Bokbloggsjerka 7 - 10 sept

De senaste veckorna har jag inte varit med på Annikas jerka - jag har liksom känt mig helt ställd av frågorna och inte kommit på några bra svar. Det har handlat en hel del om deckare vilket jag iofs inte har något emot - det är bara det att jag aldrig hinner läsa deckare så värst mycket.

Men den här veckan ställer Annika en kort och enkel fråga:

Vad läser du just nu?

Och det är ovanligt lätt att svara för mig därför att jag för ovanlighetens skull bara håller på med en endaste bok (nä, inte ens några barnböcker håller jag på med samtidigt. Inte ens någon fantasy-tjockis...):

Trasig soppa av Jenny Valentine

Jag har precis bara börjat på den. Det känns jobbigt, för redan ser jag en trasig familj framför mig, med djup sorg och barn som får klara sig själva medan mamman tydligen befinner sig i djup depression. Pappan har jag ännu inte koll på var han är eller gör. Jag har läst Hitta Violet Park och Myrstacken av Jenny Valentine tidigare och tyckt riktigt mycket om dem båda två. Tror jag kommer att gilla den här lika mycket (och kanske bli lika illa berörd av att läsa som jag blev när jag läste Myrstacken? se här vad jag skrev om den)

Skuggan i väggen

Skuggan i väggen av Kerstin Lundberg Hahn

En titel och en framsida som signalerar spökhistoria - och ja, det är det väl, men den här boken handlar ändå mest om vänskap.

Jag gillar att läsa den. Jag tycker om den norrländska miljön med tallskog som doftar och älvens brus som ligger över allting annat, och de ljusa kvällarna och sommaren som är i antågande. Jag gillar  Mickes spirande vänskap med Wille, och jag gillar det lite småkusliga med spökerierna i Mickes rum. Framsidan med alla stiliserade liljekonvaljerna är riktigt snygg. Men ändå är mitt gillande ganska ljumt. Det är OK, och trevligt, men inget jag kommer att minnas så länge. Kanske är det det att boken blir varken eller: varken en rejäl spökhistoria eller en nutidsskildring om vänskap.

Micke (egentligen Mikaela, men alla kallar henne Micke) och hennes mamma flyttar runt mycket förstår man ganska snabbt, men egentligen får vi inte veta varför. Det brukar vara något år här och något år där innan de flyttar vidare. Nu ska de flytta in i ett litet norrländskt samhälle, i ett hus som ligger i skogskanten och som är lite slitet men ändå stort och ljust nog att mamman kan ha målarateljé på övervåningen. Micke ska börja i den lilla skolan (bara åtta barn i klassen) fast det bara är två veckor kvar till sommarlovet, och mamma har fått fast jobb på äldreboendet i byn.

Direkt när Micke bär in de första grejerna i det som ska bli hennes rum så ser hon en skugga i väggen. Hon tittar på den ett tag och tycker att den är formad som en människa - ett barn. Och hon säger till skuggan att hej hej, Micke heter jag, och jag tänkte flytta in här nu. Skuggan säger ingenting, men på natten vaknar Micke av att lampan i taket tänds helt oförklarligt och att hennes skolkataloger ligger ute på golvet fast hon var säker på att hon la in dem i ett skåp.

I skolan träffar hon Claudia och Stina som alltid är med varandra. Det går väl bra att vara med dem någon dag, men direkt märks att det där med att tre tjejer som ska hänga ihop inte riktigt funkar den här gången heller. Det är Claudia och Stina som berättar för Micke att huset hon bor i är ett spökhus, att den flicka som bodde i det för många år sen drunknade i älven och sedan dess har gått igen. Claudia och Stina följer med Micke hem efter skolan en dag, mer för att titta på spökhuset än för att vara med Micke verkar det som. Och visst - spöket ställer upp på det hela och spökar loss ganska ordentligt varpå Claudia och Stina flyr ut ur huset. Därefter funkar inte vänskapen med dem alls för de har stämplat Micke, Mickes hus och Mickes mamma som konstiga.

