - Don't Shout at the Ref! eller Tonight I Played Like Beckham, Today He Played Like Me. Lättläst och roligt och jag gillar verkligen det här riktigt mycket. (och jag gillar egentligen inte fotboll överhuvudtaget)

Jag avslutar med att återge en hel dikt:

I Don't Want to Be in the Wall

There is nothing that is scarier
A free kick on the edge of the area
Ten yards back isn't far at all
I don't want to be in the wall

I don't want to feel that power
And blast at all those miles per hour
Faster than a cannonball
I don't want to be in the wall

Please don't hit me in the face
Or even worse - that lower place
So I crumble, scream and fall
I don't want to be in the wall

Wish I was - far too tall
Wish I was - far too small
Wish I wasn't scared of the ball
I don't want to be in the waaaaaaaaaallllllllll!

För vem? 10 år och uppåt

Rubinernas bok

Rubinernas bok av John Stephens

Detta är andra boken i serien "Trolldomens tre skrifter". Den första heter Smaragdernas bok. Läs här vad jag skrev om den.

Detta är stor underhållning. Det är egentligen inte storyn i sig (jovisst, den är spännande) utan vad författaren gör med fantasygenren. Han tar nämligen stereotyperna "dvärgar", "alver", "drakar" och några till, gör dem precis såna de enligt alla fantasyböcker standard 1 A föreskriver - och så skruvar han åt detta ett antal varv tills stereotyperna är karikatyrer på sig själva. Och det är detta som gör den här boken så vansinnigt rolig att läsa. Ta alverna t ex. Alver är ju enligt fantasystandard 1 A vackra, med långt hår och spetsiga öron, skjuter pilbåge samt har bruna och/eller gröna kläder på sig, gärna skinndetaljer. De bor i träd. De sjunger vackra sånger. Eller hur? Här är de oerhört måna om sitt utseende. Två alvprinsar sägs ha startat ett månghundraårigt krig mot varandra för att de blev oense om vems hår hade vackrast glans. De byter kläder varje dag och sjunger sånger om sitt utseende samtidigt som de dukar upp sminkbord och speglar i en glänta. Och ja, de bor i träd. Fast...de verkar vara medvetna om och stolta över sin fåfänga och sitt sätt, att det på något sätt är detta som gör dem till alver och skiljer dem från andra.

Det är så mycket annat som är roligt att läsa. Ta till exempel en del av New York år 1899 (ja, det förekommer fortfarande tidsresande i den här boken men inte lika mycket som i Smaragdernas bok) som är magikernas stadsdel (som Chinatown fast för folk med magiska egenskaper). Där är det rätt påfrestande att gå längs med en marknadsgata eftersom försäljarna använder sina magiska krafter för att marknadsföra varorna också, inte bara för att tillverka dem. Till exempel är det ett stånd som säljer väskor (tror jag det är) som huvudpersonen går förbi tre gånger innan hon inser att det är samma stånd, samma försäljare som dyker upp gång på gång. Tänk om såna där Mobilförsäljarmänniskor-i-köpcentrum-som-tränger-sig-på-dig hade kommit på det trixet...

Handlingen i korthet är att de tre syskonen Kathy, Michael och Emma har kommit i besittning av den första av Trolldomens tre skrifter, Tidsresornas Atlas. De bor åter på barnhem när de onda krafterna som är ute efter dem har hittat dem och anfaller. Kathy räddar Atlasen och råkar resa i tiden till New York 1899 där hon blir av med atlasen och inte kan komma tillbaka. Michael och Emma räddas i sista sekund och reser med doktor Pym till Sydamerika eftersom de har fått en ledtråd om att den andra av Trolldomens tre skrifter kan finnas där, Livets krönika. Det är halsbrytande action i gamla gravvalv, på Antarktis, i en glömd vulkandal, hela tiden med de elaka och fula på Onda Sidan efter sig. Vartannat kapitel får man följa Kathy i New York där hon lär känna en pojke i samma ålder som hon själv, som verkar känna igen Kathy första gången han ser henne fast de aldrig har träffats förut.

