Death of Kings

Jag fortsätter i mitt nuvarande stim av böcker jag bara tycker är "OK men rätt meh..." och alltså tillhör tyvärr denna sjätte boken om Uhtred i 800-talets England en av dem. Kanske jag har umgåtts lite för mycket med Uhtred på sistone? Jag vet inte, men för mig blev den här boken bara ett evigt ridande hit och dit och diverse skärmytslingar mellan diverse arméer, och så som vanligt Uhtred i centrum missnöjd med tingens tillvaro. Jo, för om de som bestämde bara lyssnade på Uhtred och gjorde som han föreslog? Då hade allt blivit bättre. Nu envisas de med att tycka att de själva vet bäst, och så går allt åt fanders. 

Den kung som nu dör är Alfred den store, den kung som Uhtred varit edsvuren till under så många år och som tvingat honom att vara kvar i Wessex och slåss för saxarna. Uhtreds livsmål är ju annars att ta sig norrut och äntligen återta sitt arvegods Bebbanburgh från den farbror som orättvist tog det när Uhtred var ett barn. Och nu när Alfred dör borde väl eden äntligen lösas? 

Nej! Genom sina sista lister och planer och i princip med sitt sista andetag lyckas Alfred få Uhtred att ge en ed till blivande kung Edward, Alfreds son. Ska Edward kunna freda Wessex och få det att växa mot framtidsmålet "ett enat England" så behöver han Uhtred vid sin sida, det vet Alfred. Så Uhtred blir kvar i Wessex. Men lyssnar då Edward på vad Uhtred har att säga? Nope. Han lyssnar på prästerna. Och på sin mamma. Och så gör han dumma saker. Och Uhtred gnisslar tänder och försöker rädda vad som räddas kan. Det är ju så att death of kings leder till oro - här finns många som tycker de vore bättre kungar än just Edward. 

Även om jag tyckte att den här boken bara var rätt OK - så kommer jag ändå att läsa vidare om Uhtred. Karln börjar ju enligt den tidens mått bli gammal nu. När ska han få bege sig norrut och återta sitt arv?

Titel: Death of Kings
Serie: Uhtred #6
Författare: Bernard Cornwell
Utg år: 2011
Förlag: HarperCollins