Micke listar ganska tidigt ut att skuggan som sitter i hennes vägg på något sätt är flickan som drunknade i älven då för länge sen. Men vad vill hon Micke nu? För det är något hon vill, det märks tydligt.

För vem? 10 - 14 år

Starcrossed: Hades

Starcrossed: Hades av Josephine Angelini

Allra först: om du ännu inte läst Starcrossed: Helena (se här vad jag skrev om den) men tänker göra det så ska du inte läsa vidare här. Händelserna i Hades är en direkt fortsättning av dem i Helena och det är svårt att skriva om Hades utan att avslöja handlingen i Helena.

Jag tyckte mycket bättre om den första boken i serien än om denna. Det är liksom inget som är nytt här - alla avslöjanden om Helena och familjen Delos kommer i första boken och vad som sker i Hades är bara en fortsättning av det som påbörjades i Helena. Helena är Nedstigaren vilket innebär att hon som levande kan komma till och vara i Hades, dödsriket. Hon har ett viktigt uppdrag i Hades: att finna och helst förgöra erinnyerna, hämndgudinnorna. Det är dessa hämndgudinnor och deras eviga ylande och gråtande som driver medlemmar av de olika Ätterna till att blodtörstigt vilja ha ihjäl varandra - även om de aldrig förr sett varandra. De skriker också efter hämnd när någon tar livet av en familjemedlem, och därför har Hector i familjen Delos blivit en Utstött som inte längre kan träffa sin familj. Träffar han dem så försöker de genast ha ihjäl varandra. Hector var i slutet på första boken tvungen att döda en ond morbror eller vad det var, och det hela var mycket hjältemodigt. Men det struntar erinnyerna i så nu är alla olyckliga och Hector alldeles ensam ute i världen.

Helena jobbar alltså på saken genom att genomströva helvetet på jakt efter erinnyerna - men det är inte lätt. Hon har inga superkrafter där nere och hon skadar sig ohyggligt varje natt. Tur att hon läker snabbt när hon återvänder till vår värld. Men den ständiga bristen på riktig sömn håller på att slita ut henne totalt och hon behöver snart hjälp i sitt viktiga uppdrag. (ja, hon behöver hjälp även i verkliga världen eftersom hon har fått en myrmidon som förföljer henne, en omänsklig soldat som absolut inte vill henne väl) En helvetesnatt håller hon på att sjunka i ett träsk i den lägsta kretsen av Hades - då är det äntligen någon som räcker henne en hjälpande hand: Orion. Det är ju bra. Fast egentligen inte, eftersom hon nog känner sig attraherad av honom rätt snart och de tillhör olika Ätter så de får inte bli kära i varandra. Och så har vi ju Lucas. Lucas och Helena älskar varandra över allt annat och vill alltid vara med varandra - men det får de ju inte sedan de fått veta att de egentligen är kusiner. Så Helena borde väl egentligen kunna vara med vem som helst men det känns ändå fel att det inte är Lucas.

Det tog lång tid att komma in i den här världen igen. Man kastas nämligen in i händelserna typ natten efter det som avslutade första boken, och har man inte den i mycket färskt minne (läs: läste ut den dagen innan) så är det svårt att dels komma ihåg alla triljoner personer som figurerar här, dels alla de märkliga regler och lagar som gäller för dem som är Ättlingar, vem som vill ha ihjäl vem och varför. Jag brottades med detta länge och hade svårt att ens begripa mig på varför Helena äntligen skulle dra ner i Hades varje natt - men till sist grep handlingen tag i mig och det blev rätt spännande när jag väl rett ut vem och varför och hur. Men, som sagt, jag gillar inte den här lika mycket som den första boken eftersom jag redan visste att alla var Ättlingar, halvgudar, hybrider och allt vad de är. Jag visste redan att Helena kan skjuta blixtar och att hon kan flyga, att Cassandra är ett orakel och vem Helenas riktiga mamma är. Nu blev det mer bara action och triangeldrama. Och så undrar jag varför, varför alla av mankön hela tiden tycker att de ska beskydda Helena - när de samtidigt pratar om att Helena har de största krafterna av dem alla, att Helena nästan inte borde få gå lös eftersom hon egentligen är så farlig. Hon verkar alltså fullt kapabel att ta hand om sig själv.