Men som sagt - handlingen är bra och OK och spännande - men man läser den här boken för roligheterna och de minnesvärda karaktärerna (alvprinsessan Willamena glömmer man inte i första taget. Inte Rafe heller. Eller Bert. Eller doktor Algernon)

För vem? 11 - 16 år

Gråt i halsen och skratt i ögonen - samtidigt

Nu tänker jag bli tjatig. Men det är så här att jag läser om Tonje och det hemliga brevet av Maria Parr för tredje gången (jag ska ha den i ytterligare en bokcirkel med elvaåringar i morgon) och den är fortfarande lika vansinnigt bra. Jag har skrivit om den förr (läs här) men det här budskapet måste kablas ut över hela världen gång på gång för jag tror helt ärligt att det här kan vara en av de bästa, roligaste och finaste barnböckerna som någonsins skrivits.
(och jag läser många barnböcker, jag)

Läs Den Här Boken!

Det är som en kombination av Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf. Det passar som högläsning, egenläsning, bokcirkelbok och att läsas av vuxna. Det är så bra, så bra. Jag gråter ibland och skrattar ibland och fullständigt hisnar av det fantastiska språket. Det finns ett ställe i boken där jag gråter så att tårarna skvätter (nej, inte sorgligt men rörande) och nu börjar jag redan snyfta när jag halvvägs i boken är på väg dit.

Jag älskar den här. Över allt annat. Läs, läs, läs!!!

Och hon har skrivit en till, Våffelhjärtat, som också är fantastisk. Men den här är Mästerverket.

Skuggan

Skuggan av Petrus Dahlin & Lars Johansson

Allra först när vi får träffa Ruben så står han i bara strumplästen högt uppe i ett träd i en park. Men det är inte som att han är en trädklättrande typ i allmänhet. Nej, detta är ännu en av de vedervärdiga sitationer som Kevin och Zack har försatt honom i. De har nämligen slitit av honom hans splitter nya och alldeles för vitglänsande gympadojor och kastat upp dem i ett träd. Där hänger de nu, helt oåtkomliga, och det är dem Ruben förgäves försöker ta ner. Istället går grenen som han står på av och han trillar och slår sig på knäet. Kevin är en genomvidrig typ (Zack är mer en feg medföljare) som dagligen och stundligen gör Rubens liv till ett helvete. Till exempel genom att en fredagseftermiddag spruta in en hel tup mjukost i Rubens skolskåp så att allt där är förstört och luktar spyor när han upptäcker det på måndagen. Är det då så konstigt att Ruben när tillfälle ges vill ta en gruvlig hämnd på Kevin? Även om hämnden spårar ur och blir mycket värre än han hade tänkt sig?

Det man inte väntar sig (om man inte har läst boken) är att hämnden ska ske genom att använda sig av voodoo.

För det är nämligen det som den här boken handlar om. Voodoo, från västra Afrika, och en alldeles levande och fungerande voodoo. Både god och ond. Voodoo - fast i Stockholm och med vanliga tonåringar inblandade. Jag började läsa boken djupt skeptisk (att den handlar om voodoo förstår man redan på omslaget, bokens undertitel är "the world of voodoo"). Jag är nämligen en av de få människor som inte gillade Cirkeln av Strandberg/Elfgren (för att jag bara tyckte det hela blev fånigt med häxerier i vanliga kök etc) och jag tyckte det här verkade vara samma sak fast med voodoo i köksmiljö i stället för häxerier.

Men det klarar sig (ibland med en hårsmån) från att bli fånigt. I stället blir det en väldigt, väldigt spännande bok där ett par vanliga tonåringar dras in något de inte förstår hur allvarligt det faktiskt är. Ruben, som aldrig har haft en tjej eller ens några vänner, träffar nästan samtidigt två olika tjejer som vänder uppochned på hans liv: Miranda och Skuggan. Miranda träffar han genom att de bägge spelar samma datorspel på nätet. Hon är en mycket intressant karaktär som jag gärna läst ännu mer om: är snygg, har en rik familj, kan köpa allt hon vill ha, är smart. Men har samtidigt väldiga problem med en värkande rygg och ett maniskt kontrollbehov. Skuggan har en helt annan historia. Det är hon som utövar voodoo och hon är på flykt från sitt hemland där det råder krig mellan hennes stam och en annan stam sedan urminnes tider. Hon är sin stams enda hopp och hon har flytt för att kunna samla de magiska krafter som behövs för att komma hem och förinta den lömska Zouzoustammen. Ruben träffar henne eftersom det är hon som till sist lyckas plocka ner hans skor från trädet, och helt sonika tar dem som sina. Ruben ser skorna på henne och följer efter henne - och blir nerslagen av henne och fastbunden vid ett element. Han undrar vad det är för galning han har hamnat i klorna på när Skuggan sätter igång med att bygga ett altare av en trädgren, elda inomhus och mässa märkliga ord.