Trots att jag känner mig lite besviken på Hades så kommer jag nog ändå att läsa den avslutande boken i trilogin när den kommer (vet ännu inte vad den kommer att heta).

För vem? 14 - 19 år

Ossians ovanliga nanny

Ossians ovanliga nanny av Ylva Karlsson

Tack till Hippo bokförlag för recensionsexemplar!

Här flödar det underbar, fantastisk magi till två barns vardag och gör den till ett äventyr. Jag läser, roas... men blir ändå sorgsen och ledsen. Varför det?

Ossian och hans lillebror Samuel har det väl bra? De går i skolan, saknar uppenbarligen ingenting, bor i en väldigt stor lägenhet som verkar vara full med dyrbarheter om man tittar på bilderna, har en mamma och en pappa och är fullt friska. De har till och med en egen barnflicka som hämtar hem dem från fritids och passar dem tills mamma och pappa kommer hem från jobbet. Så varför brukar Ossian vara så tyst? Han är mer än tyst, faktiskt, det är ofta så att rösten helt försvinner för honom. Särskilt när han ska prata med vuxna och rätt ofta när han ska prata med barn också. Åh, vad jag känner med Ossian där han sitter på en bänk och tittar på när de andra barnen leker (jo, för "den här leken passar bäst för tre och vi blir för många om du är med"). Hemma, med Samuel, kan han prata. Fast inte alltid med sina föräldrar - där försvinner rösten ganska ofta, faktiskt. För det är ju inte så där himla ofta han pratar med sina föräldrar. De kommer ganska sent hem från jobbet. Pappa ibland inte förrän efter barnen lagt sig. De åker ofta iväg på resor i arbete i flera dagar (även på Ossians födelsedag). Och när de är hemma så vill de gärna vara med sina barn, men det är ju så bråttom med att förbereda det där presentationsmötet i morgon. Och så sneglas det mot arbetsrummet. Och så är de så stressade av sina hyper-dyper-viktiga jobb så att när de är med sina barn så blir det ofta bara fel och de skäller på dem. Fast de kanske inte ville det. När föräldrarna skäller på barnen i den här boken (oroväckande ofta) så skrivs allt det de säger ut med versaler vilket gör det hela ännu mer påfrestande att läsa om. För påfrestande är det - ju mer jag läser desto mer vill jag bara skrika åt de här föräldrarna att lugna ner sig. Jobbet kan, kan, inte vara så viktigt att det tar över allt annat och gör så att man inte ens när man är hemma kan vara med sina barn utan att ha en fot i arbetsrummet eller ett öga i laptopen.Och när det väl är helg så ägnas den åt...barnen? Nej! Att inreda och göra om den redan så fina lägenheten! Att shoppa på stan! Att förbereda arbetsveckan! Det gör ont att läsa det här. Och det allra, allra värsta är att detta är så många barns riktiga vardag.

Nå.

Till denna Ossians och Samuels vardag kommer så Petronella. Hon vet på något sätt att hon behövs, och hon knackar på en kväll när ordinarie barnflickan sagt upp sig, och trollar bokstavligen fram hemlagade köttbullar med tillbehör ur en kyl som i princip var tom. Inte nog med det - hon fixar dessutom till en extra knapp på fjärrkontrollen till TVn. Trycker man på den så får figurerna i filmen liv och gör andra saker än dem som står i filmmanus (för de är ganska trötta på att göra likadant jämt, säger de). Hon gör alldeles fantastiska saker så att varje dag blir en fest och helt magisk både att läsa om och att uppleva för Ossian och Samuel. Till exempel så hämtar hon barnen på fritids en dag när Ossian har varit extra utanför, och så säger hon att det i dag krävs en picknick. De kör in med cykeln i en skog som inte funnits där förut, får augustisol i oktober och så dukar hon fram en enorm typ tre-rätters-buffé ur cykelkorgen. Picknick, alltså. Med stort P.

Magiska och fantastiska är även Petronellas vänner. De två mycket kortvuxna bröderna som innehar antikvitetsaffären, till exempel, som bjuder på varm dryck ur en fiffig tekanna. Man säger vilken dryck man är sugen på (te, kaffe, silverte, choklad, mandelmjölk...) och så är det det som kommer ur kannan. Och så har vi AnneMona som Ossian och Samuel får gå på simskola hos varje måndagseftermiddag. För att komma till henne går man igenom ett litet blått hus i hamnen, och när man kommer ut på andra sidan har man hamnat på en sommarsolig strand vid havet, med ljumt vatten.
Petronella grejar även fram en flygande matta vid ett tillfälle - den funkar precis som Ture Sventons matta att man stryker den över mattfransen och säger vart man vill åka så flyger den dit. Men när man inte flyger på den så uppför sig mattan som den i Disney's Aladdin - lite som en busig hund som hoppar och sprallar.

Alltså - jag riktigt älskar att läsa om alla dessa magiska äventyr, om magiska ting, om fantastiska personer, om feer och sjöjungfrur i vår egen värld. Och om det mest magiska av allt som till sist visar sig vara alldeles på riktigt: att Ossian får en egen vän, en som han inte tappar rösten när han pratar med. (När jag tänker efter får han faktiskt två såna vänner.) Och det här är riktigt bra högläsning, tycker jag.

Men - varför blir jag då sådär ledsen och sorgsen? Jo - det är för att jag ju egentligen vet att den där Petronella och alla hennes magiska äventyr, vänner och saker, hon finns ju inte på riktigt. Men den där vardagen som boken målar upp, den där barn och föräldrar inte hinner leva tillsammans utan halva hjärnan kvar på jobbet. Den vardagen är på riktigt. Den finns kvar, hur många Petronellor man än fantiserar ihop. Och jag tänker på Lindgrens Sunnanäng, den där sorgliga berättelsen där Anna och Mattias sliter ont hos den elaka bonden, svälter och har en grå och eländig vardag. Så ser de en kall vinterdag en röd fågel och följer den till Sunnanäng, där det alltid är sommar, alla barn har färgglada kläder och Mor bjuder på pannkakor i skymningen. Ossian och Samuel svälter ju inte. De sliter inte ont heller. Men Petronella är deras röda fågel och de magiska äventyren är deras Sunnanäng. Anna och Mattias återvänder varje dag till sitt gråa eländiga liv men frågar sig vad som händer om de stänger dörren till Sunnanäng. Jo, då kan den aldrig mer öppnas, säger de andra barnen. När jag var liten och läste så tyckte jag det var väldigt behändigt när Anna och Mattias stängde den där dörren - jag förstod inte. Nu som vuxen så funderar jag på om Ossian och Samuel någon gång kommer att stänga sin dörr så att den aldrig mer kan öppnas. Vad händer då? Vilken värld har de gått in i? Och kunde det undvikits?

För vem? Högläsning från 7 år, egenläsning 10 - 15 år

Läsminne: Bröderna Lejonhjärta

I går kväll kunde min dotter inte somna (hon hade sovit alldeles för länge på morgonen) och jag tyckte hon kunde läsa en stund i stället. Nä, för vi hade inga bra böcker hemma (obs att jag är barnbibliotekarie och alltid har en trave nya böcker liggande hemma och en bokhylla proppfull med böcker för alla åldrar...). Jag mer eller mindre tryckte Bröderna Lejonhjärta i händerna på henne. Den här, tyckte jag, den har du egentligen aldrig läst. Du såg den på film för många år sen och du tror du känner till den - men du har inte själv läst den. Gör det!