Här finns också - förutom ett antal i vanlig ordning oförstående vuxna (Rubens mamma är helt övertygad om att han har börjat knarka när han bär sig underligt åt och har flickor på rummet) - ett par genuint och onyanserat onda karaktärer. Jag gillar att läsa om dem. Helt läskigt iskalla (den ene dessutom besatt av att äta glass) är de ute efter Skuggan och de skyr ingenting för att hitta henne. De mördar, luras, känner vittringar i luften, utför egen ond magi - och gör det hela ännu mer spännande.

Mitt i alla voodoo-hemskheter så är de tre (Ruben, Miranda, Skuggan) mest vanliga tonåringar - och det är nog det som gör voodoo-inslagen så mycket värre. Vanliga tonåringar som blir kära i varandra, som bryr sig om vilka kläder de ska ha på sig, som har fredagsmys och spelar datorspel och går i skolan.

Jag gillar denna. Dessutom har den ett riktigt snyggt omslag.

De däringa ismänniskorna...?

Gång på annan stöter jag på dem. Isfolket. Alltså de där triljonerna böckerna Sagan om Isfolket av Sandemo. Jag har inte läst dem. Minns dem från bokhandeln när jag var liten där de stod i en imponerande rad.

Och nu dyker de upp lite här och var, som något många har läst och nästan i hemlighet älskat och läst om och haft sig. Senast dök de nu upp i en kommentar till Fiktiviteters adventskalender "lucka 3" om nöjesläsning.

Jag, som under många perioder i mitt liv gottat/grottat ner mig i Barbara Cartland-romaner och verkligen vältrat mig i det som någon slags guilty pleasure. Har jag alltså missat något bra här?

Borde jag ta tag i att läsa alla böckerna om Isfolket? Går de ens att få tag på längre??? Jag har en uppkommande julledighet som jag tänker slänga alla "borde och måste" överbord på och bara läsa sånt som roar mig.

Brobyggarna

Brobyggarna av Jan Guillou

Brobyggarna har jag lyssnat på. Det innebär nog att jag minns boken på ett annat sätt än jag brukar minnas och skriva om andra böcker - men det där har jag just utvecklat i ett eget blogginlägg som du kan läsa här om du vill.

Jag gillar idén med en romanserie om 1900-talet. Det är så mycket som hänt, sån otrolig utveckling som skett, såna hemska krig som genomlidits. Detta kan ju skildras så oerhört olika beroende på vilka vinklar man väljer att skildra det ur.

Guillou väljer att göra det ur ingenjörernas synvinkel - världen ska utvecklas och civiliseras och göras tillgänglig och detta ska göras genom att bygga. Bygga broar och vägar och järnvägar och flygplan... Och han väljer två mycket olika miljöer att visa detta ifrån. Norge och glaciären Hardangervidda med så långa vintrar så sommaren nästan inte hinner komma, kallt och med snöstormar man inte trodde fanns - och så Tyska Östafrika, med hetta, savann, tse-tse-flugor, elefanter och malaria.

Tre fattiga bröder från en fiskarfamilj i norra Norge får en fantastisk chans till en lysande framtid - man upptäcker att de alla tre är oerhört tekniskt och konstnärligt begåvade och en välgörenhetsförening bekostar deras utbildning ända fram till en diplomingenjörsexamen vid universitetet i Dresden. Boken börjar i princip med att de tar sin examen - och skiljs åt. Meningen är att de alla tre ska betala tillbaka kostnaden för sina utbildningar genom att återvända till Norge och med sin begåvning och förnämliga utbildning hjälpa till med att bygga Bergensbanen över Hardangervidda - men av olika anledningar är det bara Lauritz som gör det. Oskar försvinner till Afrika och minste broren Sverre får vi inte följa alls i den här boken (däremot kommer nästa bok, Dandy, att handla om honom).
Lauritz trotsar snöstormar och kyla och bygger Bergensbanen medan hans trolovade Ingeborg är kvar i Tyskland. De får inte gifta sig för pappa friherren (Ingeborg är adlig) är absolut emot denna mesallians. Oskar bygger järnväg i Afrika och får jaga lejon, lära sig prata swahili och tjäna pengar på både mahogny och elfenben. Vi får växelvis följa bröderna i framgång och motgång, från 1901 till 1914. När sen första världskriget bryter ut förändras det mesta för dem och det är en hel del som är riktigt vedervärdigt och jobbigt att läsa om.