Och hon gjorde det. Jag har inte hört någon reaktion från henne än, men när jag såg henne ligga där och läsa så flöt ett eget läsminne upp. Nämligen hur det var när jag själv läste Bröderna Lejonhjärta första gången.

Det var nämligen en liknande situation. Jag hade ägt boken ganska länge men inte velat läsa den av det övertygande skälet att min mamma tyckte jag borde läsa den (hmmmm...får någon slags igenkänning här...). Tror jag var sjuk och hemma från skolan, och hade inget annat att läsa så min mamma tryckte den i händerna på mig och sa Läs!

Så det gjorde jag. Jag ville inte tycka om den här boken. Jag visste att den skulle vara tråkig. Men något dygn senare så hade jag ändrat mig...

Det som jag minns allra mest från när jag läste boken är Katla.

Det här var ungefär 1976-77, jag var väl kanske 9 år, och filmen om Bröderna Lejonhjärta hade inte kommit än. Jag kände ingen som läst boken och kände inte (som de flesta gör nu) till vad den skulle handla om eller vilka som var med. Så jag hade ingen aning om vad Katla var för någon figur. Det talades om den här hemska Katla som bodde i Katla-grottan, och att folk levde i skräck för Tengil för att han hade Katla. Jag tänkte mig på något sätt Katla som en storvuxen, blodtörstig och läskig pirat eller något, som bodde i en grotta, och som var väldigt elak och ond.

Sen får Skorpan se Katla första gången. Ja, alla ni som läst boken vet ju att det står typ "och där, i blixtens sken, så såg jag Katla. Ja, jag såg Katla..."  och så vänder man blad och på ett helt uppslag är det en illustration på Katla bland bergen som står och skriker och sprutar eld.

Herregud vad rädd jag blev.

Ingenting senare i drakväg (och definitivt inte Katla i filmen...) har imponerat mig så som Katla gjorde när jag såg henne första gången.

Den där upplevelsen kommer nog inte min dotter att få, tyvärr. För hon vet redan. Lite sorgligt, nästan.

Äventyr i Paradiset

Äventyr i Paradiset - Bästa vänner av Moni Nilsson
Äventyr i Paradiset - Änglar, kakor och tappade tänder av Moni Nilsson

De här börja läsa-böckerna tycker jag riktigt mycket om!

Slatten och Kakan är två helt vanliga barn i en helt vanlig miljö - men det är alldeles väldigt roligt att läsa om dem. Det är språket. Det är det de gör. Det är papporna. Det är bilderna där mycket försiggår i bakgrunden som man kan le åt (tjejerna som "rider" på sina cyklar som blivit låtsashästar, katten som stryker runt och gör diverse mystiska saker, tatueraren, det faktum att Kakans pappa sitter och spelar Super-Mario på den stora platt-TVn, allt det Slatten måste göra på vägen när han och Kakan ska gå och handla: hitta en mask, begrava en fågel, krama en hund...).

I Bästa vänner sitter Slatten i sandlådan och öser uttråkat sand i sina fotbollsskor. Han är lillebror i familjen där pappa och två storebrorsor (Diego och Rolle...) älskar fotboll. Själv är han egentligen döpt till Zlatan men fotboll är inte hans grej. Så han vet inte riktigt vad han ska göra - vänner har han inga. Och ont i magen har han rätt ofta - "särskilt när han måste leka med bollar, klättra i träd, hoppa hopprep, leka burken eller doppa huvudet när han badar. Just det som alla de andra barnen på gården älskar att göra." Åh vad jag tycker om att ett sånt här barn får vara huvudperson och att det dessutom är en kille. (verkligen parentes: jag är själv mamma till precis en sån kille...).

Efter en mindre katastrof när Slatten får en fotboll i huvudet och "ligger alldeles stilla, och undrar om han är död eller bara nästan död. Det är inte lätt att veta om man aldrig har varit död." - ja då dyker Kakan upp. Kakan är en flicka med ögon som glittrar i guld. Slatten tror först att hon är en ängel. Men nä - Kakans pappa säger att det inte finns några änglar, och han är hovmästare och hovmästare måste veta allt så det måste stämma. Det är bra att Kakan inte är någon ängel, men ännu bättre är att hon vill vara med Slatten. Slatten ska alltså få "gå hem till en kompis" och det har han aldrig fått göra någon gång förut. (här skär det lite i hjärtat på mig - stackars lille kille). Eftersom han aldrig gått hem till en kompis förut så vet han inte heller att man ska säga till hemma först, så efter en stund blir det stort pådrag när Slatten är totalt försvunnen och bara hans fotbollsskor står kvar i sandlådan. Alla letar - och så hittas han hemma hos Kakan i slutet på boken. Det är väldigt fina bilder här! Slattens pappa i Ibrahimovic-tröja som står på knä och gråter och kramar om sin upphittade son som ju inte ens visste att han var borttappad. "Du måste alltid säga till om du går hem till en kompis. Alltid! Alltid!" säger pappan. "Måste jag? säger Slatten förvånat. Det visste jag inte. Jag har ju aldrig varit hemma hos någon förut." (ännu mer hjärtskär)

Änglar, kakor och tappade tänder  handlar fortfarande om vänskap (hur kul det är att vara med sin bästa vän), lite om mod (att inte vara rädd för tuffa gänget "Änglarna") men allra mest blir det roligt. Jag satt och småfnissade hela tiden när Slatten och Kakan kommer till Alis butik och ska handla kakor. De har inte pengar så det räcker - de vill handla kakor för 28 kronor men har bara 20 med sig. Men, aha! Slatten har just tappat en tand! Den har han med sig i fickan och nu tycker han att Ali kan ta emot den som betalning, för om man lägger tanden i ett glas vatten över natten så förvandlas den ju till en guldtia? Ali finner sig snabbt och säger att oj, när jag var liten så var det bara en femma, men OK. Och då får ni två kronor tillbaka i växel. (underbara människa!) Inte nog med det för när barnen har ätit upp alla kakorna så är de törstiga och vill ha läsk. Då sliter de ut Kakans lösa tand som ju nästan ska tappas den också, stegar in med den till Ali och lägger den lite blodiga tanden på disken som betalningsmedel. Och visst! Ali måste ju fortsätta - så han langar fram två läsk till dem. Varpå en gammal dam i butiken kommer fram och undrar om hon kan få betala det hon handlar med sina löständer som hon nu tagit ut ur munnen (Carolina gapskrattar...).

Äventyr i Paradiset-böckerna (måtte det komma många fler titlar i serien...) har lite mer text än för första nybörjarnivån. Barnen får ha kommit igång lite mer med läsningen, men det är fortfarande inte långa meningar eller svåra ord. Jag tycker också att det här fungerar som utmärkt och rolig högläsning.

För vem? 7 - 10 + högläsning

Hjälp! Jag gjorde illa Linn + Hjälp! Jag tappar bort en hund

Hjälp! Jag gjorde illa Linn av Jo Salmson
Hjälp! Jag tappar bort en hund av Jo Salmson

Jag var riktigt nyfiken på hur Jo Salmson skulle skriva börja läsa-böcker. Förvisso är det suverän fantasy hon skriver för barn i böckerna om Almandrarna, Tam och Häxfolket just eftersom det är så lättläst men ändå spännande - men steget från fantasy-kapitelböcker till börja läsa-böcker är ändå rätt stort.
Men även i det korta och lätta formatet lyckas hon förmedla en historia. Miljön är väldigt långt ifrån drakarnas och magins värld - vi har hamnat i storstadsmiljö med höghus och lekplatser - men det blir ändå spännande fast mer vardagsspännande med hög igenkänning för barnen. Speciellt de som bor i liknande miljöer kanske? fast kompisproblem och dåligt samvete har väl de flesta barn problem med då och då vare sig de bor i höghus, villasamhälle eller stuga mitt ute på landet...