Det märks att Guillou har gjort en enormt ambitiös och noggrann research. Det känns mycket trovärdigt och även om det kan bli väl tekniskt ibland med det där brobyggandet, och väl ingående och rätt långtråkigt om storviltsjakten - så är det trovärdigt. Jag känner att jag lär mig nya saker jag inte visste förut, om vitt skilda saker, och jag gillar det.

Sen kan jag tycka att Guillou har den här speciella tonen när han skriver, den här att jag-vet-bäst och så-här-var-det. Just när man läser så känns det helt rätt och riktigt - men efteråt när man funderar på saken så känns det som att "andra sidan" inte har fått höras riktigt. Var engelsmän verkligen så usla och så kallblodiga och var belgarna verkligen så vedervärdigt hemska som här beskrivs? Jag känner ett enormt sug efter att själv ta reda på mer, att läsa mer om Afrikas kolonisering och krig och bilda mig en egen uppfattning. Att det verkligen var så otroligt att Belgiens kung ägde Kongo har jag redan fått bekräftat. Vad mer är sant?

Lauritz' Ingeborg är en framtidens kvinna. Hon har nya och moderna uppfattningar om mycket men särskilt om kvinnans roll och plats i samhället. Hon blir lite för mycket, för perfekt. I slutet på boken blir jag helt trött - faller hon aldrig igenom och visar lite mänskliga fel och brister? Tar lite felaktiga beslut? Hon är vacker. Hon är friherrinna och är förstås som fisken i vattnet i högreståndsmiljö med etikett och intriger och konversation. Hon är intelligent. Hon är utbildad franskalärare, sjuksköterska och till sist även läkare. Hon är yrkesskicklig. Hon är trevlig och glad och har humor. Hon är duktig på att skriva brev. Hon är en bra mamma. Hon är frigjord i sängen. Hon är trogen och väntar snällt på Lauritz alla år medan han fullgör sin plikt med att bygga Bergensbanen. Hon Har Inga Fel - och snälla herr författare - men så här kan ingen vara. Hon är en drömbild av en kvinna snarare än en riktig av kött och blod.

Lauritz och Oskar är förvisso också överduktiga på det mesta - men de gör faktiskt ett eller annat felaktigt beslut eller hyser en eller annan mindre bra åsikt. Inte Lauritz så mycket - han liknar rätt mycket Övermänniskan Ingeborg och gör det mesta rätt. Men Oskar närmar sig ibland ren mänsklighet i att vara rädd, känna hat, göra sånt han ångrar och ha fördomar och förutfattade meningar. Han är också den jag absolut känner mest för och lider mest med när hans liv går i tusen bitar under kriget, och när han får riva ner allt det han själv har byggt. Det är hjärtslitande.

Man kan tycka mycket om Guillous sätt att skriva - men han kan verkligen berätta en historia. Jag gillar att läsa Brobyggarna trots en del invändningar mot alltför perfekta karaktärer och lite annat. Det är stor underhållning, det är spännande och det är lärorikt. Dandy kommer härnäst och jag vill verkligen veta hur Sverre har haft det i London när bröderna byggt broar i snöstorm och fuktig värme.

På tal om det här med mastodontserier om 1900-talet så har jag precis fått nys om att Ken Follett (älskar hans Svärdet och spiran) också skriver en sån serie. Första boken heter Giganternas fall och den andra Världens vinter. Ska definitivt läsas snart.

Att minnas och skriva om ljudböcker

Jag satte mig precis och skulle börja skriva ett inlägg om Brobyggarna, som jag precis lyssnat färdigt på som ljudbok. Och jag kände att jag fastnade i formuleringar om hur annorlunda det är att minnas tillbaka på en ljudbok i stället för en bok man läst i pappersformat - så det var lika bra att skriva ett eget inlägg om det i stället och låta Brobyggarna handla om Brobyggarna i stället för om bokformat.

Min ljudbokskarriär är inte lång - detta var bara andra boken jag har lyssnat till egentligen (om man inte räknar ett fåtal misslyckade försök där jag gav upp efter ett par kapitel). Det är stor skillnad på hur man minns boken efteråt tycker jag, när man läst pappersbok och när man lyssnat. Jag lyssnar på bok när jag springer. Benen knatar på per automatik och jag ÄR i stället i den världen och den verkligheten jag läser om. Och när jag sen tänker tillbaka på boken för att skriva om den så får jag klara och egna minnesbilder av personer och miljöer och händelser, som ur en film, snarare än som jag brukar av textstycken och boklig upplevelse. Har svårt att riktigt beskriva, för givetvis får jag bilder i huvudet när jag läser vanliga böcker också - men här är det så oerhört tydliga bilder, som om det vore mina egna minnen.

Om det är någon som läser det här som någon gång har spelat rollspel, alltså RPG-brädspel med tärningar och spelledare (inte lajv utan vid ett vanligt bord, och det här var väl mycket större på 80-talet än vad det är nu...) - så är det på samma vis som de minnen man skapar sig då. Spelar man rollspel så får man själv inne i huvudet tänka sig in i miljöer och situationer som spelledaren beskriver, själv skapa bilder av monster och strider eller problem man löser. Och det märkliga är att när man senare pratar med någon om spelet, om det som hände, så har man inte minnesbilder av människor runt ett bord, tärningar och spelledaranvisningar - nä, man minns det som bilder av det som hände. I spelet. Som om man faktiskt hade varit där.

Det är samma med en ljudboksupplevelse. Jag var där. Jag var själv med och såg på.

Mirakel

Mirakel av Renate Nedregård

Jag var road av att läsa den här boken - den är lättläst, och lite som att läsa ett bakom-kulisserna-reportage om Idol. Men jag kände mig besviken när jag läst klart för det är något viktigt som saknas, ett stort glapp som jag inte får ifyllt eller förklarat på något sätt alls.

Man får läsa om Rakels liv i en nutid när hon bor i London och är oerhört framgångsrik och berömd, där livet består av konserter, intervjuer, lyx och dyra kläder, fester med alkohol och droger - och där hon verkar ha allt mer besvär med att vara ensam med sig själv ens korta stunder.

Och så vartannat kapitel får man läsa om hur det gick till för fem år sen när hon sjöng i kyrkokören Ten Sing hemma i Bergen, var kristen (snabb invändning om något som egentligen tröttar mig rätt mycket: jag tycker det blir för mycket av det där, kristenhet och tro och helylle-präktighet), hade ett kompisgäng, var kär i körledaren och var mest som alla andra - tills hon blev headhuntad av Idolprogrammet under en repetition med kören. Sen får vi läsa om hur hon deltar i Idoltävlingen fast hon egentligen inte ens vet om hon vill vara med, hur bra det går men hur hon ändå hela tiden verkar vara kvar i verkligheten, vara sig själv trots allt, hur hon åker ut som trea i tävlingen och åker hem och efter ett par veckor är inne i det gamla med skolan och kören och pojkvännen/körledaren och fortfarande inte har förändrats särskilt mycket.

Men nutids-Rakel är så väldigt annorlunda mot unga 16-års-Rakel. Hon är blasé, har sett allt, låter sitt skivbolag och sin manager styra allt hon gör, är så inne i detta att hon inte ens ett par timmar utan schema klarar sig utan att få ångest. Hon som var "drogfri och glad ändå"-ungdom dricker nu stora mängder alkohol och sniffar kokain och tycker inte att någon fest är lyckad utan det.

Jag vill läsa om vad det är som får henne att bli sådan hon är nu. När släppte hon taget om sig själv? Vad fick henne till att göra det? När började hon mer eller mindre skänka sin kropp till diverse män som hon själv tycker att hon har kontroll över men som behandlar henne som en bättre hora? Vad hände? Det är det jag inte får veta för dåtid och nutid knyts aldrig ihop i boken. Inte heller är bokens slut tillfredsställande även om man struntar i att då och nu inte möts. Det känns nämligen som att nutids-Rakel trots all framgång och lycka befinner sig i en brant nedförsbacke, och jag har ingen aning om hur det slutar för boken bara lämnar mig mitt i ett av Rakels många märkliga val. Hon säger sig själv att hon verkligen har lyckats - men jag tycker bara det verkar som att hon har lyckats med att tappa bort sig själv.