Hjälp!...böckerna handlar om vardagsliv och vanliga situationer, om att vara modig i sånt som kanske inte är stort och farligt men som ändå är läskigt, om att ha dåligt samvete och skämmas, om modet att ta ansvar för sina handlingar, om att göra fel men ändå liksom fortsätta med livet utan att allting blir total katastrof.

Händelserna i Hjälp! Jag tappar bort en hund inträffar faktiskt direkt efter det som hänt i Hjälp! Jag gjorde illa Linn men de refererar inte till dem och man kan läsa böckerna helt fristående. Jag började med den om hunden och läste om att göra Linn illa sen och insåg ju då varför tanten som ägde hunden låg på sjukhus med bruten arm och varför Linn hade foten i bandage. Men det var ingenting som behövde förklaras när jag började med boken om hunden. Så här ska det vara med börja läsa-böcker - de ska kunna läsas i vilken ordning som helst men sen kan det bli en extra bonus för läsaren att själv veta varför tanten har brutit armen t ex även om det inte står i boken.

I Hjälp! Jag gjorde illa Linn så är huvudpersonen (berättarjaget, vi får aldrig reda på vad han heter) sur på sin annars bästa vän Linn. Hon backade på honom i matsalen så att han tappade sin tallrik men det var ändå han som fick skället och fick torka upp. Sen när han följer med henne hem efter skolan så får han inte spela datorspel ifred - hon ska bara prata med honom och störa och t o m bjuda på glass (ja han är verkligen irriterad...). Han känner att han bara vill knuffa till henne för hon är så jobbig - så han skjutsar iväg med skrivbordsstolen hårt bakåt - över Linns fot som kilas fast. Tårna kommer rejält i kläm och blodet forsar. Linns mamma kommer och tar med Linn till sjukhuset - men det är ingen som skäller på huvudpersonen nu eftersom de tror att det var en olycka. Det var det ju inte - han ville ju faktiskt göra Linn illa, och han har rejält dåligt samvete.

I Hjälp! Jag tappar bort en hund så passar huvudpersonen och hans mamma granntantens lilla hund eftersom hon ligger på sjukhuset. Huvudpersonen har fått lov att gå hem på lunchrasten och gå ut med hunden och tycker det ska bli kul. Men lilla hunden är väldigt stark för att vara så liten och rätt vad det är har hon slitit sig. Och hon smiter rätt ner i källaren där Arvid i femman och hans kompisar har sitt "tillhåll" (föräldrarnas källarutrymme som killarna får vara i). Där vågar han inte gå ner för en gång när en av hans jämnåriga kompisar kom ner där så följde storkillarna efter honom och var arga på honom. Så huvudpersonen lämnar hunden där och går tillbaka till skolan. Åh, vilket dåligt samvete han har för att han lämnade hunden! Det värsta är ju också att mamma har sagt att om det går bra att passa hunden nu så kanske de ska skaffa en egen hund till våren. Det blir det väl inget av med nu...?

Det reder ut sig i båda böckerna. Jag gillar att han faktiskt lär känna Arvid och hans "läskiga" kompisar något och inser att de nog egentligen inte är så farliga. Man kan ju som vuxen läsare tänka sig att storkillarna i elvaårsåldern absolut jagat iväg småkillarna från sitt mysiga tillhåll - hur mysigt hade det varit att sitta där om ett gäng småkillar hade kilat ut och in där också?

Jag ser fram emot fler böcker i Hjälp!...serien.

För vem? 6 - 10 år